Domstolens dom (femte avdelningen) den 30 november 2000

I mål C-436/98, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från Supreme Court (Irland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. La Pergola samt domarna D.A.O. Edward och L. Sevón (referent), generaladvokat: G. Cosmas, justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från HMIL Ltd, genom P. Sreenan och R. Brady, SC, befullmäktigade av C. McDonnell, solicitor, Minister for Agriculture, Food and Forestry, genom M.A. Buckley, Chief State Solicitor, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren P. Oliver, i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 9 mars 2000 av: HMIL Ltd, företrätt av C. McDonnell och P. Sreenan, Minister for Agriculture, Food and Forestry, företrädd av M. Finlay, SC, och kommissionen, företrädd av P. Oliver,

och efter att den 11 maj 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Särskilda exportbidrag

Stöd till privat lagring

Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Svaren på tolkningsfrågorna

De tre första frågorna

Den fjärde frågan

Den femte frågan

Den sjätte frågan

Den sjunde, den åttonde och den nionde frågan

Rättegångskostnader

1. Supreme Court har genom beslut av den 23 juli 1998, som inkom till domstolen den 3 december samma år, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt flera frågor om tolkningen av kommissionens förordning (EEG) nr 1964/82 av den 20 juli 1982 om villkoren för beviljande av särskilda exportbidrag för vissa urbenade styckningsdelar av nötkreatur (EGT L 212, s. 48; svensk specialutgåva, område 3, volym 15, s. 93), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 3169/87 av den 23 oktober 1987 om ändring av förordningarna (EEG) nr 32/82, (EEG) nr 1964/82 och (EEG) nr 74/84 i fråga om exportformaliteter för visst nötkött för vilket det beviljas särskilda exportbidrag (EGT L 301, s. 21; svensk specialutgåva, område 3, volym 24, s. 170) (nedan kallad förordning nr 1964/82) samt av kommissionens förordning (EEG) nr 2675/88 av den 29 augusti 1988 med bestämmelser om stöd till privat lagring som fastställs till ett enhetsbelopp i förskott för helkroppar, halvkroppar, bakkvartsparter och framkvartsparter av vuxna handjur av nötkreatur (EGT L 239, s. 20), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 3258/88 av den 21 oktober 1988 (EGT L 289, s. 52) (nedan kallad förordning nr 2675/88).

2. Frågorna har uppkommit i en tvist mellan HMIL Ltd (nedan kallat HMIL), ett bolag vars verksamhet består i inköp, urbening och försäljning av nötkött, och Minister for Agriculture, Food and Forestry (det irländska jordbruks-, livsmedelsoch skogsministeriet, nedan kallat ministeriet) beträffande tillämpningen av de ovannämnda gemenskapsförordningarna.

3. Detta mål rör två olika bidragssystem.

4. Under den tid som målet vid den nationella domstolen avser reglerades de särskilda exportbidragen genom förordning nr 1964/82.

5. I den förordningen är följande bestämmelser relevanta:

6. Betalning av detta särskilda exportbidrag kunde ske i förskott. I sådant fall skulle säkerhet ställas med ett belopp motsvarande förskottet plus 20 procent.

7. Denna säkerhet reglerades genom följande förordningar:

8. Regler om stöd till privat lagring föreskrevs i förordning nr 2675/88.

9. I övervägandena i ingressen till denna förordning hänvisas särskilt till kommissionens förordning (EEG) nr 1091/80 av den 2 maj 1980 om närmare bestämmelser för beviljande av stöd till privat lagring av nötkött (EGT L 114, s. 18).

10. I artikel 2.2 i förordning nr 2675/88 föreskrivs följande:

11. I artikel 2.2 i rådets förordning (EEG) nr 1208/81 av den 28 april 1981 om fastställande av en gemenskapsskala för klassificering av slaktkroppar av vuxna nötkreatur (EGT L 123, s. 3, och rättelse EGT L 35, 1986, s. 12; svensk specialutgåva, område 3, volym 13, s. 62) föreskrivs följande:

12. Följande föreskrivs i artikel 4.4 i förordning nr 2675/88:

13. I artikel 5.2 i förordning nr 2675/88 föreskrivs att ett förskott på stödbeloppet kan betalas ut på begäran av den som lagrar köttet, under förutsättning att denne ställer säkerhet med ett belopp som motsvarar förskottet plus 20 procent.

14. Denna säkerhet reglerades genom den bestämmelsen samt genom förordningarna nr 2220/85 och 3665/87.

15. I artikel 10 i förordning nr 2675/88 fastställs beloppet av den säkerhet som avses i artikel 4.2 i förordning nr 1091/80.

16. I artikel 5 i förordning nr 1091/80 föreskrivs följande:

17. Det framgår av beslutet om hänskjutande att HMIL år 1988 deltog i de två bidragssystem som beskrivits i punkterna 4—16 i denna dom.

