Förslag till avgörande av generaladvokat C. Stix-Hackl föredraget den 5 oktober 2006

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 129, s. 33; svensk specialutgåva, område 13, volym 19, s. 189) (nedan kallat tredje direktivet).

3 Rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972, om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EGT L 103, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 111) (nedan kallat första direktivet).

4 Rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon, i dess lydelse enligt tredje direktivet (EGT L 8, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 90) (nedan kallat andra direktivet).

5 Artikel 2.1 i andra direktivet.

6 Artikel 1.4 i andra direktivet.

7 Se särskilt det femte skälet i tredje direktivet: Särskilt finns det i vissa medlemsstater luckor i den obligatoriska ansvarsförsäkringens omfattning beträffande passagerare i motorfordon. För att skydda denna särskilt sårbara grupp av skadelidande bör sådana luckor fyllas.

8 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring) (EGT L 181, s. 65) (nedan kallat fjärde direktivet).

9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG av den 11 maj 2005 om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon (EUT L 149, s. 14).

10 Se definitionen i artikel 1 i första direktivet: [E]n branschorganisation som bildats enligt rekommendation nr 5 antagen den 25 januari 1949 av kommittén för vägtransporter under landtransportkommittén inom Förenta nationernas Ekonomiska kommission för Europa och som inom ett land omfattar försäkringsföretag som har auktorisation avseende ansvarsförsäkring för motorfordon.

11 Se ovannämnda bestämmelse i artikel 2.1 i andra direktivet samt beträffande garantifonder artikel 1.4 tredje stycket i andra direktivet.

12 Domstolens beslut (första avdelningen) av den 14 oktober 2002, Withers (C-158/01, REG 2002, s. I-8301).

13 Ovan fotnot 12, punkt 21.

14 Dom av den 30 januari 1985 i mål 143/83, kommissionen mot Danmark (REG 1985, s. 427, punkterna 12 och 13; svensk specialutgåva, s. 31), och av den 26 februari 1991 i mål C-292/89, Antonissen (REG 1991, s. I-745, punkterna 17 och 18; svensk specialutgåva, s. I-55).

15 Den irländska regeringen hänvisar här till en skrivelse av den 4 maj 1990 från direktören för Europeiska kommissionens generaldirektorat för finansiella institut och bolagsrätt, som särskilt nämner att det står helt klart att medlemsstaterna helt uppenbart har en viss frihet att avgöra i vilka fall en person som färdas i eller på ett fordon på ett farligt sätt som fordonstillverkaren inte avsett inte längre kan betraktas som en passagerare, eftersom en definition av begreppet passagerare saknas i direktivet.

16 Dom av den 14 september 2000 i mål C-348/98, Mendes Ferreira och Delgado Correia Ferreira (REG 2000, s. I-6711).

17 Den irländska regeringen har som exempel nämnt rådets direktiv 76/115/EEG av den 18 december 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om förankring av bilbälten i motorfordon (EGT L 24, s. 6; svensk specialutgåva, område 13, volym 4, s. 180); rådets direktiv 77/541/EEG av den 28 juni 1977, om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om bilbälten och fasthållningsanordningar i motorfordon (EGT L 220, s. 95; svensk specialutgåva, område 13, volym 7, s. 235), ändrad genom kommissionens direktiv 90/628/EEG av den 30 oktober 1990 om anpassning till den tekniska utvecklingen av direktiv 77/541/EEG (EGT L 341, s. 1), samt rådets direktiv 91/671/EEG av den 16 december 1991 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om obligatorisk användning av bilbälten i fordon som väger mindre än 3,5 ton (EGT L 373, s. 26; svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 57).

18 Ovan fotnot 16.

19 Domstolen vill dock erinra om att även om det obligatoriska skydd som föreskrivs i artikel 3.1 i första direktivet, såsom den har preciserats och kompletterats i andra direktivet, genom artikel 1 i tredje direktivet har utsträckts till att omfatta personskador som andra personer än föraren råkar ut för, framgår det ... i förevarande dom att nämnda artikel inte innehåller regler om vilken typ av civilrättsligt ansvar som den obligatoriska motorfordonsförsäkringen måste täcka.

