Förslag till avgörande av generaladvokat Francis G. Jacobs föredraget den 27 september 2005

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om m so! vensförfaranden (EGT L 160, s. 1).

3 Bakgrunden ges i generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomcrs forslag till avgörande i mal C-1/04, Staubitz-Schreiber, föredraget den 6 september 2005, dom av den 17 januari 2006, REG 2006, s. I-701, s. I-703. Se även M. Balz, The European Convention on Insolvency Proceedings, American Bankruptcy Law journal. 1996, s. 485, pa s. 529, I. Fletcher, Insolvency in Private International Law (1999) (nedan kallat Fletcher), s. 298--301, samt P. Burbidge, Cross border insolvency within the European Union: dawn of a new era, European Law Review. 2002, s. 589, pa s. 591.

4 Skillnaderna beskrivs och förklaras under punkt 1.22 och 1.23 i G. Moss, I. Fletcher och S. Isaacs, The EC Regulation on Insolvency Proceedings; A Commentary and Annotated Guide (2002) (nedan kallat Moss, Fletcher och Isaacs). Se även M. Virgós och F. Garcimartín, The European Insolvency Regulation: Law and Practice (2004) (nedan kallat Virgós och Garcimartín), punkt 48 a.

5 Virgós-Schmit rapporten som gav upphov till mänga av skälen i ingressen till förordningen offentliggjordes aldrig i Europeiska gemenskapernas ojjiciella tidning trots att den finns som ett dokument från Europeiska rñdets mote den 8 juli 1996 — 6500/1/96. Den slutliga versionen av den engelska fulltextversionen återges däremot i Moss, Fletcher och Isaacs. Se även artikel av M. Balz som omnämns under fotnot 3 (nedan kallat Balz). Balz var ordförande i Europeiska rådets konkursarbetsgrupp som utarbetade konventionen. Han har framfört att Virgós-Schmitrapporten blev föremål Fór mycket debatt och gotikändes av expertdclegaterna men antogs aldrig, till skillnad från konventionen, formellt av Europeiska rådet. Trots detta kommer den att få avsevärd auktoritet/tyngd för domstolarna t medlemsstaterna (fotnot 51).

6 På samma sätt har domstolen vid ett flertal tillfallen åberopat de förklarande rapporterna om Brysselkonventionen (huvudsakligen Jenardrapporten om konventionen om domstols behörighet och verkställighet av domar på det civil- och handelsrättsliga området (EGT C 59, 1979, s. 1) samt Schlosser-rapporten om konventionen om Konungariket Danmark, Irland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland till Brysselkonventionen (EGT C 59, 1979, s. 71)).

7 Förbundsrepubliken Tysklands och Republiken Finlands initiativ om antagande av en rådsförordning om insolvensförfaranden som förelades rådet den 26 maj 1999 (EGT C 221, s. 8).

8 Artikel 1.1.

9 Se vidare punkt 117 nedan.

10 Sedan de förhållanden som gett upphov till tvisten vid den nationella domstolen inträffade har bilagorna till förordningen ändrats genom rådets förordning (EG) nr 603/2005 av den 12 april 2005 (EUT L 100, s. 1). Ändringarna saknatavgörande betydelse för förevarande mål. Se vidare under fotnot 14.

11 The Office of the Director of Corporate enforcement inrattades i november 2001 med stöd av Company Law Enforcement Act från 2001. Enligt denna lag skalt Director for Corporate Enforcement svara for alt uppmuntra efterlevnaden av bolagsrãtten samt för att utreda och overvaka misstankta övertradelser av lagen.

12 Se även Virgós-Schmitrapporten däľ följande anges: Alla de förfaranden som finns förtecknade i bilaga A för med sig två slutliga konsekvenser: att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses. Emellertid skulle störningar uppstå om konventionen fick tillämpas först efter det att dessa följder inträtt. Den inledande fasen av insolvensförfarandet skulle därigenom kunna uteslutas från konventionens ordning för internationellt samarbete. Nämnda konsekvenser utgör en förutsättning för att ett visst förfarande skall finnas med i förteckningen i bilaga A. När ett förfarande finns med är det tillräckligt att förfarandet har inletts för att denna konvention redan från början skall äga tillämpning (punkt 50). Enligt Balz uppställs vidare inget krav på att samtliga rekvisit for ett insolvensförfarande skall vara uppfyllda vid tidpunkten för inledandel. Om en förvaltare till exempel utses efter det att förfarandet har inletts, tillämpas konventionen på nämnda förfarande från tidpunkten för dess inledande (s. 501).

