Förslag till avgörande av generaladvokat
I. Inledning
1. I detta mål har belgiska Raad van State ställt ett antal frågor avseende tolkningen av rådets direktiv 73/23/EEG av den 19 februari 1973 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser (nedan kallat direktiv 73/23), rådets direktiv 89/336/EEG av den 3 maj 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet (nedan kallat direktiv 89/336) och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (nedan kallat direktiv 1999/5) och avseende tolkningen av artiklarna 28 och 30 EG.
Tillämpliga bestämmelser
A — Gemenskapsrätten
1. Direktiv 73/23
2. Enligt artikel 1 i direktiv 73/23 är direktivet tillämpligt på elektrisk utrustning för användning vid en märkspänning mellan 50 och 1000 V för växelström och mellan 75 och 1500 V för likström med undantag av utrustning och fenomen som anges i bilaga 2.
3. 1 artikel 2 i direktiv 73/23 föreskrivs följande:
4. I artikel 3 i detta direktiv föreskrivs följande:
5. Artikel 8.1 i direktiv 73/23, i dess lydelse enligt direktiv 93/68, har följande lydelse:
2. Direktiv 89/336
6. I artikel 1 första punkten i direktiv 89/336 definieras apparater som alla elektriska och elektroniska apparater, tillsammans med utrustning och apparatinstallationer som innehåller elektriska och/eller elektroniska komponenter.
7. 1 artikel 2.1 första stycket i detta direktiv föreskrivs följande:
8. I artikel 3 i detta direktiv, i dess lydelse enligt direktiv 93/68, föreskrivs följande:
9. Artikel 5 i detta direktiv har följande lydelse:
3. Direktiv 1999/5
10. I artikel 1 i direktiv 1999/5 upprättas en rättslig ram för utsläppande på marknaden, av fri rörlighet för och ibruktagande av radioutrustning och teleterminalutrustning i gemenskapen.
11. I artikel 2 c i detta direktiv definieras radioutrustning som en produkt eller en relevant komponent i en sådan som kan kommunicera med hjälp av utsändning och/eller mottagning av radiovågor inom ett spektrum allokerat för markbunden radiokommunikation/satellitradiokommunikation.
12. I artikel 3 förekrivs väsentliga krav som är tillämpliga för all utrustning. Radioutrustningen skall dessutom vara så konstruerad att den effektivt utnyttjar det spektrum som är allokerat för markbunden radio kommunikation/satellitkommunikation och satellitbaneresurser, detta för att undvika skadlig störning.
13. I artikel 5 i detta direktiv föreskrivs att om utrustningen uppfyller kraven i relevanta harmoniserade standarder, skall det antas att de väsentliga krav som anges i artikel 3 är uppfyllda.
14. Artikel 6.1 i direktiv 1999/5 har följande lydelse:
15. 1 artikel 7.1 föreskrivs följande:
16. Artikel 8.1 har följande lydelse:
17. Enligt artikel 19.1 första stycket i detta direktiv gäller följande:
B — Den nationella lagstiftningen
18. I artikel 12 i lagen av den 10 april 1990 om bevakningsföretag, säkerhetsföretag och interna säkerhetstjänster (nedan kallad lagen av den 10 april 1990) föreskrivs att sådana alarmsystem och alarmcentraler och komponenter till dem som avses i artikel 1.4 i lagen inte får släppas ut på marknaden eller på andra sätt tas i bruk innan de först har godkänts genom ett av konungen fastställt förfarande. Konungen fastställer likaså i artikel 1.4 kraven på installation, underhåll och användande av alarmsystemen och alarmcentraler och komponenter till dem.
19. Genom lagen av den 9 juni 1999, som trädde i kraft den 1 november 1999, har artikel 12 ändrats. Den nya artikel 12 har följande lydelse:
20. Enligt artikel 19.1 första stycket i lagen av den 10 april 1990 kan en administrativ straffavgift på 1000 till 1000000 belgiska franc påföras varje fysisk eller juridisk person som bryter mot lagen eller mot de på lagen grundade verkställighetskungörelserna, med undantag av sådana överträdelser som avses i artikel 18.
