C-282/98

Domstolens dom (femte avdelningen) den 16 november 2000

CELEX: 61998CJ0282
Datum: 2000-11-16
Källa: eur-lex.europa.eu

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. La Pergola samt domarna M. Wathelet (referent), D.A.O. Edward, P. Jann och L. Sevón, generaladvokat: J. Mischo, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 18 maj 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrund

Den överklagade domen

Huruvida artikel 190 i fördraget hade åsidosatts

Huruvida kommissionen tog hänsyn till devalveringen av den spanska pesetan

Överklagandet

Den första grunden

Den andra grunden

Den tredje grimden

Rättegångskostnader

1. Enso Española SA har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 23 juli 1998, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat den dom som förstainstansrätten meddelade den 14 maj 1998 i mål T-348/94, Enso Española mot kommissionen (REG 1998, s. II-1875, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten delvis ogiltigförklarade kommissionens beslut 94/601/EG av den 13 juli 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget (IV/C/33.833 — kartong) (EGT L 243, s. 1, nedan kallat beslutet) och ogillade talan i övrigt.

2. Genom beslutet bötfälldes 19 tillverkare och leverantörer av kartong inom gemenskapen för att ha överträtt artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG).

3. Det framgår av den överklagade domen att detta beslut var en följd av de informella klagomål som år 1990 ingavs av British Printing Industries Federation (en branschorganisation som företräder majoriteten av tillverkarna av tryckta förpackningar i Förenade kungariket) och av Federation française du cartonnage samt av de undersökningar som i april 1991, utan förvarning, genomfördes av kommissionens tjänstemän i enlighet med artikel 14.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8) vid ett flertal företag och branschorganisationer inom kartongbranschen.

4. De uppgifter som erhölls genom dessa undersökningar och genom begäran om upplysningar och handlingar föranledde kommissionen att dra slutsatsen att de berörda företagen från halvårsskiftet 1986 till i vart fall april 1991 (i flertalet fall) hade deltagit i en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget. Kommissionen beslutade följaktligen att inleda ett förfarande för tillämpning av sistnämnda bestämmelse. Genom skrivelse av den 21 december 1992 sände kommissionen ett meddelande om anmärkningar till vart och ett av de berörda företagen. Samtliga dessa företag besvarade meddelandet skriftligen. Nio företag begärde att få yttra sig muntligen.

5. Efter det att förfarandet hade avslutats antog kommissionen beslutet, som innehåller följande bestämmelser:

6. Av de faktiska omständigheterna i målet, såsom de återges i den överklagade domen, framgår vidare följande:

7. Sexton av de andra berörda arton företagen samt fyra finska företag, som var medlemmar av branschorganisationen Finnboard, och som i denna egenskap ansågs vara solidariskt ansvariga för betalningen av de böter som hade ålagts Finnboard, väckte också talan mot beslutet (mål T-295/94, T-301/94, T-304/94, T-308/94—T-311/94, T-317/94, T-319/94, T-327/94, T-334/94, T-337/94, T-338/94, T-347/94, T-352/94 och T-354/94 samt de förenade målen T-339/94—T-342/94).

8. Förstainstansrätten biföll yrkandet att beslutet skulle ogiltigförklaras med avseende på klaganden i fråga om artikel 1 i beslutet, i den del det där konstaterades att klaganden från mars 1988 till februari 1989 hade deltagit i en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget, samt artikel 1 åttonde strecksatsen i beslutet, enligt vilken det avtal och samordnade förfarande som klaganden deltagit i hade haft till syfte att bibehålla de största tillverkarnas marknadsandelar på konstanta nivåer, men med möjlighet till vissa ändringar från mars 1989 till april 1991.

9. Förstainstansrätten ogillade talan i övrigt.

10. I övrigt åberopade klaganden vid förstainstansrätten sex grunder med anledning av fastställelsen av böterna. Överklagandet rör just de domskäl i den överklagade domen där denna fråga behandlas. Mot bakgrund av de grunder som klaganden har åberopat till stöd för överklagandet sammanfattas nedan endast de avsnitt i den överklagade domen där förstainstansrätten bedömde anmärkningarna om att artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG) och principen om likabehandling hade åsidosatts, i synnerhet att kommissionen inte tog hänsyn till devalveringen av den spanska pesetan.

