Domstolens dom (femte avdelningen) den 16 december 1999

I mål C-239/98,

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden D.A.O. Edward samt domarna J.C. Moitinho de Almeida (referent), L. Sevón, J.-P. Puissochet och P. Jann, generaladvokat: S. Alber, justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 7 juli 1999,

och efter att den 29 september 1999 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Rättegångskostnader

1. Europeiska gemenskapernas kommission har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 7 juli 1998, med stöd av artikel 169 i EG-fördraget (nu artikel 226 EG) väckt talan om fastställelse av att Republiken Frankrike, genom att inte anta (och sätta i kraft) och underrätta kommissionen om de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att helt följa rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiven 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) (EGT L 228, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 160) och rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet)(EGT L 360, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 180), och i synnerhet genom att inte införliva dessa direktiv beträffande mutuelles régies par le code de la mutualité, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt EG-fördraget och ovannämnda direktiv.

2. Det framgår av det första övervägandet i direktiven 92/49 och 92/96 att dessa har till syfte att genomföra den inre marknaden i försäkringssektorn vad gäller etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, så att det blir lättare för försäkringsföretag med huvudkontor inom gemenskapen att göra åtaganden och att täcka risker belägna inom gemenskapen.

3. Enligt det femte övervägandet i dessa direktiv har genom direktiven principen om ömsesidigt erkännande av auktorisationer och system för tillsyn inrättats, för att därigenom göra det möjligt att bevilja en enda auktorisation, som är giltig inom hela gemenskapen, samt att tillämpa principen om hemlandstillsyn.

4. Enligt artikel 6 i direktiv 92/49 (som ersatt artikel 8 i rådets första direktiv 73/239 av den 24 juli 1973, EGT L 228, s. 3; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 146) gäller följande:

5. I artikel 5 i direktiv 92/96 (som ersatt artikel 8 i rådets första direktiv 79/267/EEG av den 5 mars 1979, EGT L 63, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 20) finns en likalydande bestämmelse.

6. I enlighet med artikel 57.1 första stycket i direktiv 92/49 och artikel 51.1 första stycket i direktiv 92/96, skulle medlemsstaterna senast den 31 december 1993 ha antagit de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att följa direktiven 92/49 och 92/96 och ha satt dem i kraft senast den 1 juli 1994. De skulle genast ha underrättat kommissionen om detta.

7. Kommissionen fäste genom en skrivelse av den 31 mars 1995 de franska myndigheternas uppmärksamhet på det förhållandet att lag nr 94/678 av den 8 augusti 1994 om kompletterande socialt skydd för arbetstagare och om införlivande av Europeiska gemenskapernas råds direktiv 92/49 och 92/96 av den 18 juni och den 10 november 1992 (JORF av den 10 augusti 1994, nr 184, s. 11655) och lag nr 94/679 av den 8 augusti 1994 avseende olika ekonomiska och finansiella bestämmelser (JORF av den 10 augusti 1994, nr 184, s. 11668) inte införlivat direktiven 92/49 och 92/96 vad gäller mutuelles régies par le code de la mutualité.

8. Som svar på denna skrivelse uppgav de franska myndigheterna den 8 juni 1995 att ett förslag till lag om införlivande av dessa direktiv vad gällde mutuelles régies par le code de la mutualité inom kort skulle läggas fram i det franska parlamentet.

9. Då inga bestämmelser antagits, anmodade kommissionen genom en formell underrättelse av den 31 januari 1996, i enlighet med det förfarande som anges i artikel 169 i fördraget, Republiken Frankrike att inom två månader inkomma med sina synpunkter avseende underlåtenheten att i ovannämnda avseende införliva direktiven 92/49 och 92/96.

10. I sitt svar av den 2 juli 1996 angav de franska myndigheterna att ett införlivande av nämnda direktiv vad gällde code de la mutualité höll på att förberedas.

11. Den 5 mars 1997 sände kommissionen ett motiverat yttrande till Republiken Frankrike och förelade denna att inom två månader vidta nödvändiga åtgärder för att helt följa direktiven 92/49 och 92/96.

12. Den 18 november 1997 informerade de franska myndigheterna kommissionen om ett förslag till införlivande av direktiven 92/49 och 92/96 som skulle möjliggöra att dessa blev tillämpliga på de sammanslutningar av mutuelles (ömsesidiga försäkringsföretag) som omfattas av code de la mutualité, samtidigt som de erinrade om de principer som reglerar den franska rätten avseende mutuelles. Den 3 december 1997 meddelade de att de förband sig att i början av år 1998 lägga fram ett förslag till lag, genom vilken allmänna principer skulle fastställas och vars syfte skulle vara att införliva dessa båda direktiv. Andra författningar som skulle införliva de tekniska reglerna och tillsynsreglerna i direktiven 92/49 och 92/96 skulle antas före utgången av år 1998.