18. HMIL deklarerade omkring 13000 ton nötkött i syfte att erhålla särskilt exportbidrag i enlighet med förordning nr 1964/82 och ingick förbindelser beträffande detta nötkött. Bolaget erhöll ett belopp om 16270139,96 IEP i särskilt exportbidrag.

19. HMIL ingick även 138 avtal om privat lagring i enlighet med förordning nr 2675/88 beträffande samma nötkött. Bolaget erhöll 5376259,13 IEP i stöd till privat lagring.

20. Kontroller som ministeriet utförde mellan april och september 1989 visade att, vid sju av de produktionsanläggningar som användes av HMIL, vissa av de kartonger som kontrollerats innehöll nötköttsbitar som enligt ministeriet inte var separat förpackade samt talg, rester och putsbitar förpackade inuti bitar benämnda bringa, kållapp och entrecote med bringa. Ministeriet har dessutom gjort gällande att andelen rester, putsbitar och bitar som inte var separat förpackade var extremt hög vid fyra av dessa produktionsanläggningar.

21. Den 17 maj 1991 skrev ministeriet till HMIL och begärde återbetalning av

22. I skrivelsen förklarade ministern för HMIL att beloppen som begärdes återbetalda hade bestämts utifrån följande kriterier:

23. Den 13 juni 1991 väckte HMIL talan vid High Court (Irland).

24. Enligt den hänskjutande domstolen kan de problem som talan ger upphov till grupperas under tre rubriker:

25. I dom av den 8 februari 1996 biföll High Court HMIL:s talan. Den ansåg särskilt, för det första, att det utan att bestämmelserna i förordning nr 1964/82 överträddes var tillåtet att rulla in oförpackade putsbitar i bringa och kållapp som sedan förpackades och, för det andra, att stöd till privat lagring kunde erhållas för putsbitarna med tillämpning av förordning nr 2675/88. I den utsträckning det var motiverat undersökte High Court ministeriets system för finansiella korrigeringar och fann att det var behäftat med så många grundläggande brister att det borde underkännas i dess helhet.

26. Ministeriet överklagade denna dom till Supreme Court, som beslutade att förklara målet vilande och att ställa följande frågor till domstolen:

27. Inledningsvis skall de tre första frågorna behandlas tillsammans. Därefter skall den fjärde, den femte och den sjätte frågan granskas var för sig och slutligen skall den sjunde, den åttonde och den nionde frågan behandlas tillsammans.

28. Den hänskjutande domstolen har ställt de tre första frågorna för att få klarhet i, för det första, i vad mån det enligt artikel 1 i förordning nr 1964/82 krävs att vissa köttbitar eller putsbitar förpackas separat för att de skall ge rätt till särskilt exportbidrag och, för det andra, huruvida det är tillåtet att göra en åtskillnad, beroende på om dessa bitar väger mer eller mindre än 100 gram.

29. Som framgår av såväl beslutet om hänskjutande som de yttranden som ingetts, beror den distinktion som i den första och den andra frågan görs mellan putsbitar som väger mindre än 100 gram och putsbitar och köttbitar som väger mer än 100 gram på att ministeriet, under den undersökning som genomfördes år 1989, slog fast att puts bitar är rester eller köttbitar som väger 100 gram eller mindre. Det särskilda exportbidrag som hade betalats ut för köttbitar som skulle ha vägt mer än 100 gram om de hade förpackats separat blev nämligen inte föremål för finansiell korrigering.

30. HMIL anser att dessa frågor skall besvaras på så sätt att, för det första, putsbitarnas vikt inte är en relevant omständighet när det gäller att avgöra huruvida kött ger rätt till särskilt exportbidrag i enlighet med förordning nr 1964/82 och, för det andra, de villkor som ställs upp i denna förordning är uppfyllda när putsbitarna har rullats in i en bit bringa och kållapp eller i entrecote med bringa och denna bit sedan har förpackats.

31. HMIL har anfört att små köttbitar oundvikligen lossnar under urbeningsprocessen, på grund av det höga tempot i de lokaler där detta arbete sker. Det rör sig om fullt ätbara köttbitar av stort värde, vilka går under benämningen putsbitar (på engelska trimmings). Man bör skilja dessa bitar från rester (på engelska scraps), som är oätliga produkter, till exempel brosk, senor och bitar av rent fett eller småbitar som fallit till marken.

32. Bringa och kållapp är långa och smala bitar av lägre kvalitet, som används till hamburgare och korv. I praktiken rullas detta kött ihop och förpackas i polyetenplast. Det är vanligt att putsbitar rullas in i bringa och kållapp, och att alltsammans därefter rullas ihop för att förpackas i ett stycke.

33. HMIL har hävdat att artikel 6 andra stycket i förordning nr 1964/82, som ger näringsidkaren rätt att inom gemenskapen sälja bland annat rester, endast avser rester (scraps) och inte putsbitar (trimmings). När det gäller putsbitar har näringsidkaren således inte det val som föreskrivs i denna artikel. Han måste exportera dem.

