Förslag till avgörande av generaladvokat Luís Liguel Poiares Pessoa Maduro föredraget den 25 mars 2004

1 Originalspråk: portugisiska.

2 EGT L 162, s. 1.

3 EGT L 359, s. 1.

4 EGT L 139, s. 1.

5 I artikel 13 i samma förordning anges att artikel 14 skall gälla från och med overgangsperiodens utgång.

6 Se artikel 15.1 där det särskilt anges att [s]edlar och mynt i nationella valutaenheter enligt artikel 6.1 skall fortsätta att vara lagliga betalningsmedel inom sina territoriella gränser under högst sex månader efter övergångsperiodens utgång.

7 Se, exempelvis, dom av den 13 november 1990 i mål C-331/88, Fedesa m.fl. (REG 1990, s. I-4023), punkterna 7?11, av den 29 februari 1996 i mål C-110/94, Inzo mot belgiska staten (REG 1996, s. I-857), punkt 21, och dom av den 20 mars 1997 i mål C-24/95, Land Rheinland-Pfalz mot Alean Deutschland (REG 1997, s. I-1591), punkterna 29?37.

8 I skälen 5 och 7 i förordning nr 1103/97 nämns uttryckligen behovet av att beakta konsumenternas situation vid övergången till euron.

9 Se dom av den 16 juni 1998 i mål C-162/96, Racke mot Haupzollamt Mainz (REG 1998, s. I-3655), punkt 49.

10 Se skäl 5 i förordning nr 1103/97.

11 I skäl 7 förklaras att [bestämmelserna om kontinuitet [endast lean] uppfylla sitt syfte att åstadkomma rättssäkerhet och insyn för ekonomiska aktörer, / synnerhet konsumenter, om de träder i kraft så snart som möjligt (min kursivering).

12 I artikel 4.2 EG fastslås att [p]arallellt härmed och i enlighet med detta fördrag samt den tidsplan och de förfaranden som anges i fördraget skall denna verksamhet [medlemsstaternas och gemenskapens] omfatta en oåterkallelig låsning av växelkurserna som skall leda till att en gemensam valuta, ecun, införs och till att en gemensam pennins- och valutapolitik fastställs och bedrivs; denna politik skall ha som huvudmål att upprätthålla prisstabilitet (min kursivering).

13 I viss nationell lagstiftning som syftar till att garantera att nationella rättsliga och monetära system är förenliga med euroförordningarna föreskrivs denna neutralitetsprincip uttryckligen avseende befintliga rättsliga instrument. Detta är exempelvis fallet i artikel 6 i den spanska lagen nr 46/98 av den 17 december 1998 om införandet av euron, där det föreskrivs att ersättandet av pesetan med euron [inte skall] förändra värdet på lån eller skulder, vars värde oberoende av deras art, utan avbrott, förblir detsamma som det värde de hade vid tidpunkten för övergången (inofficiell översättning).

14 Till vilka skäl 7 i förordning nr 1103/97 uttryckligen hänvisar.

15 Denna fråga är föremål för en livlig debatt i tyska juristkretsar. Se Ritter, Jan Wilhelm, Euro-Einführung und IPR unter besonderer Berücksichtigung nachehelicher Unterhaltsverträge, Lang, Frankfurt a. M., 2003, s. 91-117, särskilt s. 117, oen Hahn, Marie-Therese, Europäische Währungsumstellung und Vertragskontinuität, eine Rechtsvergleichende Analyse aus der Perspektive Deutschtands, Frankreichs und Großbritanniens unter Berücksichtigung der Verordnung (EG) Nr. 1103/97, Lang, Krankfurt a. M., 1999, s. 101-114.

16 Med det självklara undantag som anges i artikel 3 avseende eventuella överenskommelser om motsatsen mellan de berörda parterna.

17 Se skäl 8 i förordning nr 1103/97, där det sias fast att införandet av euron innebär en förändring av varje deltagande medlemsstats monetära lagstiftning.

18 Denna ändring följer av en matematisk multiplikationseffekt som medför att den lilla förändring som följer av omräkningen och avrundningen av ett enhetspris ökar i det slutliga belopp som skall betalas i proportion till hur många enheter som har köpts.

19 Martin Mélendez, Maria Teresa, El Euro — Paridad, continuidad, conversión y redondeo, La Ley, Madrid, 2001, s. 234-238, innehåller exempel på äldre avrundningsbestämmelser i Spanien under 1800-talet och på 1900-talet i Förenade kungariket.

