Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 20 januari 2004

1 Originalspråk: spanska.

2 EGT L 202, 1999, s. 1.

3 EGT C 301, s. 1.

4 En liknande situation kommer troligen inte att upprepas mot bakgrund av den nya tolkningen av artikel 29.1 i arbetsordningen, som anges i 15:e upplagan från februari 2003 (EGT L 61, s. 1).

5 De flesta av de grunder som har åberopats av Front National till stöd för överklagandet sammanfaller med de grunder som åberopades av Jean-Claude Martinez. Vid förhandlingen förklarade det politiska partiets advokat att han kände till beslutets innehåll och avstod från att yttra sig angående nämnda grunder.

6 På min fråga angående detta vid förhandlingen svarade parlamentets ombud att dess rättstjänst var osäker på om den, på grund av frågan om rättegångshinder, kunde överklaga förstainstansrättens dom genom vilken talan ogillats. Man beslutade därför att utnyttja Front Nationals talan och ansluta sig till denna. Det förekommer dock mål i vilka det har yrkats att domstolen delvis skall ogiltigförklara ett beslut därför att förstainstansrätten uttryckligen eller indirekt har godtagit en av parternas rätt att väcka talan, även i fall där klaganden inte deltog i tvisten eller domslutet gav parten rätt. Jag kan exempelvis nämna dom av den 21 januari 1999 i mål C-73/97 P, Frankrike mot Comafrica m.fl. (REG 1999, s. I-185), och av den 26 februari 2002 i mål C-23/00 P, rådet mot Boehringer m. fl. (REG 2002, s. I-1873).

7 Situationen skiljer sig i hög grad åt i medlemsstaterna genom att inte alla tillerkänner parterna i en tvist den möjlighet som föreskrivs i artikel 117.2 i rättegångsreglerna. I Österrike tillåts inte en person som inte har överklagat en dom i tid att inge ett anslutningsöverklagande med anledning av att en annan part har överklagat och i Grekland tillåts endast anslutningsöverklaganden som stöder redan ingivna överklaganden, varvid de förstnämnda inte kan innehålla andra yrkanden än klagandens. I Belgien, Spanien, Finland och Sverige regleras endast anslutningsöverklagandet. Inom det straffrättsliga området godtas i Tyskland inte anslutning till någon typ av talan, medan anslutning till ett kassationsförfarande undantas i Frankrike.

8 I vilken mån ett anslutningsöverklagande är oberoende i förhållande till huvudöverklagandet varierar i de olika medlemsstaternas rättsordningar. I Irland, Förenade kungariket och Danmark prövas anslutningsöverklaganden alltid av domstolen, oberoende av hur huvudöverklagandet behandlas. Detsamma gäller i Spanien i fråga om anslutningsöverklaganden i civil- och förvaltningsrättsliga mål. I Belgien och Nederländerna påverkas anslutningsöverklaganden endast i det fall huvudöverklagandet inte kan tas upp till prövning i sak på grund av att det är ogiltigt eller har väckts för sent. I Italien och Frankrike skiljer man mellan anslutningsöverklaganden som väckts inom den ordinarie överklagandefristen, vilka kan omvandlas till ett huvudöverklagande om det slås fast att det ursprungliga överklagandet inte kan tas upp till prövning i sak, och anslutningsöverklaganden som ingetts efter denna frist, som alltid behandlas på samma sätt som de huvudöverklaganden till vilka de anknyter. I Tyskland, Finland, Portugal och Sverige saknar anslutningsöverklagandena helt självständighet och om det slås fast att huvudöverklagandet inte kan tas upp till prövning i sak kan domstolen inte uttala sig om de anslutningsvis framställda yrkandena.

9 I praktiskt taget alla medlemsstaternas rättsordningar prövas anslutningsöverklaganden av domstolen även om huvudöverklagandet ogillas. Inom vissa rättsordningar särbehandlar man dock de fall där det är uppenbart att talan är ogrundad. När ett civilrättsligt överklagande i Tyskland således avgörs genom beslut därför att det är uppenbart ogrundat förlorar anslutningsöverklagandet sin grund, om inte målet är av avgörande betydelse, eller om rättsutvecklingen eller enhetligheten i rättspraxis kräver ett avgörande i sak. Om en finsk domstol inte gör en fullständig prövning i sak av ett överklagande, röner anslutningsöverklagandet samma öde. Situationen är på det civilrättsliga området likartad i Portugal, där anslutningsöverklagandet inte heller prövas om domstolen efter enbart en preliminär granskning finner att en talan är uppenbart ogrundad.