34. HMIL anser dessutom att skyldigheten att förpacka benfria delar enligt artikel 1 första stycket i förordning nr 1964/82 inte innebär att det är förbjudet att, som brukligt är, rulla in putsbitar i bringa och kållapp så att man erhåller en enda förpackad bit. Syftet med förordningen, som är att undvika utbyte, förblir uppfyllt eftersom förpackningen och märkningen äger rum under överinsyn av den behöriga myndighetens tjänstemän. Det vore orimligt och obefogat att kräva att varje bit skulle förpackas som karameller i en ask. Det skulle leda till meningslöst arbete för exportören och till besvär för köparen samt betydligt öka risken för att köttet blir skämt och för matförgiftning och inte fylla någon som helst funktion.

35. Ministeriet och kommissionen anser att det framgår av ordalydelsen i förordning nr 1964/82 att varje bit, hur liten den än är, skall förpackas separat. Detta krav motiveras av syftet med förordningen, vilket anges i åttonde övervägandet samt i artikel 8 i densamma, nämligen att varje bit skall märkas så att utbyte av varorna omöjliggörs. Mot bakgrund av att de särskilda exportbidragen uppgår till ett betydande belopp, kan man kräva att exportörerna skall tillämpa gemenskapsreglerna såsom de föreligger, även om de finner att reglerna strider mot handelssedvänja och köparnas förväntningar. Förekomsten av en handelssedvänja som innebär att putsbitar rullas in i bitar av bringa och kållapp är således inte relevant, mot bakgrund av nämnda förordnings ordalydelse och syfte.

36. Ministeriet och kommissionen anser att det inte föreligger någon skillnad mellan putsbitar och rester. Det engelska begreppet scraps kan inte tolkas så att det avser oätliga köttbitar. Även om begreppet används i artikel 6 andra stycket i den engelska versionen av förordning nr 1964/82, innebär inte detta att bitar som går under benämningen putsbitar (trimmings eller trims) inte omfattas av samma bestämmelse. De andra språkversionerna av förordningen bekräftar denna tolkning.

37. Kommissionen har erinrat om att medlemsstaterna enligt artikel 7.1 i förordning nr 1964/82 hade rätt att genomföra kontroller beträffande putsning, medan det i artikel 8 föreskrevs en skyldighet för dem att vidta alla nödvändiga åtgärder för att omöjliggöra att köttet byttes ut. Dessa bestämmelser gav tillsammans medlemsstaterna möjlighet att från rätten till särskilt exportbidrag utesluta putsbitar under en viss tröskelvikt, särskilt mot bakgrund av svårigheterna att märka dessa putsbitar. Kommissionen anser att det var rimligt att fastställa denna tröskelvikt till 100 gram.

38. I detta avseende framgår det med tillräcklig tydlighet av ordalydelsen i artikel 2.1 i förordning nr 1964/82 att varje köttbit skall förpackas separat. Denna förordning föreskriver inte några undantag i detta avseende, oavsett köttbitens storlek, vikt eller karaktär. I synnerhet föreskrivs inte att skillnad skall göras mellan rester (scraps) och putsbitar (trimmings).

39. Förbudet mot att samförpacka olika bitar bekräftas av ordalydelsen i artikel 8 första stycket i förordning nr 1964/82, enligt vilken utbyte av varorna skall omöjliggöras genom att varje köttbit märks.

40. Förekomsten av en handelssedvänja, även om den är accepterad, som består i att förpacka flera köttbitar tillsammans är inte relevant för tolkningen av förordningen, vars ordalydelse är klar. Om näringsidkaren väljer att ansöka om de bidrag som ges med tillämpning av gemenskapslagstiftningen, ankommer det på honom att iaktta de villkor för beviljande som fastställs i denna lagstiftning.

41. Argumentet att syftet att undvika utbyte av köttbitarna ändå uppfylls genom att förpackningen och märkningen övervakas av den behöriga myndighetens tjänstemän kan inte godtas. Dessa tjänstemän kan nämligen inte övervaka varje enskilt förpacknings- och märkningsförfarande. Dessutom innebär inte det förhållandet att dessa förfaranden kontrolleras att näringsidkarna befrias från skyldigheten att iaktta ordalydelsen i förordning nr 1964/82.

42. Slutligen framgår det av artiklarna 7 och 8 i förordning nr 1964/82 att medlemsstaterna hade möjlighet att från rätten till särskilt exportbidrag utesluta putsbitar med en vikt som understiger en viss gräns, till exempel en gräns på 100 gram, mot bakgrund av de praktiska svårigheterna med att märka varje liten köttbit.

43. De tre första frågorna skall följaktligen besvaras så att artikel 1 i förordning nr 1964/82 skall tolkas på så sätt att varje köttbit skulle förpackas separat, oavsett köttbitens storlek, vikt eller beskaffenhet, och utan att skillnad gjordes mellan rester (scraps) och putsbitar (trimmings).

44. Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.4 i förordning nr 2675/88 skall tolkas på så sätt att putsbitar från styckningen och urbeningen som väger mindre än 100 gram kan ge rätt till stöd till privat lagring enligt avtal som ingåtts i enlighet med denna förordning.

45. HMIL anser att artikel 4.4 i förordning nr 2675/88 skall tolkas på ett sätt som är förenligt med artikel 6 i förordning nr 1964/82, och att det inte finns några logiska skäl att utesluta putsbitar av magert kött från stöd till privat lagring.

46. HMIL har ifrågasatt den regel som ministeriet har tillämpat och som innebär att putsbitar som väger mindre än 100 gram inte ger rätt till stöd. Tillämpningen av en sådan regel strider enligt HMIL mot rättssäkerhetsprincipen och förbudet mot retroaktiv tillämpning.

47. Ministeriet anser att det ankommer på ministeriet i egenskap av behörig myndighet att bestämma reglerna för hur artikel 4.4 i förordning nr 2675/88 skall tillämpas, eftersom uttrycket andra rester som har blivit över vid styckningen eller urbeningen inte definieras i denna bestämmelse. Ministeriet var således behörigt att föreskriva att de magra putsbitar som uteslöts från artikel 4.4 var de bitar som vägde mindre än 100 gram.

48. Kommissionen har däremot anfört att förordning nr 2675/88 inte innehöll regler motsvarande dem som föreskrevs i artiklarna 7 och 8 i förordning nr 1964/82, vilka gav medlemsstaterna rätt att besluta om genomförandeåtgärder. Följaktligen hade medlemsstaterna inte rätt att bevilja stöd till privat lagring för putsbitar, oavsett deras storlek.

49. Domstolen konstaterar i detta avseende att när det gäller bitar som härrör från styckningen, oavsett om de benämns putsbitar eller rester, innehåller förordningarna nr 1964/82 och 2675/88 olika regler. Enligt artikel 6 andra stycket i förordning nr 1964/82 kunde näringsidkaren välja mellan att exportera rester eller att själv sälja dem inom gemenskapen, medan artikel 4.4 i förordning nr 2675/88 uteslöt dessa från stöd till privat lagring.

50. Det skall för övrigt konstateras att förordning nr 2675/88 inte innehöll bestämmelser motsvarande dem som föreskrevs i artiklarna 7 och 8 i förordning nr 1964/82, bestämmelser som gav medlemsstaterna rätt att besluta om genomförandeåtgärder och särskilt att i strid med förbudet i artikel 4.4 i förordning nr 2675/88 bevilja stöd till privat lagring för putsbitar över en viss viktgräns.

51. Genom förordningarna nr 1964/82 och 2675/88 infördes stödsystem vars syften var olika och som därför innehöll olika villkor för beviljande av stöd. För det fall en näringsidkare önskade komma i åtnjutande av båda dessa typer av stöd samtidigt för samma produkt, ankom det på honom att se till att denna produkt var förenlig med villkoren för beviljande av stöd enligt var och en av dessa förordningar.

52. Oberoende av det förhållandet att den nationella domstolen inte har frågat EG-domstolen om tolkningen av principen om rättssäkerhet och förbudet mot retroaktiv tillämpning, anser domstolen att det i detta avseende är tillräckligt att konstatera att det klart framgår av ordalydelsen i artikel 4.4 i förordning nr 2675/88 att putsbitar inte omfattas av systemet för stöd till privat lagring.

53. Härav följer att den fjärde frågan skall besvaras så att artikel 4.4 i förordning nr 2675/88 skall tolkas på så sätt att putsbitar från styckningen och urbeningen, oavsett vikt, inte gav rätt till stöd till privat lagring enligt de avtal som ingåtts i enlighet med denna förordning.

54. Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan, uppdelad i tre delfrågor, för att få klarhet i huruvida förordningarna nr 1964/82, 565/80 och 3665/87 skall tolkas på så sätt att de två sistnämnda förordningarna ger den behöriga myndigheten rätt att, när den har konstaterat att en kartong kött som omfattas av systemet enligt förordning nr 1964/82 innehåller material som enligt denna reglering inte är tillåtet, anse att kartongens hela innehåll inte ger någon rätt till särskilt exportbidrag och förverka den säkerhet som ställts för den förskottsbetalning som skett beträffande denna kartong plus 20 procent. Uppdelningen på tre delfrågor betingas av att svaret på frågan kan bero på det slags produkt som påträffats i kartongen: putsbitar som rullats in i andra delar, separata fettstycken som rullats in i andra köttbitar eller köttbitar som inte har förpackats separat.

55. Enligt HMIL skulle det strida mot proportionalitetsprincipen att underkänna hela kartongens vikt på grund av att det i denna kartong påträffas en aldrig så liten kvantitet av en produkt som inte ger rätt till bidrag. Det finns inte heller något i de tillämpliga förordningarna som ger rätt att underkänna kött, som är av oklanderlig kvalitet och förenligt med bestämmelserna i dessa förordningar, på grund av att kartongen innehåller en viss produktkvantitet som inte ger rätt till bidrag. En sådan sanktion saknar lagligt stöd och strider därför mot rättssäkerhetsprincipen.

