Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 15 juli 2004

I mål C-349/01, angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Arbeitsgericht Bielefeld (Tyskland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av V. Skouris, tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, samt domarna C. Gulmann, J.-P. Puissochet, F. Macken (referent) och N. Colneric, generaladvokat: A. Tizzano, justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühi,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Betriebsrat der Firma ADS Anker GmbH, genom I. Seefried, Rechtsanwalt, ADS Anker GmbH, genom U. Simdorn, Rechtsanwalt, Tysklands regering, genom W.-D. Plessing, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom J. Sack och H. Kreppel, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 5 december 2002,

och efter att den 27 februari 2003 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapsrätten

Den nationella lagstiftningen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Bedömning av tolkningsfrågorna

Yttranden vid domstolen

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1. Arbeitsgericht Bielefeld har, genom beslut av den 24 juli 2001 som inkom till domstolens kansli den 17 september samma år, med stöd av artikel 234 EG ställt två frågor om tolkningen av artiklarna 4 och 11 i rådets direktiv 94/45/EG av den 22 september 1994 om inrättandet av ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag för information till och samråd med arbetstagare (EGT L 254, s. 64; svensk specialutgåva, område 5, volym 6, s. 160) (nedan kallat direktivet).

2. Frågorna har uppkommit i ett mål mellan Betriebsrat der Firma ADS Anker GmbH (företagsrådet vid bolaget ADS Anker GmbH, nedan kallat företagsrådet) och bolaget ADS Anker GmbH (nedan kallat ADS Anker), angående det senares vägran att tillhandahålla företagsrådet viss information som detta begärt i syfte att inrätta ett europeiskt företagsråd.

3. I elfte skälet i direktivet anges följande:

4. I tolfte skälet i direktivet anges att [f]ör att garantera att arbetstagare i företag eller grupper av företag som bedriver verksamhet i två eller flera medlemsstater informeras och att samråd med dessa äger rum på rätt sätt är det nödvändigt att inrätta europeiska företagsråd eller andra lämpliga förfaranden för gränsöverskridande information till och samråd med arbetstagare.

5. Trettonde skälet i direktivet har följande lydelse:

6. I fjortonde skälet i direktivet anges följande:

7. I artikel 1.1 och 1.2 i direktivet föreskrivs följande:

8. I artikel 2.1 a-e i direktivet föreskrivs följande:

9. I artikel 3.1 och 3.2 i direktivet föreskrivs följande:

2. Om det inte finns bevis på motsatsen skall ett företag direkt eller indirekt anses kunna utöva ett bestämmande inflytande över ett annat företag då det

10. I artikel 3.6 i direktivet föreskrivs att den lagstiftning som tillämpas för att fastställa om ett företag är ett kontrollerande företag skall vara lagstiftningen i den medlemsstat under vilken företaget lyder.

11. I artikel 4.1, 4.2 och 4.3 i direktivet föreskrivs följande:

12. I artikel 5.1 och 5.2 i direktivet föreskrivs följande:

13. Enligt artikel 6.1 i direktivet skall [d]en centrala ledningen och det särskilda förhandlingsorganet ... förhandla i en samarbetsvillig anda i syfte att nå en överenskommelse om de närmare riktlinjerna för hur den information till och det samråd med arbetstagare som avses i artikel 1.1 skall äga rum.

14. I artikel 11.1-11.3 i direktivet föreskrivs följande:

15. I artikel 14.1 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna skall anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 22 september 1996, eller senast den dagen se till att ledning och arbetstagare inför de nödvändiga bestämmelserna genom ett avtal, varvid medlemsstaterna måste vidta alla nödvändiga åtgärder så att de vid alla tillfällen kan garantera att de mål som fastställs i detta direktiv uppfylls. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

16. Direktivet har införlivats med tysk rätt genom Gesetz über Europäische Betriebsräte av den 28 oktober 1996 (lag om europeiska företagsråd, BGBl. 1996 I, s. 1548) (nedan kallad EBRG).

17. Enligt 2 § första stycket EBRG är denna lag tillämplig på företag som utövar sin verksamhet inom gemenskapen och har sitt säte i Tyskland liksom på företagsgrupper i gemenskapen där det kontrollerande företaget har sitt säte i Tyskland.

