Domstolens dom (andra avdelningen) den 7 mars 2002
I mål C-107/00, angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Tribunal de travail de Mons (Belgien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden N. Cokerie samt domarna R. Schintgen (referent) och V. Skouris, generaladvokat: P. Léger, justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Caterina Insalaca, genom facklige förtroendemannen D. Rossini, Office national des pensions (ONP), genom G. Perl, i egenskap av ombud, Belgiska regeringen, genom A. Snoecx, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom P. Hillenkamp och H. Michard, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 5 april 2001 av: Caterina Insalaca, företrädd av D. Rossini, Office national des pensions (ONP), företrädd av J.-P. Lheureux, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av H. Michard,
och efter att den 25 oktober 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
De gemenskapsrättsliga bestämmelserna
Den nationella lagstiftningen
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Den första frågan
Den andra frågan
Rättegångskostnader
1. Tribunal du travail de Mons har, genom beslut av den 13 mars 2000 som inkom till domstolen den 22 mars samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt två frågor om tolkningen av artikel 46a och 46b i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT L 230, s. 6; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 13), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 (EGT L 136, s. 7; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 130) (nedan kallad förordning nr 1408/71).
2. Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Caterina Insalaca och Office national des pensions (nedan kallat ONP) avseende beaktande av en italiensk efterlevandepension vid beräkningen av maximibeloppet för de belgiska ålders- och efterlevandepensioner som sökanden kan göra anspråk på.
3. I artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 föreskrivs följande:
4. I artikel 46.1—46.3 i förordning nr 1408/71 föreskrivs följande:
5. I artikel 46a i förordning nr 1408/71, vilken innehåller allmänna bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning av förmåner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande enligt medlemsstaternas lagstiftningar, föreskrivs följande:
6. I artikel 46b i samma förordning, vilken rör särskilda bestämmelser vid sammanträffande av förmåner av samma slag enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning, föreskrivs följande:
7. I artikel 46c i förordning nr 1408/71 ges särskilda bestämmelser vid sammanträffande av en eller flera förmåner som avses i artikel 46a. 1 med en eller flera förmåner av annat slag eller med annan inkomst då två eller flera medlemsstater berörs.
8. Enligt artikel 20 första stycket i den kungliga kungörelsen nr 50 av den 24 oktober 1967 om ålders- och efterlevandepension för anställda (Moniteur belge av den 27 oktober 1967), kan efterlevandepensionen kumuleras med en ålderspension eller någon annan förmån som kan anses motsvara ålderspension endast upp till det belopp som har fastställts av kungen.
9. I artikel 52.1 i den kungliga kungörelsen av den 21 december 1967 om allmänna bestämmelser för ålders- och efterlevandepensionssystemen för anställda (Moniteur belge av den 16 januari 1968), i dess lydelse enligt den kungliga kungörelsen av den 9 juli 1997 [Moniteur belge av den 9 augusti 1997) (nedan kallad den kungliga kungörelsen av den 21 december 1967), föreskrivs följande:
10. Den 28 oktober 1997 inlämnade Caterina Insalaca, som sedan 1981 erhåller en efterlevandepension från den behöriga italienska institutionen, en ansökan om efterlevande- och ålderspension till ONP. ONP beviljade henne från och med den 1 december 1998 en ålderspension enligt det belgiska pensionssystemet för anställda.
11. Genom beslut av den 2 juli 1998 beviljade ONP sökanden dessutom en efterlevandepension från och med den 1 december 1998.
12. För att beräkna beloppet för den belgiska efterlevandepensionen, tillämpade ONP kumulationsförbuden i artikel 52.1 i den kungliga kungörelsen av den 21 december 1967 och i artikel 46c i förordning nr 1408/71. ONP beaktade härvid den italienska efterlevandepension som Caterina Insalaca var berättigad till. Denna beräkningsmetod medförde en minskning av den belgiska efterlevandepension som Caterina Insalaca beviljats.
