Domstolens dom (tredje avdelningen) den 16 oktober 2003
I mål C-423/02,
DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J.-P. Puissochet samt domarna F. Macken (referent) och J.N. Cunha Rodrigues, generaladvokat: J. Mischo, justitiesekreterare: R. Grass,
med hänsyn till referentens rapport,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Bakgrund och det administrativa förfarandet
Talan
Rättegångskostnader
1. Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 22 november 2002, med stöd av artikel 226 EG väckt talan om fastställelse av att Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 18 i rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall (EGT L 182, s. 1) genom att inte anta alla de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet, eller i vart fall genom att inte underrätta kommissionen om sådana åtgärder.
2. Enligt artikel 1 i direktiv 1999/31 är direktivets målsättning att genom stränga operativa och tekniska krav på avfall och deponier tillhandahålla åtgärder, förfaranden och ledning för att förebygga eller så långt möjligt minska avfallsdeponeringens negativa effekter på miljön.
3. Artikel 18 i nämnda direktiv har följande lydelse:
4. Direktiv 1999/31 trädde i kraft den 16 juli 1999.
5. I enlighet med det i artikel 226 första stycket EG angivna förfarandet riktade kommissionen genom skrivelse av den 21 mars 2002, efter att ha givit Förenade kungariket tillfälle att yttra sig, ett motiverat yttrande till denna medlemsstat och uppmanade den att inom två månader från delgivningen av detta yttrande vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter enligt direktivet.
6. Kommissionen uppgav i det motiverade yttrandet att de åtgärder som var nödvändiga för att genomföra direktivet ännu inte hade vidtagits i England, Wales, Skottland, Nordirland och Gibraltar. I vart fall hade kommissionen inte underrättats om dessa åtgärder.
7. Förenade kungariket medgav i sitt svar av den 4 juni 2002 att direktiv 1999/31 inte fullständigt hade införlivats före utgången av den däri föreskrivna fristen, det vill säga den 16 juli 2001.
8. Förenade kungariket meddelade emellertid att direktivet skulle införlivas genom följande åtgärder:
9. Kommissionen ansåg att direktiv 1999/31 inte hade införlivats fullt ut i Förenade kungariket inom den frist som föreskrivits i det motiverade yttrandet och väckte därför förevarande talan.
10. Kommissionen anser att även om Förenade kungariket har informerat kommissionen om hur införlivandet av direktiv 1999/31 fortskrider har nämnda direktiv likväl inte införlivats fullt ut i hela Förenade kungariket i enlighet med föreskrifterna i artikel 18 i direktivet.
11. Kommissionen har anfört att de brittiska myndigheterna var skyldiga att i tid inleda de förfaranden som var nödvändiga för att införliva direktiv 1999/31 med den nationella rättsordningen så att dessa förfaranden, oavsett deras art, skulle kunna avslutas inom den föreskrivna fristen.
12. Förenade kungarikets regering har inte bestridit fördragsbrottet och har medgivit att det finns grund för kommissionens talan. Förenade kungarikets regering har därvid, liksom under det administrativa förfarandet, anfört att bestämmelser som är avsedda att slutföra införlivandet av direktiv 1999/31 är under antagande i England, Wales, Skottland och Nordirland.
13. Domstolen erinrar om att enligt fast rättspraxis skall förekomsten av ett fördragsbrott bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angivits i det motiverade yttrandet (se bland annat dom av den 20 mars 2003 i mål C-143/02, kommissionen mot Italien, REG 2003, s. I-2877, punkt 11, och av den 12 juni 2003 i mål C-446/01, kommissionen mot Spanien, REG 2003, s. I-6053, punkt 15).
14. Förenade kungariket har medgivit att alla de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att följa direktiv 1999/31 inte hade antagits inom den frist som föreskrevs i det motiverade yttrandet. Kommissionens talan skall följaktligen anses välgrundad.
15. Domstolen fastställer således att Förenade konungariket Stprbritannien och Nordirland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 18 i direktiv 1999/31 genom att inte anta alla de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa nämnda direktiv.
16. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Förenade kungariket skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Förenade kungariket har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (tredje avdelningen) följande dom:
1) Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 18 i rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall genom att inte anta alla de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa nämnda direktiv.
2) Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland skall ersätta rättegångskostnaderna.
1 Rättegångsspråk: engelska.