C-297/98

Domstolens dom (femte avdelningen) den 16 november 2000

CELEX: 61998CJ0297
Datum: 2000-11-16
Källa: eur-lex.europa.eu

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. La Pergola samt domarna M. Wathelet (referent), D.A.O. Edward, P. Jann och L. Sevón, generaladvokat: J. Mischo, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 18 maj 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrund

Den överklagade domen

Yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet

Yrkandet om upphävande eller nedsättning av böterna

Huruvida kommissionen hade tillämpat de kriterier som fastställts för att bestämma bötesbeloppets storlek eller om den hade tillämpat dessa kriterier på ett diskriminerande sätt i förhållande till SCA Holding/Colthrop

Huruvida klagandens böter var oskäligt höga i absoluta tal och oproportionerliga med beaktande av att klaganden var oskyldig och med beaktande av syftet med artikel 15.2 i förordning nr 17

Huruvida motiveringsskyldigheten hade åsidosatts i fråga om böterna

Överklagandet

Den första grunden

Den andra grunden

Den andra grundens första del

Den andra grundens andra del

Den andra grundens tredje del

Rättegångskostnader

1. SCA Holding Ltd (nedan kallat SCA Holding) har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 29 juli 1998, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat den dom som förstainstansrätten meddelade den 14 maj 1998 i mål T-327/94, SCA Holding mot kommissionen (REG 1998, s. II-1373, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten ogillade bolagets talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 94/601/EG av den 13 juli 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget (IV/C/33.833 — kartong) (EGT L 243, s. 1, nedan kallat beslutet).

2. Genom beslutet bötfälldes 19 tillverkare och leverantörer av kartong inom gemenskapen för att ha överträtt artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG).

3. Det framgår av den överklagade domen att detta beslut var en följd av de informella klagomål som år 1990 ingavs av British Printing Industries Federation (en branschorganisation som företräder majoriteten av tillverkarna av tryckta förpackningar i Förenade kungariket) och av Federation française du cartonnage samt av de undersökningar som i april 1991, utan förvarning, genomfördes av kommissionens tjänstemän i enlighet med artikel 14.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8) vid ett flertal företag och branschorganisationer inom kartongbranschen.

4. De uppgifter som erhölls genom dessa undersökningar och genom begäran om upplysningar och handlingar föranledde kommissionen att dra slutsatsen att de berörda företagen från halvårsskiftet 1986 till i vart fall april 1991 (i flertalet fall) hade deltagit i en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget. Kommissionen beslutade följaktligen att inleda ett förfarande för tillämpning av sistnämnda bestämmelse. Genom skrivelse av den 21 december 1992 sände kommissionen ett meddelande om anmärkningar till vart och ett av de berörda företagen. Samtliga dessa företag besvarade meddelandet skriftligen. Nio företag begärde att få yttra sig mündigen.

5. Efter det att förfarandet hade avslutats fattade kommissionen beslutet, som innehåller följande bestämmelser:

6. Av de faktiska omständigheterna i målet, såsom de återges i den överklagade domen, framgår vidare följande:

7. Sexton av de andra berörda arton företagen samt fyra finska företag, som var medlemmar av branschorganisationen Finnboard, och som i denna egenskap ansågs vara solidariskt ansvariga för betalningen av de böter som hade ålagts Finnboard, väckte också talan mot beslutet (mål T-295/94, T-301/94, T-304/94, T-308/94—T-311/94, T-317/94, T-319/94, T-334/94, T-337/94, T-338/94, T-347/94, T-348/94, T-352/94 och T-354/94 samt de förenade målen T-339/94—T-342/94).

8. Det framgår av den överklagade domen att klaganden yrkade ogiltigförklaring av artiklarna 1 och 3 i beslutet, i den del som avsåg klaganden, samt nedsättning av de böter som bolaget ålades i beslutet.

9. Klaganden anförde tre grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring.

10. Förstainstansrätten fann att talan inte kunde vinna bifall på någon av dessa grunder. Med hänsyn till de grunder som anförts till stöd för överklagandet, återges nedan endast den del av den överklagade domen som avser klagandens argument att beslutet inte borde ha riktats till SCA Holding och att bolaget inte skulle ha ansetts vara ansvarigt för Colthrops agerande.

