Förslag till avgörande av generaladvokat M. Poiares Maduro föredraget den 25 oktober 2005

1 Originalspråk: portugisiska.

2 EGT L 382, s. 17, svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150, nedan kallat direktiv 86/653 eller direktivet.

3 Man har därefter antagit ett nytt lagstiftningsdekret, nr 65 av den 15 februari 1999. Dekretet innebär ändring på flera punkter av bestämmelserna om agenturavtal, och syftar till att åstadkomma ett mer troget införlivande av direktiv 86/653. Härigenom ändrades första stycket i artikel 1751 i civillagen, som gavs följande lydelse: Vid upphörandet av avtalet skall huvudmannen till handelsagenten betala ett gottgörelsebelopp, om följande villkor är uppfyllda. Dessutom infördes ett nytt stycke, i vilket angavs att gottgörelse även skulle betalas för det fall avtalet upphörde med anledning av handelsagentens död.

4 Direktiv 86/653 har redan tolkats av domstolen, nämligen i i dom av den 12 december 1996 i mål C-104/95, Kontogeorgas (REG 1996, s. I-6643), av den 30 april 1998 i mål C-215/97, Bellone (REG 1998, s. I-2191), av den 13 juli 2000 i mål C-456/98, Centrosteel (REG 2000, s. I-6007), och av den 6 mars 2003 i mål C-485/01, Caprini (REG 2003, s. I-2371). Artiklarna 17 och 19 i direktivet har blivit föremål för en direkt analys i dom av den 9 november 2000 i mål C-381/98, Ingmar (REG 2000, s. I-9305). Generaladvokaten Geelhoed har nyligen, den 28 april 2005, föredragit förslag till avgörande i mål C-3/04, Poseidon Chartering (dom av den 16 mars 2006, REG 2006, s. I-2505, I-2507). De frågor som domstolen hittills har haft att ta ställning till skiljer sig emellertid från dem som Corte suprema di cassazione har ställt i förevarande mål.

5 Se exempelvis Baldi, R., Il contratto di agenzia, 7:e upplagan, Giuffré, Milano, 2001, s. 247 och följande sidor.

6 Se femte skälet i ingressen till direktivet Där hänvisas uttryckligen till behovet av att medge [y]tterligare övergångsperioder … för vissa medlemsstater, som måste göra särskilda insatser för att anpassa sina föreskrifter särskilt vad gäller avgångsvederlag vid hävande av avtal mellan huvudman och handelsagent. Av artikel 22.3 i direktivet framgår att Italien var en av dessa stater och att övergångsperioden förlängts just för införlivandet av de skyldigheter som följer av artikel 17.

7 Denna omständighet framhålls ofta i doktrinen. Se även s. 2 i Rapport om tillämpningen av artikel 17 i rådets direktiv om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (86/653/EEG), KOM/96/364 slutlig.

8 Se Pinto Monteiro, A., Il contratto di agenzia rivisitato. La direttiva CEE N. 86/653, i Diritto privato comunitario, volym I (redaktör: Vito Rizzo), edizioni scientifiche italiane, 1997, s. 252-253, och Gomes, J., O conceito de enriquecimento, o enriquecimento forçado e os vários paradigmas do enriquecimento sem causa, Publicações Universidade Católica, Porto, 1998, s. 279-282.

9 Se särskilt artikel 10 i direktiv 86/653 beträffande den tidpunkt då rätten till provision uppstår.

10 Artikel 18 i direktivet syftar parallellt härmed till att undvika att handelsagenten otillbörligen tillskansar sig en gottgörelse, i det fall att det är handelsagenten själv som är ansvarig för att avtalet upphört, eller när handelsagenten får en annan, funktionellt likvärdig ersättning för de anskaffade kunderna.

11 I doktrinen har anförts att begränsningen av den fria partsviljan har sin grund i paternalistiska skäl beroende på den ojämlika ställning som parterna har i avtalsförhållandet. Syftet är att undvika att handelsagentens beroendeställning och begränsade informationstillgång hindrar denne från att fatta bästa möjliga beslut för honom själv. Se exempelvis v. Hoyningen-Huene, G., i Münchener Kommentar zum Handelsgesetzbuch, kommentar till § 89b, nr 188, s. 1174, C. H. Beck, München, 1996, och Cunha, C., A indemnização de clientela do agente comercial, 2003, Coimbra Editora, s. 346 och följande sidor.

12 Se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Ingmar, punkterna 21 och 22.

13 Denna tolkning har förespråkats i italiensk doktrin, se exempelvis bland de senare verken, Sordi, P., La contrattazione collettiva e l'indennità di cessazione del rapporto nel contratto di agenzia, i Massimario di giurisprudenza del lavoro, 2001, s. 546 och följande sidor, särskilt s. 548, och det därefter publicerade verket av samme författare, Sordi, P., L'invalidità degli accordi del 1992 sull'indennità di cessazione del rapporto di agenzia, i Giustizia civile, 2002, s. 487. För uppfattningen att bestämmelserna i kollektivavtalet saknar verkan då de är oförenliga med artikel 1751 i civillagen och med artikel 17.2 i direktiv 86/653, se Baldi, R, Il contrato di agenzia, op. cit., s. 266, särskilt s. 278-282. Detta synsätt har även anammats av vissa italienska domstolar, vilka dock är i minoritet i detta avseende, såsom framgår av de uppgifter som Corte suprema di cassazione har lämnat i begäran om förhandsavgörande.

14 Se domarna i de ovannämnda målen Bellone, punkterna 13 och 17, och Ingmar, punkterna 20 och 23.

15 Se i synnerhet Baldi, R., Il contratto d'agenzia, op. cit., s. 268.

16 Dom av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C-397/01– C-403/01, Pfeiffer m.fl. (REG 2004, s. I-8835), punkt 113.

17 De Cupis, A., Il danno - Teoria generale della responsabilità civile, volym I, 3:e upplagan, Giuffrè, Milano, 1979, s. 297, har påpekat att man vid beräkningen av denna typ av skada måste bedöma huruvida en viss fördel skulle ha uppkommit eller inte … Då det är fråga om hypotetiska bedömningar kan man inte slå fast något med absolut säkerhet utan man får nöja sig med en relativ säkerhet, det vill säga en grundad och rimlig bedömning (min översättning).

18 Se, för ett motsvarande synsätt, Bocchiola, M., Perdita di una chance e certezza del danno, i Rivista trimestrale di diritto e procedura civile, anno XXX (1976), s. 55 och följande sidor, särskilt s. 60 och 61, där det påpekas att eftersom säkerheten endast är relativ, både vad gäller bedömningen av förlusten av en chans och bedömningen av utebliven vinst, sammanfaller de båda fallen med varandra och överlappar praktiskt taget varandra (min översättning).

19 Se dom av Corte suprema di cassazione av den 29 april 1993, nr 5026, i Giurisprudenza italiana, 1994, Parte prima, sez. I, s. 234 och följande sidor, särskilt s. 241, med kommentar av A. Musy.

20 Detta har påpekats av kommissionen i Rapport om tillämp ningen av artikel 17 i rådets direktiv om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (ovan fotnot 7), s. 3–5.