18. 2 § andra stycket EBRG har följande lydelse:

19. 3 § andra stycket EBRG innehåller en definition av begreppet grupp av gemenskapsföretag som motsvarar definitionen i artikel 2.1 c i direktivet.

20. 5 § EBRG, som antagits för att införliva artikel 11 i direktivet, har följande lydelse:

21. 6 § EBRG innehåller en definition av begreppet kontrollerande företag som motsvarar definitionen i artikel 3 i direktivet.

22. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att ADS Anker, ett företag med säte i Tyskland, ingår i en grupp av gemenskapsföretag i den mening som avses i artikel 2.1 c i direktivet (nedan kallad företagsgruppen Anker).

23. Bolaget Anker BV, som är etablerat i Nederländerna, äger samtliga aktier i ADS Anker och andra bolag som ingår i företagsgruppen Anker. Dessa andra bolag är etablerade i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Förenade kungariket, Nederländerna, Österrike, Frankrike, Belgien och Ungern. Anker BV:s moderbolag, Anker Systems GmbH, är etablerat utanför gemenskapens territorium, i Schweiz.

24. Enligt begäran om förhandsavgörande är företaget RIVA i Förenade kungariket det bolag i företagsgruppen Anker som har flest arbetstagare i någon av medlemsstaterna i den mening som avses i artikel 4.2 andra stycket i direktivet. Bolaget har ungefär 1000 anställda, och förvärvades av Anker BV i slutet av år 1999.

25. Enligt den nationella domstolen skall således den centrala ledningen anses vara antingen företaget RIVA, enligt artikel 4.2 andra stycket och 4.3 i direktivet, eller Anker BV, som är den centrala ledningen i det kontrollerande företaget i den mening som avses i artiklarna 2.1 e och 3.1 i direktivet.

26. I företagsgruppen Anker har det varken inrättats något europeiskt företagsråd eller något informations- och samrådsförfarande.

27. Företagsrådet i ADS Anker har begärt att det bolaget i enlighet med 5 § andra stycket EBRG skall tillhandahålla sådan information som anges i 5 § första stycket i samma lag och uppgifter om namnen på de organ för arbetstagarrepresentation och deras företrädare som skall delta i inrättandet av ett europeiskt företagsråd som representant för arbetstagarna i företaget eller i de företag som kontrolleras av detta.

28. ADS Anker har invänt att det inte är möjligt att efterkomma denna begäran, då såväl Anker BV som moderbolaget Anker Systems GmbH har vägrat att utlämna den begärda informationen. Bolaget har dessutom anfört att det anser att EBRG inte ger en rätt till information som kan göras gällande mot andra företag i gruppen som är etablerade i andra medlemsstater.

29. Efter detta avslag på sin begäran om information väckte företagsrådet talan vid Arbeitsgericht Bielefeld.

30. Arbeitsgericht Bielefeld konstaterade att arbetsgivaren inte kan nöja sig med att endast upplysa företagsrådet om att det självt måste skaffa sig den begärda informationen genom att gå igenom handelsregister eller liknande. Den centrala ledningen har ansvaret för att skapa de villkor som är nödvändiga för inrättandet av ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande för information och samråd.

31. Arbeitsgericht Bielefeld har även hänvisat till vad ADS Anker anfört om att det inte förmår lämna den begärda informationen, eftersom bolaget Anker BV liksom moderbolaget Anker Systems GmbH har vägrat att lämna den nödvändiga informationen för att ADS Anker skall kunna informera arbetstagarna.

32. Arbeitsgericht Bielefeld konstaterar att EBRG är en nationell lag, som därmed inte är tillämplig utanför tyskt territorium. Den medför därmed inga skyldigheter att lämna information till företag som är etablerade i Tyskland för de företag som ingår i gruppen och som inte är etablerade i Tyskland.

33. Enligt Arbeitsgericht Bielefeld innebär detta emellertid inte att arbetsgivaren inte skall anses kunna lämna den information som arbetstagarna begärt, om arbetsgivaren med stöd av den lagstiftning som antagits för att införliva direktivet i andra medlemsstater kan tvinga den centrala ledningen i en annan medlemsstat att lämna den nödvändiga informationen till företag i gruppen som är etablerade i Tyskland.