21. Med stöd av artikel 12 första stycket i lagen av den 10 april 1990 antogs den 23 april 1999 den kungliga kungörelsen om förfarandet för godkännande av alarmsystem och alarmcentraler som avses i lagen av den 10 april 1990 om bevakningsföretag, säkerhetsföretag och interna säkerhetstjänster (nedan kallad kunglig kungörelse av den 23 april 1999). Kungörelsen trädde i kraft den 19 juni 1999.
22. Enligt artikel 1.2 i den kungliga kungörelsen av den 23 april 1999 skall med materiel förstås de alarmsystem, alarmcentraler och komponenter till dem som är avsedda att förhindra eller fastställa brott mot person eller egendom.
23. Artikel 2 i denna kungliga kungörelse har följande lydelse:
24. I artikel 4.1 i den kungliga kungörelsen av den 23 april 1999 föreskrivs följande:
25. Enligt artikel 5 i den kungliga kungörelsen gäller följande:
26. 1 artikel 6 föreskrivs följande:
27. Artikel 7 i kungörelsen har följande lydelse:
28. 1 artikel 9 i den kungliga kungörelsen föreskrivs följande:
29. 1 artikel 11 i den kungliga kungörelsen av den 23 april 1999 föreskrivs följande:
30. I artikel 12 föreskrivs att de administrationskostnader och övriga kostnader som är förbundna med ansökningsförfarandet, de genomförda testen och kontrollen av överensstämmelse skall betalas av sökanden.
III — Tvisten i målet vid den nationella domstolen och förfarandet
A — Tvisten i målet vid den nationella domstolen
31. Det franska aktiebolaget ATRAL tillverkar alarmsystem och alarmcentraler som använder ett radioförbindelsesystem (vanligen kallade trådlösa system). Sedan 1996 marknadsför ATRAL sina alarmsystem och alarmcentraler i Belgien, framför allt på stormarknader.
32. Fram till dess att den omtvistade kungliga kungörelsen av den 23 april 1999 trädde i kraft fanns inga särskilda regler avseende ATRAL:s försäljning av produkterna, eftersom de bestämmelser som då gällde (den kungliga kungörelsen av den 31 mars 1994 om det förfarande för godkännande av alarmsystem och alarmcentraler som avses i lagen av den 10 april 1990) endast var tillämpliga på de alarmsystem och alarmcentraler som är trådbundna.
33. Sedan den omtvistade kungliga kungörelsen, som hädanefter är tillämplig även på trådlösa alarmsystem och alarmcentraler, trätt i kraft kan ATRAL inte längre marknadsföra sina produkter utan att först ha erhållit ett godkännande för produkterna från den kommission som inrättats för detta ändamål under namnet materielkommissionen.
34. Den 16 augusti 1999 yrkade ATRAL att Raad van State skulle ogiltigförklara den kungliga kungörelsen av den 23 april 1999.
35. Den 31 augusti 1999 ingav ATRAL även ett klagomål rörande hinder mot import av alarmsystem och alarmcentraler i Belgien till Europeiska kommissionen. Med anledning av klagomålet översände Europeiska kommissionen en formell underrättelse till Konungariket Belgien. Detta förfarande pågår för närvarande. ATRAL har vidare väckt talan vid Rechtbank van eerste aanleg van Brussel, i vilken bolaget har yrkat att rätten skall förbjuda den belgiska staten att göra dess försäljning av produkter i Belgien beroende av att ett godkännande först skall ha meddelats. Aven detta förfarande pågår.
