Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 25 januari 2001
I mål C-413/98, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från Supremo Tribunal Administrativo (Portugal), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Gulmann samt domarna V. Skouris, J.-P. Puissochet, R. Sehintgen och F. Macken (referent), generaladvokat: J. Mischo, justitiesekreterare: R. Grass,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Portugals regering, genom L.I. Fernandes och L. Claudino de Oliveira, båda i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom T. Figueira och K. Simonsson, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till referentens rapport,
och efter att den 13 juli 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Gemenskapslagstiftning
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Den fjärde och den femte frågan
Den första frågan
Den andra och den tredje frågan samt den sjätte frågans första del
Den sjätte frågans andra del
Den sjunde frågan
Rättegångskostnader
1. Supremo Tribunal Administrativo har genom beslut av den 27 oktober 1998, som inkom till domstolen den 20 november samma år, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt sju frågor om tolkningen av rådets beslut 83/516/EEG av den 17 oktober 1983 om Europeiska socialfondens uppgifter (EGT L 289, s. 38; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 11), rådets förordning (EEG) nr 2950/83 av den 17 oktober 1983 om genomförandet av beslut 83/516 (EGT L 289, s. 1) och kommissionens beslut 83/673/EEG av den 22 december 1983 om förvaltningen av Europeiska socialfonden (EGT L 377, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 15).
2. Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan bolaget Frota Azul-Transportes e Turismo Lda (nedan kallat Frota Azul) och Directora-Geral do Departamento para os Assuntos do Fundo Social Europeu (avdelningen för ärenden rörande Europeiska socialfonden, nedan kallad DAFSE) angående den señares vägran att intyga riktigheten av vissa av Frota Azuis utgifter och, följaktligen, dess beslut att kräva att Frota Azul skall återbetala de belopp som har uppburits som stöd från Europeiska socialfonden (nedan kallad ESF) och från den nationella budgeten för social trygghet.
3. I artikel 2 i beslut 83/516 föreskrivs följande:
4. I artikel 5.1, 5.2 och 5.5 i beslut 83/516 fastställs följande:
5. Stödet från ESF får, enligt artikel 1 i förordning nr 2950/83, endast beviljas för utgifter som särskilt syftar till att täcka inkomsten för de personer som omfattas av åtgärder för yrkesutbildning samt utgifter för att förbereda, genomföra och förvalta sådana åtgärder.
6. I artikel 5.4 i samma förordning fastställs följande:
7. I artikel 6 i förordning nr 2950/83 föreskrivs följande:
8. I artikel 7 i samma förordning fastställs följande:
9. Beslut 83/673, som avser förvaltningen av ESF, föreskriver i artikel 1.2 första strecksatsen att ansökningar om utbetalning av återstående belopp enligt artikel 5.4 i förordning nr 2950/83 skall göras på den blankett som beskrivs i bilaga 2 till nämnda beslut.
10. Artikel 6.1 och 6.2 i beslut 83/673 har följande lydelse:
11. Slutligen fastställs i artikel 7 i samma beslut följande:
12. Frota Azul ansökte år 1987 tillsammans med andra företag om finansiellt stöd från ESF och från den nationella budgeten för social trygghet för att genomföra åtgärder för yrkesutbildning under år 1988.
13. Efter det att Frota Azul hade genomfört åtgärderna, för vilka det dessförinnan hade fått ett godkännande, ansökte det om att det återstående beloppet av det nationella stödet och av gemenskapsstödet skulle betalas ut.
14. Generaldirektören för DAFSE, som företräder Republiken Portugal i frågor om ESF, intygade att de uppgivna utgifterna var riktiga och förmedlade begäran till ESF år 1989.
15. På grund av det stora antalet ansökningar om stöd från ESF för att finansiera åtgärder som genomförs av offentlig- eller privaträttsliga aktörer, ansökningar som D AFSE skulle uttala sig om, var det emellertid inte förrän år 1995 som DAFSE, efter att ha omprövat ärendet, meddelade att de belopp som den därefter kunde intyga riktigheten av var lägre än de belopp som kommissionen tidigare hade underrättats om.
