Domstolens Dom (första avdelningen) den 26 oktober 2006
I mål C-275/05, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Verwaltungsgericht Sigmaringen (Tyskland), genom beslut av den 12 maj 2005 som inkom till domstolen den 6 juli 2005, i målet
meddelar DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna K. Schiemann och M. Ilešič (referent), generaladvokat: C. Stix-Hackl, justitiesekreterare: R. Grass,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Tysklands regering, genom M. Lumma och C. Schulze-Bahr, båda i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom C. Cattabriga och F. Erlbacher, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 18 maj 2006 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Gemenskapslagstiftningen
Den nationella lagstiftningen
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av den första frågan
Prövning av den andra frågan
Rättegångskostnader
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.1 i rådets förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den tilläggsavgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 inom mjölk- och mjölkproducentsektorn (EGT L 90, s. 13), i ändrad lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 590/85 av den 26 februari 1985 (EGT L 68, s. 1) (nedan kallad förordning nr 857/84), och av artikel 7 första stycket punkterna 2–4 i kommissionens förordning (EEG) nr 1546/88 av den 3 juni 1988 om tillämpningsföreskrifter för den tilläggsavgift som avses i artikel 5c i förordning nr 804/68 (EGT L 139, s. 12).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan Alois Kibler jun. (nedan kallad klaganden), innehavare av ett jordbruksarrende som upplåtits av Konrad Leiprecht (nedan kallad upplåtaren), och Land Baden-Württemberg (nedan kallad motparten) angående överföring, till följd av frivillig uppsägning av det nämnda arrendet, av referenskvantiteten för mjölk till upplåtaren, som själv varken producerar mjölk eller mjölkprodukter. De parter som intervenerat till stöd för Land Baden-Württemberg är Manfred Ott, arrendator i andra hand till klaganden, och upplåtaren.
3. Artikel 7 i förordning nr 857/84, i den lydelse som var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, hade följande lydelse:
4. Artikel 12 i denna förordning har följande lydelse:
5. Artikel 7 första stycket i förordning nr 1546/88 har följande lydelse:
6. Artikel 7.1 i rådets förordning (EEG) nr 3950/92 av den 28 december 1992 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 405, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 47, s. 159) har följande lydelse:
7. 7 § i den tyska förordningen om garanterade mjölkkvantiteter (Milchgarantiemengenverordnung), med rubriken Försäljning, arrende och arv, har följande lydelse:
8. Upplåtaren arrenderade år 1980 ut 4,01 hektar ängsmark avsedd för mjölkproduktion till klagandens far. Klaganden, som under tiden hade efterträtt sin far, sade upp arrendet den 30 november 1992.
9. Upplåtaren hyrde sedan ut denna ängsmark till en tredje man, som inte var mjölkproducent.
10. Upplåtaren begärde år 2002 att Amt für Landwirtschaft, Landschafts- und Bodenkultur Ravensburg (myndigheten för jordbruk, landskaps- och markodling, nedan kallad ALLB) skulle utfärda ett intyg avseende den del av referenskvantiteten som återgått till honom till följd av att arrendet sagts upp i november 1992. I sin begäran angav han att han själv inte var mjölkproducent och tillade att han inte heller avsåg att starta någon sådan produktion.
11. År 2003 utfärdade ALLB ett intyg enligt vilket upplåtaren, med verkan från den 1 april 2003, dels skulle tillräknas en referenskvantitet mjölk om 4391,28 kilogram per hektar på grund av återgången av de 4,0166 hektar ängsmark som användes för mjölkproduktion, dels under en övergångsperiod skulle erhålla en referenskvantitet för leverans av 11817 kilogram mjölk med en referensfetthalt på 4,08 procent.
12. Klaganden och upplåtaren begärde var för sig omprövning av det ovannämnda beslutet och Manfred Ott skickade ett brev till ALLB i vilket han anförde att referensfetthalten fastställts felaktigt.
13. Regierungspräsidium Tübingen beslutade den 27 april 2004 att inte bifalla den begäran om omprövning i vilken klaganden hade invänt mot det intyg som utfärdats till upplåtaren. Till stöd för sitt beslut anförde Regierungspräsidium Tübingen för det första att det ifrågavarande ärendet skall bedömas på grundval av antingen de gemenskapsrättsliga bestämmelser som var i kraft den 30 november 1992, det vill säga förordning nr 857/84, och för det andra att domen av den 20 juni 2002 i mål C-401/99, Thomsen (REG 2002, s. I-5775), inte rör tolkningen av förordning nr 857/84 och att den således inte kan tillämpas i förevarande fall.
