Domstolens dom (första avdelningen) den 6 april 2006
I mål C-274/04, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Finanzgericht Hamburg (Tyskland), genom beslut av den 16 juni 2004 som inkom till domstolen den 28 juni 2004, i målet
DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna K. Schiemann, N. Colneric, E. Juhász (referent) och E. Levits, generaladvokat: P. Léger, justitiesekreterare: handläggaren K. Sztranc,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 16 juni 2005,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: ED & F Man Sugar Ltd, genom H.-J. Prieß och M. Niestedt, Rechtsanwälte, Hauptzollamt Hamburg-Jonas, genom G. Seber, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom G. Braun, i egenskap av ombud,
och efter att den 29 september 2005 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
De gemenskapsrättsliga bestämmelserna
Den nationella lagstiftningen
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av den första frågan
Prövning av den andra frågan
Rättegångskostnader
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 11.1 och 11.3 i kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 av den 27 november 1987 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 351, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 24, s. 216), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 2945/94 av den 2 december 1994 (EGT L 310, s. 57; svensk specialutgåva, område 3, volym 63, s. 83) (nedan kallad förordning nr 3665/87).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan ED & F Man Sugar Ltd (nedan kallat ED & F Man Sugar) och Hauptzollamt Hamburg-Jonas (nedan kallad Hauptzollamt) avseende den senares tillämpning av den sanktion som föreskrivs i artikel 11.1 första stycket a i förordning nr 3665/87 på detta bolag efter beslut om återbetalning av det beviljade bidraget fattade med stöd av artikel 11.3 i denna förordning.
3. Första–tredje och femte skälen i förordning nr 2945/94 är avfattade på följande sätt:
4. I artikel 3.1 och 3.5 i förordning nr 3665/87 föreskrivs följande:
5. I artikel 5.1 första stycket i förordning nr 3665/87 föreskrivs följande:
6. Artikel 11.1 första–fjärde styckena och femte stycket första meningen samt artikel 11.3 i förordning nr 3665/87 har följande lydelse:
7. I 48 § i Verwaltungsverfahrensgesetz (förvaltningsprocesslagen) av den 25 maj 1976 (BGB1. 1976 I, s. 1253) föreskrivs följande:
8. 51 § i sagda lag har följande lydelse:
9. I februari 1998 lämnade ED & F Man Sugar till den behöriga tyska tullmyndigheten fyra exportdeklarationer avseende export av totalt 100 ton vitsocker till Polen, för vilket det ansökte om exportbidrag. Genom fyra beslut av den 6 april 1998 beviljade Hauptzollamt ED & F Man Sugar de begärda bidragen.
10. Efter undersökningar som hade genomförts av Zollkriminalamt Köln (tullkriminalen i Köln), där det framkom uppgifter som tydde på att vitsocker som skulle ha exporterats till Polen, Republiken Tjeckien och Schweiz inte hade nått destinationslandet, fastslog Hauptzollamt inom ramen för en härav föranledd prövning av ED & F Man Sugars ankomstbevis att dessa bevis inte visade att varorna hade övergått till fri omsättning i Polen utan att de endast visade att de var föremål för ett förädlingsförfarande. ED & F Man Sugar har förklarat att det inte kunde tillhandahålla ytterligare upplysningar om denna export, eftersom det inte hade kunnat erhålla dessa från sin avtalspartner. Genom fyra beslut om rättelse av den 17 april 2000 begärde Hauptzollamt med stöd av artikel 11.3 första stycket i förordning nr 3665/87 jämförd med artikel 5.1 första stycket a i samma förordning återbetalning av de bidrag som hade utbetalats till ED & F Man Sugar (nedan kallade besluten om återbetalning), som återbetalade det begärda beloppet utan att överklaga besluten.
11. Därefter förordnade Hauptzollamt, genom fyra beslut av den 5 juni 2000 (nedan kallade sanktionsbesluten), med tillämpning av artikel 11.1 första stycket a i förordning nr 3665/87 om sanktioner mot ED & F Man Sugar. Hauptzollamt fann att det, på grund av att återbetalningsbesluten hade vunnit laga kraft, var utrett att detta företag hade ansökt om ett bidrag som var större än det hade rätt till.