36. ATRAL har vid Raad van State hävdat att den kungliga kungörelsen av den 23 april 1999 strider mot artikel 28 EG. ATRAL har gjort gällande att denna kungörelse i huvudsak avser områden som har harmoniserats genom direktiv 73/23, direktiv 89/336 och direktiv 1999/5. Enligt ATRAL medför det att den belgiska lagstiftaren inte har rätt att anta bestämmelser som är mer restriktiva än de som följer av den harmoniserade lagstiftningen. Bolaget tolkar detta som att den belgiska staten inte får föreskriva en förhandskontroll av alarmsystem och alarmcentraler. Direktiven tillåter enbart kontroll i efterhand. Ett uppfyllande av de väsentliga tekniska och kvalitativa kraven och överensstämmelse med dessa krav intygas på företagets eget ansvar genom att produkten märks med CE om de berörda produkterna uppfyller kraven i ett förfarande för bedömning av produkternas överensstämmelse i enlighet med relevanta artiklar och bilagor i direktiven 73/23, 89/336 och 1999/5.
37. ATRAL har vidare gjort gällande att den belgiska staten endast kan besluta om regler inom områden som ännu inte harmoniserats och att den är skyldig att iaktta fördraget och särskilt artikel 28 EG. ATRAL anser att kungörelsen av den 23 april 1999 och särskilt dess artikel 9, är oförenlig med principen om ömsesidigt erkännande, enligt vilken varje produkt som importeras till en medlemsstat måste tillåtas i importmedlemsstaten om den lagligen har tillverkats och marknadsförts i ursprungsstaten, och detta även om produkten tillverkats i enlighet med andra tekniska och kvalitativa föreskrifter än de som gäller för produkter från den mottagande staten, såvida inte tvingande hänsyn av allmänintresse kan åberopas, och i så fall endast om nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna iakttas. Artikel 9 i den omtvistade kungörelsen avser endast ett ömsesidigt erkännande av sådana test som krävs för att erhålla godkännande på förhand, och avser således inte något ömsesidigt erkännande av själva produkterna. Ett så begränsat ömsesidigt erkännande är endast tillåtet om det kan motiveras av ett väsentligt krav som inte redan beaktats inom ramen för den harmoniserade lagstiftningen och om det kan visas att denna begränsning av handeln mellan medlemsstaterna är nödvändig och proportionerlig, vilket inte har gjorts i förevarande fall. Vad gäller eventuella väsentliga hänsyn som ännu inte utgjort föremål för en harmoniserad lagstiftning på gemenskapsnivå måste bestämmelser som innebär handelshinder motiveras med tvingande hänsyn av allmänintresse samt vara proportionerliga i förhållande till de eftersträvade målen, om de skall vara förenliga med artiklarna 28 och 30 EG. Enligt ATRAL har den belgiska staten i förevarande mål inte förmått visa vilka konkreta väsentliga konsumentskyddshänsyn, förutom de som redan beaktats inom ramen för de omnämnda direktiven, som motiverar ett sådant system med godkännande på förhand som följer av den omtvistade kungörelsen. Inte heller de skäl avseende allmän ordning, särskilt förebyggandet av falska alarm, som åberopats av den belgiska staten, kan motivera bestämmelserna. Den belgiska staten är för övrigt den enda stat som har infört ett sådant system.
38. Den belgiska regeringen har först och främst bestridit att de ovannämda direktiven 73/23 och 89/336 omfattar föremålet för den omtvistade kungörelsen av den 23 april 1999. Vad gäller direktiv 1999/5 menar den belgiska regeringen att det saknar betydelse, eftersom fristen för medlemsstaterna att införliva detta direktiv med nationell rätt ännu inte hade löpt ut den 23 april 1999 och eftersom det var den tidpunkt som var relevant för Raad van States prövning av den omtvistade kungörelsens rättsenlighet. Detta innebär att Raad van State skall bortse från direktivet när det bedömer rättsenligheten hos den omtvistade kungörelsen, inklusive frågan om dess förenlighet med gemenskapsrätten. Kungörelsens förenlighet med gemenskapsrätten skall bedömas endast med hänsyn till artiklarna 28—30 EG. Den belgiska staten anser att ett undantag från det allmänna förbudet mot åtgärder med motsvarande verkan är motiverat i förevarande fall, såväl med hänsyn till konsumentskyddet som till allmän ordning. Undantaget är nödvändigt och proportionerligt i förhållande till det eftersträvade målet.