16. Till följd av omprövningen vägrade DAFSE att intyga riktigheten av vissa utgifter, och den beslutade, med förbehåll för de slutliga beslut som kommissionen skulle komma att fatta med anledning av ansökningarna om utbetalning av återstående belopp, att Frota Azul skulle återbetala 3777465 PTE, som avsåg de återstående belopp som hade betalats ut från ESF och från den nationella budgeten för social trygghet.
17. Frota Azul väckte talan mot detta beslut vid Tribunal Administrativo de Círculo de Lisboa (Portugal), som upphävde beslutet.
18. Nämnda domstol fastslog nämligen att DAFSE:s intygande av huruvida det rör sig om materiellt och räkenskapsmässigt riktiga utgifter endast består i en teknisk kontroll som förbereder det slutliga beslut som det uteslutande ankommer på kommissionen att fatta. Genom att på grundval av kriterier avseende rimlighet och god finansiell förvaltning anse att vissa belopp inte berättigade till stöd hade DAFSE följaktligen överskridit sina befogenheter.
19. DAFSE överklagade domen till Supremo Tribunal Administrativo, som beslutade att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
20. Den nationella domstolen har ställt den fjärde och den femte frågan, som först skall undersökas, för att få klarhet i huruvida den berörda medlemsstatens intygande av huruvida uppgifterna i en ansökan om utbetalning av återstående belopp är materiellt och räkenskapsmässigt riktiga, enligt artikel 5.4 i förordning nr 2950/83 skall anses innefatta en bedömning av huruvida de utgifter som har uppkommit är rimliga och motiverade.
21. Enligt den portugisiska regeringen kan detta intygande inte begränsas till en ren räkenskapskontroll, utan det innebär tvärtom en bedömning av huruvida de utgifter som anges i ansökan om utbetalning är stödberättigande eller inte, för att det skall kunna intygas för kommissionen huruvida dessa uppgifter är sanningsenliga och rättsenliga på så sätt att de faktiska utgifterna för den utförda åtgärden överensstämmer med de utgifter som har intygats.
22. Kommissionen delar denna uppfattning och har påmint om att mottagarna av ett stöd från ESF skall underteckna ett åtagande att använda stödet i överensstämmelse med de nationella och gemenskapsrättsliga bestämmelserna samt att rätta sig efter de uppgifter som har legat till grund för beslutet att godkänna deras ansökan.
23. Kommissionen har dock hävdat att det intyg som har utfärdats av de behöriga nationella myndigheterna inte är bindande för kommissionen och inte heller föregriper dess slutliga beslut.
24. Domstolen erinrar i detta hänseende om att medlemsstaternas behöriga myndigheter, med hänsyn till sin närhet till de stödmottagande ekonomiska aktörerna, skall genomföra gemenskapens stödprogram under kommissionens kontroll.
25. Det skall mot bakgrund härav först erinras om att det i artikel 5.4 i förordning nr 2950/83 föreskrivs att ansökan om utbetalning av det återstående beloppet skall innehålla en utförlig rapport om innehållet, resultatet och de finansiella aspekterna på åtgärden i fråga. Vidare skall de berörda medlemsstaterna, enligt artikel 2.2 i beslut 83/516, garantera att åtgärderna genomförs korrekt. Slutligen följer av artikel 7.1 i förordning nr 2950/83 att såväl medlemsstaterna som kommissionen kan kontrollera hur det beviljade finansiella stödet används.
26. Dessutom anges i artikel 2 i budgetförordningen av den 21 december 1977, som är tillämplig på Europeiska gemenskapernas allmänna budget (svensk specialutgåva, område 1, volym 4, s. 3), att [b]udgetanslagen skall användas i överensstämmelse med principerna om sparsamhet och sund ekonomisk förvaltning.
27. Av detta följer att medlemsstaten, när den intygar riktigheten av de räkenskaper som har lagts fram för den av den som erhåller ett finansiellt stöd från ESF, med hänsyn till kontrollsystemet för användning av gemenskapernas allmänna medel, inte kan begränsa sig till att endast utföra en teknisk kontroll av de uppkomna utgifterna, utan den skall tvärtom fastställa huruvida utgifterna är rimliga med hänsyn till den verksamhet som faktiskt har bedrivits eller till priserna för varor och tjänster på den nationella marknaden samt huruvida utgifterna var rimliga mot bakgrund av den komplexa struktur de ingår i. Medlemsstaten skall följaktligen fastställa dels huruvida stödmottagarens utgifter är rimliga, dels huruvida denne har visat prov på en sund ekonomisk förvaltning.