56. Ministeriet och kommissionen anser däremot att den behöriga myndigheten, i samtliga de tre fall som den hänskjutande domstolen har redogjort för, enligt förordningarna nr 565/80 och 3665/87 har rätt att anse att kartongens hela innehåll inte ger någon rätt till särskilt exportbidrag och att förverka den säkerhet som ställts för den förskottsbetalning som skett beträffande denna kartong plus 20 procent.

57. Kommissionen har erinrat om att den skyldighet att förpacka varje köttbit separat som föreskrivs i artikel 2.1 i förordning nr 1964/82 utgör ett grundläggande villkor i denna förordning. Detsamma gäller skyldigheten att endast ta med köttbitar som är förenliga med den tillämpliga nomenklaturen, vilket innebär att separata fettstycken inte får tas med. Att den behöriga myndigheten undantar en hel kartong när denna innehåller bitar som inte ger rätt till stöd och helt och hållet förverkar den ställda säkerheten utgör därför åtgärder som är proportionerliga i förhållande till överträdelsens svårighetsgrad.

58. Ministeriet och kommissionen anser dessutom att det, mot bakgrund av att det i artikel 8 tredje stycket i förordning nr 1964/82 föreskrivs att de påsar, kartonger eller annat förpackningsmaterial som de urbenade styckningsdelarna placeras i skall förseglas, är korrekt att betrakta varje kartong som grundenhet när det gäller att utesluta kött från bidrag.

59. Ministeriet har slutligen erinrat om att det, mot bakgrund av förordningarna nr 565/80, 2220/85 och 3665/87, ankom på HMIL att visa att bolaget hade rätt till exportbidrag. Vad gäller de av ministeriet undersökta kartongerna eller lådorna, beträffande vilka det konstaterats att en eller flera, men inte nödvändigtvis samtliga, bitar av bringa eller kållapp, som var förpackade däri stred mot de tillämpliga förordningarna, innehöll förordning nr 1964/82 följaktligen inte något som, enligt ministeriets uppfattning, gav HMIL rätt till exportbidrag för resten av de produkter som fanns i samma kartong eller samma låda.

60. Såsom generaladvokaten har konstaterat i punkt 76 i sitt förslag till avgörande skall i detta avseende ett konstaterande att näringsidkaren har åsidosatt de regler som fastställts i bestämmelserna i förordning nr 1964/82 medföra de konsekvenser som närmare anges i förordningarna nr 565/80, 2220/85 och 3665/87, vilka ger den behöriga myndigheten rätt att underkänna hela kartongens innehåll för att den inte uppfyller villkoren för beviljande av särskilt exportbidrag och att förverka den säkerhet som ställts till ett belopp som motsvarar det förskott som utbetalats plus 20 procent.

61. Skyldigheten att endast exportera bitar som är förenliga med nomenklaturen, och som uppfyller kraven i artikel 2.1 i förordning nr 1964/82, utgör nämligen en grundläggande skyldighet i systemet med särskilda exportbidrag, som föreskrivs enligt denna förordning.

62. Härav följer att upptäckten av bitar som inte uppfyller dessa krav, såsom bitar som inte förpackats separat, putsbitar som rullats in i andra bitar och separata fettstycken, rättfärdigar en vägran att bevilja särskilt exportbidrag och förverkandet av den säkerhet som ställts för den förskottsbetalning som skett beträffande denna kartong med tillägg av 20 procent.

63. Eftersom det i artikel 8 tredje stycket i förordning nr 1964/82 uttryckligen krävs att de kartonger vari de urbenade styckningsdelarna är avsedda att placeras officiellt skall förseglas av ministeriet samt förses med uppgifter som gör att det urbenade köttet kan identifieras, [och] framför allt skall det finnas uppgifter om styckningsdelarnas nettovikt, slag och antal samt ett löpnummer, är det på goda grunder, och utan att åsidosätta proportionalitetsprincipen, som den behöriga myndigheten har ansett att dessa kartonger utgör grundenheten när det gäller övervakning och tillämpning av systemet med särskilda exportbidrag.

64. Den femte frågan skall därför besvaras så att förordningarna nr 1964/82, 565/80 och 3665/87 skall tolkas på så sätt att de två sistnämnda förordningarna ger den behöriga myndigheten rätt att, när den har konstaterat att en kartong kött som omfattas av systemet enligt förordning nr 1964/82 innehåller material som enligt denna reglering inte är tillåtet, oavsett om det rör sig om putsbitar som rullats in i andra delar, separata fettstycken som rullats in i andra köttbitar eller köttbitar som inte har förpackats separat, anse att kartongens hela innehåll inte ger någon rätt till särskilt exportbidrag och förverka den säkerhet som ställts för den förskottsbetalning som skett beträffande denna kartong plus 20 procent.