11. Klaganden gjorde i huvudsak gällande att kommissionen varken redogjort för vilket räkenskapsår som använts för att tillämpa procentsatsen av omsättningen eller vilken procentsats av omsättningen som fastställdes som grundnivå innan hänsyn togs till förmildrande och försvårande omständigheter, och inte heller vilken omsättning som låg till grund för bötesberäkningen. Klaganden ansåg att motiveringskravet inte är uppfyllt om kommissionen nöjer sig med att räkna upp de faktorer som den påstår sig ha beaktat vid beräkningen av bötesbeloppet.

12. Förstainstansrätten fastslog följande:

13. Klaganden påstod att personer som befinner sig i samma situation har diskriminerats i förhållande till varandra, eftersom kommissionen genom att ange bötesbeloppet i ecu inte tog hänsyn till att vissa europeiska valutor, i förevarande fall den spanska pesetan, från januari 1991 till juli 1994 hade devalverats.

14. I det avseendet fastslog förstainstansrätten följande:

15. Förstainstansrätten biföll därför inte talan på denna grund.

16. Slutligen yrkade klaganden vid förstainstansrätten att kommissionen skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet kostnader och räntor för upprättande av en bankgaranti eller för eventuell betalning av böterna.

17. Förstainstansrätten fastslog emellertid i punkt 370 i den överklagade dornen att det framgår av fast rättspraxis att kostnader för upprättande av bankgaranti i syfte att förhindra verkställighet av beslutet inte utgör kostnader som parterna haft med anledning av förfarandet i den mening som avses i artikel 91 b i rättegångsreglerna (se domstolens beslut av den 20 november 1987 i mål 183/83, Krupp mot kommissionen, REG 1987, s. 4611, punkt 10, och förstainstansrättens dom av den 14 juli 1994 i mål T-77/92, Parker Pen mot kommissionen, REG 1994, s. II-549, punkt 101). Detsamma gäller beträffande kostnader som uppkommit på grund av en eventuell betalning av böterna.

18. Sammanfattningsvis fastslog förstainstansrätten följande:

19. Klaganden har i överklagandet yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen och ogiltigförklara beslutet samt upphäva eller åtminstone nedsätta de böter som ålades klaganden.

20. Klaganden har till stöd för överklagandet åberopat tre grunder, nämligen att artikel 190 i fördraget tillämpades och tolkades felaktigt, att ickediskrimineringsprincipen åsidosattes samt att motiveringen var motsägelsefull.

21. Som första grund har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att fastställa att beslutet hade en bristande motivering och att på denna grund ogiltigförklara beslutet, trots att förstainstansrätten i punkt 249 i den överklagade domen hade konstaterat att kommissionen i beslutet inte hade redogjort för de omständigheter som den genomgående hade beaktat när den fastställde böterna.

22. Klaganden har tillagt att sådana uppgifter — enligt fast rättspraxis, som förstainstansrätten erinrade om i punkt 252 i den överklagade domen — skall ingå i själva beslutet, och hänsyn kan inte, förutom i särskilda fall, tas till förklaringar som kommissionen i efterhand lämnar till pressen eller under förfarandet vid förstainstansrätten. Förstainstansrätten konstaterade i samma punkt 252 just att kommissionen under sammanträdet hade medgett att det inte fanns något som hindrade att den i beslutet redogjorde för uppgifterna i fråga.

