Domstolens dom (andra avdelningen) den 14 maj 2002

I mål C-383/00,

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden N. Colneric samt domarna R. Schintgen (referent) och V. Skouris, generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 21 mars 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Rättegångskostnader

1. Europeiska gemenskapernas kommission har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 18 oktober 2000, med stöd av artikel 226 EG väckt talan om fastställelse av att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt EG-fördraget genom att inte inom den utsatta fristen anta de lagar och författningar som krävs för att följa rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår (EGT L 10, 1997, s. 13) och särskilt artikel 11 häri.

2. Enligt artikel 1 i direktiv 96/82 syftar direktivet till att förebygga allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och begränsa följderna av dem för människor och miljö, så att höga skyddsnivåer kan säkerställas konsekvent och effektivt i hela gemenskapen.

3. I artikel 11.1 i direktiv 96/82 föreskrivs följande:

4. Enligt artikel 24.1 första stycket i direktiv 96/82 skulle medlemsstaterna anta de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att följa direktivet senast 24 månader efter dess ikraftträdande och genast underrätta kommissionen om detta.

5. Enligt artikel 25 i direktiv 96/82 trädde detta direktiv i kraft den tjugonde dagen efter det att det hade offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Eftersom direktivet offentliggjordes på detta sätt den 14 januari 1997, trädde det i kraft den 3 februari samma år, och den frist som föreskrivs i artikel 24.1 första stycket i direktivet löpte ut den 3 februari 1999.

6. Eftersom kommissionen när fristen löpte ut inte hade underrättats om de bestämmelser som Förbundsrepubliken Tyskland hade antagit för att följa direktiv 96/82 och eftersom kommissionen inte heller hade någon annan information som gjorde det möjligt för den att dra slutsatsen att denna medlemsstat hade antagit de bestämmelser som var nödvändiga för att följa detta, ansåg kommissionen att Förbundsrepubliken Tyskland hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt nämnda direktiv. Genom skrivelse av den 10 maj 1999 anmodade kommissionen därför den tyska regeringen att inkomma med yttrande inom två månader.

7. Genom skrivelse av den 19 juli 1999 informerade de tyska myndigheterna kommissionen om att Förbundsrepubliken Tyskland, genom att anta Fünftes Gesetz zur Änderung des Bundes-Immissionsschutzgesetzes (femte lagen ora ändring av förbundslagen om skydd mot föroreningar) av den 19 oktober 1998 (BGBl. 1998 I, s. 3178), på förbundsnivå har uppfyllt de villkor som är nödvändiga för att införliva direktiv 96/82 genom lagstiftning. Genom denna skrivelse informerade de tyska myndigheterna även kommissionen om vilka lagar som antagits i delstaterna Bayern, Berlin, Hessen och Thüringen för att införliva artikel 11 i nämnda direktiv.

8. Genom två skrivelser av den 13 september 1999 och den 8 november 1999 översände de tyska myndigheterna även de lagar som härvid antagits av delstaterna Bremen, Nordrhein-Westfalen och Baden-Württemberg till kommissionen. Genom skrivelse av den 8 november 1999 informerade de även kommissionen om ett förslag till förordning från förbundsregeringen angående införlivande av direktiv 96/82 och påpekade att förbundsrådet redan hade påbörjat sina överläggningar för att anta denna förordning.

9. Då kommissionen ansåg att Förbundsrepubliken Tyskland ännu inte hade antagit samtliga lagar och författningar som krävdes för att införliva direktiv 96/82 eller i varje fall inte hade informerat kommissionen fullt ut om dessa, med undantag av de lagar som antagits i delstaterna Baden-Württemberg, Bayern, Berlin, Bremen, Hessen, Nordrhein-Westfalen och Thüringen beträffande artikel 11 häri, riktade kommissionen den 21 januari 2000 ett motiverat yttrande till Förbundsrepubliken Tyskland och uppmanade denna att inom två månader från delgivningen av det motiverade yttrandet vidta de nödvändiga åtgärderna.

10. Som svar på det motiverade yttrandet informerade de tyska myndigheterna genom skrivelse av den 11 maj 2000 kommissionen om att förbundsrådet den 17 mars 2000 antagit den ovannämnda förordningen i syfte att införliva direktiv 96/82 och att de tyska myndigheterna skulle översända texten så snart den hade offentliggjorts i Bundesgesetzblatt. I samma skrivelse informerades kommissionen även om de bestämmelser som hade antagits av delstaterna Brandenburg, Bremen, Saarland och Hamburg för att införliva artikel 11 i direktiv 96/82.

11. Genom skrivelse av den 3 augusti 2000 översände de tyska myndigheterna Verordnung zur Umsetzung EG-rechtlicher Vorschriften betreffend die Beherrschung der Gefahren bei schweren Unfällen mit gefährlichen Stoffen (förordning om införlivande av gemenskapslagstiftning om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår) av den 26 april 2000 (BGBl. 2000 I, s. 603) till kommissionen och informerade denna om att denna förordning trädde i kraft den 3 maj 2000. De tyska myndigheterna erinrade först om att de bestämmelser som var nödvändiga för att på delstatsnivå införliva artikel 11 i direktiv 96/82 redan hade antagits av tio av delstaterna, vilket kommissionen hade informerats om, och påpekade sedan att de bestämmelser som var nödvändiga att anta i delstaterna Mecklemburg-Vorpommern, Niedersachsen, Rheinland-Pfalz, Sachsen, Sachsen-Anhalt och Schleswig-Holstein troligen skulle antas före innevarande års slut.