65. Den hänskjutande domstolen har ställt den sjätte frågan, uppdelad i två delfrågor, för att få klarhet i huruvida förordningarna nr 2675/88 och 2220/85 skall tolkas på så sätt att dessa två förordningar ger den behöriga myndigheten rätt att, när den har konstaterat att en kartong kött som omfattas av systemet enligt förordning nr 2675/88 innehåller material som enligt artikel 4.4 i denna förordning inte är tillåtet, anse att kartongens hela innehåll inte ger någon rätt till stöd till privat lagring och förverka den säkerhet som ställts för den förskottsbetalning som skett beträffande denna kartong plus 20 procent. Uppdelningen på två delfrågor betingas av att svaret på frågan kan bero på det slag av produkt som påträffats i kartongen; putsbitar eller separata fettstycken som rullats in i andra köttbitar.

66. HMIL anser, på samma grunder som redovisats vid behandlingen av den femte frågan, att förordningarna nr 2220/85 och 2675/88 inte ger den behöriga myndigheten rätt att från stöd till privat lagring undanta hela kartongens innehåll, utan den behöriga myndigheten har endast rätt att utesluta så mycket som motsvarar vikten av den produkt som inte ger rätt till bidrag.

67. Ministeriet och kommissionen har däremot gjort gällande att, i de två fall som den hänskjutande domstolen har redogjort för, de tillämpliga bestämmelserna gav den behöriga myndigheten rätt att från stöd till privat lagring undanta hela kartongens innehåll och att förverka den säkerhet som ställts för den förskottsbetalning som skett beträffande denna kartong plus 20 procent.

68. Ministeriet har anfört att det ankom på HMIL att visa att bolaget enligt förordning nr 2675/88 hade rätt till stöd för en produkt som placerats i en officiellt förseglad låda vid sidan av en produkt som inte ger rätt till sådant stöd.

69. Kommissionen har tillagt att säkerheten i enlighet med artikel 5.2 c i förordning nr 1091/80 skulle förverkas helt och hållet om skyldigheterna enligt förordning nr 2675/88 åsidosattes.

70. När det gäller den grundenhet som skall undantas anser kommissionen att ministeriets tillvägagångssätt, att ta kartongen som grundenhet, är mer förmånligt för sökanden än det tillvägagångssätt som föreskrivs i artikel 6.3 i förordning nr 2675/88, nämligen att den enhet som skall beaktas är ett parti, definierat som den kvantitet som läggs i lager en viss dag.

71. Domstolen erinrar i detta avseende om att putsbitar, med tillämpning av artikel 4.4 i förordning nr 2675/88, var undantagna från systemet med stöd till privat lagring och att detsamma gällde separata fettstycken med tillämpning av bestämmelserna i artikel 2.2 i samma förordning och artikel 2.2 i förordning nr 1208/81, jämförda med artikel 4.4 i förordning nr 2675/88.

72. Domstolen konstaterar att det i det system som inrättats genom förordning nr 2675/88 utgör ett grundläggande krav att de ovannämnda förordningsbestämmelserna iakttas.

73. Att dessa bestämmelser inte iakttas rättfärdigar därför en vägran att bevilja stöd till privat lagring och förverkandet av den säkerhet som ställts för den förskottsbetalning som skett med tillägg av 20 procent.

74. När det gäller den grundenhet som skall undantas beträffande en produkt som inte uppfyller villkoren i systemet med stöd till privat lagring, kan det erinras om att det i artikel 6.3 i förordning nr 2675/88 hänvisas till begreppet parti, definierat som den kvantitet som läggs i lager en viss dag. Eftersom partiet skulle ha kunnat utgöra den grundenhet som undantogs, kunde den behöriga myndigheten förvisso välja en kartong som grundenhet utan att åsidosätta proportionalitetsprincipen.

75. Den sjätte frågan skall därför besvaras så, att förordningarna nr 2675/88, 1091/80 och 2220/85 skall tolkas på så sätt att dessa tre förordningar ger den behöriga myndigheten rätt att, när den har konstaterat att en kartong kött som omfattas av systemet enligt förordning nr 2675/88 innehåller material som enligt artikel 4.4 i denna förordning inte är tillåtet, såsom putsbitar eller separata fettstycken som rullats in i andra köttbitar, anse att kartongens hela innehåll inte ger någon rätt till stöd till privat lagring och förverka den säkerhet som ställts för den förskottsbetalning som skett beträffande denna kartong plus 20 procent.

76. Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida gemenskapsförordningarna skall tolkas på så sätt att, när det vid kontroll av kartonger med kött visar sig att det vid vissa produktionsanläggningar förekommer medvetna och konsekventa överträdelser av förordningarna nr 1964/82 och 2675/88, den behöriga myndigheten kan extrapolera kontrollresultaten på hela produktionen vid produktionsanläggningarna i fråga eller om den måste begränsa sig till att extrapolera dessa resultat på den produktion som ägt rum inom ramen för förbindelserna om särskilt exportbidrag, när det gäller förordning nr 1964/82, eller inom ramen för avtalen om privat lagring, när det gäller förordning nr 2675/88. Den nionde frågan avser närmare bestämt extrapoleringen av resultatet när det gäller förverkandet av säkerheten enligt artikel 5.2 c i förordning nr 1091/80.