23. Förstainstansrätten kunde under dessa omständigheter inte ta hänsyn till att kommissionen under domstolsförfarandet [hade] visat sig villig att lämna alla upplysningar som [var] av relevans för hur böterna [hade] beräknats (punkt 255 i den överklagade domen). Det faktum att förstainstansrätten var tvungen att begära förklaringar av kommissionen beträffande hur bötesbeloppet hade beräknats visar för övrigt att motiveringen i beslutet var bristfällig, eftersom den inte gjorde det möjligt för förstainstansrätten att utöva sin prövningsrätt. Det var först efter det att klaganden fick ta del av kommissionens förtydliganden som klaganden kunde kontrollera om det hade skett ett fel vid beräkningen av hur länge överträdelsen hade pågått. Klaganden skulle inte ha fått kännedom om detta fel om den inte hade väckt talan.

24. Klaganden har även kritiserat att förstainstansrätten stödde sig på den omständigheten att beslutets motivering liknade motiveringen i andra beslut som kommissionen tidigare fattat i fråga om liknande överträdelser och som fram till förstainstansrättens dom av den 6 april 1995 i mål T-148/89, Tréfilunion mot kommissionen (REG 1995, s. II-1063), och domarna i de ovannämnda målen Société métallurgique de Normandie mot kommissionen och Société des treillis et panneaux soudés mot kommissionen (nedan kallade domarna i armeringsstålmålen), inte hade kritiserats av förstainstansrätten (se punkt 253 i den överklagade domen). Enligt klaganden skall frågan huruvida motiveringen i en rättsakt är konsekvent och tillräcklig bedömas objektivt genom att man i varje enskilt fall undersöker huruvida motiveringen innebär att parterna kan få kännedom om skälen för den vidtagna rättsakten och att förstainstansrätten ges möjlighet att pröva rättsaktens lagenlighet. Förstainstansrätten kunde således inte i det förevarande fallet, efter att ha konstaterat att motiveringen var bristfällig, ge kommissionen anstånd för att den skall kunna ändra sin praxis för framtiden, till skada för de företag som ålagts böter.

25. Slutligen har klaganden påpekat att motiveringsskyldigheten utgör tvingande rätt och är av ännu större betydelse i fråga om rättsakter där institutionerna vid antagandet förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, såsom på konkurrensrättsområdet där företagen kan åläggas höga böter.

26. Kommissionen har inledningsvis påpekat att fastställelsen av bötesbelopp inte bara innebär att kommissionen gör en skönsmässig bedömning, när den med hänsyn till överträdelsens allvar och hur länge den pågått fastställer bötesbeloppet, utan även att förstainstansrätten gör det när den inom ramen för sin fulla prövningsrätt fastställer det belopp som den anser är lämpligt (artikel 172 i EG-fördraget (nu artikel 229 EG) och artikel 17 i förordning nr 17). Kommissionen har beträffande domstolens funktion i ett mål om överklagande tillagt att det inte ankommer på domstolen, när den prövar rättsfrågor i ett mål om överklagande, att göra en skälighetsbedömning som ändrar den bedömning som förstainstansrätten med stöd av sin fulla prövningsrätt har gjort av det bötesbelopp som ett företag har ålagts på grund av att det har överträtt gemenskapsrätten. Domstolen är däremot behörig att undersöka om förstainstansrätten i tillräcklig grad har bedömt samtliga de argument som sökanden anfört till stöd för yrkandet att böterna skall upphävas eller nedsättas (domstolens dom av den 6 april 1995 i mål C-310/93 P, BPB Industries och British Gypsum mot kommissionen, REG 1995, s. I-865, punkt 34, och av den 17 juli 1997 i mål C-219/95 P, Ferriere Nord mot kommissionen, REG 1997, s. I-4411, punkt 31).

27. Kommissionen har i det avseendet gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 250 i den överklagade domen ansåg att punkterna 169—172 i skälen till beslutet innehöll just tillräckliga och relevanta uppgifter om de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den pågått.

