lagen.nu
C-446/00

Domstolens dom (tredje avdelningen) den 13 december 2001

CELEX
62000CJ0446
Datum
2001-12-13
Källa
eur-lex.europa.eu

I mål C-446/00 P,

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av C. Gulmann, tillförordnad avdelningsordförande, samt domarna J.-P. Puissochet och J. N. Cunha Rodrigues (referent), generaladvokat: C. Stix-Hackl, justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 28 juni 2001,

och efter att den 20 september 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten och förfarandet vid förstainstansrätten

Den överklagade domen

Överklagandet

Den första delgrunden

Den andra delgrunden

Den tredje delgrunden

Den fjärde delgrunden

Rättegångskostnader

1. Pascual Juan Cubero Vermurie har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 1 december 2000, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan och motsvarande bestämmelser i EKGS-stadgan och Euratomstadgan för domstolen överklagat förstainstansrättens dom av den 3 oktober 2000 i mål T-187/98, Cubero Vermurie mot kommissionen (REGP s. I-A-195 och s. II-885, nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade förstainstansrätten klagandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 6 april 1998 att inte befordra honom till lönegrad A 5 under befordringsförfärandet för år 1998 och om ersättning för ekonomisk och ideell skada som denne lidit på grund av detta beslut.

2. Bakgrunden till tvisten och förfarandet vid förstainstansrätten har sammanfattats i den överklagande domen enligt följande:

3. Genom detta överklagande har klaganden yrkat ogiltigförklaring av beslutet av den 6 april 1998 att inte befordra honom, ogiltigförklaring av beslutet av den 9 oktober 1998 om avslag på hans klagomål av den 21 april 1998 (nedan kallat klagomålet) samt ersättning för ekonomisk och ideell skada som han påstår sig ha lidit.

4. Genom den överklagade domen ogillade förstainstansrätten talan och fastställde att vardera parter skulle bära sina rättegångskostnader.

5. Förstainstansrätten fastställde inledningsvis att anmärkningen om ett åsidosättande av artikel 24 tredje och fjärde styckena i tjänsteföreskrifterna inte kunde upptas till sakprövning, med motiveringen att den inte hade åberopats i klagomålet. Förstainstansrätten avvisade också anmärkningarna om åsidosättande av legalitetsprincipen, proportionalitetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, med motiveringen att det saknades en tillräcklig redogörelse för dessa anmärkningar.

6. I punkt 77 i den överklagade domen har förstainstansrätten i sak ogillat en anmärkning om åsidosättande av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, med motiveringen att den partssammansatta kommittén och därefter befordringskommittén särskilt bedömde klagandens situation och inte begränsade sig till en strikt tillämpning av bestämmelserna om rörlighet som anges i handledningen. I punkt 79 ogillade förstainstansrätten vidare en anmärkning om ett åsidosättande av principerna om skälighet och likabehandling, med motiveringen att den partssammansatta kommittén och befordringskommittén vid bedömningen av klagandens kvalifikationer hade beaktat hans speciella situation och att de bland annat hade för avsikt att bevilja honom ytterligare prioritetspoäng. Slutligen hade klaganden anfört att M.G., tjänsteman vid hans tidigare generaldirektorat, som var placerad efter honom på listan innan han förflyttades, befordrades under det berörda befordringsförfärandet. I punkterna 83—87 underkände förstainstansrätten detta argument, med motiveringen att den metod som tillämpats för bedömning av såväl M.G.:s som klagandens kvalifikationer inte var uppenbart oriktig.

7. I punkterna 91—93 ogillade förstainstansrätten följaktligen yrkandet om ersättning på ett belopp om 250000 BEF som ersättning för den ekonomiska och ideella skada som klaganden påstod sig ha lidit på grund av att han inte befordrats till lönegrad A 5, med motiveringen att klaganden inte hade framlagt något bevis för att kommissionen hade handlat rättsstridigt.

8. Genom sitt överklagande har klaganden yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen och bifalla de yrkanden som han framställt i första instans samt förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

9. Kommissionen har yrkat att domstolen skall ogilla överklagandet och förplikta klaganden att ersätta samtliga rättegångskostnader.

10. Till stöd för överklagandet har klaganden anfört en enda grund som avser felaktig rättstillämpning och motsägelser i domskälen till den överklagade domen. Denna grund är uppdelad i fyra delgrunder som här kommer att behandlas separat.