34. Direktivet innehåller dock, enligt Arbeitsgericht Bielefeld, inte någon uttrycklig bestämmelse om någon sådan horisontell rätt till information för ett företag som ingår i en företagsgrupp i förhållande till den centrala ledningen i en annan medlemsstat.

35. Arbeitsgericht Bielefeld ansåg att utgången av målet var beroende av tolkningen av direktivet. Den beslutade därför att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

36. När det inledningsvis gäller frågan huruvida direktivet medför en skyldighet för den centrala ledningen eller den presumerade centrala ledningen att lämna viss information som är nödvändig för inrättandet av ett europeiskt företagsråd till ett annat företag i samma företagsgrupp, har företagsrådet, den tyska regeringen och kommissionen anfört att den centrala ledningen enligt artikel 4 i direktivet har ansvaret för att skapa de villkor och medel som är nödvändiga för inrättandet av ett europeiskt företagsråd i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag. För att direktivet inte skall förlora sin ändamålsenliga verkan är det nödvändigt att den centrala ledningen i ett företag eller en företagsgrupp har en skyldighet att tillhandahålla arbetstagarrepresentanterna information som gör det möjligt för dem att avgöra huruvida ett europeiskt företagsråd skall inrättas i företaget eller företagsgruppen, och, om så är fallet, huruvida ett särskilt förhandlingsorgan skall inrättas.

37. Enligt företagsrådet följer det såväl av direktivet som av det syfte som eftersträvas med upprättandet av ett europeiskt företagsråd, det vill säga gränsöverskridande information till och samråd med arbetstagare, att den centrala ledningen enligt 5 § andra stycket EBRG är skyldig att tillhandahålla sådan information, trots att den inte omfattas av dess geografiska tillämpningsområde. Om tillämpningen av 5 § andra stycket EBRG vore begränsad till det tyska territoriet skulle det försvåra för arbetstagarnas företrädare att erhålla den information som behövs för att inrätta ett europeiskt företagsråd. Direktivets syfte skulle då endast svårligen kunna uppfyllas, och då till priset av tidsförlust, försvårat förfarande och onödiga kostnader.

38. Kommissionen har beträffande den centrala ledningens skyldigheter enligt artikel 4 i direktivet anfört att oavsett vilken medlemsstat som berörs spelar det ingen roll huruvida arbetstagarna i gruppen utövar sin lagliga rätt till att erhålla information gentemot den centrala ledningen eller via ett företag i gruppen, såsom är fallet i Tyskland.

39. ADS Anker har anfört att även om direktivets syfte är att göra det möjligt att inrätta europeiska företagsråd kan detta inte medföra att ett företag skall tvingas väcka talan mot det företag som kontrollerar det.

40. Om företagsrådet i det kontrollerade företaget inte kan erhålla den information som behövs för att lägga fram en sådan begäran som avses i artikel 5.1 i direktivet från ett annat kontrollerat nationellt företag i samma företagsgrupp, till följd av att det företaget inte har tillgång till dessa uppgifter, måste det kräva denna information från det kontrollerande företaget i denna grupp i enlighet med de nationella bestämmelser som antagits för att införliva direktivet med nationell rätt.

41. Vad för det andra gäller arten av den information som den centrala ledningen eller den presumerade centrala ledningen skall tillhandahålla till följd av den informationsplikt som föreskrivs i direktivet, har såväl företagsrådet som den tyska regeringen anfört att denna, med hänsyn till direktivets innebörd och syfte, skall ges en vidsträckt innebörd.

42. Enligt företagsrådet omfattar rätten till information de uppgifter som behövs för att avgöra huruvida ett europeiskt företagsråd skall inrättas i företaget eller företagsgruppen. Arbetstagarrepresentanterna skall även kunna erhålla de uppgifter de behöver för att lägga fram en begäran i syfte att inrätta ett europeiskt företagsråd enligt artikel 5 i direktivet, och för att inrätta ett särskilt forhandlingsorgan i detta syfte. Den omständigheten att en begäran om inrättande av ett europeiskt företagsråd skall läggas fram av arbetstagarna eller deras representanter från minst två medlemsstater för att ett särskilt förhandlingsorgan skall inrättas medför att dessa måste ha uppgifter om andra organ som företräder arbetstagarna och om deras medlemmar.