12. Eftersom kommissionen ansåg att Förbundsrepubliken Tyskland inte hade antagit samtliga bestämmelser som var nödvändiga för att införliva artikel 11 i direktiv 96/82 med tysk rätt väckte kommissionen förevarande talan.

13. Den tyska regeringen har inte bestritt att alla åtgärder som är nödvändiga för att införliva artikel 11 i direktiv 96/82 med nationell rätt ännu inte har antagits. Den har understrukit att sedan de olika lagar antagits som varit i fråga under det administrativa förfarandet, gäller det ifrågavarande införlivandet endast delstaterna Mecklemburg-Vorpommern, Niedersachsen, Rheinland-Pfalz, Sachsen, Sachsen-Anhalt och Schleswig-Holstein.

14. Den tyska regeringen har härvid angett att de lagar som är nödvändiga för att införliva artikel 11 i direktiv 96/82 med intern rätt i delstaterna Schleswig-Holstein och Rheinland-Pfalz trädde i kraft den 1 och den 21 december 2000 och att förfarandet för att säkerställa införlivande i delstaterna Mecklemburg-Vorpommern, Niedersachsen, Sachsen och Sachsen-Anhalt pågår.

15. Denna regering anser att det med hänsyn till antalet och den komplicerade typen av åtgärder som är nödvändiga för att införliva direktivet, såväl på förbundsnivå som på delstatsnivå, i förevarande mål förelåg särskilda omständigheter som kommissionen borde ha beaktat i enlighet med principen om skyldigheten att samarbeta på ett lojalt sätt enligt artikel 10 EG. Den tyska regeringen har dessutom påpekat att den vid flera tillfällen framhållit för delstaternas myndigheter att införlivandet var brådskande och den har understrukit att de pågående förfarandena befinner sig på ett långt framskridet stadium, vilket gör det befogat att tro att ärendet kan avslutas inom en snar framtid.

16. Det skall erinras om att enligt fast rättspraxis skall förekomsten av ett fördragsbrott bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angivits i det motiverade yttrandet och att domstolen inte skall beakta senare förändringar (se särskilt dom av den 11 oktober 2001 i mål C-110/00, kommissionen mot Österrike, REG 2001, s. I-7545, punkt 13, och av den 17 januari 2002 i mål C-423/00, kommissionen mot Belgien, REG 2002, s. I-593, punkt 14).

17. Det står emellertid klart att Förbundsrepubliken Tyskland inte hade vidtagit samtliga åtgärder som var nödvändiga för att införliva direktiv 96/82 med nationell rätt innan den frist på två månader som hade angivits i det motiverade yttrandet löpte ut.

18. För övrigt har domstolen vid upprepade tillfällen fastställt att en medlemsstat inte kan åberopa bestämmelser, praxis eller förhållanden i sin interna rättsordning, inbegripet sådana situationer som följer av dess federala organisation, som grund för att underlåta att uppfylla skyldigheter och iaktta frister som föreskrivs i ett direktiv (se särskilt domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Belgien, punkt 16). Även om kommissionen och medlemsstaterna enligt principen om lojalt samarbete skall samarbeta i god tro, skall detta ske med iakttagande av bestämmelserna i fördraget och sekundärrätten.

19. Domstolen erinrar dessutom om att kommissionen inom ramen för det system som inrättats genom artikel 226 EG förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att väcka talan om fördragsbrott och att det inte ankommer på domstolen att bedöma huruvida kommissionen använder detta utrymme på ett lämpligt sätt (se särskilt dom av den 6 juli 2000 i mål C-236/99, kommissionen mot Belgien, REG 2000, s. I-5657, punkt 28).

20. Härav följer att Förbundsrepubliken Tyskland inte kunde kräva att kommissionen skulle avstå från att väcka talan eller att den skulle vänta med detta för att beakta antalet och komplexiteten hos de införlivandeåtgärder som var nödvändiga samt de ansträngningar som gjorts eller som pågår.

21. Vid dessa förhållanden skall kommissionens talan anses välgrundad.

22. Det skall följaktligen fastställas att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 96/82 genom att inte inom den föreskrivna fristen anta alla de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artikel 11 i detta direktiv.

23. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att svaranden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Förbundsrepubliken Tyskland har tappat målet, skall denna stat ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (andra avdelningen) följande dom:

1) Förbundsrepubliken Tyskland har åsidosatt sina skyldigheter enligt rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår genom att inte inom den utsatta fristen anta alla de lagar och författningar som krävs för att följa artikel 11 i detta direktiv.

2) Förbundsrepubliken Tyskland skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: tyska.