11. Under den första delgrunden har klaganden ifrågasatt den överklagade domen i den del förstainstansrätten avvisade anmärkningen om åsidosättande av artikel 24, tredje och fjärde styckena i tjänsteföreskrifterna. Dessa bestämmelser avser tjänstemannens vidareutbildning och det föreskrivs häri att det skall tas hänsyn till denna under tjänstemannens karriär. I detta hänseende har klaganden återgivit vissa delar av sitt klagomål och av sin skrivelse av den 13 januari 1998, i vilka det anges att rörlighet utgör en viktig del i karriären för tjänstemän, eftersom den medför ökad kompetens och utökade kunskaper för de sistnämnda. Klaganden har hänvisat till dessa utdrag för att visa att förstainstansrätten inte rättsenligt kunde anse att det nämnda klagomålet inte innehöll någon uppgift genom vilken kommissionen kunde dra slutsatsen att klagandens avsikt var att åberopa anmärkningen i fråga.

12. I detta hänseende följer det av fast rättspraxis att i personalmål kan de yrkanden som anförs vid gemenskapsdomstolen endast grundas på de anmärkningar som rör samma sak som dem som åberopats i det ursprungliga klagomålet, och dessa anmärkningar kan utvecklas, inför gemenskapsdomstolen, genom att grunder och argument anförs som inte nödvändigtvis förekom i klagomålet, men som har ett nära samband med detta (se dom av den 20 maj 1987 i mål 242/85, Geist mot kommissionen, REG 1987, s. 2181, punkt 9, och av den 14 mars 1989 i mål 133/88, Del Amo Martinez mot parlamentet, REG 1989, s. 689, punkt 10).

13. Domstolen finner att artikel 24 tredje och fjärde styckena inte anges i klagomålet, och inte heller omnämns uttrycket vidareutbildning som behandlas i dessa bestämmelser. I klagomålet har sökanden begränsat sig till att anföra rörligheten och utveckling av tjänstemännens karriär.

14. Mot bakgrund av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna avses med uttrycket vidareutbildning huvudsakligen åtgärder med ett utbildningssyfte som är mer eller mindre formaliserat, såsom till exempel språkkurser eller stenografiprov (se dom av den 22 oktober 1981 i mål 218/80, Kruse mot kommissionen, REG 1981, s. 2417, punkt 9, och av den 3 december 1981 i mål 280/80, Bakke-d'Aloya mot rådet, REG 1981, s. 2887, punkt 13).

15. Även om rörlighet för tjänstemän kan medföra ökad arbetslivserfarenhet, till och med större kunskaper, skall det ändå anses att rörlighet inte omfattas av uttrycket vidareutbildning i den mening som avses i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna.

16. Härav följer att även om klagomålet tolkas med ett öppet sinne innehåller det inte någon uppgift som gjorde det möjligt för kommissionen att dra slutsatsen att det innefattade ett påstående om ett åsidosättande av artikel 24 tredje och fjärde styckena i tjänsteföreskrifterna.

17. Härav följer att anmärkningen om ett åsidosättande av artikel 24 tredje och fjärde styckena som har anförts i överklagandet inte har ett nära samband med det nämnda klagomålet och att förstainstansrättens slutsats att anmärkningen inte kunde upptas till sakprövning inte på något sätt är felaktig.

18. Följaktligen kan talan inte vinna bifall på den första delgrunden.

19. Genom den första delen av den andra delgrunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten felaktigt har fastställt att kommissionen inte gjorde en uppenbart felaktig bedömning av hans kvalifikationer. I detta hänseende har klaganden gjort gällande att det föreligger en motsägelse mellan punkt 75 i den överklagade domen, enligt vilken kommissionen har godkänt hans uppenbara ... och erkända kvalifikationer ... och punkt 76 i denna dom, i vilken det fastställs att ett av skälen till att kommissionen inte tilldelade klaganden ytterligare poäng var just otillräckliga kvalifikationer. Klaganden anser att det följer av denna motsägelse att punkt 87 i den överklagade domen utgör felaktig rättstillämpning, i och med att det däri fastställs att kommissionen inte har gjort en uppenbart oriktig bedömning.

20. Det skall erinras om att frågan huruvida motiveringen av en av förstainstansrättens domar är motsägelsefull utgör en rättsfråga vilken som sådan kan åberopas i mål om överklagande (dom av den 7 maj 1998 i mål C-401/96 P, Somaco mot kommissionen, REG 1998, s. I-2587, punkt 53).