77. Enligt HMIL innebär en extrapolering av kontrollresultatet på produktionsenheter, utan att hänsyn tas till enskilda avtal, att överträdelser har skett beträffande vissa avtal i samma omfattning som de överträdelser som har konstaterats beträffande andra avtal. Ett sådant system saknar laglig grund och är oförenligt med systemet med säkerheter, vilka skall säkerställa att enskilda avtal fullgörs, oavsett om det rör sig om avtal om stöd till privat lagring eller avtal om särskilt exportbidrag.

78. När det gäller artikel 5.2 c i förordning nr 1091/80 har HMIL gjort gällande att de andra skyldigheter som avses i denna bestämmelse inte kan vara andra skyldigheter än dem till vilka hänvisning sker i artikel 3.2 a—e i samma förordning, nämligen i huvudsak 1) skyldigheten att lagra in den överenskomna produktkvantiteten inom den föreskrivna tidsfristen, 2) skyldigheten att lagra dessa produkter under den föreskrivna perioden, 3) skyldigheten att under denna period inte ändra produkterna på något sätt, 4) skyldigheten att under denna period inte byta ut produkterna mot andra och 5) skyldigheten att under denna period inte överföra dem till en annan lagerlokal.

79. Ministeriet och kommissionen anser däremot att de behöriga myndigheterna, mot bakgrund av att kontrollerna visade att näringsidkaren medvetet och konsekvent begått de överträdelser som målet vid den nationella domstolen avser, hade rätt att extrapolera dessa kontrollresultat på andra kartonger, inklusive de kartonger som omfattades av andra avtal eller förbindelser.

80. Ministeriet har anfört att HMIL innehade sju olika produktionsenheter och att kontrollerna omfattade 2400 lådor med bringa, kållapp och entrecôte med bringa vid HMIL:s samtliga produktionsanläggningar. Undersökningen visade att en stor andel av kartongerna vid samtliga anläggningar stred mot förordningarna nr 1964/82 och 2675/88, även om denna andel varierade från en anläggning till en annan. De lådor som undersöktes avsåg 67 av de 138 avtal om privat lagring som HMIL ingått för år 1988.

81. Kommissionen har erinrat om att domstolen vid ett flertal tillfällen har godkänt att extrapolering sker. Den har i detta avseende hänvisat till dom av den 6 oktober 1993 i mål C-55/91, Italien mot kommissionen (REG 1993, s. I-4813), och den 9 augusti 1994 i mål C-413/92, Tyskland mot kommissionen (REG 1994, s. I-3781).

82. När det gäller artikel 5.2 c i förordning nr 1091/80 anser ministeriet att det inte finns något i denna bestämmelse som antyder att den är begränsad till de skyldigheter som HMIL har nämnt. Kommissionen har redan inom ramen för behandlingen av den sjätte frågan gjort gällande att säkerheten i enlighet med artikel 5.2 c i förordning nr 1091/80 skulle förverkas helt och hållet om skyldigheterna enligt förordning nr 2675/88 åsidosattes.

83. Domstolen konstaterar i detta avseende att det framgår av fast rättspraxis att de behöriga myndigheterna kan använda sig av stickprovskontroller och en lämplig extrapolering av resultaten av dessa kontroller, i enlighet med sannolikhetsläran (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Italien mot kommissionen, punkt 22, och Tyskland mot kommissionen, punkt 13).

84. En extrapolering är a fortiori berättigad när kontrollerna visar att det har förekommit medvetna och konsekventa överträdelser av gemenskapslagstiftningen.

85. Om det av dessa kontroller framgår att överträdelserna har skett särskilt på vissa produktionsanläggningar, är det lämpligt att extrapolera kontrollresultaten på hela produktionen vid dessa anläggningar. Den behöriga myndigheten är därför inte skyldig att begränsa sig till att extrapolera dessa resultat på den produktion som ägt rum inom ramen för förbindelserna om särskilt exportbidrag, när det gäller förordning nr 1964/82, eller inom ramen för avtalen om privat lagring, när det gäller förordning nr 2675/88.

86. När stickprovskontrollerna har visat att det skett en medveten och konsekvent lagring av produkter som inte omfattas av systemet för stöd till privat lagring enligt artikel 4.4 i förordning nr 2675/88, har den behöriga myndigheten rätt att inte bevilja stöd till privat lagring och att förverka hela den ställda säkerheten, i enlighet med artikel 5.2 c i förordning nr 1091/80, för samtliga de produkter på vilka den har extrapolerai kontrollresultaten.

87. Det ankommer på den nationella domstolen att undersöka dels om kontrollerna i det aktuella fallet var tillräckliga och tillförlitliga, dels huruvida metoden för extrapolering var välgrundad.