39. För att Raad van State skulle kunna bedöma ATRAL:s talan ansåg denna domstol att det var nödvändigt att ställa ett antal tolkningsfrågor till Europeiska gemenskapernas domstol.
B — Tolkningsfrågorna
40. Genom beslut av den 8 januari 2002 ställde Raad van State följande frågor till domstolen.
C — Förfarandet vid domstolen
41. 1 förfarandet vid domstolen har skriftliga yttranden ingivits av ATRAL, kommissionen och den belgiska regeringen. De har närmare utvecklat sina ståndpunkter vid förhandlingen den 3 oktober 2002. Även den franska regeringen har framfört sin ståndpunkt vid förhandlingen.
IV — Bedömning
A — Den första tolkningsfrågan (la och 1b)
42. De första delfrågorna avser direktiven 73/23, 89/336 och 1999/5. Med dessa frågor vill den hänskjutande domstolen få klarhet i om de tre direktiven är tillämpliga på alarmsystem och alarmcentraler och särskilt på trådlösa alarmsystem och, om så anses vara fallet, om harmonisering har skett i sådan utsträckning att de nationella bestämmelserna på området måste vara förenliga med dem.
43. Det finns beträffande dessa frågor inte någon grundläggande åsiktsskillnad mellan dem som har yttrat sig skriftligen och/eller muntligen. De är samtliga överens om att de tre direktiven är tillämpliga på de aktuella produkterna och att harmoniseringsnivån är sådan att den nationella lagstiftningen måste vara förenlig med dem.
44. Jag ansluter mig till detta synsätt. Alarmsystem och alarmcentraler består av diverse delar som faller inom de tre direktivens räckvidd. Direktiv 73/23 är följaktligen tillämpligt på elektrisk utrustning inom de i direktivet föreskrivna spänningsgränserna. Komponenter till system och centraler som fungerar på lågspänning omfattas således av direktivet. Direktiv 89/336 är vidare tillämpligt på alla apparater som kan ge upphov till elektromagnetisk störning eller vars funktion kan påverkas av sådan störning. Dessa system och centraler uppfyller definitionen av de apparater som avses i artikel 1 i direktivet. Slutligen upprättas i direktiv 1999/5 en rättslig ram för utsläppande på marknaden, av fri rörlighet för och ibruktagande av radioutrustning och teleterminalutrustning i gemenskapen. Trådlösa alarmsystem och alarmcentraler motsvarar även definitionen av radioutrustning i artikel 2 c i direktivet.
45. Härav följer att de tre direktiven är tillämpliga på alarmsystem och alarmcentraler där radioelektronik används. Härmed avses alla aspekter på denna utrustnings, eller dess komponenters, funktion, som avser användandet av lågspänningsström, hindrandet av elektromagnetiska störningar och utsändning och mottagning av radiosignaler.
46. Kommissionen, den franska regeringen och parterna i målet vid den nationella domstolen är eniga om att de tre nämnda direktiven inom respektive materiella tilllämpningsområde syftar till en fullständig harmonisering. Jag delar denna uppfattning som otvetydigt framgår av de nämnda direktivens lydelse och innebörd. Det medför att belgisk lagstiftning och belgiska bestämmelser i den mån de även inbegriper de av direktiven omfattade områdena måste vara helt förenliga med dem. Jag vill i fullständighetens intresse tillägga att lagstiftningen inte får medföra några mera långtgående begränsningar av den relevanta utrustningens fria rörlighet än som uttryckligt tillåts i de nämnda direktiven.
