Domstolens dom (femte avdelningen) den 16 november 2000

I mål C-280/98 P,

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. La Pergola samt domarna M. Wathelet (referent), D.A.O. Edward, R Jann och L. Sevón, generaladvokat: J. Mischo, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 18 maj 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrund

Den överklagade domen

Huruvida artikel 190 i fördraget bade åsidosatts

Huruvida överträdelserna inte hade medfört ekonomiska konsekvenser

Huruvida den allmänna bötesnivån var för hög

Huruvida kommissionen inte i tillräcklig man hade beaktat att klaganden samarbetade under det administrativa förfarandet

Överklagandet

Oen första grunden

Den andra grunden

Yrkandet om ogiltigförklaring

Rättegångskostnader

1. Moritz J. Weig GmbH & Co. KG har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 23 juli 1998, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat den dom som förstainstansrätten meddelade den 14 maj 1998 i mål T-317/94, Weig mot kommissionen (REG 1998, s. II-1235, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten delvis ogiltigförklarade kommissionens beslut 94/601/EG av den 13 juli 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget (IV/C/33.833 — kartong) (EGT L 243, s. 1, nedan kallat beslutet) och ogillade talan i övrigt.

2. Genom beslutet bötfälldes 19 tillverkare och leverantörer av kartong inom gemenskapen för att ha överträtt artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG).

3. Det framgår av den överklagade domen att detta beslut var en följd av de informella klagomål som år 1990 ingavs av British Printing Industries Federation (en branschorganisation som företräder majoriteten av tillverkarna av tryckta förpackningar i Förenade kungariket) och av Federation française du cartonnage samt av de undersökningar som i april 1991, utan förvarning, genomfördes av kommissionens tjänstemän i enlighet med artikel 14.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13,1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8) vid ett flertal företag och branschorganisationer inom kartongbranschen.

4. De uppgifter som erhölls genom dessa undersökningar och genom begäran om upplysningar och handlingar föranledde kommissionen att dra slutsatsen att de berörda företagen från halvårsskiftet 1986 till i vart fall april 1991 (i flertalet fall) hade deltagit i en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget. Kommissionen beslutade följaktligen att inleda ett förfarande för tillämpning av sistnämnda bestämmelse. Genom skrivelse av den 21 december 1992 sände kommissionen ett meddelande om anmärkningar till vart och ett av de berörda företagen. Samtliga dessa företag besvarade meddelandet skriftligen. Nio företag begärde att få yttra sig mündigen.

5. Efter det att förfarandet hade avslutats antog kommissionen beslutet, som innehåller följande bestämmelser:

6. Av de faktiska omständigheterna såsom de redovisas i den överklagade domen framgår dessutom följande:

7. Sexton av de andra berörda arton företagen samt fyra finska företag, som var medlemmar av branschorganisationen Finnboard, och som i denna egenskap ansågs vara solidariskt ansvariga för betalningen av de böter som hade ålagts Finnboard, väckte också talan mot beslutet (mål T-295/94, T-301/94, T-304/94, T-308/94—T-311/94, T-319/94, T-327/94, T-334/94, T-337/94, T-338/94, T-347/94, T-348/94, T-352/94 och T-354/94 samt de förenade målen T-339/94—T-342/94).

8. Förstainstansrätten biföll yrkandet att beslutet skulle ogiltigförklaras med avseende på klaganden i fråga om artikel 1 i beslutet, i den mån det i denna artikel fastslås att sökanden deltog i en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget före mars månad 1988, samt artikel 2 första till och med fjärde styckena i beslutet, dock med undantag av följande avsnitt:

9. Förstainstansrätten ogillade talan i övrigt.

10. I övrigt åberopade klaganden vid förstainstansrätten åtta grunder med anledning av fastställelsen av böterna. Överklagandet rör just de domskäl i den överklagade domen där denna fråga behandlas. Mot bakgrund av de grunder som klaganden har åberopat till stöd för överklagandet återges nedan endast de avsnitt i den överklagade domen där förstainstansrätten bedömde anmärkningarna om att artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG) hade åsidosatts, att överträdelserna inte hade medfört ekonomiska konsekvenser, att den allmänna bötesnivån var för hög samt att det inte i tillräcklig mån hade beaktats att klaganden samarbetade under det administrativa förfarandet.

11. Klaganden gjorde i huvudsak gällande att kommissionen inte hade motiverat beslutet i tillräcklig utsträckning i och med att de företag som beslutet var riktat till varken kunde undersöka om det bötesbelopp som de ålades var befogat eller om böterna var skäliga i förhållande till de övriga företagens böter.

