Domstolens dom (andra avdelningen) den 5 juli 2007
I mål C-255/05, angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 226 EG, som väckts den 16 juni 2005,
DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden CW.A. Timmermans samt domarna P. Kūris, J. Makarczyk (referent), L. Bay Larsen och J.-C Bonichot, generaladvokat: M. Poiares Maduro, justitiesekreterare: R. Grass,
efter det skriftliga förfarandet,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Den gemenskapsrättsliga lagstiftningen
Direktiv 75/442/EEG
Direktiv 85/337
Direktiv 2000/76
Den nationella lagstiftningen
Det administrativa förfarandet
Talan
Upptagande till sakprövning
Parternas argument
Domstolens bedömning
Prövning i sak
Den första anmärkningen: Åsidosättande av artiklarna 2.1 och 4.1 i direktiv 85/337
— Parternas argument
— Domstolens bedömning
Den andra anmärkningen: Åsidosättande av artikel 12.1 i direktiv 2000/76
— Parternas argument
— Domstolens bedömning
Rättegångskostnader
1. Europeiska gemenskapernas kommission har yrkat att domstolen skall fastställa att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 2.1 och 4.1 i rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 226), i dess lydelse enligt rådets direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997 (EGT L 73, s. 5) (nedan kallat direktiv 85/337), samt enligt artikel 12.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december 2000 om förbränning av avfall (EGT L 332, s. 91) genom att
2. Artikel 1 i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, s. 47; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238), i dess lydelse enligt kommissionens beslut 96/350/EG av den 24 maj 1996 (EGT L 135, s. 32) (nedan kallat direktiv 75/442) har följande lydelse:
3. I artikel 4 i detta direktiv föreskrivs följande:
4. I artikel 9.1 i detta direktiv föreskrivs följande:
5. I artikel 10 i samma direktiv föreskrivs följande:
6. Artikel 11.1 i direktiv 75/442 har följande lydelse:
7. Bilaga 2 A till direktiv 75/442, med rubriken Bortskaffningsförfaranden, syftar till att upprätta en förteckning över de bortskaffningsförfaranden som förekommer i praktiken. I bilagan anges att avfall, enligt artikel 4 i det direktivet, måste tas om hand utan risker för människors hälsa och utan användning av processer eller metoder som kan antas skada miljön.
8. Bilaga 2 B till samma direktiv, med rubriken Återvinningsförfaranden, syftar till att upprätta en förteckning över sådana återvinningsförfaranden som förekommer i praktiken. I bilagan anges även att avfall, enligt artikel 4 i samma direktiv, måste tas om hand utan risker för människors hälsa och utan användning av processer eller metoder som kan antas skada miljön.
9. Artikel 1.2 och 1.3 i direktiv 85/337 har följande lydelse:
10. I artikel 2.1, 2.2 och 2.3 första stycket i direktivet föreskrivs följande:
11. I artikel 3 i det nämnda direktivet föreskrivs följande:
12. Artikel 4.1 i detta direktiv har följande lydelse:
13. I punkt 10 i bilaga 1 till direktiv 85/337 nämns anläggningar med kapacitet för mer än 100 ton per dag för bortskaffande av icke-farligt avfall genom förbränning eller kemisk behandling enligt definition i bilaga 2 A till direktiv 75/442 under rubrik D 9.
14. Enligt artikel 3 punkt 12 i direktiv 2000/76 innebär tillstånd, vid tillämpning av direktivet
15. Artikel 4.1 i det direktivet har följande lydelse:
16. Artikel 12.1 i direktiv 2000/76, avseende tillgången till information och allmänhetens deltagande, har följande lydelse:
17. Genom artikel 6 i lag nr 349 av den 8 juli 1986 om inrättande av miljöministeriet (GURI nr 59, av den 15 juli 1986) införlivades direktiv 85/337 med italiensk rätt. Senare fick den italienska regeringen genom artikel 40 i lag nr 146 av den 22 februari 1994 med bestämmelser om miljökonsekvensbedömning (ordinarie supplement till GURI nr 52, av den 4 mars 1994) i uppdrag att, genom en speciell rättsakt med riktlinjer och regler om samordning, fastställa de villkor, kriterier och tekniska regler som skulle iakttas vid miljökonsekvensbedömningen av sådan verksamhet som anges i bilaga 2 till nämnda direktiv.
