Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Kommissionen har i förevarande mål om fördragsbrott yrkat att domstolen med stöd av artikel 226 EG skall fastställa att Storhertigdömet Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 11.1 i direktiv 96/59/EG av den 16 september 1996 (nedan kallat direktiv 96/59 eller direktivet) genom att inte upprätta planer för dekontaminering eller bortskaffande av förtecknad utrustning samt de polyklorerade bifenyler (PCB) som utrustningen innehåller.
Relevanta bestämmelser i direktiv 96/59
2. Ändamålet med direktiv 96/59 är att tillnärma medlemsstaternas lagstiftning avseende kontrollerat bortskaffande av polyklorerade bifenyler (PCB).
3. Enligt artikel 3 i direktivet skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att snarast möjligt säkerställa bortskaffande av använd PCB och dekontaminering eller bortskaffande av PCB och utrustning som innehåller PCB. Vad gäller utrustning och PCB som finns i denna utrustning, och som skall förtecknas i enlighet med artikel 4.1, skall dekontaminering och bortskaffande utföras senast vid utgången av år 2010.
4. Enligt artikel 4.1—4.3 gäller följande:
5. I artikel 11 föreskrivs följande:
6. Enligt tionde skälet i ingressen gäller att [f]ör att resurserna för bortskaffande av PCB skall kunna anpassas till rådande behov, bör man känna till vilka PCB-mängder som finns och utföra märkning av den utrustning som innehåller PCB och upprätta förteckningar över den. Sådana förteckningar bör uppdateras regelbundet.
Den relevanta nationella lagstiftningen
7. Direktiv 96/59 införlivades med den nationella rättsordningen genom storhertiglig lag av den 24 februari 1998 om bortskaffande av PCB och PCT (nedan kallad lagen om införlivande).
8. I artikel 3 i nämnda nationella lag föreskrivs följande:
Det administrativa förfarandet
9. Kommissionen kontaktade Storhertigdömet Luxemburg vid ett flertal tillfällen och skickade därefter med stöd av artikel 226 EG en skrivelse den 4 april 2000 till denna stat, som därvid anmodades att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 3, 4 och 11 i direktiv 96/59. Kommissionen gav Storhertigdömet Luxemburg tillfälle att inom två månader inkomma med synpunkter. Kommissionen erhöll inte något svar på denna skrivelse.
10. Kommissionen skickade, ånyo med stöd av artikel 226 EG, den 25 juli 2000 ett motiverat yttrande till Storhertigdömet Luxemburg som anmodades att inom ytterligare en period av två månader följa bestämmelserna i artiklarna 3, 4 och 11 i direktivet.
11. I skrivelse av den 3 augusti 2000 besvarade Storhertigdömet Luxemburg kommissionens skrivelse av den 4 april 2000 med följande argument:
12. Kommissionen beslutade med beaktande av den information som den erhållit att inskränka sin talan mot Storhertigdömet Luxemburg till frågan avseende avsaknaden av en plan för dekontaminering eller bortskaffande av den utrustning som förtecknats och av den PCB som denna utrustning innehåller.
Talan om fördragsbrott
13. Kommissionen väckte förevarande talan den 23 april 2001 varvid den har yrkat att domstolen skall fastställa att Storhertigdömet Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 11.1 i direktiv 96/59 genom att inte upprätta planer för dekontaminering eller bortskaffande av den utrustning som förtecknats och av den PCB som denna utrustning innehåller, samt att svaranden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
14. Svarandestaten har å sin sida yrkat att talan skall ogillas och att sökanden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
Bedömning av talan
15. Kommissionen har gjort gällande att lagen om införlivande av direktivet inte utgör en plan för dekontaminering eller bortskaffande i den mening som avses i artikel 11.1 i direktivet enligt den tolkning som den måste ges mot bakgrund av vad som stadgas i tionde och sextonde skälet i ingressen. I artikel 3 i nämnda förordning fastställs endast slutdatum för användande av utrustning som innehåller PCB, utan att det anges på vilket sätt bortskaffandet eller dekontamineringen av den förtecknade utrustningen eller av den PCB som utrustningen innehåller skall ske.
16. Enligt kommissionen medför planeringsuppdraget som följer av artikel 11.1 i direktivet jämförd med tionde och sextonde skälet en skyldighet för medlemsstaterna att jämföra den förtecknade mängden PCB och mängden utrustning som måste bortskaffas eller dekontamineras med den disponibla kapaciteten för bortskaffande eller dekontaminering. Dessutom måste medlemsstaterna härigenom ges möjlighet att definiera sätten att ta hand om de olika utrustningskategorierna samt den PCB som utrustningarna innehåller.
