Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio Tizzano föredraget den 18 april 2002

1 Originalspråk: italienska.

2 Rädets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29, svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169, nedan kallat direktivet).

3 Genom beslut av den 26 januari 2001 ändrade den nationella domstolen texten till tolkningsfrågan enligt beslutet av den 15 december 2000. För tydlighetens skull skall här endast hänvisas till den ändrade lydelsen av frågan.

4 Den nationella domstolen har hänvisat till artikel 1304 i Code civil (den franska civillagen).

5 (Civ I) av den 19 december 1995 (Bull. Civ. I, nr 477).

6 Dekret nr 78-509 av den 24 mars 1978.

7 Detta är en fri översättning) vilket även gäller samtliga nationella bestämmelser som åberopas i texten.

8 Se artiklarna L. 132-2—L. 132-J i Code de la consommation.

9 Recommandation n. 94-02 relative aux contrats porteurs des cartes de paiement assorties ou non d'un crédit (rekommendation nr 94-02 angående avtal om innehav av betalkort med eller utan kredit), BOCC av den 27 september 1994.

10 Det skall dock påpekas att tillämpningen av detta kriterium har ifrågasatts av käranden i målet vid den nationella domstolen. Enligt käranden är fransk rättspraxis inte entydig i detta avseende, eftersom det i denna snarare anges att den bokstav som motsvarar stilstorlek åtta måste vara mellan två och tre millimeter hög.

11 JORF (Republiken Frankrikes officiella tidning) nr 288 av den 12 december 2001, s. 19703.

12 Min kursivering utmärker den text som har införlivats.

13 Se emellertid vad som ovan anförts om ändringens tidsmässiga verkan.

14 Se ovan punkt 15 och fotnot 8.

15 Den nationella domstolen har i detta sammanhang nämnt Cour de cassations dom (Civ. I) av den 15 december 1998 i JCP 1999, II nr 10098, om ogiitighetsinvändning på grund av uppsåtligt handlande.

16 Mot en sådan slutsats talar särskilt ordalydelsen av artikel L. 311-37 och det förhållandet att bestämmelserna om oskäliga villkor och bestämmelserna om konsumentkreditavtal är två grupper av helt skilda regler, med olika till— lämpningsområden och syften.

17 Det har dock framgått att den nationella domstolen anser att Cour de cassations tolkning av artikel L. 311-37 i dom av den 15 december 1998 är relevant för dess bedömning (se ovan, punkt 26 och fotnot 15).

18 Se ovan, punkterna 20 och 21.

19 Se ovan, punkt 13.

20 Se ovan, punkt 15.

21 Cofidis har i detta sammanhang nämnt Cour de cassations dom (Civ. I) av den 13 november 1996 i Bull. Civ. I, nr 399.

22 Cofidis har särskilt nämnt Cour de cassations dom av den 25 april 1989 (överklagande nr 87-15.791), enligt vilken Scrivenerlagen inte kräver att erbjudandet till konsumenten skall vara ett plagiat av de modeller som lagstiftaren fastställt, utan att det är tillräckligt att erbjudandet innehåller alla uppgifter som föreskrivs i denna lag.

23 Dom av den 6 juni 2000 i mål C-281/98, Angonese (REG 2000, s. I-4139), punkt 18, med ytterligare hänvisningar.

24 Dom av den 27 juni 2000 i de förenade målen C-240/98—C-244/98, Océano Grupo Editorial och Salvat Editions (REG 2000, s. I-4941), punkterna 21—24. Det skall påpekas att generaladvokaten Saggio i sitt förslag til! avgörande äveri framför allt behandlade den preliminära frågan om tolkningen av direktivet för att klargöra huruvida villkoret i fråga i förfarandet vid den nationella domstolen faktiskt var ett oskäligt villkor (se punkterna 16—19).

25 För ett liknande resonemang, jämför målet Océano Grupo Editorial (punkt 24 i domen och punkt 18 i generaladvokaten Saggios förslag till avgörande).

26 Även om det i beslutet om hänskjutande hänvisas till fallet i punkt i i bilagan, det vill säga fallet med villkor vars mål eller konsekvens är att oåterkalleligen binda konsumenten vid villkor som denne inte haft någon verklig möjlighet att ta del av innan avtalet ingicks (se ovan, punkt 10), finns det i detta beslut inga uppgifter som gör att avtalet mellan Cofidis och Jean-Louis Fredout kan tänkas innehålla ett villkor av sådant slag, och än mindre i förhållande till finansiella villkor.