21. Det skall emellertid konstateras att det i förevarande fall inte föreligger någon motsägelse mellan punkterna 75 och 76 i den överklagade domen som skulle kunna leda till att denna upphävdes. Att en tjänsteman besitter uppenbara och erkända kvalifikationer utesluter inte att andra tjänstemän kan anses vara mer kvalificerade vid en jämförande bedömning av befordringsbara kandidater. Oaktat kommissionens erkännande av klagandens ovedersägliga kvalifikationer kunde denna för övrigt med rätta anse att detta inte var tillräckligt för tilldelning av ytterligare poäng i befordringssyfte. Den första delen av den andra delgrunden skall därför underkännas.

22. Med den andra delen av den andra delgrunden har klaganden gjort gällande att motiveringen till punkt 77 i den överklagade domen är motsägelsefull i den del det fastställs att först den partssammansatta kommittén och sedan befordringskommittén har gjort en särskild bedömning av klagandens situation. Enligt klaganden var denna bedömning uppenbart felaktig, eftersom kommissionen å ena sidan erkände klagandens uppenbara kvalifikationer och å andra sidan ansåg att dessa inte kunde motivera tilldelning av ytterligare prioritetspoäng.

23. Det skall i detta hänseende påpekas att förstainstansrätten i punkt 77 i den överklagade domen drog sin slutsats på grundval av uppgifter som den tidigare hade bedömt, nämligen att nämnda kommittéer verkligen hade gjort en särskild bedömning av klagandens situation, och de begränsade sig inte, såsom klaganden har hävdat, till en strikt tillämpning av reglerna om rörlighet i handledningen. Denna slutsats avser endast huruvida klagandens speciella situation har bedömts särskilt och inbegriper inte den särskilda frågan huruvida resultatet av denna bedömning var felaktigt när det gäller sökandens kvalifikationer. Härav följer att den andra delen av den andra delgrunden avser en fråga som inte behandlats i punkt 77 i den överklagade domen. Denna fråga är därför irrelevant.

24. Även om frågan inte skulle anses vara irrelevant skall den andra delen av den andra delgrunden under alla omständigheter underkännas av samma anledning som den första delen av denna grund, nämligen att det inte föreligger någon motsägelse mellan punkterna 75 och 76 i den överklagade domen.

25. Följaktligen kan talan inte vinna bifall på den andra delgrunden.

26. Under sin tredje delgrund har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten felaktigt fastställt att klaganden inte var mer kvalificerad än M. G. Klaganden har till stöd för denna delgrund anfört två argument.

27. För det första har förstainstansrätten i punkt 85 i den överklagade dornen felaktigt fastställt att klaganden inte har visat att det gjorts en uppenbart felaktig bedömning vid jämförelsen av klagandens kvalifikationer i förhållande till M. G.:s kvalifikationer.

28. Den enda motivering som klaganden har anfört till stöd för detta argument består i att den påstådda felaktigheten följer av vad som anförts ovan i punkterna 6 och 7, nämligen punkterna i överklagandet som avser den andra delgrunden. Eftersom denna grund har underkänts i punkt 25 i denna dom skall även det första argumentet underkännas av samma anledning.

29. Det andra argumentet avser att visa att det förelåg en motsägelse mellan de två övervägandena i första och andra meningen i punkt 84 i den överklagade domen, nämligen att det å ena sidan angavs att klaganden inte ansetts visa, inom ramen för sin tjänst vid GD XXIV, att han var mer kvalificerad än M. G., tjänsteman vid GD XX, och å andra sidan att det påstods att han inskränkt sig till att uppge att han hade en bättre placering på listan än M. G. under det föregående befordringsförfarandet och att hans kvalifikationer ökat sedan han påbörjade sin tjänst vid GD XXIV till följd av de ansvarsfulla uppgifter som han anförtrotts vid detta GD.

30. Det skall konstateras att de båda påståendena i fråga inte är motsägelsefulla. Den omständigheten att en tjänsteman å ena sidan uppger att han var bättre placerad än en annan tjänsteman under ett föregående befordringsförfarande och å andra sidan gör gällande att hans kvalifikationer har förbättrats sedan han påbörjade en bestämd tjänst medför inte att en jämförelse kan göras av dessa tjänstemäns kvalifikationer för det berörda befordringsförfarandet. Eftersom det inte har visats att det föreligger en motsägelse mellan de två påståendena, skall det andra argumentet för den tredje delgrunden underkännas.

31. Det skall dessutom påpekas — i den mån den tredje delgrunden avser att lägga förstainstansrätten till last att den inte insåg att klaganden var bättre kvalificerad än M. G. — att enligt fast rättspraxis kan gemenskapsdomstolen inte ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning av kandidaternas kvalifikationer och förtjänst med sin egen bedömning (se särskilt dom av den 21 april 1983 i mål 282/81, Ragusa mot kommissionen, REG 1983, s. 1245, punkt 13).