28. Denna tolkning stöds för övrigt av artikel 7.2 i förordning nr 2950/83, enligt vilken kontrollen kan utövas genom en representativ stickprovsundersökning. Om den berörda medlemsstatens intygande endast bestod i en teknisk kontroll skulle kommissionen vara tvungen att utföra systematiska kontroller.
29. Om, såsom har fastslagits, intygandet av den materiella och räkenskapsmässiga riktigheten även skall innefatta den berörda medlemsstatens bedömning av huruvida utgifterna är rimliga och motiverade, undrar den nationella domstolen om det i ett sådant fall inte föreligger en risk för att olika medlemsstater kan komma att tillämpa bedömningskriterierna på olika sätt på de ekonomiska aktörerna.
30. Det är i detta hänseende tillräckligt att, såsom domstolen tidigare har fastslagit i dom av den 24 oktober 1996 i mål C-32/95 P, kommissionen mot Lisrestal m.fl. (REG 1996, s. I-5373), punkt 29, påpeka att även om ett beslut att innehålla, minska eller dra in ett gemenskapsstöd ibland kan spegla en bedömning och utvärdering som har gjorts av de behöriga nationella myndigheterna är det kommissionen som i enlighet med artikel 6.1 i förordning nr 2950/83 fattar det slutliga beslutet och ensam åtar sig det rättsliga ansvaret, gentemot stödmottagarna, för ett sådant beslut.
31. Eftersom det slutliga beslutet om beviljande av gemenskapsstöd endast kan fattas av kommissionen, som då kommer att tillämpa samma kriterier på de ekonomiska aktörerna från de olika medlemsstaterna, kommer risken för olika behandling följaktligen att vara undanröjd.
32. Den fjärde och den femte frågan skall följaktligen besvaras på så sätt att ett intygande av den berörda medlemsstaten av huruvida uppgifterna i en ansökan om utbetalning av återstående belopp är materiellt och räkenskapsmässigt riktiga enligt artikel 5.4 i förordning nr 2950/83, skall anses innefatta en bedömning av huruvida de utgifter som har uppkommit är rimliga och motiverade.
33. Den nationella domstolen har ställt sin första fråga, som nu skall undersökas, för att få klarhet i huruvida ett beslut av en medlemsstats behöriga myndigheter att inte intyga att en del av utgifterna för en utbildningsåtgärd som samfinansieras av ESF är materiellt och räkenskapsmässigt riktiga, på grund av att utgifterna är omotiverade eller oproportionerliga, skall anses som ett beslut om att dessa utgifter inte är bidragsberättigande.
34. Den portugisiska regeringen anser att medlemsstaten inte kan nöja sig med att avge ett yttrande, eftersom uttrycket intyga används i artikel 5.4 i förordning nr 2950/83. DAFSE:s vägran att intyga riktigheten av en del av utgifterna utgör ett beslut om att utgifterna inte är bidragsberättigande, varigenom kommissionen inte längre kan pröva huruvida sådana utgifter, vars riktighet inte har intygats, är bidragsberättigande, utan endast skall granska de utgifter som har godkänts av DAFSE.
35. Det skall härvid inledningsvis fastställas vad som omfattas av begreppet utgifter som inte är bidragsberättigande.
36. Såsom kommissionen och den portugisiska regeringen riktigt har påpekat, framgår av förordning nr 2950/83 att som sådana anses inte enbart de utgifter som inte kan finansieras av ESF enligt artikel 1 i denna förordning utan också dem som, även om de är bidragsberättigande med stöd av nämnda artikel, enligt artikel 6 i nämnda förordning, inte kan beaktas vid den slutliga granskningen på grund av att stödet från ESF inte har använts i överensstämmelse med villkoren i beslutet om godkännande.
37. Utgifter som inte har godkänts på grund av att det ekonomiska stödet inte har använts i överensstämmelse med villkoren i beslutet om godkännande kan följaktligen inte anses vara bidragsberättigande.