28. Enligt kommissionen är punkterna 251—255 i den överklagade domen överflödiga, eftersom det i dessa punkter erinras om följderna av domarna i armeringsstålmålen. Kommissionen anser för övrigt att klaganden har tolkat dessa domar på ett felaktigt sätt. I dessa domar, liksom i den överklagade domen, konstaterade förstainstansrätten att kommissionens beslut var tillräckligt motiverat, samtidigt som den efterlyste en större öppenhet i redovisningen av vilken beräkningsmetod som använts. Detta innebar inte att förstainstansrätten jämställde den bristande öppenheten med en bristande motivering av beslutet. Förstainstansrättens ställningstagande följer möjligen av principen om god förvaltningssed, på så sätt att mottagarna av beslutet inte skall behöva väcka talan vid förstainstansrätten för att få kännedom om samtliga detaljer i den beräkningsmetod som kommissionen använt. Sådana överväganden kan emellertid inte i sig utgöra grund för ogiltigförklaring av beslutet.

29. Domstolen avser först att redogöra för de olika delarna i det resonemang som förstainstansrätten förde vid bedömningen av grunden att motiveringsskyldigheten beträffande beräkningen av böterna hade åsidosatts.

30. Förstainstansrätten erinrade inledningsvis i punkt 109 i den överklagade domen om att skyldigheten att motivera ett individuellt beslut enligt fast rättspraxis har till syfte att göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att pröva beslutets lagenlighet och att ge den berörda parten tillräckliga upplysningar för att denne skall kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det eventuellt är behäftat med ett fel som gör det möjligt att ifrågasätta dess giltighet, med det tillägget att omfattningen av denna skyldighet beror på rättsaktens art och det sammanhang i vilket den har antagits (se särskilt, förutom den rättspraxis som förstainstansrätten hänvisade till, dom av den 15 april 1997 i mål C-22/94, Irish Farmers Association mil., REG 1997, s. I-1809, punkt 39).

31. Förstainstansrätten preciserade därefter i punkt 244 i den överklagade domen att, när det som i förevarande fall är fråga om ett beslut varigenom flera företag åläggs böter för en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler, omfattningen av motiveringsskyldigheten särskilt skall bedömas mot bakgrund av att överträdelsens svårighetsgrad beror på ett stort antal faktorer, såsom de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, dess sammanhang och böternas preventiva verkan, och detta utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande (beslutet i det ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54).

32. I det avseendet fastslog förstainstansrätten följande i punkt 250 i den överklagade domen:

33. I punkterna 251—255 i den överklagade domen modifierade emellertid förstainstansrätten, på ett något tvetydigt sätt, räckvidden av konstaterandet i punkt 250.

34. Det framgår av punkterna 251 och 252 i den överklagade domen att beslutet inte innehåller de exakta uppgifter som kommissionen genomgående beaktade när den fastställde bötesbeloppen. Detta trots att det rörde sig om uppgifter som kommissionen kunde lämna ut och som skulle ha gjort det möjligt för företagen att lättare bedöma huruvida kommissionen hade gjort fel vid fastställandet av det individuella bötesbeloppet samt huruvida detta belopp var motiverat i förhållande till de allmänna kriterier som tillämpats. Förstainstansrätten tillade i punkt 253 i den överklagade domen att det framgår av domarna i armeringsstålmålen att det är önskvärt att företagen erhåller närmare upplysningar om hurde ålagda böterna har beräknats, utan att de för den skull skall vara tvungna att väcka talan mot kommissionens beslut.

35. Förstainstansrätten fastslog slutligen i punkt 255 i den överklagade domen att bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats var motiverad av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, det vill säga att kommissionen under domstolsförfarandet hade lämnat ut de uppgifter som beaktats vid beräkningen och att domarna i armeringsstålmålen innebar ny rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 190 i fördraget.

36. Innan det mot bakgrund av klagandens argument prövas huruvida förstainstansrätten gjorde en välgrundad bedömning i fråga om vilka följder det skulle kunna få för motiveringsskyldigheten att kommissionen under domstolsförfarandet hade lämnat ut de uppgifter som beaktats vid beräkningen, och att domarna i armeringsstålmålen innebar ny rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 190 i fördraget, skall det prövas huruvida den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 190 i fördraget innebär att kommissionen — utöver de uppgifter som låg till grund för bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet — var skyldig att i beslutet inkludera en mer detaljerad redogörelse för hur böterna hade beräknats.