11. I detta avseende fastslog förstainstansrätten följande:

12. Klaganden anförde vid förstainstansrätten fem grunder till stöd för yrkandet om upphävande eller nedsättning av böterna.

13. Förstainstansrätten fann att talan inte kunde vinna bifall på någon av dessa grunder. Med hänsyn till de grunder som anförts inom ramen för detta överklagande, skall redogörelsen för skälen i den överklagade domen begränsas till följande tre grunder.

14. Vid förstainstansrätten anförde klaganden gentemot kommissionen bland annat att den inte hade reducerat böterna trots att bolaget, i svaret på meddelandet om anmärkningar, inte bestred de huvudsakliga faktiska omständigheter som kommissionen gjorde gällande gentemot Colthrop.

15. Förstainstansrätten fann att talan inte kunde vinna bifall på denna grund och fastslog följande:

16. Vid förstainstansrätten gjorde klaganden gällande att de ålagda böterna (7,5 procent av Colthrops totala omsättning på den aktuella marknaden eller 9 procent om den interna försäljningen drogs av) var betydligt högre än de böter som ålagts i liknande fall med beaktande av det bolag det var fråga om, volymen på verksamheten och den omfattning i vilken det deltagit i överträdelsen. Klaganden gjorde även gällande att böterna var oproportionerliga i förhållande till de böter som hade ålagts företag med en betydande omsättning utanför den aktuella marknaden, vilket stred mot de krav som förstainstansrätten uppställde i domen av den 14 juli 1994 i mål T-77/92, Parker Pen mot kommissionen (REG 1994, s. II-549, punkt 94). Klaganden gjorde slutligen gällande, med hänvisning till de argument den framförde till stöd för att den inte var beslutets rätta mottagare, att böterna i förevarande fall hade ålagts en oskyldig åskådare i strid med artikel 15.2 i förordning nr 17.

17. Förstainstansrätten besvarade detta på följande sätt:

18. Vid förstainstansrätten anförde klaganden att den endast hade fått reda på vissa väsentliga aspekter av de skäl och de kriterier som kommissionen tillämpade vid beräkningen av böterna genom en inspelning från den presskonferens som kommissionens ledamot med ansvar för konkurrenspolitiken höll den dag beslutet antogs. Även om kommissionen enligt rättspraxis inte är skyldig att redovisa en exakt beräkning av de böter söm ålagts varje företag, innebär inte detta att kommissionens resonemang inte skall framgå tydligt.

19. I det avseendet fastslog förstainstansrätten följande:

20. Förstainstansrätten ogillade därför talan och förpliktade klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

21. Klaganden har i överklagandet yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen och ogiltigförklara artikel 1 i beslutet i den del som avser klaganden samt, i andra hand, att de böter som bolaget ålades i beslutet skall upphävas eller åtminstone sättas ned.

22. Klaganden har till stöd för sitt överklagande åberopat två grunder. Enligt klaganden har förstainstansrätten för det första felaktigt underkänt argumentet om att beslutet inte borde ha riktats till klaganden och, för det andra, felaktigt fastställt de böter som bolaget ålagts.

23. Den första grunden kan delas upp i tre delgrunder. Under den första delgrunden görs gällande bristande motivering och felaktig rättstillämpning, eftersom förstainstansrätten ansåg att det i förevarande fall inte uppkom något efterträdarproblem. Under den andra delgrunden har klaganden anfört att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den ansåg att kommissionen, bland de enheter som tillhörde olika koncerner, kunde välja vilken enhet beslutet skulle riktas till. Slutligen görs det gällande att förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att kommissionens val — för det fall den över huvud taget hade rätt att välja — av den enhet bland de olika koncernerna som beslutet skulle riktas till inte rätteligen kunde ifrågasättas.

24. För det första har klaganden gentemot förstainstansrätten i huvudsak anfört att den felaktigt ansåg att det i förevarande fall inte uppkom något efterträdarproblem, utan att först undersöka huruvida Colthrop vid tiden för överträdelsen var ett företag i den mening som avses i artikel 85 i fördraget och huruvida det förelåg en funktionell och ekonomisk kontinuitet mellan detta företag och den enhet som ägdes av Colthrop Board Mill Ltd vid tidpunkten för beslutet. Enligt klaganden är det den juridiska person till vilken det företag som gjort sig skyldigt till överträdelsen närmast är knutet som borde hållas ansvarig för överträdelsen. Förstainstansrättens hänvisning i punkt 63 i den överklagade domen till domen av den 17 december 1991 i mål T-6/89, Enichem Anic mot kommissionen (REG 1991, s. II-1623; svensk specialutgåva, volym 11, s. 1) saknar relevans, eftersom det inte kan dras några paralleller mellan omständigheterna i det målet och dem som föreligger i detta mål.