38. Domstolen erinrar emellertid om att det till skillnad från vad den portugisiska regeringen har hävdat endast är kommissionen som är behörig att innehålla, minska eller dra in ett gemenskapsstöd från ESF, såsom har anförts i punkt 30 i denna dom.
39. Utgifter som av de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten inte har ansetts vara bidragsberättigande får under dessa omständigheter slutgiltigt denna egenskap endast om kommissionen fattar ett beslut med detta innehåll. Vid kommissionens kontroll är den berörda medlemsstaten skyldig, särskilt enligt artikel 7.4 i förordning nr 2950/83, att bistå kommissionen i den utsträckning som krävs, vilket innebär att kommissionen kan anmoda nämnda medlemsstat att förklara varför den har vägrat att intyga riktigheten av vissa utgifter.
40. Den första frågan skall följaktligen besvaras på så sätt att ett beslut av en medlemsstats behöriga myndigheter att inte intyga att en del av utgifterna för en utbildningsåtgärd som samfinansieras av ESF är materiellt och räkenskapsmässigt riktiga, på grund av att utgifterna är omotiverade eller oproportionerliga, skall anses som ett förslag till kommissionen om att den skall anse att dessa utgifter inte är bidragsberättigande.
41. Den nationella domstolen har ställt sin andra och sin tredje fråga samt sin sjätte frågas första del, som nu skall undersökas, för att få klarhet i, för det första, huruvida en minskning eller indragning av det nationella bidraget, som en medlemsstats behöriga myndigheter beslutar till följd av ett beslut att inte intyga den materiella och räkenskapsmässiga riktigheten av vissa utgifter, medför en motsvarande proportionell minskning eller indragning av gemenskapsstödet och, för det andra, om kommissionens beslut att minska eller innehålla gemenskapsstödet får rättsverkningar i fråga om det nationella bidraget.
42. Den portugisiska regeringen anser att det slutliga beslutet med anledning av en ansökan om utbetalning av det återstående beloppet, även om det omfattas av kommissionens behörighet, är beroende av att den berörda medlemsstaten först intygar riktigheten av de utgifter som har uppgetts av mottagaren av ett finansiellt stöd. En medlemsstats vägran att intyga riktigheten av vissa utgifter och följaktligen att bevilja en del av det nationella bidraget hindrar motsvarande finansiering av ESF. Eftersom medlemsstaten har exklusiv behörighet att bevilja ett nationellt bidrag, kan kommissionen inte tillåtas upphäva ett sådant beslut och därmed belasta den berörda medlemsstatens budget med en finansiell utgift.
43. Denna argumentation kan inte godtas.
44. Domstolen har nämligen tidigare i beslut av den 12 november 1999 i mål C-453/98 P, Branco mot kommissionen (REG 1999, s. I-8037), punkt 88, fastslagit att det är kommissionen som, i enlighet med artikel 6.1 i förordning nr 2950/83, fattar det slutliga beslutet och ensam åtar sig det rättsliga ansvaret gentemot mottagarna av ett sådant beslut. Domstolen har av detta dragit slutsatsen att DAFSE:s intygande inte utgör ett handlande som är bindande för kommissionen.
45. Såsom kommissionen riktigt har påpekat lägger de nationella myndigheter som är behöriga i fråga om bidrag från ESF således fram ett förslag till minskning eller indragning av det nationella bidraget, vilket indirekt— enligt artikel 5.1 i beslut 83/516 — även gäller gemenskapsstödet. Förslaget är föremål för kommissionens slutliga beslut, som endast avser stödet från ESF.
46. Kommissionens slutliga beslut om godkännande av det återstående beloppet är följaktligen avgörande för det nationella bidragets slutgiltiga belopp.
47. Denna tolkning stöds av dels artikel 7.2 sista meningen i förordning nr 2950/83, enligt vilken den minskning som kommissionen företar vid en kontroll skall ske i proportion till hela det belopp för vilket det har ansökts om betalning, dels artikel. 5.5 i beslut 83/516, enligt vilken stödet från ESF inte får leda till att det samlade ekonomiska tillskottet överstiger de bidragsberättigande utgifterna.