10 Dom av den 26 februari 2002 i mål C-23/00 P (REG 2002, s. I-1873), punkt 31.

11 Ett tydligt bevis för detta påstående är att de som har rätt att föra talan inför gemenskapsdomstolarna omnämns i fördraget (artiklarna 226-228 EG avseende talan om fördragsbrott, artikel 230 EG avseende talan om ogiltigförklaring, artikel 232 EG avseende passivitetstalan eller artikel 236 EG avseende tjänstemäns talan) och i stadgan (artikel 37 avseende intervention, och artiklarna 49 och 50 avseende överklagande), och inte i rättegångsreglerna.

12 Den ovannämnda nu gällande 15:e upplagan.

13 Se artikel 45.4 i utkastet till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa, där man övergav tanken på de europeiska politiska partiernas betydelse som integrationsfaktor inom unionen, och i stället framhåller att de politiska partierna på europeisk nivå bidrar till att skapa ett europeiskt politiskt medvetande och till att ge uttryck för unionsmedborgarnas vilja.

14 Detta uttalande stämmer inte längre med verkligheten efter utfärdandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2004/2003 av den 4 november 2003 om regler för och finansiering av politiska partier på europeisk nivå (EGT L 297, s. 1).

15 Dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet (REG 1986, s. 1339; svensk specialutgåva, volym 8, s. 529).

16 Jag vill nämna generaladvokaten Jacobs lovvärda försök att förmå domstolen att omdefiniera begreppet personligen berörd, när det gäller enskilda, i hans förslag till avgörande av den 21 mars 2002 i mål C-50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot Europeiska unionens råd (EGT 2002, s. I-6677). Han gjorde mycket övertygande gällande att artikel 230 fjärde stycket EG skall tolkas på ett sätt som överensstämmer med principen om rätten till ett verksamt domstolsskydd. Det fanns enligt honom inga övertygande skäl för att tolka det förstnämnda begreppet så, att enskilda måste kunna särskiljas från alla andra personer på samma sätt som den person till vilken beslutet är riktat, för att ha rätt att föra talan om ogiltigförklaring av gemenskapens rättsakter. Han föreslog därför att en enskild bör anses personligen berörd av en rättsakt från gemenskapen om den rättsakten, till följd av de särskilda omständigheter som gäller för honom, påverkar eller sannolikt kommer att påverka hans intressen negativt i väsentlig omfattning. Domstolens reaktion lät inte vänta på sig. I domen som meddelades knappt fyra månader senare slog domstolen fast att även om man godtar att kravet på att en sökande skall vara personligen berörd skall tolkas mot bakgrund av rätten till ett verksamt domstolsskydd och med beaktande av de omständigheter som kan särskilja en person, kan en sådan tolkning inte medföra att detta krav, vilket uttryckligen föreskrivits i fördraget, inte tillämpas utan att gemenskapsdomstolarna därmed överskrider gränserna för sin behörighet enligt fördraget, då det ankommer på medlemsstaterna att med tillämpning av artikel 48 EU besluta om nödvändiga ändringar i det nuvarande systemet. Förstainstansrätten anslöt sig till denna utveckling i domen av den 3 maj 2002 i mål T-177/01, Jégo-Quéré mot kommissionen (REG 2002, s. II-2365). I detta avgörande tillerkändes ett sökandebolag rätten att väcka talan mot en kommissionsförordning med allmän giltighet, trots att det konstaterades att detta bolag inte var direkt berört enligt de kriterier som uppställts i rättspraxis, för att det inte skulle berövas rätten till ett effektivt rättsligt skydd. Förstainstansrätten godtog således den definition som hade föreslagits av generaladvokaten. Domen överklagades av kommissionen och dom i det målet har ännu inte meddelats.