13. Caterina Insalaca överklagade ONP:s beslut av den 2 juli 1998 till Tribunal de travail i Mons och gjorde särskilt gällande att artikel 52.1 i den kungliga kungörelsen av den 21 december 1967, såsom den tillämpats, stod i strid med artikel 46a och 46b i förordning nr 1408/71.
14. Vid den nationella domstolen gjorde ONP gällande att den belgiska efterlevandeförmånen inte minskades på grund av att det fanns en italiensk efterlevandepension utan på grund av sammanträffande av de belgiska efterlevande- och ålderspensionerna.
15. Mot denna bakgrund beslutade Tribunal de travail de Mons att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
16. Domstolen erinrar inledningsvis om att det av fast rättspraxis följer att en nationell bestämmelse skall anses vara en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i förordning nr 1408/71 om den beräkningsmetod som den föreskriver innebär att det pensionsbelopp som en person har rätt till minskas för att personen har rätt till en förmån i en annan medlemsstat (se särskilt dom av den 18 november 1999 i mål C-442/97, Van Coile, REG 1999, s. I-8093, punkt 25, och i mål C-161/98, Platbrood, REG 1999, s. I-8195, punkt 25).
17. Vad gäller det förevarande fallet konstaterar domstolen att det av begäran om förhandsavgörande framgår att Tribunal de travail de Mons anser att ONP har tillämpat artikel 52.1 andra stycket i den kungliga kungörelsen av den 21 december 1967 endast på grund av att en förmån har utbetalats från en annan medlemsstat och att ONP korrekt har tillämpat den nämnda bestämmelsen enligt den nationella rätten.
18. Av detta följer att den nationella bestämmelse som är i fråga vid den nationella domstolen åtminstone underförstått skall anses avse förmåner som den berörda personen får i en annan medlemsstat.
19. Vidare medför tillämpningen av beräkningsregeln i artikel 52.1 andra stycket i den kungliga kungörelsen av den 21 december 1967, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 40 och 41 i sitt förslag till avgörande, en minskning av det totala beloppet av de förmåner som den berörda personen är berättigad till.
20. Mot denna bakgrund skall den första frågan besvaras på så sätt att en bestämmelse i en medlemsstat om beräkning av efterlevandepension, i vilken det föreskrivs en begränsning av maximibeloppet för ålderspension och efterlevandepension, när den efterlevande maken eller makan kan göra anspråk på en efterlevandepension från en annan medlemsstat, utgör en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i artikel 46a och 46b i förordning nr 1408/71.
21. Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida artikel 46a och 46b i förordning nr 1408/71 utgör hinder för tilllämpning av lagstiftning i en medlemsstat som innehåller ett kumulationsförbud enligt vilket en efterlevandepension som erhållits i denna medlemsstat skall minskas när det finns en efterlevandepension som erhållits enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat.
22. För att besvara denna fråga erinrar domstolen till att börja med om att det av artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 framgår att bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om minskning av förmåner får, åtminstone då inte något annat föreskrivs i denna förordning, åberopas gentemot de personer som är berättigade till förmåner från denna medlemsstat då de är berättigade till andra sociala trygghetsförmåner, även då sådana förmåner har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning.
23. Ett undantag från principen i artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 finns i artikel 46b. 1 i denna förordning, i vilken det föreskrivs att vid sammanträffande av förmåner av samma slag skall bestämmelser om minskning enligt en medlemsstats lagstiftning inte tillämpas på en förmån som beräknats i enlighet med artikel 46.2 i samma förordning.
24. Domstolen konstaterar i detta sammanhang att enligt fast rättspraxis skall sociala trygghetsförmåner anses vara av samma slag när deras föremål och syfte liksom deras beräkningsgrund och villkor för beviljande är desamma (se särskilt dom av den 12 februari 1998 i mål C-366/96, Cordelle, REG 1998, s. I-583, punkt 19). Följaktligen utgör den belgiska efterlevandepension och den italienska efterlevandepension som är i fråga vid den nationella domstolen förmåner av samma slag i den mening som avses i förordning nr 1408/71.