12. Förstainstansrätten fastställde härvid följande:

13. Klaganden gjorde gällande att en överträdelses ekonomiska verkan skall beaktas vid bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad och vid beräkningen av böterna (förstainstansrättens dom av den 10 mars 1992 i mål T-13/89, IGI mot kommissionen, REG 1992, s. II-1021, punkt 359; svensk specialutgåva, volym 12, s. 183). Enligt klaganden hade samordningen av priser i förevarande fall inte haft någon inverkan på marknaden eller i vart fall en begränsad inverkan.

14. Förstainstansrätten fastställde härvid följande:

15. Klaganden gjorde vid förstainstansrätten gällande att den överträdelse som hade fastställts i det aktuella fallet inte utgjorde den mest klandervärda överträdelsen av artikel 85.1 i fördraget och ifrågasatte därför den allmänna bötesnivån, särskilt mot bakgrund av kommissionens tidigare beslutspraxis.

16. Förstainstansrätten fastställde följande:

17. Klaganden gjorde gällande att kommissionen borde ha beaktat att bolaget hade lämnat uppriktiga och fullständiga svar på den begäran om upplysningar som tillsänts bolaget med stöd av artikel 11 i förordning nr 17, att det enligt rättspraxis och kommissionens beslutspraxis utgjorde en förmildrande omständighet att klaganden efter kommissionens undersökningar den 23 april 1991 omedelbart slutade att delta i PG Paperboards möten och i varje förfarande som kunde utgöra en överträdelse samt att kommissionen vid beräkningen av böterna inte hade beaktat att klaganden hade samarbetat aktivt, vilket hade bidragit till att påskynda förfarandet.

18. Förstainstansrätten fastställde härvid följande:

19. Förstainstansrätten underkände samtliga de grunder som klaganden hade åberopat till stöd för yrkandet att böterna skulle upphävas eller nedsättas och fastställde därefter i punkt 305 i den överklagade domen att det såvitt avsåg bötesbeloppet emellertid skulle beaktas att klaganden endast [kunde] anses ha överträtt artikel 85.1 i fördraget mellan mars 1988 och april 1991.

20. Förstainstansrätten fastställde inom ramen för sin fulla prövningsrätt klagandens böter till 2500000 ecu (punkt 306 i den överklagade domen).

21. Klaganden har i överklagandet yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen och följaktligen upphäva eller åtminstone nedsätta de böter som ålades klaganden.

22. Klaganden har till stöd för sitt överklagande åberopat två grunder. Härunder har bolaget gjort gällande att förstainstansrätten dels gjorde en oriktig bedömning av motiveringsskyldighetens omfattning, dels åsidosatte likabehandlingsprincipen, artikel 15.2 i förordning nr 17 samt artikel 172 i EG-fördraget (nu artikel 229 EG), genom att inte nedsätta böterna i tillräcklig omfattning.

23. Under den första grunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att fastställa att beslutet hade en bristande motivering och att på denna grund genast upphäva beslutet, trots att förstainstansrätten i punkt 188 i den överklagade domen hade konstaterat att kommissionen i beslutet inte hade redogjort för de omständigheter som den genomgående hade beaktat när den fastställde böterna.

24. Klaganden har tillagt att sådana uppgifter — enligt fast rättspraxis, som förstainstansrätten erinrade om i punkt 192 i den överklagade domen — skall ingå i själva beslutet och hänsyn kan inte, förutom i särskilda fall, tas till förklaringar som kommissionen i efterhand lämnar till pressen eller under förfarandet vid förstainstansrätten. Förstainstansrätten konstaterade i samma punkt 192 just att kommissionen under sammanträdet hade medgett att det inte fanns något som hindrade att den i beslutet redogjorde för uppgifterna i fråga. Förstainstansrätten kunde under dessa omständigheter inte ta hänsyn till att kommissionen under domstolsförfarandet [hade] visat sig villig att lämna alla upplysningar som [var] av relevans för hur böterna [hade] beräknats (punkt 195 i den överklagade domen).

25. Klaganden har även anfört att bolaget, när beslutet antogs, inte kände till vilken metod som kommissionen hade använt vid beräkningen av böterna. Om så hade varit fallet skulle tillämpningen av denna metod med avseende på klaganden ha kunnat prövas vid förstainstansrätten. Den omständigheten att motiveringen tillkännagavs först under domstolsförfarandet innebar att klaganden gick miste om en instans, vilket i sin tur innebar att bolaget var tvunget att ifrågasätta beräkningen av bötesbeloppet inom ramen för ett överklagande till domstolen.

