Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 12 december 2002
1 Originalspråk: spanska.
2 Sedan domen av den 16 oktober 1997 i de förenade målen C-69/96-C-79/96, Garofalo m.fl. (REG 1997, s. I-5603), har domstolen klargjort att italienska Consiglio di Stato när den avger ett yttrande inom ramen för ett särskilt överklagande till republikens president utgör en domstol i den mening som avses i artikel 234 EG.
3 EGT L 117, s. 15.
4 Se skälen 1, 2, 4 och 11, samt artikel 3.2 i direktivet.
5 Enligt artikel 2.1 a första strecksatsen i direktivet utgörs en allmän auktorisation av alla typer av godkännanden, oavsett om de regleras av en klasslícens eller av allmän lag och oavsett om registrering krävs... som ger det berörda företaget rätt att utan uttryckligt beslut av den nationella regleringsmyndigheten utöva de rättigheter som följer av auktorisationen.
6 Ett individuellt tillstånd är ett godkännande som beviljas av en nationell regleringsmyndighet och som ger ett företag särskilda rättigheter, eller genom vilket företaget i tilllämpliga fall utöver allmän auktorisation åläggs särskilda skyldigheter i sin verksamhet, varvid företaget inte får utöva rättigheterna i fråga förrän det har mottagit den nationella regleringsmyndighetens beslut (artikel 2.1 a i direktivet).
7 Se skälen 7 och 13, samt artiklarna 3.3 och 7 i direktivet.
8 Se artiklarna 10.1 och 9.3 i direktivet.
9 Se bilagan till direktivet.
10 Godkänd genom presidentdekret nr 156 av den 29 mars 1973 (Gazzeta Ufficiale della Repubblica Italiana (nedan kallad GURI), nr 113 av den 3 maj 1973, ordinarie tillägg, s. 2).
11 Se artiklarna 1, 4 och 188.
12 Utgångspunkten var kommissionens direktiv 90/388/EEG av den 28 juni 1990 om konkurrens på marknaderna för teletjänster (EGT L 192, s. 10; svensk specialutgåva, område 13, volym 19, s. 221). Den första ändringen företogs genom kommissionens direktiv 94/46/EG av den 13 oktober 1994, särskilt i fråga om satellitkommunikation (EGT L 268, s. 15; svensk specialutgåva, område 8, volym 2, s. 63). Genom kommissionens direktiv 95/51/EG av den 18 oktober 1995 (EGT L 256. s. 49) avskaffades begränsningarna för användning av kabeltclevtsionsnät för tillhandahållande av redan avreglerade teletjänster. Samma år fastställdes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 95/62/EG av den 13 december 1995 (EGT L 321. s. 6) villkoren för tillhandahållande av öppna nät för taitelefoni. Direktiv 90/388 ändrades på nytt genom kommissionens direktiv 96/2/EG av den 16 januari 1996 (EGT L 20, s. 59), så att dess tillämpningsområde kom att omfatta tjänster och system för mobil- och personkommunikation. Kommissionens direktiv 96/19/EG av den 13 mars 1996 (EGT L 74, s. 13) påverkade 1990 års bestämmelser för genomförandet av full konkurrens på marknaderna för teletjänster. Den senaste ändringen företogs genom kommissionens direktiv 1999/64/EG av den 23 juni 1999, vars syfte var att säkerställa att telenät och kabeltelevisionsnät som ägs av en enda operatör utgör skilda rättsliga enheter. Delar av detta regelverk har upphävts och ersatts av kommissionens direktiv 2002/77/EG av den 16 september 2002 om konkurrens på marknaderna för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (EGT L 249, s. 21).
13 GURI nr 249 av den 23 oktober 1996, s. 33.
14 GURI nr 300 av den 23 december 1996, s. 16.
15 Se artiklarna 1.2 och 2.1 i presidentdekretet respektive lagen.
16 GURI nr 177 av den 31 juli 1997, ordinarie tillägg, s. 5.
17 Se punkterna 1 och 2.
18 GURI nr 221 av den 22 september 1997, ordinarie tillägg, s. 5.
19 GURI nr 63 av den 17 mars 1998, s. 27.
20 Artikel 3.
21 Artikel 4.
22 Artikel 5.
23 Artikel 6.
24 GURI nr 302 av den 29 december 1998, ordinarie tillägg, s. 5.
25 3 procent för är 1999,2,7 procent för är 2000, 2,5 procent för är 2001, 2 procent för är 2002 och 1,5 procent för är 2003.
26 GURI nr 92 av den 19 april 2000, s. 12.
27 GURI nr 292 av den 11 november 1972, ordinarie tillägg nr 1, s. 2. Genom detta dekret fastställs och regleras mervärdesskatten.
28 Översättningen av ovanstående bestämmelser i den italienska rättsordningen är min.
