Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 18 januari 2001

1 Originalspråk: spanska.

2 EGT L 31, s.1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 3.

3 Badvatten är allt rinnande vatten eller stillastående sötvatten och havsvatten, i vilket badning är uttryckligen tillåten av de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat eller badning inte är förbjuden och traditionellt utövas av ett stort antal badare (artikel 1.2 a i direktivet).

4 Se mitt förslag till avgörande i mål C-307/98, kommissionen mot Belgien (REG 2000, s. I-3933), i vilket dom avkunnades den 25 maj 2000.

5 Badplats är varje plats där badvatten finns (artikel 1.2 b i direktivet).

6 I dess ursprungliga lydelse föreskrevs i artikel 13 i direktivet en skyldighet att regelbundet överlämna en rapport om badvattnet till kommissionen. Denna artikel ändrades emellertid genom rådets direktiv 91/692/EEG av den 23 december 1991 om att standardisera och rationalisera rapporteringen om genomförandet av vissa direktiv om miljön (EGT L 377, s. 48; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 208), varigenom denna skyldighet blev årlig.

7 Se dom av den 25 maj 1982 i mal 96/81, kommissionen mot Nederländerna (REG 1982, s. 1791), punkt 2.

8 Journal Officiel rie la République Française (nedan kallad JORF) nr 225 av den 26 september 1991, s. 12568.

9 JORF nr 5 av den 6 och den 7 januari 1992, s. 343.

10 I detta används en analysmetod som kallas mikroplat-tor.

11 Det är tillräckligt att skyldigheten inte är uppfylld vid ett enstaka tillfälle under endast en säsong för att direktivet skall anses överträtt (se mitt förslag till avgörande i det ovan angivna målet (fotnot 4), punkt 58.

12 Det framgår av fast rättspraxis att förekomsten av ett fördragsbrott skall bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som angivits i det motiverade yttrandet (se exempelvis dom av den 27 november 1990 i mål C-200/88, kommissionen mot Grekland (REG 1990, s. I-4299), punkt 13, och av den 25 november 1999 i mål C-96/98, kommissionen mot Frankrike (REG 1999, s. I-8531), punkt 19).

13 Det framgår vidare av domstolens fasta rättspraxis att det åligger kommissionen att förse domstolen med de uppgifter som den behöver för att kunna kontrollera om det påtalade fördragsbrottet föreligger (se exempelvis dom av den 15 januari 1986 i mål 121/84, kommissionen mot Italien (REG 1986, s. 107), punkt 12, och i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 12), punkt 36).

14 För att anpassa nationell rätt till direktivet medgavs medlemsstaterna en generos frist som var längre än den som föreskrevs i direktivet.

15 Se dom av den 14 juli 1993 i mål C-56/90, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 1993, s. I-4109), punkterna 42—44, av den 12 februari 1998 i mål C-92/96, kommissionen mot Spanien (REG 1998, s. I-505), punkt 28, av den 8 juni 1999 i mål C-198/97, kommissionen mot Tyskland (REG 1999, s. I-3257), punkt 35, och i målet kommissionen mot Belgien (ovan fotnot 4), punkt 48.

16 Artiklarna 4.3, 5.2 och 8.

17 År 1995 uppgick procentandelen av kustvatten på vilka prover inte togs eller togs i otillräcklig omfattning till 37,4 procent och andelen inre vatten till 47 procent. Ár 1996 var procentandelarna 12,4 procent respektive 23,3 procent och år 1997 2,5 procent och 11,6 procent.

18 Detta skulle den ha kunnat göra genom att uppfylla den årliga informationsskyldigheten enligt artikel 13 i direktivet i den lydelse den har haft sedan december 1991.