20 Definition enligt New Shorter Oxford Dictionary, 1993, som tagits upp av kommissionen.

21 Domen i målet Antonissen (ovan fotnot 14) och dom av den 10 januari 2006 i mål C-402/03, Skov m. fl. (REG 2006, s. I-199).

22 Se analogt domen i det ovannämnda målet Skov, punkt 43.

23 Dom av den 30 juni 2005 i mål C-537/03, Candolin (REG 2005, s. I-5745).

24 Domen i målet Candolin (ovan fotnot 23), punkterna 29 och 30.

25 Se ovan fotnot 9.

26 Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att lagbestämmelser eller villkor i ett försäkringsavtal, som undantar en passagerare från ett sådant försäkringsskydd med hänvisning till att han eller hon visste eller borde ha vetat att föraren vid olyckstillfället var påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel, skall anses ogiltiga när det gäller skadeståndskrav från en sådan passagerare.

27 Om problemen med att konkret fastställa förare, se den mycket instruktiva studien från Centre du droit de la consommation vid universitetet i Louvain, som ägnat sig åt situationen i belgisk rätt: La notion de conducteur sous l'empire de la loi du 21 novembre 1989, Forum de l'assurance 2006.

28 Artikel 2.1 andra stycket i andra direktivet.

29 Artikel 1.4 tredje stycket i andra direktivet.

30 Domen i målet Candolin (ovan fotnot 23).

31 Se ovan fotnot 9.

32 Femtonde skälet i direktiv 2005/14.

33 Se punkt 18 i beslutet i målet Withers (ovan fotnot 12).

34 Femte skälet i tredje direktivet.

35 Se domen i målet Mendes Ferreira (ovan fotnot 16), punkt 34.

36 Femte skälet i tredje direktivet.

37 Se exempelvis när det gäller Frankrike artikel A211-3 i Code des assurances: [T]ransport skall anses vara utförd på ett tillräckligt säkert sätt: a) Vad gäller personbilar, ... när passagerarna transporteras inuti fordonen; b) Vad gäller nyttofordon, när de transporterade personerna har tagit plats antingen inuti förarhytten eller på ett flak med lämmar, antingen inuti en sluten kaross och när deras antal inte överskrider åtta utöver föraren; ... I tillämpningen av ovannämnda bestämmelser räknas barn under tio år endast som hälften ... (min kursivering).

38 Se de domar som fotnot 21 hänvisar till.

39 Den olycka som tvisten vid den nationella domstolen avser inträffade emellertid ... före utgången av den tidsfrist för införlivande som i tredje direktivet hade fastställts för Irland ... Parterna i målet vid den nationella domstolen kan därför inte åberopa detta direktiv i målet vid den nationella domstolen.

40 Dom av den 12 juli 1990 i mål C-188/89, Foster (REG 1990, s. I-3313, punkt 18; svensk specialutgåva, volym 10, s. 479).

41 Domen i målet Foster (ovan fotnot 40).

42 Domen av den 29 oktober 1999 i målet Dublin Bus mot MIBI.

43 Se exempelvis dom av den 19 januari 1983 i mål 8/81, Becker (REG 1983, s. 53; svensk specialutgåva, område 6, s. 285).

44 Avtal av den 21 december 1988 som knyter MIBI till miljöministern.

45 Punkt 18 (ovan fotnot 40).

46 Domen i det ovannämnda målet Foster, punkt 20.

47 Se ovan nr 23 och följande.

48 När det gäller att likställa ett privat företag i form av branschorgan med staten, se Wernicke, S., Die Privatwirkung im Europäischen Gemeinschaftsrecht, Baden-Baden 2002, s. 186 och följande sidor. Författaren menar att en likställdhetssituation råder när en enskild har fått till uppgift att fullgöra ett offentligt uppdrag som åligger staten enligt gemenskapsrätten, då fullgörandet av uppdraget enligt nationell rätt endast åligger den enskilde (se s. 190). Författaren medger emellertid att likställdhet råder endast i den utsträckning som krävs för att fullgöra det offentliga uppdraget. Det finns skäl att ansluta sig till denna lösning, därför att den säkerställer att precisa och ovillkorliga bestämmelser i sekundärrätten kan åberopas i samtliga medlemsstater, oavsett vilket slags organ staten anlitar för att säkerställa att det offentliga uppdraget som föreskrivs i gemenskapsrätten fullgörs.