Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Bernard Connolly, före detta tjänsteman på kommissionen, har överklagat förstainstansrättens dom av den 19 maj 1999. Genom domen ogillades Bernard Connollys talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 27 september 1995 om att avstänga honom från hans tjänst från och med den 3 oktober 1995 och att hålla inne hälften av hans lön.
I — Bakgrund till tvisten
2. Bakgrunden till tvisten, såsom den beskrevs i den överklagade domen, var i korthet följande:
3. I sin talan yrkade Bernard Connolly att förstainstansrätten, förutom att förplikta kommissionen att betala rättegångskostnaderna, skulle
4. Bernard Connolly angav under förhandlingen vid förstainstansrätten att med hänsyn till antagandet av beslutet om att avsätta honom, vilket skulle behandlas inom ramen för mål T-163/96, var föremålet för talan i mål T-203/95 begränsat till att avse giltigheten av beslutet om avstängning. Förstainstansrätten noterade att klaganden hade återkallat talan avseende ogiltigförklaring av tillsättningsmyndighetens beslut att inleda ett disciplinärt förfarande mot honom och att hänskjuta ärendet till disciplinnämnden, liksom avseende hans yrkande om ersättning för den skada han lidit och om publicering av domen.
II — Grunderna för förstainstansrättens dom
5. Till följd av att talan delvis återkallades undersökte förstainstansrätten endast två av de fyra ursprungliga grunderna som klaganden hade åberopat, nämligen att artiklarna 25 och 88 i tjänsteföreskrifterna, liksom principen om likabehandling av tjänstemän hade åsidosatts, vilka var de enda grunderna som rörde ogiltigförklaringen av avstängningsbeslutet.
6. Klagandens påstående att beslutet var bristfälligt motiverat, eftersom det i detta inte angavs varför de omständigheter som lades honom till last utgjorde ett allvarligt fel, avfärdades av förstainstansrätten. Förstainstansrätten ansåg att beslutet inte bara angav att boken i fråga hade skrivits och publicerats utan föregående tillstånd, vilket krävs enligt artikel 17 i tjänsteföreskrifterna, utan också gav en utförlig motivering till varför den påstådda underlåtenheten var allvarlig. I beslutet angavs klagandens lönegrad och arbetsuppgifter vid generaldirektoratet för ekonomi och finans. I beslutet citerades vidare de polemiska orden i bokens titel och det angavs att utdrag ur boken hade publicerats i dagstidningen The Times, för att framhålla den särskilda publicitet och reklam som boken fick. Det underströks också att boken uttryckte en ståndpunkt som helt avviker från kommissionens politik, och som klaganden hade till uppgift att genomföra.
7. Förstainstansrätten tillade att med hänsyn till dessa omständigheter ansåg tillsättningsmyndigheten att klaganden också kunde ha åsidosatt artiklarna 11 och 12 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilka en tjänsteman skall uppträda med enbart gemenskapens bästa för ögonen och avstå från offentliga uttalanden som kan skada tjänstens anseende. Förstainstansrätten ansåg följaktligen att klagandens påstående att tillsättningsmyndigheten inte, i tillräcklig utsträckning, hade angett de faktiska omständigheter som kunde utgöra ett åsidosättande av dessa bestämmelser, var utan grund. Rätten underströk dessutom att artikel 88 i tjänsteföreskrifterna inte innebär ett krav på att tillsättningsmyndigheten slutgiltigt måste ta ställning i frågan huruvida tjänstemannen har åsidosatt sina skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna, utan endast att tillsättningsmyndigheten måste ange varför den påstår att tjänstemannen i fråga har begått ett allvarligt fel.
8. Av dessa skäl, vilka redovisades i punkterna 47—49 i den överklagade domen, ansåg förstainstansrätten att tillsättningsmyndighetens beslut att avstänga Bernard Connolly från hans tjänst, i avvaktan på utgången av det disciplinära förfarande som hade inletts mot honom, var tillräckligt välgrundat och biföll därför inte talan på den första grunden.