48. Den andra och den tredje frågan samt den sjätte frågans första del skall följaktligen besvaras på så sätt att en minskning eller indragning av det nationella bidraget, som en medlemsstats behöriga myndigheter föreslår till följd av ett beslut att inte intyga den materiella och räkenskapsmässiga riktigheten av vissa utgifter, skall underställas kommissionen för ett slutligt beslut, som avser den del av bidraget som motsvarar stödet från ESF. Kommissionens slutliga beslut om godkännande av det återstående beloppet är avgörande för det nationella bidragets slutgiltiga belopp.
49. Den nationella domstolen har ställt sin sjätte frågas andra del för att få klarhet i huruvida gemenskapsrätten utgör hinder för att en medlemsstats behöriga myndigheter såsom en säkerhetsåtgärd kräver återbetalning av det nationella bidraget och av stödet från ESF innan kommissionen fattar sitt slutliga beslut.
50. Den portugisiska regeringen anser att medlemsstaten, eftersom den enligt artikel 6.2 i förordning nr 2950/83 är subsidiäri ansvarig för återbetalningen av felaktigt erhållna belopp, kan besluta att nämnda belopp skall återbetalas till följd av ett beslut genom vilket intygande vägras eller till följd av kommissionens slutliga beslut.
51. Kommissionen har gjort gällande att det är först efter dess slutliga beslut som de behöriga nationella myndigheterna slutgiltigt kan kräva återbetalning av felaktigt erhållna belopp. Gemenskapsrätten utgör emellertid inget hinder för en sådan återbetalning som krävs som en säkerhetsåtgärd innan det slutliga beslutet har fattats. Denna fråga kan endast avgöras enligt varje medlemsstats nationella rätt.
52. Domstolen anser att den sistnämnda tolkningen är riktig.
53. Som har anförts i punkt 44 i denna dom omfattas beslutet att innehålla, minska eller dra in ett stöd från ESF av kommissionens exklusiva behörighet.
54. Det finns ingen bestämmelse i gemenskapsrätten som utgör hinder för att de behöriga nationella myndigheterna såsom en säkerhetsåtgärd kräver återbetalning av en del av eller hela det stöd som har beviljats.
55. Eftersom det i artikel 6.2 i förordning nr 2950/83 föreskrivs att medlemsstaten är subsidiärt ansvarig för återbetalningen av felaktigt erhållna belopp, kan denna tvärtom ha ett berättigat intresse av att, särskilt i de fall där det finns risk för att mottagaren av det ekonomiska stödet försätts i konkurs, kräva att dessa belopp såsom en säkerhetsåtgärd skall återbetalas, för att undvika att medlemsstaten eventuellt får betala dessa utgifter till följd av kommissionens slutliga beslut.
56. Huruvida de behöriga nationella myndigheterna har möjlighet att som en ren säkerhetsåtgärd begära återbetalning av de belopp som de anser har erhållits felaktigt bestäms, under dessa omständigheter, av nationell rätt.
57. Den sjätte frågans andra del skall följaktligen besvaras på så sätt att gemenskapsrätten inte utgör något hinder för att en medlemsstats behöriga myndigheter som en ren säkerhetsåtgärd kräver återbetalning av det nationella bidraget och av stödet från ESF innan kommissionen fattar sitt slutliga beslut.
58. Den nationella domstolen har ställt sin sjunde fråga för att få klarhet i huruvida den omständigheten att den materiella och räkenskapsmässiga riktigheten av de uppgifter som anges i en ansökan om utbetalning av det återstående beloppet för en utbildningsåtgärd har intygats, i den mening som avses i artikel 5.4 andra meningen i förordning nr 2950/83, innebär att medlemsstaten är förhindrad att senare göra en omprövning av ansökan om utbetalning av det återstående beloppet.
59. Domstolen erinrar i detta hänseende om att det i artikel 6 i beslut 83/673 föreskrivs att ansökningar om utbetalning av det återstående beloppet skall vara kommissionen till handa inom tio månader från den dag då utbildningsåtgärden har slutförts och att det inte skall ske någon utbetalning av stöd om ansökan lämnas in efter det att denna frist har löpt ut. Om kontroller av rättsenligheten endast skulle kunna utföras innan det intygas huruvida en ansökan om utbetalning av det återstående beloppet är materiellt och räkenskapsmässigt riktig, skulle det finnas risk för att medlemsstaten inte hann lämna in denna ansökan inom tiomånadersfristen, vilket skulle medföra att det. återstående stödbeloppet inte kunde utbetalas. Det kan således ligga i stödmottagarens intresse att intyget om huruvida en ansökan om utbetalning av det återstående beloppet är materiellt och räkenskapsmässigt riktig överlämnas till kommissionen innan kontrollen av rättsenligheten företas eller avslutas (se beslutet i det ovannämnda målet Branco mot kommissionen, punkt 77).