12. Efter det att Hauptzollamt hade avslagit ED & F Man Sugars begäran om omprövning av nämnda sanktionsbeslut, gav det senare in ett överklagande hos den hänskjutande domstolen och gjorde därvid gällande att Hauptzollamt inte hade rätt att besluta om en sanktion mot ED & F Man Sugar, eftersom Hauptzollamt inte var behörig att begära återbetalning av exportbidraget. Enligt bolaget hade domstolen i dom av den 14 december 2000 i mål C-110/99, Emsland-Stärke (REG 2000, s. I11569) slagit fast att enligt artikel 5.1 i förordning nr 3665/87 får bevis för varans omsättning i destinationslandet endast begäras innan exportbidraget betalas ut. Vid dessa förhållanden fann den nationella domstolen att den därvid anhängiggjorda tvisten fordrade en tolkning av gemenskapsrätten, särskilt av artikel 11.1 och 11.3 i förordning nr 3665/87.
13. Finanzgericht Hamburg beslutade således att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
14. Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 41 i sitt förslag till avgörande medför ett sanktionsbeslut, till skillnad från ett beslut om återbetalning som endast syftar till att en ekonomisk förmån som felaktigt erhållits skall återgå, antingen en väsentlig minskning av det tillämpliga bidraget eller, för det fall denna minskning leder till ett negativt belopp, betalning av en sanktionsavgift.
15. Domstolen har i detta hänseende vid upprepade tillfällen funnit att en sanktionsåtgärd, även om den inte är av straffrättslig art, endast kan vidtas om den stöder sig på en klar och tydlig rättslig grund (dom av den 25 september 1984 i mål C-117/83, Könecke, REG 1984, s. 3291, punkt 11, domen i det ovannämnda målet Emsland-Stärke, punkt 56, och dom av den 11 juli 2002 i mål C-210/00, Käserei Champignon Hofmeister, REG 2002, s. I-6453, punkt 52).
16. I artikel 11.1 första stycket i förordning nr 3665/87 föreskrivs att en sanktionsåtgärd skall vidtas om det konstateras att en exportör har ansökt om ett exportbidrag som är större än det som vederbörande har rätt till.
17. Det framgår inte av denna bestämmelse att sagda villkor, som är en nödvändig förutsättning för ett sanktionsbeslut, automatiskt är uppfyllt när ett beslut om återbetalning fattats med stöd av artikel 11.3 första stycket i nämnda förordning eller kan utläsas av omständigheten att den ekonomiska aktören inte har bestritt detta beslut om återbetalning.
18. Legalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen fordrar, inom ramen för kontrollen av lagligheten av ett sanktionsbeslut som fattats enligt artikel 11.1 första stycket i förordning nr 3665/87, att nationella myndigheter och domstolar är i stånd att pröva huruvida exportören har ansökt om ett exportstöd som är större än det som vederbörande har rätt till enligt nämnda bestämmelse, oberoende av det förhållandet att ett föregående beslut om återbetalning enligt artikel 11.3 första stycket i nämnda förordning har vunnit laga kraft.
19. Med anledning av ovanstående skall den första frågan besvaras så, att artikel 11.1 första stycket i förordning nr 3665/87 skall tolkas på så sätt att nationella myndigheter och domstolar är behöriga, inom ramen för ett mål om överklagande av ett sanktionsbeslut som grundar sig på denna bestämmelse, att pröva huruvida exportören har ansökt om ett bidrag som är större än det som vederbörande har rätt till, i den mening som avses i sagda bestämmelse, även om ett beslut om återbetalning enligt artikel 11.3 första stycket i nämnda förordning hade vunnit laga kraft innan sanktionsbeslutet antogs.
20. Mot bakgrund av vad som anförts ovan i samband med prövningen av den första frågan saknas det anledning att besvara den andra frågan.
21. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: tyska.