13. Den 11 februari 1998 redogjorde de franska myndigheterna för mutuelles särskilda karaktär och upplyste kommissionen om de riktlinjer som valts för införlivandet av direktiven 92/49 och 92/96 inom detta område.

14. Den 11 mars 1998 meddelade den franska regeringen kommissionen de nya riktlinjer för införlivandet som den avsåg att anta, genom vilken en åtskillnad skulle göras i nationell rätt mellan å ena sidan mutuelles försäkringsverksamhet, vilken utövas genom beviljande av förmåner i form av pengar eller i natura och omfattas av tillsynsreglerna i direktiven 92/49 och 92/96, och å andra sidan de av mutuelles versamheter som inte avser försäkring, vilka skulle drivas genom dotterbolag.

15. Genom en skrivelse av den 6 maj 1998 erinrade kommissionen de franska myndigheterna om att den ansåg att det var möjligt att bevara de franska mutuelles särskilda karaktär, samtidigt som det säkerställdes att direktiven 92/49 och 92/96 blev fullt tillämpliga på dem.

16. Den 7 juli 1998 väckte kommissionen förevarande talan.

17. I sin ansökan har kommissionen inledningsvis konstaterat att Republiken Frankrikes införlivande av direktiven 92/49 och 92/96 är ofullständigt, eftersom det inte utsträckts till att omfatta mutuelles régies par le code de la mutualité.

18. Därefter har kommissionen understrukit att avsaknaden av ett sådant införlivande har till följd att

19. Till sitt försvar har den franska regeringen inledningsvis gjort gällande att ansökan inte kan tas upp till sakprövning i den mån det framgår av den att kommissionen utvidgat tvisten genom att låta den avse även frågan om huruvida de återförsäkringsmekanismer, som enligt tillämplig nationell lagstiftning gäller avseende mutuelles régies par le code de la mutualité, är förenliga med gemenskapsrätten (nämligen rådets direktiv 64/225/EEG av den 25 februari 1964 om avskaffande av inskränkningar i etableringsfriheten och i friheten att tillhandahålla tjänster avseende återförsäkring och retrocession, EGT 1964, 56, s. 878; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 20), trots att någon sådan anmärkning inte har framförts under det administrativa förfarandet.

20. Kommissionen har i detta hänseende i sin replik anfört, och senare bekräftat under det muntliga förfarandet, att de anmärkningar som gjorts i den formella underrättelsen, i det motiverade yttrandet och i ansökan inte någon gång ändrats och att såväl hela det administrativa förfarandet som ansökan hela tiden avsett den omständigheten att Republiken Frankrike inte antagit, eller i vart fall inte meddelat, de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att införliva direktiven 92/49 och 92/96 vad gäller mutuelles régies par le code de la mutualité. Kommissionen har dessutom under det muntliga förfarandet medgett att underlåtenheten att införliva direktiven 92/49 och 92/96, i motsats till vad den felaktigt hävdat i sin ansökan, saknar inverkan på återförsäkringen, eftersom de gemenskapsrättsliga skyldigheter som ålagts medlemsstaterna inom detta område inte följer av dessa direktiv utan av direktiv 64/225, vilket kommissionen inte åberopat i sin ansökan.

21. Den franska regeringen har därefter medgett att det materiella tillämpningsområdet för artikel 6 i direktiv 92/49 och för artikel 5 i direktiv 92/96 omfattar mutuelles régies par le code de la mutualité och att införlivandebestämmelserna inte gjorts tillämpliga på dessa. Den franska regeringen har tillagt att villkoren för dessas införande i tillämpningsområdet fortfarande diskuteras mellan de franska myndigheterna och de berörda organisationerna för mutuelles och att de sistnämnda anser att en tillämpning av direktiven 92/49 och 92/96 på deras verksamheter skulle innebära att mutuelles särskilda karaktär skulle hamna i farozonen. Den franska regeringen har vid sammanträdet ingett en rapport om mutuelles och gemenskapsrätten, som upprättats på regeringens begäran i maj 1999 (Rocardrapporten), i vilken nödvändigheten av att införliva direktiven 92/49 och 92/96 med fransk rätt så snart som möjligt understrukits.

22. Det är tillräckligt att konstatera att den franska regeringen inte har bestritt att sådana bestämmelser som är nödvändiga för att införliva direktiven 92/49 och 92/96 med den nationella rätten vad gäller mutuelles ännu inte har antagits.

23. Mot bakgrund härav skall kommissionens talan bifallas.

24. Följaktligen kan det konstateras att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 92/49/EEG och 92/96/EEG, genom att inte anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att helt följa ovannämnda direktiv, närmare bestämt genom att inte införliva dessa direktiv beträffande mutuelles régies par le code de la mutualité.

25. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Frankrike skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Frankrike i huvudsak har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) följande dom:

1) Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiven 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) och rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet), genom att inte anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att helt följa ovannämnda direktiv, närmare bestämt genom att inte införliva dessa direktiv beträffande mutuelles régies par le code de la mutualité.

2) Republiken Frankrike skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: franska.