18. I artikel 1.3 i presidentdekret av den 12 april 1996, med rubriken Riktlinjer och regler för samordning för tillämpning av artikel 40.1 i lag nr 146 av den 22 februari 1994 med bestämmelser om miljökonsekvensbedömning (GURI nr 210, s. 28) (nedan kallat presidentdekretet), föreskrivs följande:
19. Artikel 3.1 i premiärministerdekret av den 3 september 1999, med rubriken Riktlinjer och regler om samordning med ändringar och tillägg till tidigare Riktlinjer och regler för samordning för tillämpning av artikel 40.1 i lag nr 146 av den 22 februari 1994 med bestämmelser om miljökonsekvensbedömning (GURI nr 302, av den 27 december 1999, s. 17) (nedan kallat premiärministerdekretet), genom vilken den ursprungliga versionen av bilaga A till presidentdekretet ändrades, har följande lydelse:
20. I bestämmelserna i lagstiftningsdekretet anges vilka typer av avfall och vilka verksamheter som kan bli föremål för det förenklade förfarandet. Dessa bestämmelser antogs för att införliva artikel 11 i direktiv 75/442.
21. Det följer särskilt av artikel 33.1 i lagstiftningsdekretet att återvinning av avfall, under förutsättning att vissa tekniska föreskrifter är uppfyllda, kan företas efter 90 dagar från den dag då det anmäldes till den lokalt behöriga provinsen att återvinningsverksamheten hade påbörjats.
22. I artikel 33.2 i lagstiftningsdekretet anges, både med avseende på icke-farligt och farligt avfall, innehållet i de tekniska föreskrifterna.
23. Enligt artikel 33.3 i lagstiftningsdekretet skall provinsen upprätta en förteckning över de företag som har anmält att de påbörjat verksamheten och, inom den tidsfrist som anges i artikel 33.1, på eget initiativ kontrollera att de föreskrivna villkoren är uppfyllda.
24. Det framgår slutligen av artikel 33.4 i lagstiftningsdekretet att provinsen, så snart den får kännedom om att de tekniska föreskrifter och villkor som avses i artikel 33.1 inte följs, skall fatta ett motiverat beslut om förbud att börja eller fullfölja verksamheten, om inte den berörda personen vidtar åtgärder för att följa gällande lagstiftning inom den tidsfrist som fastställts av administrationen.
25. Kommissionen begärde genom skrivelse av den 28 april 2003 att Republiken Italien skulle lämna information om, bland annat, huruvida förfarandena i direktiv 85/337 och direktiv 2000/76 hade iakttagits i fråga om förbränningsanläggningens tredje linje.
26. Den medlemsstaten angav dels att det inte gjorts någon miljökonsekvensbedömning avseende projektet att inrätta en tredje linje i förbränningsanläggningen eftersom det omfattas av undantaget i punkt 1 i bilaga A till presidentdekretet, i dess lydelse enligt premiärministerdekretet, dels att offentliggörande och konsultationer skett i enlighet med artikel 12 i direktiv 2000/76.
27. Kommissionen fann inte de svar som lämnades av Republiken Italien tillfredsställande och inledde därför det administrativa förfarandet genom att sända en formell underrättelse av den 19 december 2003.
28. De behöriga italienska myndigheterna angav i skrivelse av den 8 juni 2004 att operatören av förbränningsanläggningens tredje linje avser att låta denna, för vilken tillstånd att ta den i bruk lämnades i december år 2003, bli föremål för en miljökonsekvensbedömning.
29. Kommissionen anmodade därefter, genom ett motiverat yttrande av den 9 juli 2004, Republiken Italien att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla de skyldigheter som följer av direktiv 85/337 inom två månader från det att den fått del av nämnda yttrande.