17. Enligt svarandestaten är de i lagen om införlivande fastställda slutdatumen för bortskaffande eller dekontaminering av utrustning och av PCB förenliga med vad som föreskrivs i direktivet. Dessutom är de åtgärder som Storhertigdömet Luxemburg vidtagit för att bortskaffa PCB:n innan direktivet trädde i kraft, och som fortfarande är tillämpliga, tillräckliga för att uppnå det föreskrivna resultatet, varför det är överflödigt att utarbeta en plan för dekontaminering eller bortskaffande. Nämnda plan ingår i vilket fall som helst numera i den nationella avfallshanteringsplanen som antogs den 15 december 2000, varefter kommissionen erhöll information härom den 15 januari 2001. De luxemburgska myndigheterna har tillagt att merparten av den lilla mängd PCB som fortfarande finns inom landets gränser kännetecknas av ett lågt innehåll av klor, vilket gör det möjligt att förstöra PCB:n i vanliga förbränningsanläggningar för farligt avfall. Tillgången till sådana anläggningar är god i Luxemburg.
18. Det följer av fast rättspraxis att förekomsten av ett fördragsbrott skall bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angivits i det motiverade yttrandet, och domstolen skall inte beakta senare förändringar. Oavsett vilken betydelse som skall tillmätas den luxemburgska avfallshanteringsplanen skall den inte beaktas eftersom kommissionen informerades om denna plan först efter det att nämnda tidsfrist hade löpt ut.
19. Varken lagen om införlivande av direktivet eller svaret från de luxemburgska myndigheterna på den formella underrätteisen innehåller någon som helst bedömning av den disponibla kapaciteten för bortskaffande eller dekontaminering inom landets gränser eller i utlandet. I handlingarna anges inte heller på vilka sätt olika kategorier av utrustning eller den PCB som den innehåller skall omhändertas, samt saknas uppgift om när detta omhändertagande beräknas påbörjas.
20. De slutdatum som fastställs i artikel 3 i lagen om införlivande baseras inte på någon jämförande undersökning av mängden utrustning som måste tas om hand, och inte heller på den verkliga kapaciteten för detta omhändertagande. De luxemburgska myndigheterna har inte heller visat att deras anläggningar för dekontaminering och bortskaffande har kapacitet för att klara bearbetningen av ifrågavarande utrustning inom föreskriven tid.
21. Härav följer att enbart det införlivande av bestämmelserna i direktivet och det fastställande av slutdatum för bortskaffande av PCB som skett genom lagen om införlivande, inte kan utgöra en plan i den mening som avses i artikel 11.1 i direktivet, då detta inte är tillräckligt för att uppnå de mål som anges i tionde och sextonde skälet i ingressen.
22. Utifrån en formell tolkning av skyldigheterna enligt artikel 11.1 i direktivet följer därmed att Storhertigdömet Luxemburg, i ljuset av det särskilda kravet på precision och exakthet vid anpassningen av den nationella miljölagstiftningen, inte har iakttagit dessa skyldigheter.
23. Det skall härvid undersökas om de införlivandeåtgärder som svaranderegeringen hade genomfört innan direktivet trädde i kraft kan anses garantera att de mål som har fastställts i direktivet uppnås.
24. Den luxemburgska regeringen har enligt egen uppgift utvecklat särskilda program sedan 1986, med stöd av en förteckning som gjordes 1984, i syfte att bortskaffa PCB. Dessa program ledde till att 99,9 procent av all PCB inom landets gränser bortskaffades.
25. Kommissionen har å sin sida gjort bedömningen att förteckningen från 1984 inte uppfyller kraven i artikel 4 i direktivet i den mån som den endast avser ren PCB. Programmen som utarbetats i enlighet med en ofullständig och felaktig förteckning kan därför inte beaktas vid bedömningen av om medlemsstaten har uppfyllt skyldigheten enligt direktivet att uppnå resultat.
26. Inledningsvis skall det påpekas att även om de åtgärder som vidtagits av svarandestaten vid en objektiv bedömning skulle kunna anses vara tillräckliga för att uppnå de mål som föreskrivs i direktivet, kan de inte ersätta upprättandet av planer och att information lämnas om dessa, då sistnämnda åtgärder har ett eget och särskilt ändamål varför de utgör en väsentlig del av direktivet.