29 Se skälen 3 och 5 i direktivet.
30 Se skäl 12 i direktivet.
31 Fastställelsen i förväg kan verkställas av myndigheten (kiasslicenser) eller av lagstiftaren (se skäl 8 och artikel 2.1 a första stycket i direktivet).
32 Se artikel 5 i direktivet.
33 Se artiklarna 2.1 a, andra strecksatsen och artikel 9 i direktivet.
34 Min kursivering. I artikel 11.1 i den spanska versionen av direktivet förekommer uttrycket régimen de licencias individuales aplicable, men det första substantivet finns inte i de italienska, engelska och franska texterna. Den första lyder il rilascio, la gestione, il controllo e l'esecu-zione delle relative licenze individuali. Den engelska texten har lydelsen in the issue, management, control and enforcement of the applicable individual licences, medan den franska versionen innehåller formuleringen à la délivrance, à la gestion, au contrôle et à l'application des licences individuelles applicables.
35 Taxa eller offentliga avgifter. I den spanska doktrinen pågick för nagra år sedan en intensiv diskussion om gränsdragningen mellan dessa begrepp. Se Aguallo Aviles, A., Tasas y precios públicos: análisis de la categoría jurídica del precio público y su delimitación con la tasa desde la perspectiva constitucional. Editorial Lex Nova, Valladolid, 1992. Se även arbetet av Martín Fernández, F.J., Tasas y precios públicos en el derecho español. Instituto de Estudios Fiscales — Marcial Pons, Ediciones Jurídicas, SA, Madrid, 1995. I de engelska, franska och italienska versionerna av direktivet används uttrycken fees, taxes och diritti.
36 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdircktiv] (EGT L 108, s. 21), som har ersatt direktiv 97/13/EG, som upphävdes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG, av samma datum, om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, s. 33), stöder denna tolkning genom att det i dess trettioförsta skäl slås fast att [m]ed ett system för allmän auktorisation blir det inte längre möjligt att hänföra administrativa kostnader och därmed avgifter till enskilda företag, utom för beviljande av nyttjanderätter till nummer, radiofrekvenser och rätt att installera faciliteter det vill säga för de auktorisationer som i 1997 års direktiv kallades individuella tillstånd och som i det nya direktivet kallas [nlyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer (artikel 5).
37 [N]ationell regleringsmyndighet är det uttryck som används i direktivet (artikel 2.1 b).
38 Se skäl 12 och artikel 11.1 i direktivet.
39 Se skäl 13, artiklarna 7.1 a och 10.1, samt bilagan, punkterna 4.1 och 4.2, till direktivet.
40 Se artikel 11.2 i direktivet. Enligt skäl 32 i 2002 års auktorisationsdircktiv har medlemsstaterna rätt att avgöra för vilket ändamål de medel som uppbärs genom dessa avgifter skall användas (Avgifter för nyttjanderätter och rättigheter att installera faciliteter enligt direktivet). De får således användas för att finansiera verksamhet vid de nationella regleringsmyndigheterna som inte kan täckas av administrativa taxor. Därpå tilläggs att vid urvalsförfaranden som bygger på konkurrens eller jämförelse, bör betalnmgsmöjligheter erbjudas som säkerställer att sådana avgifter inte i praktiken leder till att urvalet sker på grundval av kriterier som inte har något samband med målet att säkerställa optimal användning av radiofrekvenser.
41 Medlemsstaterna skall säkerställa att de avgifter som tas ut av företag som en del av auktorisationsförfarandena endast är avsedda att täcka administrativa kostnader i samband med utfärdande... (min kursivering).
42 Däremot hänvisas i artikel 6 till [a]vgifter och kostnader för förfaranden vid allmän auktorisation (min kursivering).
43 Som i den italienska rättsordningen återfinns i punkterna 5, 20 och 21 i artikel 6 i presidentdekret nr 318 av år 1997, samt i ministerdekretet av den 5 februari 1998.
44 Som den avgift som föreskrivs i artikel 20.3 i 1999 års finanslag, genomförd genom dekret av den 21 mars 2000.
45 I detta avseende är domstolens rättspraxis, som har åberopats av kommissionen i dess skriftliga yttrande och som bygger på rådets direktiv 69/335/EEG av den 17 juli 1969 om indirekta skatter på kapitalanskaffning (EGT L 249, s. 25), mycket träffande. Särskilt dom av den 20 april 1993 i de förenade målen C-71/91 och C-178/91, Ponente Carni och Cispadina Costruzioni (REG 1993, s. I-1915), punkterna 30 och 31, av den 2 december 1997 i mål C-188/95, Fantask m.fl. (REG 1997, s. I-6783), punkterna 26 och 27, och av den 29 september 1999 i mål C-56/98, Modelo I (REG 1999, s. I-6427), punkterna 25 och 27.
46 Skälen 31 och 32.