25. Det kan i detta avseende erinras om att enligt punkt 63 i den överklagade domen, vari hänvisning sker till domen i det ovannämnda målet Enichem Anic mot kommissionen, [skall] den juridiska person som var ansvarig för företagets verksamhet vid tidpunkten för överträdelsen... bära ansvar för detta företags rättsstridiga beteende. Så länge denna juridiska person existerar följer ansvaret för företagets rättsstridiga beteende denna juridiska person, även om de mänskliga och materiella resurser som medverkade till överträdelsen har överlåtits till tredje man efter överträdelseperioden.

26. Det var på grundval härav som förstainstansrätten, efter att ha konstaterat att Colthrop var en fabrik där det tillverkades kartong (punkt 61 i den överklagade domen) och att denna fabrik under hela överträdelseperioden ägdes av det bolag som först gick under namnet Reed P & B, därefter SCA Aylesford Ltd och slutligen SCA Holding (punkt 62 i den överklagade domen), slog fast att kommissionen på goda grunder har riktat beslutet till den juridiska person som var ansvarig för det konkurrensbegränsande agerandet under överträdelseperioden och som har existerat fram till dess att beslutet antogs (punkt 64 i den överklagade domen).

27. Förstainstansrättens argumentation på denna punkt kan inte ifrågasättas. Det får nämligen anses att det i princip är den fysiska eller juridiska person som ledde företaget när överträdelsen begicks som skall hållas ansvarig för densamma. Detta gäller även om ansvaret för driften av företaget inte längre åvilar denna person när beslutet om fastställelse av överträdelsen antas, till exempel när företaget, som i det aktuella fallet, har omvandlats till en annan juridisk person.

28. I det aktuella fallet konstaterade förstainstansrätten att den juridiska person som under hela överträdelseperioden ansvarade för driften av Colthrop fortfarande existerade när beslutet antogs, att endast firmanamnet hade ändrats vid ett flertal tillfällen och att det faktiskt rörde sig om klaganden. Ett sådant konstaterande av sakomständigheter kan inte prövas inom ramen för ett överklagande.

29. Härav följer att förstainstansrätten inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstilllämpning genom att anse att det i det aktuella fallet inte förelåg några som helst efterträdarproblem, vilket konkret förutsätter att en person ges ansvaret för en annan persons konkurrensbegränsande agerande, vilket inte var fallet här, och genom att anse att beslutet skulle riktas till klaganden, eftersom denne hade drivit Colthrop under överträdelseperioden, även om det skett under ett annat namn.

30. Såsom förstainstansrätten själv konstaterade i punkt 66 i den överklagade domen, vinner denna slutsats för övrigt stöd av den omständigheten att Reed P & B, det vill säga klaganden under dess tidigare namn, fanns med på listan över medlemmar i PG Paperboard, det organ i vilket överenskommelsen hade kommit till.

31. Mot bakgrund av dessa omständigheter saknas det anledning att undersöka de andra två anmärkningarna som klaganden framställt och som mer specifikt avser punkt 65 i den överklagade domen, eftersom de, även om de skulle vara välgrundade, inte påverkar förstainstansrättens slutsats att ansvaret för Colthrops konkurrensbegränsande agerande skulle åvila klaganden.

32. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den första grunden.

33. Även den andra grunden kan delas in i tre delgrunder. Enligt klaganden gjorde förstainstansrätten för det första sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att klagandens uppträdande under det administrativa förfarandet inte berättigade till en reduktion av böterna. För det andra gjorde förstainstansrätten sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att slå fast att beslutet inte var så bristfälligt motiverat att det var berättigat att upphäva eller sätta ned böterna. För det tredje gjorde förstainstansrätten sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att vid prövningen av böternas storlek inte beakta kommissionens val att rikta beslutet till klaganden och inte till andra juridiska enheter som tillhörde andra koncerner.