9. Utfallet blev detsamma när det gällde den andra grunden, nämligen åsidosättandet av principen om likabehandling av tjänstemän som, vilket är allmänt känt, föreligger när två personkategorier, vilka befinner sig i faktiska och rättsliga situationer som inte uppvisar några väsentliga skillnader, behandlas olika eller när olika situationer behandlas lika.
III — Huruvida en del av överklagandet kan tas upp till sakprövning
10. Förutom yrkandet om att förstainstansrättens dom skall upphävas så har Bernard Connolly i överklagandet upprepat samma yrkanden som redan framställts inför förstainstansrätten, nämligen att domstolen skall ogiltigförklara besluten av den 6 september 1995 att inleda ett disciplinärt förfarande mot honom, av den 27 september 1995 att avstänga honom från hans tjänst och av den 4 oktober 1995 att hänskjuta ärendet till disciplinnämnden, att kommissionen skall förpliktas att betala 750000 BEF till honom för den ekonomiska och ideella skada han lidit till följd av presskampanjen och de förolämpande uttalanden som han utsatts för samt att domslutet i domen, på kommissionens bekostnad, skall publiceras i följande tidningar: The Times, The Daily Telegraph och The Financial Times.
11. Kommissionen har anfört en invändning om rättegångshinder mot yrkandet om skadestånd och mot yrkandet om att domen skall publiceras i vissa tidningar. Klaganden har inte kommenterat denna invändning.
12. I punkterna 29 och 30 i förstainstansrättens dom konstateras att Bernard Connolly återkallade sin talan, såväl när det gäller dessa två yrkanden som de ursprungliga yrkandena, att besluten av den 6 september 1995 att inleda ett disciplinärt förfarande mot klaganden samt av den 4 oktober 1995 att hänskjuta ärendet till disciplinnämnden skall ogiltigförklaras. Av denna anledning prövade förstainstansrätten endast de grunder som åberopades till stöd för ogiltigförklaring av beslutet om avstängning, och den fann att talan inte kunde vinna bifall på dessa grunder.
13. Såsom domstolen har uttalat, kan inte klaganden inom ramen för ett överklagande stödja sig på grunder som han uttryckligen har frånfallit under förfarandet vid förstainstansrätten eller på grunder som förstainstansrätten har ansett inte har kunnat tas upp till sakprövning, när bedömningen av dessa grunder inte har ifrågasatts.
14. Enligt artikel 113.2 i domstolens rättegångsregler får ett överklagande inte avse annan sak än den som varit föremål för talan vid förstainstansrätten. En part får inte heller vid domstolen åberopa en ny grund som han inte har åberopat vid förstainstansrätten, eftersom det skulle innebära att han anhängiggör en mer omfattande tvist än den som förstainstansrätten har prövat. Domstolen är i ett mål om överklagande således endast behörig att pröva förstainstansrättens bedömning av de grunder som har behandlats vid den.
IV — Grunderna till stöd för överklagandet
15. Till stöd för överklagandet har följande grunder åberopats:
V — Den första grunden till stöd för överklagandet
16. Klaganden har hävdat att punkterna 47, 48 och 49 i förstainstansrättens dom är bristfälligt motiverade, eftersom rätten har förbisett tillsättningsmyndighetens skyldighet, enligt artiklarna 25 och 88 i tjänsteföreskrifterna, att, förutom att påtala att en tjänsteman har begått ett allvarligt fel, även visa att det föreligger skäl för att tjänstemannen omedelbart skall avstängas från tjänsten.
17. Jag anser att den tolkning av artiklarna som föreslås av klaganden saknar grund. I artikel 25 föreskrivs nämligen att alla beslut som går en tjänsteman emot skall motiveras och i artikel 88 första stycket föreskrivs att, om tillsättningsmyndigheten påstår att en tjänsteman har begått ett allvarligt fel, antingen anklagelsen avser underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter i tjänsten eller överträdelse av allmänna rättsregler, tillsättningsmyndigheten omedelbart kan avstänga honom från tjänsten.