13 Se ovan punkt 15.

14 Det kan noteras att en kommentator från Förenade kungariket indirekt intog denna ståndpunkt i fraga om konventionen nar han redogjorde för de verkningar ett interimistiskt förordnande av en förvaltare får i Förenade kungariket. Vid den tidpunkten fanns inte provisional liquidator med i förteckningen i bilaga C for Förenade kungarikets del (detta har sedan dess ändrats genom förordning nr 603/2005 (ovan fotnot 10)). Fletcher menar att följande sitali galla i fråga om den definition som finns i artikel 2 f: Sålunda kan ett avgörande varigenom ett insolvensförfarande inleds medges extraterritoriell verkan aven om avgörandet inte ar slutligt under förutsättning att dess rättsverkan inte har skjutits upp av den domstol där avgörandet fattades. Därmed skulle man kunna sluta sig till alt detta blir följden av att en domstol i Förenade kungariket interimistiskt utser en förvaltare. Emellertid bör man hälla i minnet att erkännande enligt artikel 16 enbart medges for insolvensförfaranden som faller inom ramen för konventionens tillämpningsområde och vilka uttryckligen anges i dess bilagor. Dä provisional liquidator inte finns med bland de kategorier av personer vars uppgifter förtecknats i bilaga C. är automatiskt erkännande av ett sådant förordnande uteslutet (sidorna 283 och 284).

15 Det kan noteras att artikel 38 under kapitel 111 i förordningen har rubriken Säkerhetsåtgärder.

16 Det forefaller som om ett bolag med stod av irländsk ratt under vissa omständigheter tvängsmässigt kan försättas i konkurs av en domstol, även om bolaget inte är insolvent.

17 Virgós och Garcimartín, punkt 36. se även Virgos-Schmit rapporten, punkterna 49 och 50, Moss. Fletcher och Isaacs, punkterna 3.02 och 8.07, Balz, s. 502. Situationen ser något annorlunda ut vad galler insolvenskriteriet, eftersom nämnda kriterium också maste vara uppfyllt i ett fall där ett förfarande som finns med i förteckningen i bilaga A kan tillämpas både när insolvens är fastställt och när det inte är fastställt. Enligt min uppfattning aktualiseras delta emellertid inte i förevarande mal, se punkt 81 ovan.

18 Som jag redogjort för ovan under punkt 22.

19 Se min redogörelse ovan tinder punkt 10.

20 Se ovan punkt 77.

21 Punlct 135, min kursivering.

22 Under förutsättning alt det undantag för ordre public som stadfästs i artikel 26 inte åberopas. Artikel 26 ar föremal för den hänskjutande domstolens femte fråga i förevarande mål.

23 Skälen för detta ar delvis historiska. Virgos och Garcimartin förklarar att medlemsstaterna nar man förhandlade om att omvandla konventionen till en förordning, beslutade att i ingressen till denna inkorporera de beståndsdelar i Virgos-Scliinit-rapportcn som ansågs äga särskild relevans för säkerställandet av en riktig forståelse av förordningens föreskrifter (punkt 48 a).

24 Virgós-Schmitrapporten, punkt 202.2, se även punkterna 79, 215 och 220; Moss, Fletcher och Isaacs, punkterna 5.38, 8.47, 8.48 samt 8.205; Virgós och Garcimartín, punkterna 70 och 402; Balz, punkterna 505 och 513; samt Fletcher, s. 288.

25 Se Virgós-Schmitrapporten, punkt 202, och Fletcher, punkterna 288-289.

26 Punkt 75. Balz uttrycker detta på ett något annorlunda salt: Vad beträffar ett sate som egentligen bara utgörs av en postbox, kommer huvudkontoret att anses utgöra platsen för de huvudsakliga intressena (s. 504).