14. Klaganden överklagade detta beslut till Verwaltungsgericht Sigmaringen. Han anförde till stöd för sin talan att varken upplåtaren eller efterträdaren till klaganden var mjölkproducenter vid den tidpunkt då den ifrågavarande ängsmarken återlämnades. Enligt honom skall artikel 7.1 i förordning nr 857/84 tolkas i enlighet med domen i det ovannämnda målet Thomsen, eftersom det av den allmänna andemeningen och ändamålet med bestämmelserna om tilläggsavgifter för mjölk framgår att en referenskvantitet endast kan tilldelas en jordbrukare som är producent. Visserligen rör domen i det ovannämnda målet Thomsen tolkningen av förordning nr 3950/92 men begreppet producent i denna förordning är inte annorlunda än det begrepp som återfinns i förordning nr 857/84. Klaganden yrkade slutligen att ALLB:s och Regierungspräsidium Tübingens beslut skall ogiltigförklaras.
15. Motparten yrkade att rätten skall ogilla överklagandet. Han betonade härvid att det enligt förordning nr 857/84 är utan betydelse huruvida den som övertar referenskvantiteterna är producent eller inte när arrendet har löpt ut. En bestämmelse enligt vilken den som övertar referenskvantiteterna måste vara mjölkproducent återfinns nämligen först i artikel 7.2 i förordning nr 3950/92. Enligt EG-domstolens och Bundesverwaltungsgerichts rättspraxis gäller dessutom kravet på att jordbrukarna skall vara mjölkproducenter endast när referenskvantiteten tilldelas för första gången.
16. Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgerichtshof Sigmaringen att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
17. Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida det av artiklarna 7.1 i förordning nr 857/84 och 7 första stycket punkterna 2–4 i förordning nr 1546/88 följer att den referenskvantitet som svarar mot en utarrenderad del av ett jordbruksföretag som sedan återlämnas kan återgå till upplåtaren vid återlämnandet, även om denne inte längre är mjölkproducent, inte avser att återuppta en sådan verksamhet och inte heller har för avsikt att utarrendera det berörda jordbruksföretaget till en mjölkproducent.
18. Domstolen erinrar inledningsvis om att upplåtaren den 30 november 1992, det vill säga den dag då arrendet i målet vid den nationella domstolen löpte ut, inte längre var mjölkproducent, inte avsåg att återuppta mjölkproduktionen och inte heller avsåg att utarrendera det berörda jordbruksföretaget till en mjölkproducent.
19. Det skall således avgöras huruvida den referenskvantitet som svarar mot det ifrågavarande jordbruksföretaget under dessa omständigheter ändå kan föras över till upplåtaren på grundval av de gemenskapsrättsliga bestämmelser som var tillämpliga vid tiden för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.
20. Förordning nr 1546/88 innehåller tillämpningsföreskrifter för förordning nr 857/84 och skall tolkas i enlighet med den senare, varvid denna tillämpning enligt artikel 7.1 i förordning nr 857/84 dock skall ske enligt närmare bestämmelser som skall fastställas. I detta avseende skall det påpekas att begreppet producent inte nämns i artikel 7.1 första stycket i förordning nr 857/84, men däremot i artikel 7 första stycket punkterna 2–4 i förordning nr 1546/88.
21. Det skall dessutom påpekas att det av den allmänna systematiken i de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om tilläggsavgifter för mjölk, av vilka förordning nr 857/84 utgör en del, framgick att en referenskvantitet endast kunde tilldelas en jordbruksföretagare om denne redan var mjölkproducent (dom av den 15 januari 1991 i mål C-341/89, Ballmann, REG 1991, s. I-25, punkt 9). Domstolen har i sin rättspraxis, efter de ändringar som har gjorts i förordning nr 857/84, bekräftat denna princip genom att vid upprepade tillfällen ha slagit fast att den som vid överföring av en redan tilldelad referenskvantitet övertar marken skall vara producent, för att den referenskvantitet som är knuten till marken skall kunna överföras till honom (se, bland annat, dom av den 17 april 1997 i mål C-15/95, EARL de Kerlast, REG 1997, s. I-1961, punkt 24, och domen i det ovannämnda målet Thomsen, punkt 33). Någon uttrycklig hänvisning till begreppet producent i artikel 7.1 i förordning nr 857/84 krävs således inte.