37. Domstolen påpekar härvid att förstainstansrätten är behörig i två avseenden närdet gäller talan som väcks mot kommissionens beslut att ålägga företag böter för överträdelse av konkurrensreglerna.

38. För det första är förstainstansrätten behörig att pröva beslutens lagenlighet enligt artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse). Vid denna prövning skall förstainstansrätten särskilt kontrollera att motiveringsskyldigheten enligt artikel 190 i fördraget, vars åsidosättande innebär att beslutet kan ogiltigförklaras, har iakttagits.

39. För det andra är förstainstansrätten behörig att inom ramen för sin fulla prövningsrätt enligt artikel 172 i fördraget och artikel 17 i förordning nr 17 pröva huruvida bötesbeloppet är lämpligt. Det kan vid den sistnämnda prövningen finnas skäl att begära in och beakta sådana kompletterande upplysningar som inte i sig måste finnas med i beslutet för att motiveringsskyldigheten i artikel 190 i fördraget skall anses vara uppfylld.

40. Vad beträffar kontrollen av att motiveringsskyldigheten har iakttagits kan det erinras om att det i artikel 15.2 andra stycket i förordning nr 17 föreskrivs följande: När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

41. Enligt den rättspraxis som åberopas i punkterna 109 och 244 i den överklagade domen är det väsentliga formkrav som motiveringsskyldigheten utgör uppfyllt om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet. Om sådana uppgifter saknas är beslutet ogiltigt på grund av bristande motivering.

42. Det var riktigt av förstainstansrätten att i punkt 250 i den överklagade domen fastställa att kommissionen hade uppfyllt dessa krav. Det kan, såsom förstainstansrätten gjorde, konstateras att det i punkterna 167—172 i skälen till beslutet redogörs för de kriterier som kommissionen använde vid beräkningen av böterna. Punkt 167 rör särskilt överträdelsens varaktighet. I denna, samt i punkt 168, redovisas även de överväganden som låg till grund för kommissionens bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och dess uppskattning av den allmänna bötesnivån. Punkt 169 innehåller de uppgifter som kommissionen beaktade näiden fastställde de böter som skulle åläggas varje företag, och i punkt 170 utpekas de företag som skulle betraktas som huvudmän för överenskommelsen och som bar ett särskilt ansvar i förhållande till de andra företagen. Slutligen fastställs i punkterna 171 och 172 vilka följder det skulle få för bötesbeloppet att olika tillverkare hade samarbetat med kommissionen vid undersökningen för att fastställa de faktiska omständigheterna eller genom sina svar på meddelandet om anmärkningar.

43. Den omständigheten att kommissionen därefter lämnade närmare upplysningar (såsom företagens omsättning eller den av kommissionen fastställda procentsatsen för reduktionen av bötesbeloppet) vid en presskonferens eller under domstolsförfarandet kan inte förta riktigheten av det som förstainstansrätten fastställde i punkt 250 i den överklagade domen. Om den som har fattat ett omtvistat beslut lämnar kompletterande förklaringar till en motivering som redan i sig är tillräcklig, omfattas inte dessa av motiveringsskyldigheten i strikt mening. De kan emellertid vara till hjälp vid gemenskapsdomstolarnas interna kontroll av skälen till beslutet, genom att de gör det möjligt för institutionen att mer ingående redogöra för de skäl som ligger till grund för beslutet.

44. Kommissionen skulle självfallet inte kunna avsäga sig sin befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar genom att uteslutande och rutinmässigt hänvisa till matematiska formler. Den kan emellertid förse beslutet med en motivering som går utöver de krav, som det erinras om i punkt 44 i denna dom, bland annat genom att redovisa de sifferuppgifter som — i synnerhet beträffande den eftersträvade avskräckande verkan — varit vägledande vid den skönsmässiga bedömningen när det gällt att fastställa de böter som har ålagts ett flertal företag, vilka i olika hög grad har deltagit i överträdelsen.