34. Under den andra grundens första del har klaganden gentemot förstainstansrätten gjort gällande att den i punkt 156 i den överklagade domen felaktigt ansåg att klagandens inställning under det administrativa förfarandet inte kunde liknas vid inställningen hos de företag som inte bestred de faktiska omständigheter på vilka kommissionen stödde sina anmärkningar, och som av denna anledning fick sina böter reducerade. Klaganden har gjort gällande att dess inställning, som innebar att den inte uttalade sig beträffande förekomsten av omständigheter som utgjorde den överträdelse som lades klaganden till last, motiverades av att den inte förfogade över några som helst uppgifter som gjorde det möjligt att bedöma huruvida kommissionens påståenden stämde med verkligheten. Genom att förfara på detta sätt underlättade klaganden inte desto mindre kommissionens uppgift.

35. I motsats till vad kommissionen har anfört skall denna anmärkning inte avvisas, eftersom den inte innebär ett ifrågasättande av förstainstansrättens slutsatser i fråga om sakomständigheter utan i stället av dess rättsliga bedömning, som innebar att det i fråga om en eventuell reduktion av böterna inte går att likställa inställningen hos ett företag som inte bestrider de omständigheter som läggs det till last med inställningen hos ett företag som begränsar sig till att inte uttala sig om huruvida dessa sakomständigheter föreligger eller inte.

36. Förstainstansrätten fastslog i detta avseende på goda grunder i punkt 156 i den överklagade domen att det endast är befogat att, till följd av samarbete under det administrativa förfarandet, reducera böterna om företaget i fråga har agerat på ett sådant sätt att kommissionen lättare har kunnat fastställa att det föreligger en överträdelse och i förekommande fall få den att upphöra.

37. Domstolen konstaterar därför, såsom förstainstansrätten fastslog, att ett företag som i likhet med klaganden, såsom framgår av punkt 158 i den överklagade domen, under det administrativa förfarandet har inskränkt sig till att inte ta ställning till kommissionens påståenden om de faktiska omständigheterna och som därmed underlåtit att medge sanningshalten däri, inte bidrar till att faktiskt underlätta kommissionens uppgift. I avsaknad av ett uttryckligt medgivande från företaget i fråga är kommissionen ändå tvingad att påvisa sakomständigheterna, eftersom företaget fortfarande har möjlighet att när som helst, och särskilt under domstolsförfarandet, utveckla sitt försvar på det sätt det finner lämpligt.

38. Överklagandet kan därför inte vinna bifall på den andra grundens första del.

39. Under den andra grundens andra del har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att fastställa att beslutet hade en bristande motivering och att på denna grund ogiltigförklara beslutet, trots att förstainstansrätten i punkt 201 i den överklagade domen hade konstaterat att kommissionen i beslutet inte hade redogjort för de omständigheter som den genomgående hade beaktat när den fastställde böterna.

40. Klaganden har tillagt att sådana uppgifter — enligt fast rättspraxis, som förstainstansrätten erinrade om i punkt 204 i den överklagade domen — skall ingå i själva beslutet och att hänsyn inte, förutom i särskilda fall, kan tas till förklaringar som kommissionen i efterhand lämnar till pressen eller under förfarandet vid förstainstansrätten. Förstainstansrätten konstaterade i samma punkt 204 just att kommissionen under sammanträdet hade medgett att det inte fanns något som hindrade att den i beslutet redogjorde för uppgifterna i fråga. Förstainstansrätten kunde under dessa omständigheter inte ta hänsyn till att kommissionen under domstolsförfarandet [hade] visat sig villig att lämna alla upplysningar som [var] av relevans för hur böterna [hade] beräknats (punkt 207 i den överklagade domen).

41. Klaganden har även gjort gällande att förstainstansrätten begränsade de tidsmässiga verkningarna av den tolkning som den, i fråga om vilka krav som skall gälla för beräkning av böter enligt artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG), gjorde i domarna i de ovannämnda målen Tréfilunion mot kommissionen, Société métallurgique de Normandie mot kommissionen och Société des treillis et panneaux soudés mot kommissionen (nedan kallade domarna i armeringsstålmålen), om vilka det erinrades i punkt 277 i den överklagade domen, trots att det följer av domstolens fasta rättspraxis att den tolkning som domstolen gör av en gemenskapsrättslig bestämmelse klargör och preciserar innebörden och räckvidden av denna bestämmelse, såsom den skall eller skulle ha tolkats och tillämpats från början, förutsatt att domstolen inte har beslutat annorlunda i en dom om förklaring av dom.