30. Republiken Italien bekräftade i en skrivelse av den 31 januari 2005 att operatören av förbränningsanläggningens tredje linje hade gjort en formell begäran om miljökonsekvensbedömning, vilken offentliggjorts den 11 december 2004. Republiken Italien lämnade därefter, genom skrivelse av den 3 maj 2005, in dokument avseende hur det pågående bedömningsförfarandet framskred. Den angav att detta var på väg att avslutas.
31. Kommissionen var inte nöjd med den ståndpunkt som den italienska regeringen intog i de ovannämnda svarsskrivelserna och har därför, i enlighet med artikel 226 andra stycket EG, väckt förevarande talan.
32. Republiken Italien har gjort gällande att kommissionens talan inte kan upptas till sakprövning därför att kommissionen saknar ett berättigat intresse av att få saken prövad. Kommissionen har nämligen inte något intresse av att kräva fullgörande av en skyldighet som redan har fullgjorts. Mot bakgrund av den positiva bedömning som gjordes av konsekvenserna för miljön av inrättandet av förbränningsanläggningens tredje linje i ministerdekret av den 3 juni 2005, vilket antogs vid utgången av det bedömningsförfarande som hade vidtagits i enlighet med de villkor som beskrivs i punkt 30 i förevarande dom, hade förseningen i miljökonsekvensbedömningen inte någon skadlig inverkan på miljön. Enbart formell rättsstridighet har varit för handen med anledning av avsaknaden av miljökonsekvensbedömning. Denna rättsstridighet föreligger dock inte längre då åtgärder vidtagits.
33. Republiken Italien har lagt till att kommissionen kräver att Italien skall fullgöra skyldigheter som inte kan anses vara logiska. Kommissionen gjorde sig därmed skyldig till maktmissbruk genom att agera i strid med principerna om god förvaltningssed och proportionalitet
34. Kommissionen har anfört att den har ett direkt, specifikt och konkret intresse i den förevarande tvisten. Den har i detta hänseende, vad avser intresset av att vidta rättsliga åtgärder med anledning av åsidosättandet av direktiv 85/337, gjort gällande att det har ringa betydelse att de behöriga myndigheterna har företagit en miljökonsekvensbedömning av förbränningsanläggningens tredje linje. Denna uppfyller nämligen inte kraven i det nämnda direktivet i den mån projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, bland annat på grund av sin art, storlek eller lokalisering, skall bli föremål för ett tillståndsförfarande och en bedömning av denna påverkan innan tillstånd beviljas.
35. Enligt kommissionen saknar det således betydelse att operatören av förbränningsanläggningens tredje linje hade för avsikt att låta anläggningen undergå en miljökonsekvensbedömning efter det att anläggningen redan hade inrättats och tagits i bruk. Begäran avseende miljökonsekvensbedömningen gjordes nämligen först den 7 december 2004, och bedömningen företogs inte förrän efter utgången av den tidsfrist som föreskrivs i det motiverade yttrandet.
36. Kommissionen har för övrigt påpekat att det följer av domstolens rättspraxis att kommissionen vid utövandet av de befogenheter som den har tilldelats enligt artikel 226 EG inte behöver visa att den har ett berättigat intresse av att få saken prövad.
37. I enlighet med fast rättspraxis behöver kommissionen vid utövandet av de befogenheter som den har tilldelats enligt artikel 226 EG inte visa att den har ett
38. Det är dessutom kommissionen som skall bedöma om det är lämpligt att väcka talan mot en medlemsstat, avgöra vilka bestämmelser medlemsstaten har åsidosatt och bedöma när den bör väcka talan om fördragsbrott, varvid de överväganden som ligger till grund för ett sådant val inte kan påverka frågan huruvida talan kan upptas till sakprövning (se dom av den 18 juni 1998 i mål C-35/96, kommissionen mot Italien, REG 1998, s. I-3851, punkt 27, och domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Luxemburg, punkt 66).
39. Domstolen är i detta hänseende skyldig att pröva huruvida det påstådda fördragsbrottet föreligger, utan att det ankommer på domstolen att uttala sig i frågan hur kommissionen utövar sitt utrymme för skönsmässig bedömning (se bland annat dom av den 13 juni 2002 i mål C-474/99, kommissionen mot Spanien, REG 2002, s. I-5293, punkt 25, och domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Luxemburg, punkt 67).