60. Det finns mot denna bakgrund inget som hindrar att de behöriga nationella myndigheterna, efter den dag då det har intygats huruvida en ansökan om utbetalning av det återstående beloppet är materiellt och räkenskapsmässigt riktig, kontrollerar huruvida uppgifterna i nämnda ansökan är riktiga (se i denna mening beslutet i det ovannämnda målet Branco mot kommissionen, punkt 78).
61. När de behöriga nationella myndigheterna utövar denna kontroll sker det inte alls genom ett andra intygande av den materiella och räkenskapsmässiga riktigheten i den mening som avses i artikel 5.4 andra meningen i förordning nr 2950/83. De utövar i stället sin behörighet enligt artikel 7 i beslut 83/673.
62. Den sjunde frågan skall följaktligen besvaras på så sätt att den omständigheten att den materiella och räkenskapsmässiga riktigheten av de uppgifter som anges i en ansökan om utbetalning av det återstående beloppet för en utbildningsåtgärd har intygats, i den mening som avses i artikel 5.4 andra meningen i förordning nr 2950/83, inte innebär att medlemsstaten är förhindrad att senare göra en omprövning av ansökan om utbetalning av det återstående beloppet och, i förekommande fall, till kommissionen inge en reviderad ansökan vari det föreslås att stödet skall minskas.
63. De kostnader som har förorsakats den portugisiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) angående de frågor som genom beslut av den 27 oktober 1998 har ställts av Supremo Tribunal Administrativo — följande dom:
1) Ett intygande av den berörda medlemsstaten av huruvida uppgifterna i en ansökan om utbetalning av återstående belopp är materiellt och räkenskapsmässigt riktiga, enligt artikel 5.4 i rådets förordning (EEG) nr 2950/83 av den 17 oktober 1983 om genomförandet av beslut 83/516/EEG om Europeiska socialfondens uppgifter, skall anses innefatta en bedömning av huruvida de utgifter som har uppkommit är rimliga och motiverade.
2) Ett beslut av en medlemsstats behöriga myndigheter att inte intyga att en del av utgifterna för en. utbildningsåtgärd som samfinansieras av Europeiska socialfonden är materiellt och räkenskapsmässigt riktiga, på grund av att utgifterna är omotiverade eller oproportionerliga, skall anses som ett förslag till kommissionen om att den skall anse att dessa utgifter inte är bidragsberättigande.
3) En minskning eller indragning av det nationella bidraget, som en medlemsstats behöriga myndigheter föreslår till följd av ett beslut att inte intyga den materiella och räkenskapsmässiga riktigheten av vissa utgifter, skall underställas kommissionen för ett slutligt beslut, som avser den del av stödet som motsvarar stödet från Europeiska socialfonden. Kommissionens slutliga beslut om godkännande av det återstående beloppet är avgörande för det nationella bidragets slutgiltiga belopp.
4) Gemenskapsrätten utgör inget hinder för att en medlemsstats behöriga myndigheter som en ren säkerhetsåtgärd kräver återbetalning av det nationella bidraget och av stödet från Europeiska socialfonden innan kommissionen fattar sitt slutliga beslut.
5) Den omständigheten att den materiella och räkenskapsmässiga riktigheten av de uppgifter som förekommer i en ansökan om utbetalning av det återstående beloppet för en utbildningsåtgärd har intygats, i den mening som avses i artikel 5.4 andra meningen i förordning nr 2950/83, innebär inte att medlemsstaten är förhindrad att senare göra en omprövning av ansökan om utbetalning av det återstående beloppet och, i förekommande fall, till kommissionen inge en reviderad ansökan vari det föreslås att stödet skall minskas.
1 Rättegångsspråk: portugisiska.