43. ADS Anker har gjort gällande att information angående namnet på organ för arbetstagarrepresentation och deras företrädare inte är nödvändig för att sätta i gång förhandlingsförfarandet för inrättande av ett europeiskt företagsråd enligt artikel 5.1 i direktivet.

44. Med hänvisning till domen i det ovannämnda målet Bofrost*, har kommissionen anfört att när den domstol som mottagit en begäran om information anser att information angående namnet på de organ för arbetstagarrepresentation och på deras företrädare som skall delta i inrättandet av ett europeiskt företagsråd, som representanter för arbetstagarna i företaget eller i de företag som kontrolleras av detta, är en del av den information som är nödvändig för att inleda förhandlingar i syfte att inrätta ett sådant företagsråd eller ett informations- och samrådsförfarande med arbetstagarna, så ankommer det på företag som ingår i företagsgruppen att tillhandhålla de interna organen för arbetstagarrepresentation som begär det de uppgifter i detta avseende som det förfogar över eller kan få tillgång till.

45. Enligt elfte skälet i direktivet, liksom artikel 1.2 i detsamma, är direktivets syfte att säkerställa att arbetstagarna i gemenskapsföretag eller grupper av gemenskapsföretag informeras och att samråd med dessa äger rum på rätt sätt då beslut som berör dessa arbetstagare fattas i en annan medlemsstat än den där de är anställda.

46. Det följer av direktivets allmänna uppbyggnad att gränsöverskridande information till och samråd med arbetstagare huvudsakligen skall säkerställas genom ett system för förhandlingar mellan den centrala ledningen och arbetstagarrepresentanterna (domen i det ovannämnda målet Bofrost*, punkt 29, och av den 13 januari 2004 i mål C-444/00, Kühne & Nagel, REG 2004, s. I-787, punkt 40).

47. I detta syfte skall ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande för information till och samråd med arbetstagare inrättas i alla gemenskapsföretag och alla grupper av gemenskapsföretag, vid begäran om detta enligt förfarandet i artikel 5.1 i direktivet.

48. Enligt artikel 5.1 i direktivet skall den centrala ledningen i en grupp av gemenskapsföretag inleda förhandlingar om inrättandet av ett europeiskt företagsråd, antingen på eget initiativ eller på skriftlig begäran av minst 100 arbetstagare eller deras representanter vid minst två företag eller verksamheter i minst två olika medlemsstater.

49. Det särskilda förhandlingsorganet, som är ett organ som företräder arbetstagarna och som upprättats enligt artikel 5.2 i direktivet, och den centrala ledningen skall enligt artikel 6.1 i direktivet förhandla i en samarbetsvillig anda i syfte att nå en överenskommelse om de närmare riktlinjerna för hur ett europeiskt företagsråd skall inrättas.

50. Domstolen har fastslagit att det, för att säkerställa direktivets ändamålsenliga verkan, är nödvändigt att det säkerställs att de berörda arbetstagarna får tillgång till den information som gör det möjligt för dem att avgöra huruvida de har rätt att begära att förhandlingar inleds mellan den centrala ledningen och arbetstagarrepresentanterna. En sådan rätt till information utgör nämligen en nödvändig förutsättning för att det skall kunna fastställas att det föreligger ett gemenskapsföretag eller en grupp av gemenskapsföretag, vilket i sig är en nödvändig förutsättning för att ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande för gränsöverskridande information till och samråd med arbetstagare skall kunna inrättas (domarna i de ovannämnda målen Bofrost*, punkterna 32 och 33, och Kühne & Nagel, punkt 46).

51. Vad beträffar inrättandet av ett sådant företagsråd ankommer det enligt artikel 4.1 i direktivet på den centrala ledningen att skapa de villkor och medel som är nödvändiga för ett sådant inrättande. Detta ansvar innefattar skyldigheten att tillhandahålla arbetstagarrepresentanterna den information som är nödvändig för att inleda förhandlingar om inrättandet av ett europeiskt företagsråd (se domen i det ovannämnda målet Kühne & Nagel, punkterna 49 och 51).