27 Min kursivering. Se även Virgós-Schmitrapporten, punkt 76, Virgos och Garcimartin, punkt 61, och Balz, s. 503.

28 Se, för en intressant redogörelse för bakgrunden till begreppet platsen för huvudsakliga intressen, Virgós och Garcimartin, punkt 46.

29 Virgós-Schmitrapporten, punkt 75, Moss, Fletcher och Isaacs, punkt 3.10, samt Virgós och Garcimartín, punkt 53.

30 Det uppställs en rad krav, som har sitt ursprung i EGlagstiftning, när det gäller bolagens skyldighet att redovisa förfaranden som tillämpas vid tillsättningen av företagsledning och de förhållanden som råder mellan moder- och dotterbolag. Emellertid tillämpas inte samtliga dessa krav på alla bolag. Kraven varierar beroende på huruvida de aktuella bolagen är statliga eller privata, och vad beträffar de statliga bolagen också beroende av huruvida dessa är börsnoterade eller inte. Dessutom är det ofrånkomligt att ett bolags offentliggjorda årsredovisning får en återblickande karaktär, eftersom redovisningen av naturliga skäl förbereds och offentliggörs efter del att den tidsperiod dessa avser har löpt ut. Följaktligen är inte redovisningarna till någon hjälp för bolagets potentiella borgenärer när de sistnämnda skall avgöra var platsen för det aktuella bolagets huvudsakliga intressen faktiskt finns eller var det påstås vara lokaliserat.

31 Detta är kanske anledningen till att Virgós och Garcimartín intar följande ståndpunkt: när det gäller dotterbolag skall den relevanta anknytningen anses finnas på den plats (t.ex. ett huvudkontor) där dotterbolagets huvudsakliga förvaltning sker. Den omständigheten att beslut i dotterbolaget fattas på grundval av instruktioner från dess moderbolag eller från dess aktieinnehavare som har hemvist på annan ort, inverkatinte på regeln om internationell behörighet avseende bolaget (punkt 51). Se också Virgós och Garcimartín, punkt 61.

32 Moss, Fletcher och Isaacs, punkt 3.11.

33 Virgós-Schmitrapporten, punkt 75.

34 Punkt 204.

35 Dom av den 28 mars 2000 i mil C-7/98, Krombach (RFG 2000. s. I-1935), se vidare nedan punkt 138. Se även domen av den 11 maj 2000 i mål C-38/98, Renault (RFG 2000, s. I-2973).

36 Motsvarande bestämmelse i rådets förordning nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar pä privaträttens omräde (FGT 1. 12, 2001, s. 1), återfinns i artikel 34.1. Denna bestämmelse skiljer sig emellertid frän artikel 27.1 i konventionen, eftersom det däri, precis som i artikel 26 i förordningen om insolvensförfaranden. föreskrivs att erkännande av ett beslut mäste vara uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen för att på den grunden kunna vägras.

37 Punkt 21 i domskalen.

38 Punkterna 22, 23 och 42.

39 Punkt 205.

40 Punkt 23 i domskälen, som jag redogjort for ovan under punkt 138.

41 Punkterna 25--27 i domskälen.

42 Se särskilt punkterna 38, 39 och 42 44 i domskälen.

43 Punkt 206.

44 Se Virgós och Garcunartin, punkt 406.

45 Virgós-Schmitrapporten, punkt 207.

46 Punkt 207.

47 Det bor noteras att den hänskjutande domstolen i sin begäran om förhandsavgörande har anfört att det i själva verket förhåller sig sa vad gäller irländsk ratt: i en liknande situation skulle den ifrågavarande domstolen inte upprätthålla ett sådant beslut som en domstol eller ett förvaltningsorgan inom dess jurisdiktion hade fattat. Domstolen skulle ha bedomt att åsidosättandet av kravet på opartisk rättegång i sig måste betraktas som så uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen att den skulle slå fast att beslutet inte behörigen hade fattats och därmed förklara det som ogiltigt. Denna situation skulle heller inte kunna avhjälpas av den omstandigheten att beslutet kunde ha tagits upp till ny prövning vid samma domstol. fit sådant gravt åsidosättande av principen om en opartisk rättegång skulle ha fördärvat bela förfarandet.°

48 Punkt 207.