27. Även om de åtgärder som Storhertigdömet Luxemburg har vidtagit har samma syfte som direktivet, det vill säga bortskaffande av PCB, innebär de inte att det blir möjligt att bedöma kapaciteten för omhändertagande vid tillgängliga anläggningar. De medger inte heller att kategoriindelningen av PCB, eller av olika slag av utrustning vid dekontamineringen eller bortskaffandet inom landets gränser eller i utlandet, regleras med angivande av exakta tidsfrister, varför åtgärderna inte uppfyller gemenskapsbestämmelsens ändamål om upprättande av planer.
28. Oberoende av de nationella åtgärdernas egentliga verkan utgör de alltså inte ett organiserat och ordnat system av ändamål, och de utgör inte ett heltäckande och enhetligt angreppssätt, eftersom de inte utgör en plan i den mening som avses i artikel 11.1.
29. Eftersom fördragsbrottet kvarstår så länge svarandestaten inte fullständigt och exakt garanterar att samtliga målsättningar i ett direktiv uppfylls, finner jag att kommissionens talan skall bifallas.
Rättegångskostnader
30. I enlighet med vad som föreskrivs i artikel 69.2 i domstolens rättegångsregler skall svarandestaten förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
Förslag till avgörande
31. Jag föreslår att domstolen skall fastställa att Storhertigdömet Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 11.1 i direktiv 96/59/EG av den 16 september 1996 om bortskaffande av polyklorerade bifenyler och polyklorerade terfenyler (PCB/PCT) genom att inte upprätta planer för dekontaminering eller bortskaffande av förtecknad utrustning samt de polyklorerade bifenyler (PCB) som utrustningen innehåller.
1 Originalspråk: spanska.
2 Rådets direktiv 96/59/EG av den 16 september 1996 om bortskaffande av polyklorerade bifenyler och polyklorerade terfenyler (PCB/PCT) (EGT L 243, s. 35).
3 Polyklorerade bifenyler utgör en grupp av särskilda kemiska produkter som kännetecknas av sin förmåga att leda värme, sin beständiga och höga isolerande förmåga och sin brandsäkerhet. De används vid tillverkning av slutna elektriska system för transformatorer, kondensatorer och uppvärmning, samt för hydraulisk utrustning.
4 Polyklorerade bifenyler utgör en grupp av särskilda kemiska produkter som kännetecknas av sin förmåga att leda värme, sin beständiga och höga isolerande förmåga och sin brandsäkerhet. De används vid tillverkning av slutna elektriska system för transformatorer, kondensatorer och uppvärmning, samt för hydraulisk utrustning.
5 Polyklorerade bifenyler utgör en grupp av särskilda kemiska produkter som kännetecknas av sin förmåga att leda värme, sin beständiga och höga isolerande förmåga och sin brandsäkerhet. De används vid tillverkning av slutna elektriska system för transformatorer, kondensatorer och uppvärmning, samt för hydraulisk utrustning.
6 Mémorial A nr 26 av den 3 april 1998, s. 400.
7 Se punkt 6 ovan.
8 Dom av den 17 september 1996 i mål C-289/94, kommissionen mot Italien (REG 1996, s. I-4405), punkt 20, av den 3 juli 1997 i mål C-60/96, kommissionen mot Frankrike (REG 1997, s. I-3827), punkt 15, av den 11 juni 1998 i de förenade målen C-232/95 och C-233/95, kommissionen mot Grekland (REG 1998, s. I-3343), punkt 38, och av den 6 juni 2002 i mål C-177/01, kommissionen mot Frankrike (REG 2002, s. I-5137), punkt 13.
9 Dom av den 8 juli 1987 i mål 247/85, kommissionen mot Belgien (REG 1987, s. 3029), punkt 9, och i mål 262/85, kommissionen mot Italien (REG 1987, s. 3073), punkt 9.
10 Se, angående gemenskapsbestämmelserna avseende arbetet att förhindra förorening av vattenmiljön genom utsläpp av farliga ämnen, generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande av den 26 juni 1997 i det ovan i fotnot 6 nämnda målet kommissionen mot Grekland, punkt 7.
11 Dom av den 27 februari i mål C-46/01, kommissionen mot Italien, REG 2002, s. I-2093.
12 Se, i fråga om bekämpningen av vattenföroreningar, dom av den 25 november 1998 i mål C-214/96, kommissionen mot Spanien (REG 1998, s. I-7661), punkt 30, och av den 21 januari 1999 i mål C-207/97, kommissionen mot Belgien (REG 1999, s. I-275), punkt 40.
13 Dom av den 18 mars 1980 i mål 91/79, kommissionen mot Italien (REG 1980, s. 1099), punkt 6.