26. Klaganden har slutligen gjort gällande att förstainstansrätten begränsade de tidsmässiga verkningarna av den tolkning som den, i fråga om vilka krav som skall gälla för beräkning av böter enligt artikel 190 i fördraget, gjorde i domarna i de ovannämnda målen Tréfilunion mot kommissionen, Société métallurgique de Normandie mot kommissionen och Société des treillis et panneaux soudés mot kommissionen (nedan kallade domarna i armeringsstålmålen), om vilka det erinrades i punkt 193 i den överklagade domen, trots att det följer av domstolens fasta rättspraxis att den tolkning som domstolen gör av en gemenskapsrättslig bestämmelse klargör och preciserar innebörden och räckvidden av denna bestämmelse, såsom den skall eller skulle ha tolkats och tillämpats från början, förutsatt att domstolen inte har beslutat annorlunda i en dom om förklaring av dom.

27. Kommissionen har med hänvisning till domstolens rättspraxis (se dom av den 17 juli 1997 i mål C-219/95 P, Ferriere Nord mot kommissionen, REG 1997, s. I-4411, punkt 32 och följande punkter, och beslutet i det ovannämnda målet SPO mil. mot kommissionen, punkt 54) gjort gällande att det finns ett utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställelsen av bötesbeloppet i ett konkret fall. Detta utrymme tillkommer såväl kommissionen som förstainstansrätten när denna ändrar detta belopp med stöd av sin fulla prövningsrätt i enlighet med artikel 172 i fördraget och artikel 17 i förordning nr 17. Detta utrymme för skönsmässig bedömning innebär att det inte är absolut nödvändigt att en motivering innehåller en detaljerad redogörelse för hur bötesbeloppet har beräknats.

28. Enligt kommissionen ansåg förstainstansrätten i punkt 189 i den överklagade domen att punkterna 169—172 i skälen till beslutet innehöll tillräckliga och relevanta uppgifter om de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den pågått.

29. Enligt kommissionen är punkterna 191—195 i den överklagade domen överflödiga. Kommissionen anser för övrigt att klaganden har tolkat domarna i armeringsstålmålen på ett felaktigt sätt. I dessa domar, liksom i den överklagade domen, konstaterade förstainstansrätten att kommissionens beslut var tillräckligt motiverat, samtidigt som den efterlyste en större öppenhet i redovisningen av vilken beräkningsmetod som använts. Detta innebar inte att förstainstansrätten jämställde den bristande öppenheten med en bristande motivering av beslutet. Förstainstansrättens ställningstagande följer möjligen av principen om god förvaltningssed, på så sätt att mottagarna av beslutet inte skall behöva väcka talan vid förstainstansrätten för att få kännedom om samtliga detaljer i den beräkningsmetod som kommissionen använt. Sådana överväganden kan emellertid inte i sig utgöra grund för upphävande av beslutet.

30. Domstolen avser först att redogöra för de olika delarna i det resonemang som förstainstansrätten förde vid bedömningen av grunden att motiveringsskyldigheten beträffande beräkningen av böterna hade åsidosatts.

31. Förstainstansrätten erinrade inledningsvis i punkt 182 i den överklagade domen om att skyldigheten att motivera ett individuellt beslut enligt fast rättspraxis har till syfte att göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att pröva beslutets lagenlighet och att ge den berörda parten tillräckliga upplysningar för att denne skall kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det eventuellt är behäftat med ett fel som gör det möjligt att ifrågasätta dess giltighet, med det tillägget att omfattningen av denna skyldighet beror på rättsaktens art och det sammanhang i vilket den har antagits (se särskilt, förutom den rättspraxis som förstainstansrätten hänvisade till, dom av den 15 april 1997 i mål C-22/94, Irish Farmers Association mil., REG 1997, s. I-1809, punkt 39).

32. Förstainstansrätten preciserade därefter i punkt 183 i den överklagade domen att när det, som i förevarande fall, är fråga om ett beslut varigenom flera företag åläggs böter för en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler skall omfattningen av motiveringsskyldigheten bedömas särskilt mot bakgrund av att överträdelsens svårighetsgrad beror på ett stort antal faktorer, såsom de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan, och detta utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande (beslutet i det ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54).

33. I detta avseende påpekade förstainstansrätten följande i punkt 189 i den överklagade domen:

34. Förstainstansrätten tillade i punkt 190 i den överklagade domen att punkt 168 i övervägandena, som skall förstås mot bakgrund av de allmänna övervägandena om böter i punkt 167 i övervägandena, innehåller en tillräcklig redogörelse för vilka omständigheter som har beaktats vid fastställandet av den allmänna bötesnivån.

35. I punkterna 191—195 i den överklagade domen modifierade emellertid förstainstansrätten, på ett något tvetydigt sätt, räckvidden av konstaterandena i punkterna 189 och 190.