17 Av de tio franska ledamöter som för närvarande är grupplösa är fem medlemmar i Front National. Se http://www.europarl.eu.int

18 Se dom av den 13 maj 1971 i de förenade målen 41/70-44/70, International Fruit Company m.fl. mot kommissionen (REG 1971 , s. 411), punkterna 23-29, av den 6 mars 1979 i mål 92/78, Simmenthal mot kommissionen (REG 1979, s. 777; svensk specialutgåva, volym 4, s. 415), punkterna 25 och 26, av den 29 mars 1979 i mål 113/77, NTN Toyo Bearing mot rådet (REG 1979, s. 1185; svensk specialutgåva, volym 4, s. 415), punkterna 11 och 12, i mål 118/77, ISO mot rådet (REG 1979, s. 1277), punkt 26; i mål 119/77, Nippon Seiko mot rådet och kommissionen (REG 1979, s. 1303), punkt 14; i mål 120/77, Koyo Seiko mot rådet och kommissionen (REG 1979, s. 1337), punkt 25, i mål 121/77, Nachi Fujikoshi m.fl. mot rådet (REG 1979, s. 1363), punkt 11, av den 11 juli 1985 i de förenade målen 87/77, 130/77, 22/83, 9/84, 10/84, Salerno m.fl. mot kommissionen och rådet (REG 1985, s. 2523), punkt 31, av den 17 mars 1987 i mål 333/85, Mannesmann-Röhrenwerke mot rådet (REG 1987, s. 1381), punkt 14, av den 14 januari 1988 i mål 55/86, Arposol mot rådet (REG 1988, s. 13), punkterna II-13, av den 26 april 1988 i mål 207/86, Apesco mot kommissionen (REG 1988, s. 2151), punkt 12, av den 26 juni 1990 i mål C-152/88, Sofrimport mot kommissionen (REG 1990, s. I-2477), punkt 9, och av den 5 maj 1998 i mål C-404/96, Glencore Grain mot kommissionen (REG 1998, s. I-2435), punkt 41.

19 Parlamentet har dragit vissa slutsatser av punkt 157 i den överklagade domen, i vilken domstolen anmodade parlamentet att undersöka om skillnaderna i behandling mellan ledamöter som är medlemmar i en grupp och grupplösa ledamöter är helt nödvändiga och objektivt rättfärdigade och att avhjälpa ojämlikheter som inte uppfyller dessa krav. Genom presidiets beslut av den 2 juli 2003 ändrades exempelvis de interna reglerna om användningen av anslag under budgetpost 3701, som skall täcka de politiska gruppernas administrativa utgifter och verksamhetskostnader samt sekretariatskostnader för de grupplösa ledamöterna, liksom utgifter knutna till politiska aktiviteter och informationsarbete som genomförs av de politiska grupperna och av grupplösa ledamöter. Talan har väckts mot detta beslut i mål T-357/03, Gollnisch mot parlamentet.

20 Dom av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (REG 1995, s. I-225), punkt 30, av den 27 juni 1996 i mål C-107/94, Asscher (REG 1996, s. I-3089), punkt 40, av den 22 oktober 1998 i de förenade målen C-9/97 och C-118/97, Jokela och Pitkäranta (REG 1998, s. I-6267), punkt 45, och av den 14 september 1999 i mål C-391/97, Gschwind (REG 1999, s. I-5451), punkt 21.

21 Dom av den 23 juli 1968, belgiska språkmålet, Serie A nr 6, del I, rubrik B, punkt 10.

22 Domstolen inskränker sig vanligen till att lakoniskt konstatera att detta är fallet i det konkreta målet. Dom av den 5 oktober 2000 i mål C-432/98 P och C-433/98 P, rådet mot Chvatal m.fl., (REG 2000, s. I-8535), punkt 37, och av den 9 januari 2003 i mål C-76/00 P, Petrotub och Republica mot rådet (REG 2003, s. I-79), punkt 93.

23 Se Héron, J., Droit judiciaire privé, Ed. Montchrétien, Paris 1991, s. 517; Vincent, J. och Guinchard, S., Procédure civile, Ed. Dalloz, Paris 1994, s. 922).

24 Nieva Fenoli, J., El recurso de casación ante el Tribunal de Justicia de las Comunidades Europeas, Ed. Bosch, Barcelona 1998, s. 430.