45. Det kunde vara önskvärt att kommissionen utnyttjade denna möjlighet så att företagen mer i detalj kunde få reda på hur de böter som ålagts dem har beräknats. På ett mera allmänt sätt kunde detta bidra till en ökad insyn i det administrativa förfarandet och underlätta förstainstansrättens utövande av sin fulla prövningsrätt. Det skall inom ramen för denna vara möjligt för förstainstansrätten att pröva — förutom det ifrågasatta beslutets lagenlighet — huruvida de ålagda böterna är lämpliga. Denna möjlighet kan emellertid inte ändra omfattningen av de krav som följer av motiveringsskyldigheten, vilket kommissionen också har påpekat.

46. Förstainstansrätten kunde följaktligen inte, utan att åsidosätta artikel 190 i fördraget, i punkt 254 i den överklagade domen fastställa att kommissionen [skall], om den systematiskt har beaktat vissa grundläggande omständigheter för att fastställa bötesbeloppen, ange dessa omständigheter i själva beslutet. Förstainstansrätten kunde inte heller utan att motsäga sina egna domskäl, efter att i punkt 250 i den överklagade domen ha konstaterat att beslutet innehöll tillräckliga och relevanta uppgifter om de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den pågått, i punkt 255 i den överklagade domen hänvisa till bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats.

47. Förstainstansrättens felaktiga rättstillämpning i det avseendet är emellertid inte av sådan art att den kan medföra att den överklagade domen upphävs, eftersom det med hänsyn till vad som anförts ovan kan konstateras att förstainstansrätten rättsenligt — oaktat punkterna 251—255 i den överklagade domen — underkände klagandens grund att skyldigheten att motivera beräkningen av böterna hade åsidosatts.

48. Eftersom det enligt motiveringsskyldigheten inte krävdes att kommissionen i beslutet skulle redovisa de sifferuppgifter som använts vid beräkningen av böterna, saknas det anledning att pröva de olika invändningar som klaganden har framfört på grundval av detta oriktiga antagande.

49. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den första grunden.

50. Som andra grund har klaganden klandrat förstainstansrätten för att den inte godtog grunden att kommissionen hade åsidosatt principen om likabehandling när den vid fastställandet av det bötesbelopp som klaganden ålades inte tog hänsyn till följderna av devalveringen av pesetan.

51. Klaganden anser för det första att det var felaktigt av förstainstansrätten att påstå att användningen av ecu underlättade för företagen att jämföra de ålagda bötesbeloppen samt de olika uppgifter om omsättningar som meddelades (se punkterna 335 och 338 i den överklagade domen), eftersom det enda relevanta är jämförelsen av de procentsatser som tillämpades på omsättningarna.

52. För det andra anser klaganden att den på grund av användningen av växelkursen för år 1990 — som fastställdes som referensår, eftersom det var det sista helår under vilket överträdelsen pågick — utsattes för diskriminering jämfört med andra företag som var delaktiga i överträdelsen till följd av pesetans devalvering under åren 1990—1994.

53. För det tredje har klaganden tillbakavisat förstainstansrättens argument att mer än en tredjedel av klagandens egen omsättning härrör från exportmarknaderna, vilket skulle medföra att omsättningen för referensåret — omräknad i ecu i enlighet med den genomsnittliga växelkursen för detta år — skulle utgöras av de sammanlagda omsättningarna i varje land där företaget har varit verksamt, och att omsättningen följaktligen klart återger de berörda företagens ekonomiska situation under referensåret (se punkt 341 i den överklagade domen).

54. Enligt klaganden medförde denna beräkningsmetod att den var tvungen att betala ett högre bötesbelopp med medel angivna i den devalverade valutan och med hänsyn till en lägre omsättning än dess omsättning före de successiva devalveringarna, vilket är oförenligt med ickediskrimineringsprincipen. Även för det fall förstainstansrätten hade kunnat beakta den tredjedel av omsättningen som härrörde från exportmarknaderna, borde förstainstansrätten under alla omständigheter ha tillämpat en korrigerande mekanism på de återstående två tredjedelarna för att undvika att devalveringarna påverkade bötesbeloppet.