47. Direktiven täcker emellertid inte hela det område som kan vara av betydelse för alarmsystems och alarmcentralers funktion. Dessa apparater måste till följd av sina användningsområden uppfylla vissa krav på ändamålsenlig funktion, såsom driftsäkerhet, känslighet för falskt alarm och vädertålighet. Dessa aspekter aktualiseras genom de i fråga 2 ställda delfrågorna.
B — Den andra tolkningsfrågan (fråga 2)
48. Fråga 2 innehåller fyra delfrågor. De två första delfrågorna avser delar av alarmsystem och alarmcentraler på vilka direktiven 73/23, 89/336 och 1999/5 är tilllämpliga. Jag ämnar nedan behandla dessa två frågor tillsammans. Därefter kommer jag i angiven ordning behandla de frågor som avser tolkningen av artiklarna 28 — 30 EG.
49. Artikel 3 i direktiv 73/23, artikel 5 i direktiv 89/336 och artiklarna 6 och 8 i direktiv 1999/5 skall garantera den fria rörligheten för varor, såväl apparater och delar till dem, som uppfyller de krav som ställs i dessa artiklar.
50. Såsom kommissionen i sina skriftliga yttranden närmare har klargjort innebär den genom dessa direktiv förverkligade harmoniseringen ett antagande om att de apparater som är försedda med märket CE överensstämmer med gällande bestämmelser. Detta märke anger att den relevanta produkten överensstämmer med alla bestämmelser i direktiven, inbegripet förfarandena vid bedömning av överensstämmelse, såsom de framgår av direktiven. Direktiven innehåller några undantag från denna huvudregel, men dessa undantag saknar betydelse i detta sammanhang.
51. Det här beskrivna systemet innebär att en tillverkare av produkter som är försedda med märket CE kan släppa ut dem på marknaden, utan att det är nödvändigt att de föregås av en behandling vid ett godkänt eller ackrediterat prövningsorgan. För produkter som är märkta CE gäller vidare att inga intyg på prövningsrapporter från godkända eller ackrediterade prövningsorgan behöver förevisas innan de släpps ut på marknaden.
52. Det framgår av det sagda att artikel 12 i den belgiska lagen av den 10 april 1990, i dess lydelse enligt lagen av den 9 juni 1999, strider mot direktiven. I denna bestämmelse föreskrivs nämligen att produkter som bär märket CE, eller där det på annat sätt kan fastställas att de uppfyller direktiven, skall genomgå ett förfarande för godkännande på förhand, innan de kan marknadsföras i Belgien. Förfarandet innebär dessutom att de relevanta produkterna måste genomgå test och kontroller.
53. Även artikel 9 i den kungliga kungörelsen av den 23 april 1999 strider mot det system som införts genom direktiven. Denna bestämmelse innebär att för godkännande av alarmsystem och alarmcentraler som har importerats från andra medlemsstater och EFTA-stater som är parter i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) skall intyg och rapporter från test godtas som har utförts av i dessa stater godkända eller för ändamålet anvisade organ, i den mån det i dessa test visats att systemen och centralerna överensstämmer med tekniska standarder och föreskrifter som skall säkerställa samma grad av skydd som det som föreskrivs i denna kungörelse. I direktiven föreskrivs däremot en presumtion om överensstämmelse för produkter som bär märket CE eller för vilka det på annat sätt kan fastställas att de uppfyller direktivens krav. Det är uppenbart att artikel 9 i den ovannämnda kungliga kungörelsen är oförenlig med denna bestämmelse.
54. Det framgår allmänt av de i målet relevanta gemenskapsdirektiven att medlemsstaterna avseende de områden som regleras i direktiven inte får ställa några andra krav för komponenters och slutprodukters utsläppande på marknaden än de som uttryckligen anges i direktiven. Följaktligen är nationella rättsliga eller administrativa föreskrifter som syftar till att uppställa sådana krav, eller medför att de uppställs, oförenliga med direktiven.