18. Om kraven i artikel 88 första stycket i tjänsteföreskrifterna är uppfyllda kan tillsättningsmyndigheten sålunda omedelbart avstänga vederbörande från tjänsten med en motivering som är kortare och mindre detaljerad än vad som krävs till exempel när en disciplinåtgärd vidtas enligt artikel 86.2 i tjänsteföreskrifterna, då det är nödvändigt att följa disciplinförfarandet som föreskrivs i bilaga IX.
19. Eftersom det inte följer av artiklarna 25 och 88 i tjänsteföreskrifterna att tillsättningsmyndigheten måste motivera den omedelbara avstängningen av vederbörande, kunde förstainstansrätten med rätta anse, i punkt 48 i sin dom, att det omtvistade beslutet innehöll en tillräcklig motivering av det allvarliga fel som tillskrevs vederbörande.
20. Den första grunden är obefogad och överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på denna grund.
VI — Den andra grunden till stöd för överklagandet
21. Klaganden har i sitt överklagande hävdat att motiveringen i punkt 49 i domen är bristfällig och strider mot principen om rättsakters tillförlitlighet. Han har anfört att tillsättningsmyndigheten har motiverat beslutet om omedelbar avstängning med att artikel 17 i tjänsteföreskrifterna har åsidosatts till följd av att en bok har publicerats som utgör ett offentligt uttalande utan tillstånd, liksom, i andra hand, att de skyldigheter som åligger tjänstemännen enligt artiklarna 11 och 12 har åsidosatts. Att konditionalis har använts i formuleringen av den sista överträdelsen, innebär enligt klaganden, att de faktiska omständigheter som påstås vara oförenliga med artiklarna 11 och 12 i tjänsteföreskrifterna är andra än dem som tillsättningsmyndigheten redan kände till och klart angav med avseende på åsidosättandet av artikel 17 i tjänsteföreskrifterna.
22. Jag anser att denna grund till stöd för överklagandet grundar sig på en felaktig tolkning av förstainstansrättens dom. I det andra övervägandet till motiveringen av beslutet om omedelbar avstängning beskrivs nämligen det agerande som inte är förenligt med artikel 17 i tjänsteföreskrifterna, nämligen att en bok har publicerats och att utdrag ur boken publicerades i dagstidningen The Times, utan att klaganden på förhand hade ansökt om och fått tillstånd från tillsättningsmyndigheten. I det tredje övervägandet anges därefter att boken utgör ett offentligt uttalande, utan tillstånd, av en ståndpunkt som helt avviker från kommissionens politik och av ett motstånd mot denna politik som Bernard Connolly hade till uppgift att genomföra. I det fjärde övervägandet anges vidare att Bernard Connolly även kunde ha åsidosatt de skyldigheter som åligger honom enligt artiklarna 11 och 12 i tjänsteföreskrifterna.
23. I artikel 17 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs bland annat att en tjänsteman är skyldig att inte offentliggöra eller låta offentliggöra texter som har samband med gemenskapernas verksamhet utan tillstånd från tillsättningsmyndigheten, medan artiklarna 11 och 12 i samma föreskrifter anger att tjänstemannen bland annat skall fullgöra sina uppgifter och uppträda med enbart gemenskapens bästa för ögonen och avstå från varje handling, särskilt från offentliga uttalanden, som kan skada tjänstens anseende.
VII — Den tredje grunden till stöd för överklagandet
24. I denna grund kritiserar klaganden förstainstansrätten för att ha åsidosatt bevisbördereglerna och principen om lojalt samarbete under domstolsförhandling, eftersom förstainstansrätten, i punkt 59 i domen, i avsaknad av bevisning, underkände klagandens påstående om att tillsättningsmyndigheten inte hade avstängt en annan tjänsteman som skulle ha publicerat skrifter med skadligt innehåll medan denne var i aktiv tjänst.
25. Jag anser att denna grund, precis som de föregående, är obefogad, eftersom förstainstansrätten på goda grunder har ansett, i punkt 59 i domen, att det varken fanns omständigheter eller indicier som med säkerhet kunde identifiera det konkreta fall som klaganden hänvisade till. När det gäller att visa att det har förekommit en jämförelse av tjänstemäns kvalifikationer, anser förstainstansrätten att det är bara om det föreligger ett antal tillräckligt samstämmiga indicier som stöder klagandens argumentation om avsaknaden av en riktig jämförande bedömning av ansökningarna som det ankommer på svarandeinstitutionen att, genom objektiva fakta som kan bli föremål för domstolsprövning, bevisa att den har efterlevt de skyddsregler som genom artikel 45 i tjänsteföreskrifterna ges tjänstemän som kan komma i fråga för en befordran samt att den har vidtagit en sådan jämförande bedömning.