20 The Introduction of the euro and the rounding of currency amounts, DGII/C4-SP(99), uppdaterad februari 1999, s. 10.

21 I artikel 2 i förordning nr 974/98 föreskrivs att [f]rån och med den 1 januari 1999 skall de deltagande medlemsstaternas valuta vara euron. Valutaenheten skall vara en euro. En curo skall delas upp i etthundra cent. I artikel 3 i samma förordning föreskrivs att [v]arje deltagande medlemsstats valuta skall till omräkningskurscn ersättas med euron.

22 Begreppet mellanliggande uträkningar nämns uttryckligen i skäl 11 i förordning nr 1103/97.

23 Min kursivering.

24 Min kursivering.

25 1 artikel 4.4 fastställs även hur omräkningen frän en nationell valutaenhet till en annan skall ske. Den frågan saknar givetvis betydelse i förevarande mål.

26 1 artikel 4 nämns avrundning endast i två fall som båda faller utanför ramen för bedömningen i förevarande mål. För det första föreskrivs i artikel 4.2 att omräkningskurserna, som enligt artikel 4.1 skall fastställas med sex signifikanta siffror, inte får avrundas eller avkortas vid omräkning. Denna hänvisning gäller givetvis inte avrundningen av penningbelopp efter en omräkning till euro. För det andra anges detaljerade regler i artikel 4.4, däribland en regel om avrundning vid omräkning av penningbelopp från en nationell valutaenhet till en annan. Även denna regel faller utanför ramen för bedömningen i förevarande mål.

27 Det faktum att förordning nr 1103/97 innehåller föreskrifter om en avrundning uppåt när omräkningen ger ett resultat som ligger exakt mitt emellan två belopp innebär att det är mer sannolikt att avrundningen sker uppåt än nedåt. Antalet telefonsamtal vars enskilda Kostnad (vilken utgör ett belopp som skall redovisas) kan avrundas uppåt kommer med andra ord att tendera att vara större än de som kan avrundas nedåt. Denna effekt kommer dock att vara försumbar och följer, vilket är det viktigaste, av att artikel 5 i förordningen i sig innehåller föreskrifter om en avrundning uppåt när omräkningen av det belopp som skall betalas eller redovisas ger ett resultat som ligger exakt mitt emellan två belopp.

28 Risken för att ensidiga avrundningar till närmaste cent i fråga om enhetspriser, särskilt inom telekommunikationsområdet, skulle fa betydande konsekvenser för det slutliga belopp som skall betalas av konsumenter uppfattades på ett korrekt sätt av en del medlemsstater. Denna risk motiverar dessutom bestämmelser 1 nationell lagstiftning som syftar till att förbereda de nationella rättsordningarna för införandet av euron. Ett bra exempel är artikel 11.2 i den spanska lagen nr 46/1998 av den 17 december, ändrad genom lag nr 9/2001 av den 4 juni 2001, i vilken det föreskrivs att enhetspriser, inklusive priser för telekommunikation, skall anges med sex decimaler efter omräkningen.

29 Detta kan belysas med exemplet O2:s konsument X, som varje manad ringer sammanlagt 420 minuter till taxan Genion Home (i genomsnitt 14 minuter om dagen). För att betrakta samtliga fjorton minutpriser som jämbördiga, i linje med O2:s resonemang, måste vi anta att dess. 420 minuter fördelas lika mellan de 14 olika minutpriserna, vilket ger 30 minuter till varie minutpris under månaden. Efter de uträkningar som Krävs kan det konstateras att konsumenten X till följd av omräkningen och den påföljande, av 02 ensidigt införda, avrundningen till närmaste cent av de olika priserna, tvingas betala 0,22 DEM mer (vid omräkning till curo motsvarande 0,11 EUR) för telefonsamtalen än före omräkningen till euro. Det ter sig nästan överflödigt att peka på storleksordningen av de siffror som blir aktuella när denna till synes obetydliga ökning av vad konsument X skall betala multipliceras med det totala antalet kunder hos 02 som använder taxan Genion Home.

30 Om O2 hade följt samma linje skulle dess uttryckligen uttalade intresse av att garantera konsumentens möjlighet att jämföra de minutpriser som olika telefonoperatörer erbjuder vara överflödigt.