40. Även om en miljökonsekvensbedömning i efterhand av förbränningsanläggningens tredje linje skulle kunna innebära att fördragsbrottet upphörde, hade under alla omständigheter någon sådan bedömning inte vidtagits före utgången av den tidsfrist som fastställts i det motiverade yttrandet. Det är vid det datumet som medlemsstatens situation skall undersökas för att det skall kunna bedömas huruvida ett fördragsbrott föreligger (se bland annat dom av den 14 juli 2005 i mål C-433/03, kommissionen mot Tyskland, REG 2005, s. I-6985, punkt 32).
41. Mot denna bakgrund ogillar domstolen invändningen om rättegångshinder, nämligen att kommissionen saknar ett berättigat intresse av att få saken prövad.
42. Kommissionen har framfört två anmärkningar till stöd för sin talan.
—. Parternas argument
43. Enligt kommissionen omfattas förbränningsanläggningens tredje linje, vilken klassificerats som en anläggning vid vilken återvinningsförfaranden företas i den mening som avses i bilaga 2 B till direktiv 75/442 och med en kapacitet för mer än 100 ton per dag, av punkt 10 i bilaga 1 till direktiv 85/337. Anläggningen borde följaktligen ha varit föremål för en miljökonsekvensbedömning innan tillstånd beviljades och anläggningen inrättades. Kommissionen har anfört att den omständigheten att projektet inte har varit föremål för en miljökonsekvensbedömning beror på att det i den italienska lagstiftningen inte föreskrivs att anläggningar vid vilka avfall återvinns enligt förenklade förfaranden skall vara föremål för en sådan bedömning.
44. Kommissionen har tillagt att premiärministerdekretet innebär ett åsidosättande av skyldigheterna som följer av direktiv 85/337, eftersom inga anläggningar vid vilka avfall återvinns enligt ett tillstånd som beviljats enligt det förenklade förfarandet behöver bli föremål för miljökonsekvensbedömningen.
45. Republiken Italien har inte medgett det påstådda fördragsbrottet Den har anfört att den till sitt försvar gör gällande samma argument som i dom av den 23 november 2006 i mål C-486/04, kommissionen mot Italien (REG 2006, s. I-11025).
46. Republiken Italien har således i första hand gjort gällande att eftersom förbränningsanläggningens tredje linje används för återvinning av avfall och är föremål för de förenklade förfaranden som föreskrivs i artiklarna 31 och 33 i lagstiftningsdekretet, vilka antagits i syfte att införliva artikel 11 i direktiv 75/442, omfattas anläggningen inte av skyldigheten att företa en miljökonsekvensbedömning. Republiken Italien har dels åberopat att det finns ett samband mellan direktiv 85/337 och direktiv 75/442, vad beträffar de tekniska termer som används när det gäller avfall, dels hänvisat till själva texten i punkt 10 i bilaga 1 och punkt 11 b i bilaga 2 till direktiv 85/337, i vilka endast anges begreppet bortskaffande av avfall, och mot denna bakgrund gjort gällande att det sistnämnda direktivet inte är tillämpligt på anläggningar för återvinning av avfall.
47. Republiken Italien har likaledes gjort gällande att de ändringar som gjorts i direktiv 75/442 genom direktiv 91/156 har haft till ändamål att upprätta en gemensam terminologi för, och en harmoniserad definition av, avfall, som gör det möjligt att närma de olika bestämmelser som rör avfall, såväl på nationell nivå som på gemenskapsnivå, till varandra. Av detta följer att när begreppet avfall nämns i direktiv 97/11 är de termer och definitioner som används nödvändigtvis lånade från den reglering som gäller just denna sektor, nämligen direktiv 91/156.
48. Denna medlemsstat har tillagt att i den mån utsläppen vid återvinning av avfall inte överstiger de nivåer som är tillåtna enligt gemenskapsrätten är det inte nödvändigt att företa en miljökonsekvensbedömning, eftersom syftet med själva återvinningen av avfall är att skydda miljön
49. Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har i en interventionsinlaga av den 7 april 2006 anslutit sig till Republiken Italiens yrkande avseende den första anmärkningen.