52. Den centrala ledningen i den mening som avses i artikel 3.1 och 3.2 i direktivet är den centrala ledningen för det kontrollerande företaget, det vill säga det företag som kan utöva ett bestämmande inflytande över övriga, kontrollerade, företag i gruppen. Det är det företaget som till följd av detta bestämmande inflytande har möjlighet att begära den information som är nödvändig för att inleda sådana förhandlingar från andra företag som ingår i gruppen, och att lämna den vidare till arbetstagarrepresentanterna (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Kühne & Nagel, punkterna 52 och 54).

53. För att säkerställa uppfyllandet av direktivets syfte att arbetstagarna skall ha rätt att få tillgång till denna information föreskrivs vidare även att när den centrala ledningen inte ligger i en medlemsstat skall dess skyldigheter enligt artikel 4.1 i direktivet, enligt artikel 4.2 första respektive andra stycket, fullgöras av den centrala ledningens representant i en medlemsstat eller, om sådan saknas, av ledningen för den verksamhet eller det av företagsgruppens företag som har flest arbetstagare i någon av medlemsstaterna, det vill säga den presumerade ledningen.

54. I syfte att säkerställa direktivets ändamålsenliga verkan har övriga företag i gruppen som är belägna i medlemsstaterna en skyldighet att bistå den presumerade centrala ledningen med att uppfylla skyldigheten enligt artikel 4.1 i direktivet. Rätten att erhålla nödvändig information från den presumerade centrala ledningen innebär att ledningarna för övriga företag i gruppen har en skyldighet att tillhandahålla den centrala ledningen denna information som de har tillgång till eller som de har möjlighet att få tillgång till (domen i det ovannämnda målet Kühne & Nagel, punkt 59).

55. I förevarande mål är huvudfrågan huruvida även den centrala ledningen eller den presumerade centrala ledningen enligt direktivet är skyldig att tillhandahålla ett kontrollerat företag i gruppen den information som är nödvändig för att inleda förhandlingar om inrättande av ett europeiskt företagsråd, när den ifrågavarande begäran om information har framställts av arbetstagarrepresentanter vid det kontrollerade företaget, och huruvida ett sådant företag enligt direktivet har rätt att kräva att det tillhandahålls denna information.

56. Det följer både av direktivets syfte och av dess uppbyggnad att den centrala ledningens eller den presumerade centrala ledningens skyldigheter enligt artikel 4.1 i direktivet skall tolkas så att de innefattar såväl skyldigheten att direkt tillhandhålla arbetstagarrepresentanterna den information som är nödvändig för att inleda förhandlingar om inrättandet av ett europeiskt företagsråd, som skyldigheten att lämna sådan information till arbetstagarrepresentanterna via ett företag som ingår i gruppen, från vilket dessa representanter först begärde denna information.

57. Varje annan tolkning av de skyldigheter som den centrala ledningen eller den presumerade centrala ledningen har enligt artikel 4.1 i direktivet skulle minska den ändamålsenliga verkan som domstolen hänvisat till i domarna i de ovannämnda målen Bofrost* och Kühne & Nagel.

58. Direktivet syftar nämligen till att ålägga samtliga företag som ingår i gruppen skyldigheter som skall underlätta inrättandet av europeiska företagsråd (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Bofrost*, punkterna 31 och 35). Såsom domstolen slagit fast innebär ändamålet med direktivet att de skyldigheter som föreskrivs i detta skall uppfyllas på ett sätt som gör det möjligt för de berörda arbetstagarna eller deras representanter att få tillgång till den information som är nödvändig för att de skall kunna bedöma huruvida de har rätt att begära att förhandlingar inleds (domen i det ovannämnda målet Bofrost, punkt 38).

59. En restriktiv tolkning av den skyldighet som föreskrivs i artikel 4.1 i direktivet med den innebörden att den endast gäller i situationer där arbetstagarrepresentanterna begär information direkt från den centrala ledningen eller den presumerade centrala ledningen skulle medföra en omotiverad begränsning av tillämpningsområdet för denna bestämmelse och för direktivet, och skulle också kunna avhålla arbetstagarna från att utnyttja sina rättigheter enligt direktivet.