25. A andra sidan har ONP, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 48 i sitt förslag till avgörande, utbetalat förmånerna i enlighet med artikel 46.2 i förordning nr 1408/71.
26. Av detta följer att de belgiska och italienska efterlevandepensioner som är i fråga vid den nationella domstolen omfattas av undantaget i artikel 46b. 1 i förordning nr 1408/71 och att en bestämmelse om minskning av förmåner såsom den som är i fråga vid den nationella domstolen således inte kan tillämpas vid beräkningen av förmåner enligt artikel 46.2 i denna förordning.
27. Av domstolens rättspraxis följer emellertid att bestämmelserna i artikel 46 i förordning nr 1408/71 skall tillämpas i sin helhet när tillämpningen av endast den nationella lagstiftningen är mindre förmånlig för den berörda personen än en tillämpning av gemenskapsbestämmelserna i denna artikel (se särskilt dom av den 11 juni 1992 i de förenade målen C-90/91 och C-91/91, Di Crescenzo et Casagrande, REG 1992, s. I-3851, punkt 16).
28. Beräkningen av förmånsbeloppet i enlighet med artikel 46 i förordning nr 1408/71 skall göras i tre steg. För det första skall den behöriga institutionen göra en beräkning av den självständiga förmånen i enlighet med artikel 46.1 a i i förordningen. För det andra skall den göra en beräkning i enlighet med artikel 46.1 a ii av den proportionella förmånen i enlighet med bestämmelserna i punkt 2 i samma artikel. För det tredje skall den behöriga institutionen i enlighet med artikel 46.3 i förordningen jämföra den självständiga förmånen och den proportionella förmånen och välja det högsta av de två beloppen.
29. Det ankommer följaktligen på den behöriga institutionen att göra en jämförelse mellan de förmåner som den berörda personen skulle kunna göra anspråk på med tillämpning endast av nationell lagstiftning, inbegripet kumulationsförbud, och de förmåner som personen skulle kunna göra anspråk på med tillämpning av gemenskapsrätten, och att ge denna person de förmåner som uppgår till högst belopp.
30. Mot bakgrund av det ovan anförda skall den andra frågan besvaras på så sätt att artikel 46a och 46b i förordning nr 1408/71 hindrar tillämpning av en bestämmelse i en medlemsstat om kumulationsförbud, enligt vilken en efterlevandepension som erhållits i denna medlemsstat skall minskas på grund av att det finns en annan efterlevandepension som har erhållits enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, när de förmåner som den berörda personen har gjort anspråk på med tillämpning av denna nationella bestämmelse är mindre förmånliga än de förmåner som skall utgå med tillämpning av artikel 46 i nämnda förordning.
31. De kostnader som har förorsakats den belgiska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (andra avdelningen) angående de frågor som genom beslut av den 13 mars 2000 har ställts av Tribunal de travail de Mons — följande dom:
1) En bestämmelse i en medlemsstat om beräkning av efterlevandepension, i vilken det föreskrivs en begränsning av maximibeloppet för efterlevandepension och ålderspension, när den efterlevande maken eller makan kan göra anspråk på en efterlevandepension från en annan medlemsstat, utgör en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i artikel 46a och 46b i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983, i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992.
2) Artikel 46a och 46b i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 2001/83, i dess lydelse enligt förordning nr 1248/92, hindrar tillämpning av en bestämmelse i en medlemsstat om kumulationsförbud, enligt vilken en efterlevandepension som erhållits i denna medlemsstat skall minskas på grund av att det finns en annan efterlevandepension som har erhållits enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, när de förmåner som den berörda personen har gjort anspråk på med tillämpning av denna nationella bestämmelse är mindre förmånliga än de förmåner som skall utgå med tillämpning av artikel 46 i nämnda förordning.
1 Rättegångsspråk: franska.