36. Det framgår av punkterna 191 och 192 i den överklagade domen att beslutet inte innehåller de exakta uppgifter som kommissionen genomgående beaktade när den fastställde bötesbeloppen. Detta trots att det rörde sig om uppgifter som kommissionen kunde lämna ut och som skulle ha gjort det möjligt för företagen att lättare bedöma huruvida kommissionen hade gjort fel vid fastställandet av det individuella bötesbeloppet samt huruvida detta belopp var motiverat i förhållande till de allmänna kriterier som tillämpats. Förstainstansrätten tillade i punkt 193 i den överklagade domen att det framgår av domarna i armeringsstålmålen att det är önskvärt att företagen erhåller närmare upplysningar om hur de ålagda böterna har beräknats, utan att de för den skull skall vara tvungna att väcka talan mot kommissionens beslut.

37. Förstainstansrätten fastslog slutligen i punkt 195 i den överklagade domen att bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats var befogad med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, det vill säga att kommissionen under domstolsförfarandet hade lämnat ut de uppgifter som beaktats vid beräkningen och att domarna i armeringsstålmålen innebar ny rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 190 i fördraget.

38. Innan det mot bakgrund av klagandens argument prövas huruvida förstainstansrätten gjorde en välgrundad bedömning i fråga om vilka följder det skulle kunna få för motiveringsskyldigheten att kommissionen under domstolsförfarandet hade lämnat ut de uppgifter som beaktats vid beräkningen, och att domarna i armeringsstålmålen innebar ny rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 190 i fördraget, skall det prövas huruvida den motiveringsskyldighet som föreskrivs i denna artikel innebär att kommissionen — utöver de uppgifter som låg till grund för bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet — var skyldig att i beslutet inkludera en mer detaljerad redogörelse för hur böterna hade beräknats.

39. Domstolen påpekar härvid att förstainstansrätten är behörig i två avseenden när det gäller talan som väcks mot kommissionens beslut att ålägga företag böter för överträdelse av konkurrensreglerna.

40. För det första är förstainstansrätten behörig att pröva beslutens lagenlighet enligt artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse). Vid denna prövning skall förstainstansrätten särskilt kontrollera att motiveringsskyldigheten enligt artikel 190 i fördraget, vars åsidosättande innebär att beslutet kan ogiltigförklaras, har iakttagits.

41. För det andra är förstainstansrätten behörig att inom ramen för sin fulla prövningsrätt enligt artikel 172 i fördraget och artikel 17 i förordning nr 17 pröva huruvida bötesbeloppet är lämpligt. Det kan vid den sistnämnda prövningen finnas skäl att begära in och beakta sådana kompletterande upplysningar som inte i sig måste finnas med i beslutet för att motiveringsskyldigheten i artikel 190 i fördraget skall anses vara uppfylld.

42. Vad beträffar kontrollen av att motiveringsskyldigheten har iakttagits kan det erinras om att det i artikel 15.2 andra stycket i förordning nr 17 föreskrivs följande: När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

43. Enligt den rättspraxis som åberopas i punkterna 182 och 183 i den överklagade domen är det väsentliga formkrav som motiveringsskyldigheten utgör uppfyllt om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet. Om sådana uppgifter saknas är beslutet ogiltigt på grund av bristande motivering.

44. Det var riktigt av förstainstansrätten att i punkterna 189 och 190 i den överklagade domen fastställa att kommissionen hade uppfyllt dessa krav. Det kan, såsom förstainstansrätten gjorde, konstateras att det i punkterna 167—172 i skälen till beslutet redogörs för de kriterier som kommissionen använde vid beräkningen av böterna. Punkt 167 rör särskilt överträdelsens varaktighet. I denna, samt i punkt 168, redovisas även de överväganden som låg till grund för kommissionens bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och dess uppskattning av den allmänna bötesnivån. Punkt 169 innehåller de uppgifter som kommissionen beaktade när den fastställde de böter som skulle åläggas varje företag, och i punkt 170 utpekas de företag som skulle betraktas som huvudmän för överenskommelsen och som bar ett särskilt ansvar i förhållande till de andra företagen. Slutligen fastställs i punkterna 171 och 172 vilka följder det skulle få för bötesbeloppet att olika tillverkare hade samarbetat med kommissionen vid undersökningen för att fastställa de faktiska omständigheterna eller genom sina svar på meddelandet om anmärkningar.

45. Den omständigheten att kommissionen därefter lämnade närmare upplysningar (såsom företagens omsättning eller den av kommissionen fastställda procentsatsen för reduktionen av bötesbeloppet) vid en presskonferens eller under domstolsförfarandet kan inte förta riktigheten av det som förstainstansrätten fastställde i punkterna 189 och 190 i den överklagade domen. Om den som har fattat ett omtvistat beslut lämnar kompletterande förklaringar till en motivering som redan i sig är tillräcklig, omfattas inte dessa av motiveringsskyldigheten i strikt mening. De kan emellertid vara till hjälp vid gemenskapsdomstolarnas interna kontroll av skälen till beslutet, genom att de gör det möjligt för institutionen att mer ingående redogöra för de skäl som ligger till grund för beslutet.