—. Domstolens bedömning
50. Domstolen fastställde i domen av den 23 november 2006 i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien att Republiken Italien hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 2.1, 4.1, 4.2, och 4.3 i direktiv 85/337 genom att anta artikel 3.1 i premiärministerdekretet, enligt vilken det är möjligt att undanta projekt avseende anläggningar för återvinning av farligt och icke-farligt avfall, vilka har kapacitet för mer än 100 ton per dag, omfattas av bilaga I till direktiv 85/337 och är föremål för ett förenklat förfarande i den mening som avses i artikel 11 i direktiv 75/442, från det krav på att det skall genomföras en miljökonsekvensbedömning som föreskrivs i artiklarna 2.1 och 4.1 i nämnda direktiv.
51. Den underlåtenhet som kommissionen har åberopat i den första anmärkningen är enbart följden av att den nationella lagstiftningen, vilken, i enlighet med vad som anförs i föregående punkt redan har bedömts vara oförenlig med gemenskapsrätten, tillämpades i ett enskilt fall.
52. Denna lagstiftning, enligt vilken anläggningar avsedda för återvinning av avfall i enlighet med de förenklade förfaranden som föreskrivs i artiklarna 31 och 33 i lagstiftningsdekretet inte skall vara föremål för en miljökonsekvensbedömning, innebär nämligen att förbränningsanläggningens tredje linje inte omfattas av en sådan bedömning. Detta gäller trots att den nämnda anläggningen omfattas av kategorin anläggningar med kapacitet för mer än 100 ton per dag för bortskaffande av icke-farligt avfall genom förbränning eller kemisk behandling i enlighet med punkt 10 i bilaga 1 till direktiv 85/337. Förbränningsanläggningens tredje linje skulle i denna egenskap, innan den beviljades tillstånd, ha varit föremål för en miljökonsekvensbedömning, eftersom projekt som anges i bilaga 1 skall vara föremål för en systematisk bedömning enligt artiklarna 2.1, 4.1 och 5-10 i nämnda direktiv (se dom av den 23 november 2006 i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 45).
53. Domstolen fastställer, med hänsyn till vad som anförts ovan, att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 2.1 och 4.1 i direktiv 85/337 genom att inte låta projektet att inrätta förbränningsanläggningens tredje linje inte, innan tillstånd beviljades, bli föremål för den miljökonsekvensbedömning som föreskrivs i artiklarna 5-10 i det nämnda direktivet.
—. Parternas argument
54. Kommissionen har anfört att Republiken Italien har åsidosatt artikel 12 i direktiv 2000/76 genom att varken offentliggöra ansökan om tillstånd att inrätta förbränningsanläggningens tredje linje eller beslutet att bevilja tillstånd.
55. Denna medlemsstat har under det administrativa förfarandet gjort gällande att artikel 12 inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom någon ansökan om tillstånd inte har gjorts med avseende på den nämnda tredje linjen. Denna har enbart varit föremål för en förklaring om att verksamheten påbörjades den 24 juli 2003, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i lagstiftningsdekretet
—. Domstolens bedömning
56. Det följer av artikel 33.1 i lagstiftningsdekretet att återvinning av avfall kan företas efter 90 dagar från den dag då det anmäldes till den lokalt behöriga provinsen att återvinningsverksamheten hade påbörjats. Enligt artikel 33.3 i lagstiftningsdekretet skall provinsmyndigheterna, inom den nämnda tidsfristen, på eget initiativ kontrollera att de föreskrivna villkoren för utövande av återvinningsverksamhet är uppfyllda.
57. I förevarande fall var förbränningsanläggningens tredje linje, inom ramen för det förenklade förfarande som inrättades genom lagstiftningsdekretet, föremål för en förklaring om att verksamheten hade påbörjats av den 24 juli 2003. Denna åtföljdes av två beslut av de behöriga provinsmyndigheterna, av den 21 oktober 2003 avseende förbud att påbörja verksamheten och av den 19 december 2003 om beviljande av tillstånd.