55. Enligt min mening skall de två första delfrågorna till fråga 2 besvaras på ovanstående sätt.
56. Den tredje och den fjärde delfrågan avser egenskaper hos de delar av alarmsystem och alarmcentraler för vilka det inte existerar några harmoniseringsåtgärder på gemenskapsnivå.
57. Den tredje frågan avser det i belgisk lagstiftning ställda kravet att delar av alarmsystem och alarmcentraler för vilka det inte existerar några harmoniseringsåtgärder på gemenskapsnivå måste genomgå samma test i ett godkänt laboratorium som när materielen släpptes ut på marknaden för första gången.
58. I avsaknad av lagstiftning på gemenskapsnivå gäller att det står medlemsstaterna fritt att behålla eller införa nationella åtgärder, om den fria rörligheten för varor iakttas. Det sistnämnda innebär att kvantitativa importbegränsningar och alla åtgärder med motsvarande verkan är förbjudna. Enligt domstolens fasta rättspraxis utgör en åtgärd med motsvarande verkan i den mening som avses i artikel 28 EG en medlemsstats åtgärd som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom gemenskapen. Enligt artikel 30 EG utgör artikel 28 EG inget hinder för förbud eller begränsningar av importen som kan motiveras med de i artikeln nämnda grunderna, med förbehåll för att dessa förbud eller begränsningar inte får vara ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. Handelshinder som följd av skillnader mellan nationella bestämmelser som är fastlagda i lag skall vidare godtas, förutsatt att tvingande hänsyn talar för det. Oberoende av om handelshinder omfattas av de i artikel 30 EG angivna fallen eller om de grundas på sådana tvingande hänsyn av allmänintresse som fastslagits i rättspraxis, medför det i båda fallen att en nationell bestämmelse som är fastlagd i lag och som avviker från artikel 28 EG enbart är motiverad om den uppfyller nödvändighetsprincipen och proportionalitetsprincipen.
59. Jag vill inledningsvis påpeka, i likhet med kommissionen, att en nationell åtgärd enligt vilken det krävs att samma test måste genomgås som redan har genomgåtts i ursprungslandet, även när det relevanta föremålet inte är harmoniserat, utgör en åtgärd med motsvarande verkan i den mening som avses i artikel 28 EG.
60. Samma resonemang gäller även för en bestämmelse i vilken det för godkännande av alarmsystem och alarmcentraler som har importerats från andra medlemsstater enbart godtas intyg och rapporter från test som har upprättats av i medlemsstaten godkända eller ackrediterade organ, i den mån det genom intygen och rapporterna har visats att systemen och centralerna överensstämmer med tekniska standarder och föreskrifter som skall säkerställa samma skyddsnivå som den som gäller i importlandet. En sådan erkännanderegel medför alltid att en tillverkare som vill exportera sina system och centraler till Belgien måste låta testa utrustningen i hemlandet och pröva om den uppfyller de krav som den belgiska lagstiftaren ställer, även om utrustningen kan släppas ut på marknaden i hemlandet utan behandling vid ett prövningsorgan.
61. Ett villkor som innebär att samma tekniska standarder och samma skyddsnivå skall vara uppfyllda som de som gäller i importlandet medför per definition att tillverkare från andra medlemsstater är skyldiga att anpassa sina produkter till de specifika krav som gäller i landet i fråga. Ett sådant tekniskt handelshinder medför per definition ett åsidosättande av artikel 28 EG. Det strider mot principen om ömsesidigt erkännande.
62. En sådan bestämmelse kan, såsom redan har påpekats i punkt 58, motiveras med någon av de i artikel 30 EG angivna skälen rörande allmänintresset eller med ett av de i rättspraxis erkända tvingande hänsynen av allmänintresse. Det måste framgå att bestämmelsen är nödvändig och proportionell.