42. Enligt kommissionen ansåg förstainstansrätten i punkt 202 i den överklagade domen att punkterna 169—172 i skälen till beslutet innehöll tillräckliga och relevanta uppgifter om de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den pågått.

43. Enligt kommissionen är punkterna 203—207 i den överklagade domen överflödiga, eftersom det i dessa punkter erinras om följderna av domarna i armeringsstålmålen. Kommissionen anser för övrigt att klaganden har tolkat dessa domar på ett felaktigt sätt. I dessa domar, liksom i den överklagade domen, konstaterade förstainstansrätten att kommissionens beslut var tillräckligt motiverat, samtidigt som den efterlyste en större öppenhet i redovisningen av vilken beräkningsmetod som använts. Förstainstansrättens ställningstagande följer möjligen av principen om god förvaltningssed, på så sätt att mottagarna av beslutet inte skall behöva väcka talan vid förstainstansrätten för att få kännedom om samtliga detaljer i den beräkningsmetod som kommissionen använt. Sådana överväganden kan emellertid inte i sig utgöra grund för upphävande av beslutet.

44. Slutligen har kommissionen angett att förstainstansrätten nyligen har bekräftat den sålunda fastställda räckvidden av domarna i armeringsstålmålen. Enligt förstainstansrätten skall de upplysningar som det är önskvärt att kommissionen lämnar till den person som ett beslut är riktat till inte anses utgöra en ytterligare motivering, utan endast en översättning till siffror av de kriterier som anges i beslutet, i den mån dessa kan uttryckas i bestämd kvantitet (se särskilt förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T-151/94, British Steel mot kommissionen, REG 1999, s. II-629, punkterna 627 och 628, och av den 20 april 1999 i de förenade målen T-305/94—T-307/94, T-313/94—T-316/94, T-318/94, T-325/94, T-328/94, T-329/94 och T-335/94, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II-931, punkterna 1180—1184).

45. Domstolen avser först att redogöra för de olika delarna i det resonemang som förstainstansrätten förde vid bedömningen av grunden att motiveringsskyldigheten beträffande beräkningen av böterna hade åsidosatts.

46. Förstainstansrätten erinrade inledningsvis i punkt 195 i den överklagade domen om att skyldigheten att motivera ett individuellt beslut enligt fast rättspraxis har till syfte att göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att pröva beslutets lagenlighet och att ge den berörda parten tillräckliga upplysningar för att denne skall kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det eventuellt är behäftat med ett fel som gör det möjligt att ifrågasätta dess giltighet, med det tillägget att omfattningen av denna skyldighet beror på rättsaktens art och det sammanhang i vilket den har antagits (se särskilt, förutom den rättspraxis som förstainstansrätten hänvisade till, dom av den 15 april 1997 i mål C-22/94, Irish Farmers Association mil., REG 1997, s. I-1809, punkt 39).

47. Förstainstansrätten preciserade därefter i punkt 267 i den överklagade dornen att när det, som i förevarande fall, är fråga om ett beslut varigenom flera företag åläggs böter för en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler, skall omfattningen av motiveringsskyldigheten bedömas särskilt mot bakgrund av att överträdelsens svårighetsgrad beror på ett stort antal faktorer, såsom de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan, och detta utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande (beslutet i det ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54).

48. I detta avseende påpekade förstainstansrätten följande i punkt 202 i den överklagade domen:

49. I punkterna 203—207 i den överklagade domen modifierade emellertid förstainstansrätten, på ett något tvetydigt sätt, räckvidden av konstaterandet i punkt 202.

50. Det framgår av punkterna 203 och 204 i den överklagade domen att beslutet inte innehåller de exakta uppgifter som kommissionen genomgående beaktade när den fastställde bötesbeloppen. Detta trots att det rörde sig om uppgifter som kommissionen kunde lämna ut och som skulle ha gjort det möjligt för företagen att lättare bedöma huruvida kommissionen hade gjort fel vid fastställandet av det individuella bötesbeloppet samt huruvida detta belopp var motiverat i förhållande till de allmänna kriterier som tillämpats. Förstainstansrätten tillade i punkt 205 i den överklagade domen att det framgår av domarna i armeringsstålmålen att det är önskvärt att företagen erhåller närmare upplysningar om hur de ålagda böterna har beräknats, utan att de för den skull skall vara tvungna att väcka talan mot kommissionens beslut.