58. Det framgår för övrigt av artikel 12.1 i direktiv 2000/76 att ansökningar om nya tillstånd under lämplig tid skall göras tillgängliga för allmänheten på allmänt tillgängliga ställen, så att allmänheten kan yttra sig innan den behöriga myndigheten fattar sitt beslut. Detta beslut, som skall innehålla minst en kopia av tillståndet, och varje senare uppdatering skall också göras tillgängligt för allmänheten.
59. Syftet med den nämnda bestämmelsen är, som framgår särskilt av skäl 31 i direktiv 2000/76, att säkerställa insyn i förfarandet genom att möjliggöra för allmänheten att medverka i beslut avseende ansökningar om nya tillstånd.
60. Begreppet ansökan om nytt tillstånd skall tolkas på ett sätt som innebär att det till fullo uppfyller det ändamål som artikel 12.1 i direktiv 2000/76 syftar till att uppnå. Detta begrepp skall således i vid bemärkelse förstås så, att det omfattar varje förfarande som kan likställas med ett förfarande för beviljande av ett tillstånd.
61. Den förklaring om att verksamheten påbörjats som omnämns i punkt 56 i förevarande dom, vilken gjorts med avseende på förbränningsanläggningens tredje linje, skall mot bakgrund av dess kännetecken och särskilt den funktion som provinsmyndigheterna innehar, likställas med en ansökan om nytt tillstånd i den mening som avses i direktiv 2000/76.
62. Den nämnda förklaringen borde i sig ha gjorts tillgänglig för allmänheten på ett eller flera allmänt tillgängliga ställen vid en tidpunkt som skulle ha möjliggjort för allmänheten att inkomma med yttranden till de behöriga provinsmyndigheterna före utgången av den tidsfrist om 90 dagar inom vilken de nämnda myndigheterna skall kontrollera att de rättsliga villkor som föreskrivs för att återvinningsverksamhet skall kunna påbörjas är uppfyllda. Det är emellertid utrett att förklaringen i fråga, i strid med artikel 12.1 i direktiv 2000/76, inte har offentliggjorts.
63. De olika beslut som fattats av den behöriga provinsen med avseende på förbränningsanläggningens tredje linje, nämligen förbudet att påbörja verksamheten samt tillståndet som omnämns i punkt 57 i förevarande dom, har inte heller gjorts tillgängliga för allmänheten i motsats till vad som föreskrivs i den nämnda artikeln.
64. Mot bakgrund av vad som ovan anförs fastställer domstolen att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 12.1 i direktiv 2000/76 genom att inte under lämplig tid göra förklaringen om att verksamheten påbörjats vid förbränningsanläggningens tredje linje tillgänglig för allmänheten på ett eller flera allmänt tillgängliga ställen, så att allmänheten kan yttra sig innan den behöriga myndigheten fattar sitt beslut, och genom att inte göra besluten avseende denna förklaring, tillsammans med en kopia av tillståndet, tillgängliga för allmänheten.
65. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Italien skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Italien har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.
66. Förenade kungariket skall i enlighet med artikel 69.4 i rättegångsreglerna bära sin rättegångskostnad.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
1) Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 2.1 och 4.1 i rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, i dess lydelse enligt rådets direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997, genom att inte låta projektet att inrätta en tredje linje i den förbränningsanläggning som tillhör bolaget ASM Brescia SpA, innan tillstånd beviljades, bli föremål för den miljökonsekvensbedömning som föreskrivs i artiklarna 5-10 i direktivet
2) Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 12.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december om förbränning av avfall genom att inte under lämplig tid göra förklaringen om att verksamheten påbörjats vid den tredje linjen i den nämnda förbränningsanläggningen tillgänglig för allmänheten på ett eller flera allmänt tillgängliga ställen, så att allmänheten kan yttra sig innan den behöriga myndigheten fattar sitt beslut, och genom att inte göra besluten avseende denna förklaring, tillsammans med en kopia av tillståndet, tillgängliga för allmänheten.
3) Republiken Italien skall ersätta rättegångskostnaderna,
4) Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland skall bära sin rättegångskostnad.
1 Rättegångsspråk: italienska.