60. Artikel 4.1 i direktivet medför således såväl en skyldighet att direkt till arbetstagarrepresentanterna lämna viss information inför inrättandet av ett europeiskt företagsråd, som en skyldighet att lämna sådan information till arbetstagarrepresentanterna via det företag i gruppen som har mottagit en begäran därom.

61. Vidare skall medlemsstaterna enligt artikel 14.1 i direktivet vidta alla nödvändiga åtgärder så att de vid alla tillfällen kan garantera att de mål som fastställs i detta direktiv uppfylls. De skall enligt artikel 11.3 i direktivet vidta lämpliga åtgärder om direktivet inte följs. De skall särskilt säkerställa att det finns relevanta administrativa eller rättsliga förfaranden för att se till att skyldigheterna enligt direktivet uppfylls. Syftet med direktivet medför att medlemsstaterna är skyldiga att vidta alla nödvändiga åtgärder för att till fullo säkerställa att de förpliktelser som följer av artiklarna 4.1 och 11.1 genomförs (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Kühne & Nagel, punkt 61).

62. När det gäller arten av den information som den centrala ledningen eller den presumerade centrala ledningen skall tillhandahålla till följd av denna informationsskyldighet skall det inledningsvis framhållas att det i artikel 11.2 i direktivet uttryckligen anges att medlemsstaterna skall se till att företagen tillhandahåller uppgifter om det antal arbetstagare som avses i artikel 2.1 a och 2.1 c på begäran av de parter som berörs av direktivet.

63. Dessutom föreligger det en skyldighet för ledningarna för övriga företag i gruppen som är belägna i medlemsstaterna att tillhandahålla den presumerade centrala ledningen information som är nödvändig för att inleda förhandlingar om inrättandet av ett europeiskt företagsråd och som de har tillgång till eller som de har möjlighet att få tillgång till (domen i det ovannämnda målet Kühne & Nagel, punkterna 64 och 69).

64. Såsom slutligen framgår i punkt 58 ovan innebär ändamålet med direktivet att de skyldigheter som föreskrivs i detta skall uppfyllas på ett sätt som gör det möjligt för de berörda arbetstagarna eller deras representanter att få tillgång till den information som är nödvändig för att de skall kunna bedöma huruvida de har rätt att begära att förhandlingar inleds och, i förekommande fall, på ett korrekt sätt formulera sin begäran i detta hänseende (domen i det ovannämnda målet Bofrost*, punkt 38).

65. Härav följer att information om företagen och verksamheterna i gruppen, deras rättsliga form, uppbyggnaden av deras företrädare, det genomsnittliga antalet arbetstagare och fördelningen av dessa mellan olika medlemsstater får krävas om denna information är nödvändig för att kunna inleda förhandlingar om inrättandet av ett europeiskt företagsråd enligt artikel 5.1 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Kühne & Nagel, punkt 70). Detsamma gäller information angående namnet på de organ för arbetstagarrepresentation och på deras företrädare som i egenskap av representanter för arbetstagarna i företaget eller i de företag som kontrolleras av detta skall delta i inrättandet av ett europeiskt företagsråd.

66. Det ankommer på nationell domstol att på grundval av samtliga uppgifter den förfogar över avgöra huruvida den begärda informationen är nödvändig för att inleda sådana förhandlingar som avses i artikel 5.1 i direktivet.

67. Mot denna bakgrund skall tolkningsfrågorna besvaras på så sätt att artiklarna 4.1 och 11 i direktivet skall tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att ålägga ett företag som är etablerat inom deras territorium och som utgör den centrala ledningen i en grupp av gemenskapsföretag i den mening som avses i artiklarna 2.1 e och 3.1 i direktivet, eller den presumerade centrala ledningen i den mening som avses i artikel 4.2 andra stycket i direktivet, en skyldighet att tillhandahålla ett annat företag i samma grupp som är etablerat i en annan medlemsstat den information som har begärts från detta företag av arbetstagarrepresentanterna där, när detta företag inte har tillgång till den informationen och den är nödvändig för att inleda förhandlingar om inrättande av ett europeiskt företagsråd.

68. De kostnader som har förorsakats den tyska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (andra avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 24 juli 2001 ställts av Arbeitsgericht Bielefeld — följande dom:

1 Rättegängsspräk: tyska.