26. Såsom har anförts ovan har Bernard Connolly dock, genom att enbart hävda att en tjänsteman som nyligen publicerat, i aktiv tjänst, skrifter med skadligt innehåll har fått en anmärkning, det vill säga en disciplinåtgärd som inte medför avstängning, inte lagt fram tillräckligt med uppgifter för att det skall vara möjligt att identifiera ett konkret fall så att det ankommer på kommissionen att styrka att den inte har överskridit sina befogenheter eller åsidosatt principen om likabehandling av tjänstemän när det omtvistade avstängningsbeslutet fattades.
27. Eftersom även denna grund är obefogad skall överklagandet ogillas i sin helhet.
VIII — Förslag till avgörande
28. Med anledning av vad som har anförts ovan föreslår jag att domstolen
1 Originalspråk: spanska.
2 Mål T-203/95, Connolly mot kommissionen (REGP 1999, s. I-A-83 och II-443).
3 Rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän (EGT L 56, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39). Genom denna förordning infördes ett flertal viktiga ändringar i rådets förordning nr 31 (EEG), 11 (Euratom) av den 18 december 1961 (EGT 45, 1962, s. 1385), och förordningen har i sin tur ändrats många gånger (fram till mars 1999 hade den ändrats inte mindre än 80 gånger).
4 Detta mål förenades med mål T-34/96, och förstainstansrätten avkunnade dom i båda målen den 19 maj 1999 i de förenade målen T-34/96 och T-163/96, Connolly mot kommissionen (REGP 1999, s. I-A-87 och II-463). Bernard Connolly har också överklagat denna dom. Se mitt förslag till avgörande i mål C-274/99 P som också skall föredras den 19 oktober 2000 (dom av den 6 mars 2001, REG 2001, s. I-1611,I-1617).
5 Dom av den 22 december 1993 i mål C-354/92 P, Eppe mot kommissionen (REG 1993, s. I-7027), punkt 13.
6 Beslut av den 17 september 1996 i mål C-19/95 P, San Marco mot kommissionen (REG 1996, s. I-4435), punkterna 47 och 49.
7 I dess lydelse enligt rådets förordning (Euratom, EKSG, EEG) nr 1473/72 av den 30 juni 1972 om ändring av förordning nr 259/68 (EGT L 160 s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 79).
8 Förstainstansrättens dom av den 16 juli 1998 i mål T-219/96, Y mot parlamentet (REGP 1998, s. I-A-429 och II-1235), punkt 29.
9 Beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande av den 10 februari 1999 i mål T-211/98 R, Willeme mot kommissionen (REGP 1999, s. I-A-15 och II-57), punkt 34.
10 Sökanden har bara anfört denna grund i sin första inlaga, eftersom repliken till stor del ägnas åt att kritisera kommissionens beskrivning av fakta i svaromålet.
11 Dora av den 30 januari 1992 i mål T-25/90, Schönherr mot Ekonomiska och sociala kommittén (REG 1992, s. II-63), punkt 25, av den 13 juli 1995 i mäl T-557/93, Rasmussen mot kommissionen (REGP 1995, s. I-A-195 och II-603), punkt 33, och av den 6 juni 1996 i mål T-262/94, Baiwir mot kommissionen (REGP 1996, s. I-A-257 och II-739), punkt 142.
12 Dom av den 5 oktober 1999 i mål C-433/97 P, IPK mot kommissionen (REG 1999, s. I-6795), punkterna 15—17. I domen ogiltigtörklaradcs förstainstansrättens dom av den 15 oktober 1997 i mål T-331/94, IPK mot kommissionen (REG 1997, s. II-1665), och målet återvisades till förstainstansrätten för förnyad prövning.