46. Kommissionen skulle självfallet inte kunna avsäga sig sin befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar genom att uteslutande och rutinmässigt hänvisa till matematiska formler. Den kan emellertid förse beslutet med en motivering som går utöver de krav, om vilka det erinras i punkt 43 i denna dom, bland annat genom att redovisa de sifferuppgifter som — i synnerhet beträffande den eftersträvade avskräckande verkan — varit vägledande vid den skönsmässiga bedömningen när det gällt att fastställa de böter som har ålagts ett flertal företag, vilka i olika hög grad har deltagit i överträdelsen.

47. Det kunde vara önskvärt att kommissionen utnyttjade denna möjlighet så att företagen mer i detalj kunde få reda på hur de böter som ålagts dem har beräknats. På ett mera allmänt sätt kunde detta bidra till en ökad insyn i det administrativa förfarandet och underlätta förstainstansrättens utövande av sin fulla prövningsrätt. Det skall inom ramen för denna vara möjligt för förstainstansrätten att pröva — förutom det ifrågasatta beslutets lagenlighet — huruvida de ålagda böterna är lämpliga. Denna möjlighet kan emellertid inte ändra omfattningen av de krav som följer av motiveringsskyldigheten, vilket kommissionen också har påpekat.

48. Förstainstansrätten kunde följaktligen inte, utan att åsidosätta artikel 190 i fördraget, i punkt 194 i den överklagade domen fastställa att kommissionen [skall], om den systematiskt har beaktat vissa grundläggande omständigheter för att fastställa bötesbeloppen, ange dessa omständigheter i själva beslutet. Förstainstansrätten kunde inte heller utan att motsäga sina egna domskäl, efter att i punkt 189 i den överklagade domen ha konstaterat att beslutet innehöll tillräckliga och relevanta uppgifter om de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den pågått, i punkt 195 i den överklagade domen hänvisa till bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats.

49. Förstainstansrättens felaktiga rättstillämpning i det avseendet är emellertid inte av sådan art att den kan medföra att den överklagade domen upphävs, eftersom det med hänsyn till vad som anförts ovan kan konstateras att förstainstansrätten rättsenligt — oaktat punkterna 191—195 i den överklagade domen — underkände klagandens grund att skyldigheten att motivera beräkningen av böterna hade åsidosatts.

50. Eftersom det enligt motiveringsskyldigheten inte krävdes att kommissionen i beslutet skulle redovisa de sifferuppgifter som använts vid beräkningen av böterna, saknas det anledning att pröva de olika invändningar som klaganden har framfört på grundval av detta oriktiga antagande.

51. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den första grunden.

52. Under den andra grunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten åsidosatte likabehandlingsprincipen samt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 172 i fördraget vid fastställelsen av bolagets böter.

53. Den andra grunden kan delas i fyra delar.

54. Under de två första delgrunderna, som skall prövas tillsammans, har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten inte tillämpade kommissionens beräkningsmetod, det vill säga

55. Under dessa omständigheter missgynnades klaganden i förhållande till de företag vars begränsade deltagande i överträdelsen redan hade medgetts av kommissionen och vars böter därför nedsattes i enlighet med kommissionens formel. Så skedde i målen Buchmann mot kommissionen (dom av den 14 maj 1998 i mål T-295/94, REG 1998, s. II-813), Gruber + Weber mot kommissionen (dom av den 14 maj 1998 i mål T-310/94, REG 1998, s. II-1043, och Enso Española mot kommissionen (dom av den 14 maj 1998 i mål T-348/94, REG 1998, s. II-1875).

56. Klaganden anser även att bolaget missgynnades genom att förstainstansrätten själv tillämpade kommissionens beräkningsmetod för att nedsätta andra företags böter. Klaganden har i detta avseende hänvisat till domarna i de ovannämnda målen Enso Española mot kommissionen och Gruber + Weber mot kommissionen samt till domarna av den 14 maj 1998 i mål T-311/94, BPB de Eendracht mot kommissionen (REG 1998, s. II-1129) och i mål T-347/94, Mayr-Melnhof mot kommissionen (REG 1998, s. II-1751). Det framgår visserligen inte av dessa domar hur förstainstansrätten beräknade nedsättningen av böterna, men en tillämpning av kommissionens metod skulle enligt klaganden ha lett till nästan samma resultat, med tanke på de bedömningsgrunder som förstainstansrätten använde (den tidsperiod under vilken företaget deltog i överträdelsen, relevant omsättning, procentsats för överträdelsens svårighetsgrad).