55. Kommissionen anser att klagandens invändningar mot förstainstansrättens resonemang grundas på skälighetshänsyn snarare än rättsliga överväganden. Att ange omsättningar och bötesbelopp i samma valutaenhet ger ofrånkomligen fördelar vad gäller öppenhet och jämförbarhet, särskilt beträffande de berörda företagens ekonomiska styrka. Det skulle enligt kommissionen vara svårt att i detta syfte använda något annat än ecu som referens.

56. Kommissionen har hänvisat till punkt 340 i den överklagade domen, vilken innehåller den motivering som krävs för att inte bifalla talan på den grunden att principen om likabehandling åsidosatts. Övriga överväganden i punkterna 335—341 i den överklagade domen är överflödiga, hur intressanta de än är.

57. Domstolen finner att förstainstansrätten i de nämnda punkterna 335—341 i den överklagade domen i tillräcklig grad har motiverat sin slutsats att det fanns skäl att underkänna klagandens kritik både mot att ecu användes för att fastställa bötesbeloppen och mot metoden att räkna om företagens omsättning under referensåret i ecu enligt den genomsnittliga växelkursen för samma år, och i synnerhet invändningen att ickediskrimineringsprincipen hade åsidosatts.

58. Kommissionen kan således inte klandras för att den tillämpade en enda och samma metod för att beräkna de böter som ålades de företag som hade deltagit i en och samma överträdelse. Denna metod gjorde det möjligt för kommissionen att bedöma varje företags storlek och ekonomiska styrka samt omfattningen av den överträdelse som begåtts med hänsyn till det verkliga ekonomiska läget då överträdelsen begicks.

59. Slutligen utgör valutakursförändringarna en risk som kan medföra såväl för- som nackdelar. De företag som har en del av sin försäljning på exportmarknaderna stöter vanligtvis på denna risk i sin affärsverksamhet, och förekomsten av denna risk är inte i sig sådan att ett bötesbelopp som lagenligt fastställts med hänsyn till överträdelsens svårighetsgrad och omsättningen under referensåret blir olämpligt. Det högsta bötesbelopp som fastställs i enlighet med artikel 15.2 i förordning nr 17 i förhållande till omsättningen det räkenskapsår som föregick beslutet, begränsar eventuella skadliga följder av valutakursförändringar.

60. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den andra grunden.

61. Som tredje grund har klaganden klandrat förstainstansrätten för att den inte förpliktade kommissionen att ersätta kostnader och räntor för upprättande av en bankgaranti eller för betalning av böterna och för att den inte ansåg att räntan började att löpa först den dag då den överklagade domen avkunnades.

62. Såsom kommissionen har påpekat kan överklagandet inte prövas på denna grund av två skäl. För det första uppfyller grunden inte kraven i artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler, eftersom den inte anger vilka bestämmelser eller gemenskapsrättsliga principer som förstainstansrätten skulle ha åsidosatt. För det andra skall grunden anses utgöra ett nytt yrkande som inte får åberopas för första gången i samband med ett mål om överklagande. Vid förstainstansrätten yrkade klaganden att kommissionen skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, och i begreppet rättegångskostnader inkluderade klaganden vissa belopp. Det var riktigt av förstainstansrätten att inte godta denna beteckning (se punkt 370 i den överklagade domen). I överklagandet har klaganden yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta dessa belopp, men klaganden har inte betecknat dessa som rättegångskostnader i den mening som avses i artikel 91 b i förstainstansrättens rättegångsregler.

63. Av vad som har anförts ovan följer att överklagandet skall ogillas i sin helhet.

64. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 gjorts tillämplig i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att klaganden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet skall kommissionens yrkande bifallas.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) följande dom:

1) Överklagandet ogillas.

2) Enso Española SA skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: spanska.