51. Förstainstansrätten fastslog slutligen i punkt 207 i den överklagade domen att bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats var motiverad av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, det vill säga att kommissionen under domstolsförfarandet hade lämnat ut de uppgifter som beaktats vid beräkningen och att domarna i armeringsstålmålen innebar ny rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 190 i fördraget.

52. Innan det mot bakgrund av klagandens argument prövas huruvida förstainstansrätten gjorde en välgrundad bedömning i fråga om vilka följder det skulle kunna få för motiveringsskyldigheten att kommissionen under domstolsförfarandet hade lämnat ut de uppgifter som beaktats vid beräkningen, och att domarna i armeringsstålmålen innebar ny rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 190 i fördraget, skall det prövas huruvida den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 190 i fördraget innebär att kommissionen — utöver de uppgifter som låg till grund för bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet — var skyldig att i beslutet inkludera en mer detaljerad redogörelse för hur böterna hade beräknats.

53. Domstolen påpekar härvid att förstainstansrätten är behörig i två avseenden när det gäller talan som väcks mot kommissionens beslut att ålägga företag böter för överträdelse av konkurrensreglerna.

54. För det första är förstainstansrätten behörig att pröva beslutens lagenlighet enligt artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse). Vid denna prövning skall förstainstansrätten särskilt kontrollera att motiveringsskyldigheten enligt artikel 190 i fördraget, vars åsidosättande innebär att beslutet kan ogiltigförklaras, har iakttagits.

55. För det andra är förstainstansrätten behörig att inom ramen för sin fulla prövningsrätt enligt artikel 172 i EG-fördraget (nu artikel 229 EG) och artikel 17 i förordning nr 17 pröva huruvida bötesbeloppet är lämpligt. Det kan vid den sistnämnda prövningen finnas skäl att begära in och beakta sådana kompletterande upplysningar som inte i sig måste finnas med i beslutet för att motiveringsskyldigheten i artikel 190 i fördraget skall anses vara uppfylld.

56. Vad beträffar kontrollen av att motiveringsskyldigheten har iakttagits kan det erinras om att det i artikel 15.2 andra stycket i förordning nr 17 föreskrivs följande: När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

57. Enligt den rättspraxis som åberopas i punkterna 195 och 196 i den överklagade domen är det väsentliga formkrav som motiveringsskyldigheten utgör uppfyllt om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet. Om sådana uppgifter saknas är beslutet ogiltigt på grund av bristande motivering.

58. Det var riktigt av förstainstansrätten att i punkt 273 i den överklagade domen fastställa att kommissionen hade uppfyllt dessa krav. Det kan, såsom förstainstansrätten gjorde, konstateras att det i punkterna 167—172 i skälen till beslutet redogörs för de kriterier som kommissionen använde vid beräkningen av böterna. Punkt 167 rör särskilt överträdelsens varaktighet. I denna, samt i punkt 168, redovisas även de överväganden som låg till grund för kommissionens bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och dess uppskattning av den allmänna bötesnivån. Punkt 169 innehåller de uppgifter som kommissionen beaktade när den fastställde de böter som skulle åläggas varje företag, och i punkt 170 utpekas de företag som skulle betraktas som huvudmän för överenskommelsen och som bar ett särskilt ansvar i förhållande till de andra företagen. Slutligen fastställs i punkterna 171 och 172 vilka följder det skulle få för bötesbeloppet att olika tillverkare hade samarbetat med kommissionen vid undersökningen för att fastställa de faktiska omständigheterna eller genom sina svar på meddelandet om anmärkningar.

59. Den omständigheten att kommissionen därefter lämnade närmare upplysningar (såsom företagens omsättning eller den av kommissionen fastställda procentsatsen för reduktionen av bötesbeloppet) vid en presskonferens eller under domstolsförfarandet kan inte förta riktigheten av det som förstainstansrätten fastställde i punkt 202 i den överklagade domen. Om den som har fattat ett omtvistat beslut lämnar kompletterande förklaringar till en motivering som redan i sig är tillräcklig, omfattas inte dessa av motiveringsskyldigheten i strikt mening. De kan emellertid vara till hjälp vid gemenskapsdomstolarnas interna kontroll av skälen till beslutet, genom att de gör det möjligt för institutionen att mer ingående redogöra för de skäl som ligger till grund för beslutet.