57. I förevarande fall konstaterade förstainstansrätten att klaganden inte hade deltagit i överträdelsen under de inledande 22 månaderna (överträdelsen pågick i sammanlagt 60 månader) och fastställde böterna till 2500000 ecu. Om rätten däremot hade tillämpat kommissionens formel, skulle den enligt klaganden ha beräknat de nya böterna på följande sätt:

58. Kommissionen har gjort gällande att det följer av domstolens rättspraxis att yrkandet om omprövning av de av förstainstansrätten fastställda böterna inte kan tas upp till sakprövning. Kommissionen har motiverat detta med att utövande av full prövningsrätt innebär att det görs en helhetsbedömning av samtliga faktiska omständigheter i målet, varför en sådan prövning inte är möjlig i mål om överklagande (se domen i det ovannämnda målet Ferriere Nord mot kommissionen, punkt 31, och dom av den 6 april 1995 i mål C-310/93 P, BPB Industries och British Gypsum mot kommissionen, REG 1995, s. I-865, punkt 34).

59. Vad beträffar saken har kommissionen i fråga om påståendet att förstainstansrätten inte tillämpade kommissionens beräkningsmetod gjort gällande att förstainstansrätten (såsom framgår av punkt 306 i den överklagade domen) fastställde klagandens böter med stöd av sin fulla prövningsrätt, det vill säga inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

60. Kommissionen har tillagt att de av klaganden åberopade målen (med undantag av målet Enso Española mot kommissionen) inte rörde överträdelsens varaktighet, utan den omsättning som kommissionen hade valt att beakta (de ovannämnda målen Gruber + Weber mot kommissionen och Mayr-Melnhof mot kommissionen) eller det förhållandet att företaget hade spelat en mindre betydande roll i överträdelsen i kombination med att överträdelsen hade pågått under en kortare tid (det ovannämnda målet BPB de Eendracht mot kommissionen).

61. I det sistnämnda målet skulle en nedsättning baserad enbart på en räkneoperation med utgångspunkt i den tidsperiod som företaget hade deltagit i överträdelsen ha medfört en nedsättning av böterna till 729167 ecu. Förstainstansrätten fastställde emellertid böterna till 750000 ecu, bland annat på grund av att företaget endast i mindre omfattning hade deltagit i överträdelsen. På samma sätt nedsatte förstainstansrätten böterna från 1750000 ecu till 1200000 ecu i det ovannämnda målet Enso Española mot kommissionen. En nedsättning i förhållande till den tidsperiod som företaget hade deltagit i överträdelsen skulle ha medfört böter på 1181250 ecu. I motsats till vad klaganden har gjort gällande använde förstainstansrätten inte enbart en matematisk formel, utan fastställde böterna med beaktande av samtliga omständigheter i det aktuella fallet och med stöd av sin fulla prövningsrätt, vilket framgår av punkt 306 i den överklagade domen.

62. Domstolen erinrar i detta avseende om att förstainstansrätten har full prövningsrätt när den bedömer det bötesbelopp som ett företag har ålagts på grund av att det har överträtt gemenskapsrätten, och att det inte ankommer på domstolen, när den prövar rättsfrågor i ett mål om överklagande, att göra en skälighetsbedömning som ändrar förstainstansrättens bedömning härvidlag (domen i det ovannämnda målet Ferriere Nord mot kommissionen, punkt 31).

63. När förstainstansrätten med stöd av sin fulla prövningsrätt fastställer de böter som har ålagts företag som har deltagit i en överenskommelse eller ett samordnat förfarande som strider mot artikel 85.1 i fördraget, får den emellertid inte göra åtskillnad mellan dessa företag.

64. Klagandens anmärkning att förstainstansrätten åsidosatte ickediskrimineringsprincipen grundar sig på antagandet att förstainstansrätten avsåg att tillämpa kommissionens beräkningsmetod i domarna i de ovannämnda målen Buchmann mot kommissionen, Enso Española mot kommissionen, Gruber + Weber mot kommissionen, BPB de Eendracht mot kommissionen och Mayr-Melnhof mot kommissionen, men inte i klagandens fall.

65. Eftersom det inte går att finna stöd för motsatsen i de nyss nämnda domarna anser domstolen att detta antagande är styrkt. Det framgår visserligen inte av dessa domar att förstainstansrätten hade för avsikt att faktiskt tillämpa kommissionens beräkningsmetod, men det måste konstateras att förstainstansrätten inte heller uttryckligen underkände denna metod. Dessutom motsvarar de böter som förstainstansrätten fastställde i var och en av dessa domar i stort sett de böter som skulle ha blivit resultatet om kommissionens metod hade tillämpats på de nya sifferuppgifter som förstainstansrätten lade till grund för sin bedömning, bland annat i fråga om omsättningen, överträdelsens svårighetsgrad eller överträdelsens varaktighet.