88. Den sjunde, den åttonde och den nionde frågan skall därför besvaras så att gemenskapsförordningarna skall tolkas på så sätt att, när det vid kontroll av kartonger med kött visar sig att det vid vissa produktionsanläggningar förekommer medvetna och konsekventa överträdelser av förordningarna nr 1964/82 och 2675/88, den behöriga myndigheten kan extrapolera kontrollresultaten på hela produktionen vid produktionsanläggningarna i fråga.

89. De kostnader som har förorsakats kommissionen, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 23 juli 1998 har ställts av Supreme Court — följande dom:

1) Artikel 1 i kommissionens förordning (EEG) nr 1964/82 av den 20 juli 1982 om villkoren för beviljande av särskilda exportbidrag för vissa urbenade styckningsdelar av nötkreatur, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 3169/87 av den 23 oktober 1987 om ändring av förordningarna (EEG) nr 32/82, (EEG) nr 1964/82 och (EEG) nr 74/84 i fråga om exportformaliteter för visst nötkött för vilket det beviljas särskilda exportbidrag, skall tolkas på så sätt att varje köttbit skulle förpackas separat, oavsett köttbitens storlek, vikt eller beskaffenhet, och utan att skillnad gjordes mellan rester (scraps) och putsbitar (trimmings).

2) Artiklarna 7 och 8 i samma förordning skall tolkas på så sätt att medlemsstaterna hade möjlighet att från rätten till särskilt exportbidrag utesluta putsbitar med en vikt som understeg en viss gräns, till exempel en gräns på 100 gram.

3) Artikel 4.4 i kommissionens förordning (EEG) nr 2675/88 av den 29 augusti 1988 med bestämmelser om stöd till privat lagring som fastställs till ett enhetsbelopp i förskott för helkroppar, halvkroppar, bakkvartsparter och framkvartsparter av vuxna handjur av nötkreatur, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 3258/88 av den 21 oktober 1988 skall tolkas på så sätt att putsbitar från styckningen och urbeningen, oavsett vikt, inte gav rätt till stöd till privat lagring enligt de avtal som ingåtts i enlighet med denna förordning.

4) Förordning nr 1964/82, rådets förordning (EEG) nr 565/80 av den 4 mars 1980 om förskottsbetalning av exportbidrag för jordbruksprodukter, i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2026/83 av den 18 juli 1983, samt kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 av den 27 november 1987 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 3494/88 av den 9 november 1988 och kommissionens förordning (EEG) nr 3993/88 av den 21 december 1988, skall tolkas på så sätt att dessa förordningar ger den behöriga myndigheten rätt att, när den har konstaterat att en kartong kött som omfattas av systemet enligt förordning nr 1964/82 innehåller material som enligt denna reglering inte är tillåtet, oavsett om det rör sig om putsbitar som rullats in i andra delar, separata fettstycken som rullats in i andra köttbitar eller köttbitar som inte har förpackats separat, anse att kartongens hela innehåll inte ger någon rätt till särskilt exportbidrag och förverka den säkerhet som ställts för den förskottsbetalning som skett beträffande denna kartong plus 20 procent.

5) Förordning nr 2675/88, kommissionens förordning (EEG) nr 1091/80 av den 2 maj 1980 om närmare bestämmelser för beviljande av stöd till privat lagring av nötkött och kommissionens förordning (EEG) nr 2220/85 av den 22 juli 1985 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med säkerheter för jordbruksprodukter, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 1181/87 av den 29 april 1987, skall tolkas på så sätt att dessa förordningar ger den behöriga myndigheten rätt att, när den har konstaterat att en kartong kött som omfattas av systemet enligt förordning nr 2675/88 innehåller material som enligt artikel 4.4 i denna förordning inte är tillåtet, såsom putsbitar eller separata fettstycken som rullats in i andra köttbitar, anse att kartongens hela innehåll inte ger någon rätt till stöd till privat lagring och förverka den säkerhet som ställts för den förskottsbetalning som skett beträffande denna kartong plus 20 procent.

6) Gemenskapsförordningarna skall tolkas på så sätt att, när det vid kontroll av kartonger med kött visar sig att det vid vissa produktionsanläggningar förekommer medvetna och konsekventa överträdelser av förordningarna nr 1964/82 och 2675/88, den behöriga myndigheten kan extrapolera kontrollresultaten på hela produktionen vid produktionsanläggningarna i fråga.

7) När stickprovskontrollerna har visat att det skett en medveten och konsekvent lagring av produkter som inte omfattas av systemet för stöd till privat lagring enligt artikel 4.4 i förordning nr 2675/88, har den behöriga myndigheten rätt att inte bevilja stöd till privat lagring och att förverka hela den ställda säkerheten, i enlighet med artikel 5.2 c i förordning nr 1091/80, för samtliga de produkter på vilka den har extrapolerai kontrollresultaten.

1 Rättegngsspråk: engelska.