63. Kommissionen har korrekt påpekat att det är den nationella domstolen, förutsatt att de av den belgiska regeringen anförda motiveringarna skulle kunna motivera en begränsning av den fria rörligheten, som skall bedöma om kravet på godkännande på förhand är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet och om kravet är proportionerligt. Vid denna prövning skall även nödvändigheten av och proportionaliteten i kravet på ett sådant prövningsintyg bedömas, som avses i artikel 9 i den kungliga kungörelsen. I enlighet med vad kommissionen också har påpekat har den nationella domstolen inte frågat domstolen om de motiveringar som den belgiska regeringen har hänvisat till uppfyller kraven i artikel 30 eller i rättspraxis. Den fjärde delfrågan har i grunden endast betydelse för bevisbördan.
64. Frågan avser huruvida en medlemsstat kan nöja sig med att hänvisa till abstrakta tvingande hänsyn, såsom konsumentskydd och/eller allmän ordning, som enligt statens mening otillräckligt har beaktats genom de gemensamma harmoniseringsåtgärderna, eller med andra ord utan att det i det konkreta fallet har visats att sådana tvingande hänsyn som åberopats verkligen föreligger, att dessa tvingande hänsyn inte redan beaktats genom de gemensamma harmoniseringsåtgärderna, samt att den restriktiva åtgärden är proportionerlig i förhållande till det eftersträvade målet.
65. I målet vid den nationella domstolen gäller saken en gemenskapsrättslig frågeställning som har väckts vid nationell domstol. I princip är nationell processrätt, däribland bevisregler, tillämplig i målet. I domstolens rättspraxis ställs förvisso ett antal krav. Bevisreglerna får inte utformas så att det blir praktiskt taget omöjligt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapens rättsordning. De bevisregler som följer av nationell rätt får inte heller vara mindre fördelaktiga än de som tillämpas i motsvarande nationella förfaranden.
66. Enligt fast rättspraxis kan ett undantag från principen om fri rörlighet för varor med stöd av artikel 30 EG enbart motiveras om de nationella myndigheterna kan visa att undantaget är nödvändigt för förverkligandet av ett eller flera av de i artikeln nämnda målsättningarna och att det är förenligt med proportionalitetsprincipen. Det gäller även förfaranden vid domstolen rörande en begäran om förhandsavgörande angående artikel 28 EG, i vilka en medlemsstat anför tvingande hänsyn som motivering för en begränsning i den fria rörligheten. I sådana fall gäller det att se närmare på de skäl som medlemsstaten har åberopat och konkret analysera om de faktiskt är korrekta, liksom att bedöma om skälen är nödvändiga och proportionella. På detta sätt tillhandahåller domstolen alla de delar som den nationella domstolen måste beakta i sin bedömning. Regeln att det är den nationella myndigheten som måste visa att det är fråga om ett av gemenskapsrätten tillåtet undantag påverkas inte av att det är nationell processrätt som tillämpas.
67. Det innebär att dessa tvingande hänsyn måste konkretiseras på ett sådant sätt att det kan bedömas om medlemsstatens åtgärd som sådan är motiverad. En sådan konkretisering är även nödvändig, eftersom det annars inte skulle vara möjligt att kontrollera om den relevanta nationella bestämmelsen är ändamålsenlig och om den är proportionerlig, det vill säga inte går längre än vad som är absolut nödvändigt för att skydda det berörda intresset.
68. Vid denna bedömning skall hänsyn tas till att ett stort antal egenskaper hos alarmsystem och alarmcentraler, och komponenter till dem, redan har harmoniserats genom de tre ovannämnda direktiven. Med andra ord har den belgiska lagstiftningen och de belgiska bestämmelserna nu enbart betydelse för ett antal restegenskaper. Tilllämpningen av denna lagstiftning medför emellertid att all utrustning skall genomgå en obligatorisk förhandsprövning. Följden blir att förverkligandet av den fria rörligheten för dessa varor som direktiven syftar till inte fullständigt uppnås. En nationell lagstiftning som har en sådan konsekvens är lätt att beteckna som oproportionell, eftersom skyddet av ett begränsat allmänintresse, som är förbundet med vissa restegenskaper som inte har harmoniserats medför att det resultat som åsyftas med harmoniseringen av den övervägande delen av de andra egenskaperna — fri rörlighet — omöjliggörs.