66. Det ovannämnda målet Enso Española mot kommissionen är det mål som (vilket kommissionen har påpekat) uppvisar störst likheter med förevarande mål på det sättet att förstainstansrätten även i det målet minskade den överträdelseperiod som skulle beaktas vid beräkningen av böterna utan att godta något av sökandens övriga argument för en nedsättning av bötesbeloppet. Förstainstansrätten fastställde detta belopp till 1200000 ecu, vilket ungefär motsvarar det belopp som skulle ha blivit resultatet om kommissionens metod hade tillämpats (1150000 ecu).

67. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 42 i sitt förslag till avgörande är det uppenbart att förstainstansrätten utan att lämna någon objektiv motivering frångick detta allmänna tillvägagångssätt när den fastställde klagandens böter. Trots att en tillämpning av kommissionens metod hade lett till böter på 1900000 ecu fastställde förstainstansrätten böterna till ett belopp som klart översteg 2500000 ecu. Klaganden ansåg att detta antagligen berodde på ett skriv- eller räknefel i den överklagade domen och ingav därför en begäran om rättelse av dom, som avslogs genom beslut av den 16 september 1998. I detta beslut konstaterade ordföranden på tredje avdelningen i utökad sammansättning — oaktat det som anförts ovan — att den överklagade domen inte innehöll något skriv- eller räknefel och inte heller någon uppenbar oriktighet vad beträffar bötesbeloppet.

68. Domstolen finner således att det är styrkt att förstainstansrätten åsidosatte likabehandlingsprincipen i punkt 306 i den överklagade domen och att överklagandet skall bifallas på den andra grundens två första delar.

69. Med den tredje delgrunden har klaganden gjort gällande att det var fel av förstainstansrätten att inte nedsätta de av kommissionen ålagda böterna efter att ha fastställt att kommissionen inte hade styrkt samtliga de ekonomiska verkningar som överträdelsen påstods ha haft på marknaden.

70. Kommissionen har gjort gällande att förstainstansrätten med stöd av sin fulla prövningsrätt kunde bilda sig en egen uppfattning om vilket bötesbelopp som var lämpligt. Förstainstansrätten konstaterade i punkt 246 i den överklagade domen att det räckte att företagen faktiskt hade tillkännagett de överenskomna prishöjningarna och att de tillkännagivna priserna hade utgjort grund för fastställandet av individuella transaktionspriser för att denna prissamverkan skulle anses ha haft såväl till syfte som resultat att allvarligt begränsa konkurrensen. För att motivera varför inga förmildrande omständigheter hade beaktats i det aktuella fallet framhöll förstainstansrätten i punkt 244 i den överklagade domen att företagen hade vidtagit åtgärder i syfte att dölja samverkans existens och i punkt 245 att överträdelsen hade pågått under lång tid och att den hade varit uppenbar. Dessutom påpekade förstainstansrätten att överträdelsen hade begåtts trots att kommissionens tidigare beslutspraxis borde ha utgjort ett varnande exempel.

71. Enligt kommissionen kunde förstainstansrätten således på goda grunder med stöd av sin fulla prövningsrätt anse att det som konstaterats i fråga om överträdelsens verkningar inte motiverade en nedsättning av den allmänna bötesnivå som kommissionen hade fastställt.

72. Domstolen påpekar härvid att förstainstansrätten i punkt 241 i den överklagade domen räknade upp vilka överväganden i beslutet beträffande just överträdelsens svårighetsgrad som hade varit föremål för dess prövning.

73. Förstainstansrätten fastställde att kommissionen hade rätt att höja den allmänna bötesnivån i förhållande till sin tidigare beslutspraxis för att förstärka böternas avskräckande verkan (punkt 243 i den överklagade domen) och för att beakta att de berörda företagen hade vidtagit åtgärder i syfte att dölja samverkans existens, vilket utgjorde en särskilt allvarlig aspekt av [överträdelsen] som särskiljer denna från tidigare [konstaterade] överträdelser (punkt 244 i den överklagade domen). Förstainstansrätten framhöll även att överträdelsen av artikel 85.1 i fördraget hade pågått under lång tid och att den hade varit uppenbar (punkt 245 i den överklagade domen).