60. Kommissionen skulle självfallet inte kunna avsäga sig sin befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar genom att uteslutande och rutinmässigt hänvisa till matematiska formler. Den kan emellertid förse beslutet med en motivering som går utöver de krav, som det erinras om i punkt 44 i denna dom, bland annat genom att redovisa de sifferuppgifter som — i synnerhet beträffande den eftersträvade avskräckande verkan — varit vägledande vid den skönsmässiga bedömningen när det gällt att fastställa de böter som har ålagts ett flertal företag, vilka i olika hög grad har deltagit i överträdelsen.

61. Det kunde vara önskvärt att kommissionen utnyttjade denna möjlighet så att företagen mer i detalj kunde få reda på hur de böter som ålagts dem har beräknats. På ett mera allmänt sätt kunde detta bidra till en ökad insyn i det administrativa förfarandet och underlätta förstainstansrättens utövande av sin fulla prövningsrätt. Det skall inom ramen för denna vara möjligt för förstainstansrätten att pröva — förutom det ifrågasatta beslutets lagenlighet — huruvida de ålagda böterna är lämpliga. Denna möjlighet kan emellertid inte ändra omfattningen av de krav som följer av motiveringsskyldigheten, vilket kommissionen också har påpekat.

62. Förstainstansrätten kunde följaktligen inte, utan att åsidosätta artikel 190 i fördraget, i punkt 278 i den överklagade domen fastställa att kommissionen [skall], om den systematiskt har beaktat vissa grundläggande omständigheter för att fastställa bötesbeloppen, ange dessa omständigheter i själva beslutet. Förstainstansrätten kunde inte heller utan att motsäga sina egna domskäl, efter att i punkt 273 i den överklagade domen ha konstaterat att beslutet innehöll tillräckliga och relevanta uppgifter om de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den pågått, i punkt 279 i den överklagade domen hänvisa till bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats.

63. Förstainstansrättens felaktiga rättstillämpning i det avseendet är emellertid inte av sådan art att den kan medföra att den överklagade domen upphävs, eftersom det med hänsyn till vad som anförts ovan kan konstateras att förstainstansrätten rättsenligt — oaktat punkterna 203—207 i den överklagade domen — underkände klagandens grund att skyldigheten att motivera beräkningen av böterna hade åsidosatts.

64. Eftersom det enligt motiveringsskyldigheten inte krävdes att kommissionen i beslutet skulle redovisa de sifferuppgifter som använts vid beräkningen av böterna, saknas det anledning att pröva de olika invändningar som klaganden har framfört på grundval av detta oriktiga antagande.

65. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den andra grundens andra del.

66. Under den andra grundens tredje del har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten vid prövningen av böternas storlek inte beaktade det förhållandet att kommissionen hade gjort ett val mellan juridiska enheter som tillhörde olika koncerner, för det fall kommissionen över huvud taget hade rätt att göra ett sådant val, vilket klaganden bestrider.

67. Klaganden har anfört att kommissionen, genom att välja att rikta beslutet till klaganden och inte till en annan juridisk enhet, valde att hålla klaganden ensam ansvarig för överträdelsen. Denna omständighet borde ha beaktats vid bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet samt böternas storlek, i enlighet med skälighets- och proportionalitetsprinciperna. Böternas storlek borde åtminstone ha fastställts med utgångspunkt i den överträdelseperiod som motsvarade den period under vilken Colthrop tillhörde klaganden.

68. Det följer av punkterna 25 — 31 i denna dom att Colthrops konkurrensbegränsande agerande med rätta kunde tillskrivas klaganden, eftersom denna ansvarade för driften av detta pappersbruk under hela den tid överträdelsen pågick, även om det skedde under ett annat namn. Det kan följaktligen inte bli aktuellt att fördela ansvaret för överträdelsen på olika bolag, varför klagandens argumentation saknar relevans.

69. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den andra grundens tredje del.

70. Av vad som har anförts ovan följer att överklagandet skall ogillas i sin helhet.

71. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 gjorts tillämplig i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att klaganden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet skall kommissionens yrkande bifallas.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) följande dom:

1) Överklagandet ogillas.

2) SCA Holding Ltd skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: engelska.