69. I syfte att hindra denna, enligt min mening, oacceptabla konsekvens måste den nationella lagstiftaren beakta, om denne utfärdar bestämmelser för vissa delegenskaper hos system och apparater, redan existerande harmoniseringsåtgärder som avser andra egenskaper hos utrustningen. Principen om lojalitet inom gemenskapen såsom den framgår av artikel 10 EG medför att lagstiftaren i utarbetandet av sin nationella lagstiftning skall beakta de krav och de förfaranden som produkterna, såväl komponenter som utrustning, omfattas av enligt gemenskapsrätten. I detta fall innebär det att den nationella lagstiftaren antingen borde ha nöjt sig med erkännandet av att utrustning som på andra håll i gemenskapen lagligen saluförs är förenlig med reglerna eller nöjt sig med en kontroll i efterhand i enlighet med vad som tillåts i direktiven i fråga.
C — Den tredje tolkningsfrågan (fråga 3)
70. Mot bakgrund av svaret på fråga 1 saknas anledning att besvara delfrågorna i fråga 3.
V — Förslag till avgörande
71. Mot bakgrund av vad som ovan anförts, föreslår jag att domstolen skall besvara Raad van States tolkningsfrågor på följande sätt:
72. Fråga 1:
73. Fråga 2:
1 Originalspråk: nederländska.
2 EGT L 77, s. 29; svensk specialutgåva, område 13, volym 2, s. 167.
3 EGT L 139, s. 19; svensk specialutgåva, område 13, volym 18, s. 241.
4 EGT L 91, s. 10.
5 Rådets direktiv 93/68/EEG av den 22 juli 1993 om ändring av direktiv 87/404/EEG (enkla tryckkärl), 88/378/EEG (leksakers säkerhet), 89/106/EEG (byggprodukter), 89/336/EEG (elektromagnetisk kompatibilitet), 89/392/EEG (maskiner), 89/686/EEG (personlig skyddsutrustning), 90/384/EEG (ickc-automatiska vågar), 90/385/EEG (aktiva medicinska produkter för implantation), 90/396/EEG (anordningar för förbränning av gasformiga bränslen), 91/263/EEG (teleterminalutrustning), 92/42/EEG (nya varmvattenpannor som eldas med flytande eller gasformigt bränsle) och 73/23/EEG (elektrisk utrustningavsedd för användning inom vissa spänningsgränser) (EGT L 220, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 24, s. 197).
6 Belgisch Staatsblad av den 29 maj 1990, s. 10963.
7 Lag om ändring av lagen av den 10 april 1990 om bevakningsföretag, säkerhetsföretag och interna säkerhetstjänster, Belgisch Staatsblad av den 29 juli 1999.
8 Belgisch Staatsblad av den 19 juni 1999, s. 23217.
9 Samma invändning gäller även för den tidigare versionen av artikel 12 i lagen av den 10 april 1990, som innehöll ett motsvarande krav pá förhandsgodkännande.
10 Dora av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville (REG 1974, s. 837; svensk specialutgåva, volym 2, s. 343), och av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra (REG 2001, s. 2099).
11 Dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, REWE Cassis de Dijon (REG 1979, s. 649; svensk specialutgåva, volym 4, s. 377):
12 Nyligen på nytt fastslaget i dom av den 20 juni 2002 i de förenade målen C-388/00 och C-429/00, Radiosistemi (REG 2002, s. I-5845).
13 Dom av den 9 november 1983 i mål 199/82, San Giorgio (REG 1983, s. 3595; svensk specialutgåva, volym 7, s. 389).
14 Dom av den 8 februari 1996 i mäl C-212/94, FMC m.fl. (REG 1996, s. I-389).
15 Dom av den 30 november 1983 i mål C-227/82, van Bennekom (REG 1983, s. 3883).