22. Denna tolkning påverkas inte av den tyska regeringens argument att referenskvantiteterna alltid överlåts med jordbruksföretaget, även när upplåtaren inte är producent, såvida inte medlemsstaterna utnyttjar möjligheten i artikel 7.4 i förordning nr 857/84 att tilldela den frånträdande arrendatorn hela eller en del av referenskvantiteten, och att den upplåtare som återtagit jordbruksföretaget i målet Wachauf (dom av av den 13 juli 1989 i mål 5/88, REG 1989, s. 2609) inte var producent. Det följer nämligen av begreppet företag i artikel 12.1 d i förordning nr 857/84, vilket domstolen för övrigt har tolkat i punkt 11 i domen i det ovannämnda målet Wachauf, att ett företag i den mening som avses i förordningen utgörs av samtliga produktionsenheter som drivs av den enskilda producenten. Eftersom samma begrepp avses i artiklarna 7.1 i förordning nr 857/84 och 7 första stycket punkterna 2–4 i förordning nr 1546/88, skall dessa bestämmelser tolkas på samma sätt. Med tanke på att dessa bestämmelser dessutom har samma ändamål och att den senare bestämmelsen innehåller tillämpningsbestämmelser för den förra, skall dessa båda bestämmelser med hänsyn till rättssäkerheten ges samma tolkning.
23. Eftersom en överföring av referenskvantiteter enligt förordningarna nr 857/84 och nr 1546/88 alltid skall ske mellan producenter och knyta an till ett mjölkproducerande jordbruksföretag, är det inte tillåtet med ett sådant uttryckligt undantag från artikel 7.1 i förordning nr 857/84, som den tyska regeringen har föreslagit, enligt vilket referenskvantiteten kan överföras till den nationella reserven eller till en annan person än upplåtaren.
24. Av det ovanstående följer att frågan skall besvaras med att artikel 7.1 i förordning nr 857/84 och artikel 7 första stycket punkterna 2–4 i förordning nr 1546/88 skall tolkas så, att den referenskvantitet som svarar mot en utarrenderad del av ett jordbruksföretag som sedan återlämnas inte skall övergå till upplåtaren vid återlämnandet när denne inte är mjölkproducent, inte avser att återuppta en sådan verksamhet och inte har för avsikt att utarrendera det berörda jordbruksföretaget till en mjölkproducent.
25. Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida artikel 7.1 i förordning nr 857/84 och artikel 7 första stycket punkt 4 i förordning nr 1546/88 utgör hinder mot att arrendatorn kan behålla referenskvantiteten när arrendet löper ut, när arrendeavtalet har sagts upp frivilligt.
26. Såsom den hänskjutande domstolen har konstaterat kan klaganden inte åtnjuta det skydd som ges i artikel 7 första stycket punkt 4 i förordning nr 1546/88, eftersom arrendet har sagts upp frivilligt. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 32 i sitt förslag till avgörande är det inte aktuellt med någon annan bestämmelse i de ifrågavarande förordningarna, genom vilka arrendatorn kan tillåtas behålla referenskvantiteten när arrendet löper ut. Eftersom den ifrågavarande referenskvantiteten inte kan tilldelas skall den i likhet med vad den tyska regeringen och kommissionen har anfört, tillföras den nationella reserven.
27. Såsom den hänskjutande domstolen själv har påpekat står detta inte i strid med den grundläggande äganderätten, eftersom det av äganderätten, såsom den garanteras inom gemenskapsrätten, inte följer någon rätt till försäljning av en förmån, såsom referenskvantiteter beviljade inom ramen för en gemensam marknadsorganisation, vilken varken härrör från den berördas verksamhet eller egna tillgångar (dom av den 24 mars 1994 i mål C-2/92, Bostock, REG 1994, s. I-955, punkt 19).
28. Med hänsyn till dessa överväganden skall den andra frågan besvaras så, att artikel 7.1 i förordning nr 857/84 och artikel 7 första stycket punkt 4 i förordning nr 1546/88 utgör hinder mot att arrendatorn kan behålla referenskvantiteten när arrendet löper ut, när arrendeavtalet har sagts upp frivilligt.
29. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Artikel 7.1 i förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den tilläggsavgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 inom mjölk- och mjölkproducentsektorn, i ändrad lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 590/85 av den 26 februari 1985, och av artikel 7 första stycket punkterna 2–4 i kommissionens förordning (EEG) nr 1546/88 av den 3 juni 1988 om tillämpningsföreskrifter för den tilläggsavgift som avses i artikel 5c i förordning nr 804/68 skall tolkas så, att den referenskvantitet som svarar mot en utarrenderad del av ett jordbruksföretag som sedan återlämnas inte skall övergå till upplåtaren vid återlämnandet, när denne inte är mjölkproducent, inte avser att återuppta en sådan verksamhet och inte har för avsikt att utarrendera det berörda jordbruksföretaget till en mjölkproducent.
2) Artikel 7.1 i förordning nr 857/84, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 590/85, och artikel 7 första stycket punkt 4 i förordning nr 1546/88 utgör hinder mot att arrendatorn kan behålla referenskvantiteten när arrendet löper ut, när arrendeavtalet har sagts upp frivilligt.
1 Rättegångsspråk: tyska.