Domstolens dom (tredje avdelningen) den 20 mars 2003

I mål C-143/02,

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J.-P. Puissochet samt domarna C. Gulmann (referent) och F. Macken, generaladvokat: P. Léger, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 9 januari 2003 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Det administrativa förfarandet

Talan

Rättegångskostnader

1. Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 17 april 2002, med stöd av artikel 226 EG väckt talan om fastställelse av att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 5, 6 och 7 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114, nedan kallat livsmiljödirektivet), genom att anta bestämmelser för införlivande av nämnda direktiv i vilka

2. I artikel 5 i livsmiljödirektivet föreskrivs följande:

3. Artikel 6.2—6.4 i livsmiljödirektivet har följande lydelse:

4. Artikel 7 i livsmiljödirektivet har följande lydelse:

5. Eftersom kommissionen ansåg att livsmiljödirektivet inte hade införlivats på ett korrekt sätt genom presidentdekret nr 357 av den 8 september 1997 (GURI nr 248, supplemento ordinario nr 219/L av den 23 oktober 1997, nedan kallat presidentdekretet), som den erhållit från de italienska myndigheterna, sände kommissionen den 4 april 2000 en formell underrättelse till Republiken Italien och uppmanade denna stat att inkomma med ett yttrande.

6. Den italienska regeringen sände kommissionen, genom skrivelse av den 27 juni samma år, en not från miljöministeriet, i vilken ministeriet angav att det redan hade kännedom om de brister som påtalats av kommissionen och att det upptäckt andra brister som skulle kunna orsaka allvarliga problem vid tillämpningen av presidentdekretet. Ministeriet angav även att det sedan ett år tillbaka samrådde med de regionala administrationerna i syfte att ändra nämnda dekret.

7. Denna regering sände kommissionen, den 8 september 2000, en ny not från miljöministeriet, av den 29 augusti 2000, i vilken ministeriet angav att förslaget till förordning om ändring av presidentdekretet hade godkänts och att kommissionen skulle underrättas om alla senare ändringar i samband med presidentdekretets översyn och godkännande.

8. Eftersom kommissionen inte erhöll någon underrättelse om antagandet av förordningen om ändring av presidentdekretet, riktade kommissionen den 25 juli 2001 ett motiverat yttrande till Republiken Italien, i vilket den upprepade anmärkningarna som hade angetts i den formella underrättelsen och uppmanade medlemsstaten att inom två månader från delgivningen av det motiverade yttrandet vidta nödvändiga åtgärder för att följa detta yttrande.

9. Eftersom kommissionen inte erhöll något svar från de italienska myndigheterna beslutade den att väcka förevarande talan.

10. Republiken Italien har inte bestridit de påtalade anmärkningarna. Den har haft för avsikt att ändra, på det sätt som angetts av kommissionen, bland annat artiklarna 5 och 6 i presidentdekretet, avseende bedömningen av vissa projekts inverkan på miljön respektive skyddet av områden som inte är särskilt skyddade områden samt att införliva artikel 5 i livsmiljödirektivet genom att införa en artikel 4a i nämnda dekret. Det råder dock oenighet mellan regionerna och den italienska staten i fråga om vilken myndighet som är behörig att vidta åtgärder på området.

11. Domstolen erinrar om att enligt fast rättspraxis skall förekomsten av ett fördragsbrott bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angivits i det motiverade yttrandet (se bland annat dom av den 6 december 2001 i mål C-148/00, kommissionen mot Italien, REG 2001, s. I-9823, punkt 7). En medlemsstat kan inte åberopa bestämmelser, praxis eller förhållanden i sin interna rättsordning som grund för att underlåta att genomföra ett direktiv inom den föreskrivna fristen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2001 i mål C-276/98, kommissionen mot Portugal, REG 2001, s. I-1699, punkt 20, och av den 28 november 2002 i mål C-392/01, kommissionen mot Spanien, REG 2002, s. I-11111, punkt 9).

12. Enligt artikel 6.3 i livsmiljödirektivet är det emellertid inte tillåtet att från direktivets tillämpningsområde utesluta projekt som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av ett område om de kan påverka detta på ett betydande sätt. I artikel 7 i nämnda direktiv föreskrivs bland annat att artikel 6.2 i detta direktiv skall tillämpas på de särskilda skyddsområden som utsetts med stöd av rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (EGT L 103, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 161). I artikel 5 i livsmiljödirektivet föreskrivs att under medlemsstatens och kommissionens bilaterala samrådsperiod och i avvaktan på rådets beslut skall det berörda området omfattas av skyddsbestämmelserna i artikel 6.2 i nämnda direktiv.

13. Eftersom artiklarna 5, 6 och 7 i livsmiljödirektivet inte har införlivats till fullo inom den i det motiverade yttrandet föreskrivna fristen, skall kommissionens talan anses välgrundad.

14. Domstolen konstaterar följaktligen att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 5, 6 och 7 i nämnda direktiv, genom att anta bestämmelser för införlivande av nämnda direktiv i vilka

15. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Italien skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom den senare har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (tredje avdelningen) följande dom:

1) Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 5, 6 och 7 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, genom att anta bestämmelser för införlivande av nämnda direktiv i vilka

2) Republiken Italien skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rattegångsspråk: italienska.