74. Förstainstansrätten drog i punkt 246 i den överklagade domen slutsatsen att det förhållandet att kommissionen endast till viss del hade styrkt verkningarna av prissamverkan — mot bakgrund av vad som anförts — inte i väsentlig utsträckning [påverkade] bedömningen av hur allvarlig den konstaterade överträdelsen [var]. Den påpekade i detta hänseende att det räcker... att företagen faktiskt har tillkännagett de överenskomna prishöjningarna och att de tillkännagivna priserna har utgjort grund för fastställandet av individuella transaktionspriser för att denna prissamverkan skall anses ha haft såväl till syfte som resultat att allvarligt begränsa konkurrensen.

75. Av vad anförts följer att förstainstansrätten inom ramen för sin fulla prövningsrätt ansåg att dess iakttagelser i fråga om överträdelsens verkningar inte kunde ändra kommissionens egen bedömning av överträdelsens svårighetsgrad, eller närmare bestämt inte kunde innebära att överträdelsen ansågs vara mindre allvarlig. Förstainstansrätten ansåg att det saknades anledning att nedsätta böterna med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet och det sammanhang i vilket överträdelsen hade begåtts — såsom dessa faktorer beaktades i beslutet och redovisas i punkterna 69 och 70 i denna dom — samt de ålagda böternas avskräckande verkan, vilka samtliga är omständigheter som i enlighet med domstolens rättspraxis kan beaktas vid bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad (se domen i de ovannämnda förenade målen Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, punkt 106, beslutet i det ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54, och domen i det ovannämnda målet Ferriere Nord mot kommissionen, punkt 33).

76. Överklagandet kan således inte bifallas på den andra grundens tredje del.

77. Med den fjärde delen av denna grund har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten underlät att på ett vederbörligt sätt beakta bolagets samarbetsvillighet i förhållande till hur de andra företag som deltog i överenskommelsen hade agerat.

78. Genom skrivelse av den 23 mars 1993 gav klaganden kommissionen ett uttryckligt erbjudande om samarbete. Bolaget medgav inte endast att det förelåg en överträdelse, utan klargjorde även under förhör vid kommissionen vad överträdelsen bestått i, det vill säga vissa prishöjningsinitiativ. Klaganden var det enda företag som vid dessa förhör uttryckligen medgav att det hade gjort sig skyldigt till en överträdelse.

79. I detta hänseende behöver det, såsom kommissionen har påpekat, endast konstateras att förstainstansrätten i punkterna 280—289 i den överklagade domen ingående förklarade varför det saknades anledning att godta anmärkningen att det inte i tillräcklig utsträckning hade beaktats att klaganden hade samarbetat under förfarandet. För att komma fram till denna slutsats gjorde förstainstansrätten en bedömning av de faktiska omständigheterna som inte kan prövas vid domstolen (se dom av den 16 september 1997 i mål C-3 62/95 P, Blackspur DIY m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 1997, s. I-4775, punkt 42).

80. Överklagandet kan således inte tas upp till prövning på den fjärde delgrunden.

81. Av vad anförts följer att överklagandet skall bifallas med avseende på punkt 306 i domskälen och punkt 3 i domslutet i den överklagade domen.

82. Enligt artikel 54 första stycket i EG-stadgan för domstolen skall domstolen upphäva förstainstansrättens avgörande om överklagandet är välgrundat. Den kan då slutligt själv avgöra målet, om det är färdigt för avgörande, eller återförvisa det till förstainstansrätten för avgörande. Eftersom målet är färdigt för avgörande skall domstolen slutligt avgöra vilket bötesbelopp som skall åläggas klaganden.

83. Med hänsyn till punkterna 174—305 i den överklagade domen, och i synnerhet till att klaganden endast kan hållas ansvarig för en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget vad avser perioden mellan mars 1988 och april 1991, finner domstolen att klagandens böter skall fastställas till 1900000 euro.

84. Enligt artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna skall domstolen, när överklagandet skall bifallas och domstolen själv slutligt avgör tvisten, besluta om rättegångskostnaderna. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

85. Eftersom merparten av de grunder som klaganden har anfört till stöd för sitt överklagande har underkänts, skall klaganden bära sin egen rättegångskostnad samt ersätta två tredjedelar av kommissionens rättegångskostnad i denna instans.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) följande dom:

1) Punkt 3 i domslutet i förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T-317/94, Weig mot kommissionen, upphävs.

2) Det bötesbelopp som Moritz J. Weig GmbH & Co. KG åläggs i artikel 3 i kommissionens beslut 94/601/EG av den 13 juli 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget (IV/C/33.833 — kartong) fastställs till 1900000 euro.

3) Överklagandet ogillas i övrigt.

4) Moritz J. Weig GmbH &c Co. KG skall bära sin egen rättegångskostnad samt ersätta två tredjedelar av kommissionens rättegångskostnad i denna instans.

5) Europeiska gemenskapernas kommission skall bära en tredjedel av sin rättegångskostnad i denna instans.

1 Rättegångsspråk: tyska.