32. Härav följer att talan inte kan vinna bifall på den tredje delgrunden.

33. Under sin fjärde delgrund har klaganden gjort gällande att den överklagade domen är motsägelsefull och att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättstillämpning när den i punkt 79 fastställde att likabehandlingsprincipen och skälighetsprincipen inte har åsidosatts i förevarande fall. Klaganden anser, i motsats till vad som fastställts i punkt 79, att hans kvalifikationer inte har beaktats vare sig av den partssammansatta kommittén eller av befordringskommittén. Om detta hade gjorts skulle han ha befordrats med hänsyn till sina kvalifikationer vilka också erkänts av kommissionen. I punkt 79 fastställde förstainstansrätten att det inte förelåg någon diskriminering eller något oskäligt beslut och angav som enda motivering att dessa kommittéer hade för avsikt att tilldela klaganden ytterligare prioriteringspoäng. Förstainstansrätten medgav i punkt 67 i den överklagade domen att syftet med tjänsteföreskrifterna är att rörlighet inte skall få negativa följder, men i förevarande fall har detta syfte inte nåtts, eftersom klaganden inte befordrades, vilket skulle ha skett om han inte hade utnyttjat möjligheten till rörlighet och erhållit en ny tjänst. Det ifrågavarande systemet medför en diskriminering, eftersom en tjänsteman som varit rörlig, utan att det finns skäl härför, försätts i en sämre situation än en mindre kvalificerad tjänsteman som inte varit rörlig.

34. Domstolen konstaterar att denna delgrund bygger på förutsättningen att klaganden nödvändigtvis skulle ha befordrats under befordringsförfarandet år 1998 om han inte hade utnyttjat sin möjlighet till rörlighet och erhållit en ny tjänst.

35. I detta hänseende skall det för det första erinras om att tjänsteföreskrifterna inte innebär någon automatisk rätt till befordran, inte ens för tjänstemän som uppfyller samtliga villkor för att befordras.

36. För det andra skall det påpekas att en praxis som medför en automatisk befordran av tjänstemän, såvida de inte blivit mindre förtjänstfulla, som under föregående befordringsförfarande fanns upptagna på förteckningen över mest förtjänstfulla tjänstemän, men som inte befordrades, utgör ett uppenbart åsidosättande av artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna. Besluten om befordran förutsätter att tillsättningsmyndigheten gör en jämförande bedömning av kvalifikationerna för de tjänstemän som kan befordras och även av rapporterna som upprättas om dem inom ramen för varje befordringsförfarande. Denna bedömning skall visserligen i lämplig omfattning avse de perioder som föregår det aktuella befordringsförfarandet, men bör också avse denna senare period.

37. Klaganden har således fel när han hävdar att han under alla omständigheter skulle ha befordrats om han inte hade fått en ny tjänst. Han kan nämligen, enligt tjänsteföreskrifterna, inte kräva att under befordringsförfarandet år 1998 få bibehålla den fördelaktiga situation som han ansåg att han hade enligt förslagen från GD XX under befordringsförfarandet år 1997. Det var tvärtom nödvändigt att under det aktuella befordringsförfarandet jämföra hans kvalifikationer med andra befordringsbara tjänstemäns. Som generaladvokaten har påpekat i punkt 76 i förslaget till avgörande är det vid en sådan bedömning inte uteslutet att det visar sig att vissa tjänstemän som eventuellt varit rörliga är mer kvalificerade än klaganden.

38. Mot denna bakgrund var det riktigt av förstainstansrätten att i punkt 79 i den överklagade domen fastställa att kommissionen i förhållande till klaganden inte har åsidosatt likabehandlingsprincipen och skälighetsprincipen. Talan kan således inte vinna bifall på den fjärde delgrunden.

39. Följaktligen skall överklagandet ogillas i dess helhet.

40. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 i samma regler skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Enligt artikel 70 i dessa regler skall institutionerna bära sina kostnader i tvister mellan gemenskaperna och deras anställda. Enligt artikel 122 andra stycket i dessa regler skall artikel 70 dock inte tillämpas i mål där en tjänsteman eller annan institutionsanställd har överklagat. Klaganden är tappande part och skall därför förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i denna instans.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (tredje avdelningen) följande dom:

1) Överklagandet ogillas.

2) Pascual Juan Cubero Vermurie skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: franska.