Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 12 september 2006

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 80, s. 29.

3 EGT L 225, s. 16.

4 JORF av den 3 augusti 2005, s. 12687.

5 Med hänvisning till den Brysselförort där företaget Renaults bilmonteringsanläggning stängdes i juli 1997. Stängningen ledde till en våg av reaktioner utan like i Europa och gav bland annat upphov till att kommissionen redan 1998 antog förslaget till rådets direktiv om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen (EGT C 2, 1999, s. 3).

6 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 2005 i mål C-188/03, Junk (REG 2005, s. I-885), punkt 29 och där angiven rättspraxis.

7 Det är fallet vad gäller den tyska versionen (Schwelle), den engelska (threshold), den danska (taesklerne), den grekiska (ορίων), den italienska (soglie), den lettiska (sliekšņi), den maltesiska (tal-limiti), den polska (progu), den portugisiska (limiares), den slovakiska (limitu), den slovenska (praga) och den svenska (tröskel).

8 1 likhet med den spanska versionen (número), den finska (määrä) och den nederländska (aantal).

9 Uttrycket i artikel 3.1 andra stycket i direktiv 2002/14 förekom i kommissionens ändrade förslag av den 23 maj 2001 (KOM (2001) 296 slutlig), till följd av ändringar som Europaparlamentet hade föreslagit, utan att för den delen ge någon förklaring beträffande den terminologi som används.

10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 1961 i mål 15/60, Simon mot domstolen (REG 1961, s. 223), och av den 31 mars 1998 i de förenade målen C-68/94 och C-30/95, Frankrike m.fl. mot kommissionen (REG 1998, s. I-1375), punkt 167.

11 Detta gäller artikel 2.2 i rådets direktiv 94/45/EG av den 22 september 1994 om inrättandet av ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag för information till och samråd med arbetstagare (EGT L 254, s. 64; svensk specialutgåva, område 5, volym 6, s. 160), där det fastställs att de trösklar som föreskrivs för antalet arbetstagare i direktivet baseras på det genomsnittliga antalet arbetstagare, inberäknat deltidsanställda, de två föregående åren, beräknat enligt nationell lagstiftning eller praxis.

12 Gemenskapsrätten ger även ett annat exempel på detta, nämligen rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, s. 43), där lydelsen av den relevanta bestämmelsen utan tvekan är mer explicit. I klausul 7 i ramavtalet föreskrivs nämligen att visstidsanställda skall tas med vid beräkningen av om det finns så många anställda (som avses bland annat i gemenskapslagstiftningen) och ger medlemsstaterna i uppgift att fastställa hur beräkningen skall göras. Det skall noteras att sökandena i målet inte har åberopat detta direktiv vid Conseil d'État till stöd för sin talan mot förordning nr 2005-892 såvitt förordningen omfattar arbetstagare som är yngre än 26 år med tidsbegränsade anställningsavtal.

13 För att illustrera detta påpekande har jag i åtanke en nationell bestämmelse i vilken det inom ramen för beräknandet av personalstyrkan vid ett driftställe till exempel föreskrivs att 20 halvtidsanställda arbetstagare motsvarar en enda heltidsanställd vid tillämpningen av tröskelvärdet i direktiv 2002/14 på 20 arbetstagare. En sådan bestämmelse skulle enligt min mening vara klart oproportionerlig.

14 Det vill säga i fall då driftställena i fråga når upp till eller överstiger tröskelvärdet på 20 anställda arbetstagare i direktiv 2002/14, oberoende av deras ålder, och således normalt utlöser rättigheterna i detta, men som samtidigt har färre än 11 anställda som är äldre än 26 år (tröskelvärdet uppnås ej, vilket följer av en jämförelse mellan den franska lagen om arbete och artikel 1 i förordning nr 2005-892).

15 EGT L 48, s. 29. I skäl 1 i direktiv 98/59 anges att [f]ör att skapa klarhet och av praktiska skäl bör en kodifiering av rådets direktiv 75/129 företas.

16 1 artikel 1 b i direktiv 98/59 definieras arbetstagarrepresentanter som arbetstagarnas representanter enligt medlemsstaternas lag eller praxis.

17 Det skall påpekas att inget av begreppen arbetsplats eller arbetsgivare definieras i direktivet, och där anges inte heller när en uppsägning anses äga rum. Domstolen har emellertid förtydligat dessa begrepp i sina respektive domar av den 7 december 1995 i mål C-449/93, Rockfon (REG 1995, s. I-4291), av den 16 oktober 2003 i mål C-32/02, kommissionen mot Italien (REG 2003, s. I-12063), och av den 27 januari 2005 i det ovannämnda målet Junk.

18 I sin dom av den 8 juni 1982 i mål 91/81, kommissionen mot Italien (REG 1982, s. 2133), punkt 11, konstaterade domstolen att bestämmelserna i direktiv 75/129 inrättar en gemensam reglering som är tillämplig i alla medlemsstater samtidigt som medlemsstaterna har möjlighet att tillämpa eller utfärda bestämmelser som är gynnsammare för arbetstagarna. En sådan befogenhet följer numera av artikel 5 i direktiv 98/59.

19 Dom av den 7 december 1995 i det ovannämnda målet Rockfon, punkterna 25 och 32. Domen rör närmare bestämt direktiv 75/129, kodifierat genom direktiv 98/59.

20 Se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Rockfon, punkt 30.

21 Se, för ett liknande resonemang, avseende direktiv 75/129, generaladvokaten Van Gervens förslag till avgörande inför dom av den 8 juni 1994 i mål C-382/92, kommissionen mot Förenade konungariket (REG 1994, s. I-2435; svensk specialutgåva, volym 15, s. 169), punkt 10.