27 Punkt 22 i domen.

28 Se ovan, punkt 26.

29 Se fotnot 10.

30 Se ovan fotnot 24.

31 Domslutet i domen.

32 Rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om Konsumentkrediter (EGT L 42, s. 48, svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 202, nedan kallat direktiv 87/102).

33 Dom av den 15 september 1998 i mil C-231/96, Edis (REG 1998, s. I-4951), punkt 34. Se även dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3, s. 261), punkt 5, dom av den 16 december 1976 i mål 45/76, Comet (REG 1976, s. 2043), punkt 13, och dom av den 14 december 1995 i mål C-312/93, Peterbroeck (REG 1995, s. I-4599), punkt 12.

34 Dom av den 10 juli 1997 i mäl C-261/95, Palmisani (REG 1997, s. 1-4025).

35 Domen i målet Rewe (ovan fotnot 33).

36 Det är ofta mål av ett så begränsat värde att det inte finns någon skyldighet att anlita advokat för försvaret.

37 Dom av den 13 december 2001 i mål C-481/99, Heininger (REG 2001, s. 1-9945), punkt 47, med hänvisning till rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 131).

38 Det skall erinras om att det i artikel 6.1 stadgas att medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor i standardavtal inte är bindande för konsumenten. Enligt artikel 7.1 däremot skall medlemsstaterna se till att det finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av liknande villkor i standardavtal.

39 Kommissionen har citerat domstolens dom av den 18 oktober 1990 i de förenade målen 297/88 och C-197/89, Dzodzi (REG 1990, s. I-3763; svensk specialutgåva, volym 10, s. 531), punkt 37.

40 Åtminstone i fråga om de konsumentkreditavtal som ingåtts innan lag nr 2001-1168 trätt i kraft, genom vilken artikel L. 311-37 i Code de la consommation på denna punkt har ändrats (se ovan, punkt 28).

41 Punkt 26 i domen.

42 För ett tydligt resonemang i den riktningen, se på senare tid generaladvokaten Albers förslag till avgörande av den 7 februari 2002 i mål C-327/00, Santex (REG 2002, dom av den 27 februari 2003, ännu inte publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 88 och följande punkter, med ytterligare hänvisningar.

43 Förutom den franska rättsordningen, beträffande vilken det föreligger viss tveksamhet som diskuteras i texten, är det mycket betecknande att det i de övriga medlemsstaterna inte har föreskrivits någon preskriptionsfrist för att resa en invändning mot oskäliga villkor i standardavtal.

44 Det vill säga fristerna på trettio dagar respektive ett ar (se punkt 51).

45 Se punkt 5 i domen i målet Rewe (som därefter citerats i punkt 28 i domen i malet Palmisani) och punkterna 17 och 18 i domen i malet Comet. Se även generaladvokaten Warners förslag till avgörande av den 30 november 1976 (REG 1976, s. 2000), se särskilt s. 2004.

46 Punkt 29 i domen (ovan fotnot 34).

47 Dom av den 2 februari 1988 i mål 309/85, Barra m.fl. (REG 1988, s. 355; svensk specialutgåva, volym 9, s. 325). punkterna 18 och 19, dom av den 29 juni 1988 i mål 240/87, Dcvillc (REG 1988, s. 3513), punkt 18. Se, för ett liknande resonemang i ett mål från senare tid, generaladvokaten Geelhoeds förslag till avgörande av den 24 januari 2002 i mål C-62/00, Marks & Spencer (REG 2002, s. I-6325, s. I-6328), särskilt punkt 62.

48 Se särskilt punkterna 18—21 i domen (ovan fotnot 33).

49 Punkt 47 i domen (ovan fotnot 37).

50 Direktiv 85/577 (ovan fotnot 37).

51 Det skall i detta sammanhang erinras om att det i artikel 4 tredje stycket föreskrivs att [m]edlemsstaterna skall se till att deras nationella lagstiftning innehåller lämpliga bestämmelser som skyddar konsumenten i de fall... information... saknas till konsumenten om hans rätt att säga upp avtalet inom fristerna enligt artikel 5 i samma direktiv.

52 Punkt 28 i domen.