Domstolens dom (första avdelningen) den 15 november 2007

I mål C-330/05, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Hovrätten för Övre Norrland (Sverige) genom beslut av den 22 augusti 2005, som inkom till domstolen den 6 september 2005, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna A. Tizzano (referent), R. Schintgen, M. Ilešič och E. Levits, generaladvokat: V. Trstenjak, justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 23 november 2006,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Fredrik Granberg, genom L. Lindström, advokat, Sveriges regering, genom K. Norman och A. Kruse, båda i egenskap av ombud, Greklands regering, genom S. Spyropoulos, N. Dafniou, Z. Chatzipavlou och S. Trekli, samtliga i egenskap av ombud, Italiens regering, genom LM. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av G. Albenzio, avvocato dello Stato, Polens regering, genom J. Pietras, i egenskap av ombud, Europeiska unionens råd, genom E. Karlsson och M.-M. Josephides, båda i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom W. Molls och L. Ström van Lier, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 27 februari 2007 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

I — Tillämpliga bestämmelser

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

Den nationella lagstiftningen

Brottmålet vid den nationella domstolen samt tolknings- och giltighetsfrågorna

Prövning av tolknings- och giltighetsfrågorna

Den första frågan

Yttranden som har inkommit till domstolen

Domstolens svar

Den andra frågan

Den tredje frågan

Yttranden som har inkommit till domstolen

Domstolens svar

Den fjärde frågan

Yttranden som har inkommit till domstolen

Domstolens svar

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 7.4 och 9.3 i rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT L 76, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 57), i dess lydelse enligt rådets direktiv 92/108/EEG av den 14 december 1992 (EGT L 390, s. 124; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 129) (nedan kallat direktivet). Begäran om förhandsavgörande avser även giltigheten av den senare bestämmelsen.

2. Begäran har framställts i ett brottmål mot Fredrik Granberg sedan denne åtalats för att olagligen ha fört in brännolja till Sverige. Brännoljan utgör en mineralolja i den mening som avses i artikel 9.3 i direktivet.

I —. Tillämpliga bestämmelser

3. I femte, sjätte, sjunde, tolfte och trettonde skälen i direktivet anges följande:

4. Enligt artikel 3.1 skall direktivet på gemenskapsnivå tillämpas på mineraloljor, alkohol och alkoholdrycker samt tobaksvaror.

5. I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs följande:

6. Artikel 7 i direktivet har följande lydelse:

7. I artikel 8 i direktivet föreskrivs följande:

8. Artikel 9.3 i direktivet har följande lydelse:

9. I artikel 18 i direktivet föreskrivs följande:

10. I 1 kap 4 § lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter (nedan kallad LPK) föreskrivs följande:

11. 14 kap 1 § LSE föreskrivs följande:

12. 14 kap 1 a § LSE föreskrivs följande:

13. I 1 kap 6 § LPK föreskrivs följande:

14. Enligt 5 kap 1 § LPK gäller att den som uppsåtligen i strid med 1 kap 6 § LPK för in punktskattepliktiga varor till Sverige från ett område som tillhör Europeiska gemenskapens punktskatteområde, och därigenom ger upphov till fara för att en myndighets kontrollverksamhet med avseende på varuförflyttningen allvarligt försvåras, döms för olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor till fängelse i högst två år. Om brottet är att anse som ringa döms till böter.

15. Fredrik Granberg stoppades den 7 december 2003 vid den svenska tullstationen i Övertorneå när han var på väg från Finland i en skåpbil. Vid kontroll påträffades i hans fordon 3000 liter brännolja som säljs i Finland som eldningsolja. Brännoljan transporterades i en täckt skåpbils lastutrymme i tre så kallade IBC-behållare. IBC-behållarna var av en typ som används vid yrkesmässiga transporter av bland annat hydraulolja. Oljan skulle användas för uppvärmning av en villa som ägs av Fredrik Granberg och var således avsedd för hans privata bruk. Enligt 4 kap 1 § LSE jämförd med 1 kap 4 § LPK omfattas den aktuella varan av punktskatteplikt.

16. Fredrik Granberg står åtalad för att allvarligt ha försvårat myndighets kontrollverksamhet genom att inte ha gjort anmälan till beskattningsmyndigheten innan transporten av brännoljan påbörjades, inte ha ställt säkerhet för skatten och inte ha medfört bevis om ställd säkerhet samt förenklat ledsagardokument. Den 4 maj 2004 dömdes han av Haparanda tingsrätt till böter för olovlig förflyttning av punktskattepliktig vara.

17. Fredrik Granberg överklagade domen till Hovrätten för Övre Norrland. Han har vitsordat att han förfarit på sätt som anges i åklagarens gärningsbeskrivning, men bestritt ansvar för brott. Den svenske lagstiftaren har enligt Fredrik Granberg, genom att föreskriva att punktskatt skall utgå vid all införsel av eldningsolja utan att ange något undantag för förflyttningar som sker på annat sätt än med ovanliga transportsätt i den mening som avses i artikel 9.3 i direktivet, underlåtit att implementerà bestämmelserna i direktivet, eller i vart fall implementerat dem på ett felaktigt sätt.

18. Hovrätten för Övre Norrland lät under dessa omständigheter målet vila och beslutade att ställa följande tolknings- och giltighetsfrågor till EG-domstolen:

19. Hovrätten för Övre Norrland har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 9.3 i direktivet medför en möjlighet att generellt föreskriva att punktskatt skall tas ut i den medlemsstat där förbrukningen sker, i fall där en enskild person har förvärvat eldningsolja för eget bruk i en annan medlemsstat och själv har transporterat den till den medlemsstat där förbrukningen sker, oavsett på vilket sätt transporten sker.

20. Den polska regeringen, rådet och Europeiska gemenskapernas kommission har föreslagit att frågan skall besvaras nekande.

21. De anser att artikel 9.3 i direktivet medför en möjlighet för medlemsstaterna att undanta eldningsolja som en enskild person fört in på deras territorium för eget bruk från tillämpningsområdet för artikel 8 i direktivet endast om den enskilde då använder ett ovanligt transportsätt i den mening som avses i artikel 9.3.

22. Eftersom artikel 9.3 utgör ett undantag från den allmänna regeln i artikel 8 i direktivet skall den enligt den polska regeringen och rådet tolkas restriktivt. Om gemenskapslagstiftaren hade haft för avsikt att tillåta att all eldningsolja som transporteras av enskilda individer undantas från tillämpningsområdet för artikel 8 skulle detta enligt rådet ha föreskrivits uttryckligen.

23. Den svenska, den grekiska och den italienska regeringen anser tvärtom att medlemsstaterna får undanta flytande eldningsbränsle som transporteras av enskilda personer från tillämpningsområdet för artikel 8 i direktivet och att de följaktligen får föreskriva att punktskatt på sådana varor skall tas ut i den medlemsstat där förbrukningen sker, oavsett transportsätt.

24. Den svenska regeringen har i huvudsak gjort gällande att det följer av lydelsen i artikel 9.3 i direktivet att det inte finns något utrymme för en enskild individ att transportera eldningsolja med vanligt transportsätt och därmed att undgå att betala punktskatt i den medlemsstat där förbrukningen sker. Bestämmelsen syftar nämligen till att ge medlemsstaterna en generell möjlighet att förhindra förekomsten av privata transporter av eldningsolja.

25. Den grekiska och den italienska regeringen har å sin sida påpekat att gemenskapslagstiftaren undantagit flytande eldningsbränsle från tillämpningsområdet för artikel 8 i direktivet på grund av dessa produkters särskilda natur. Till skillnad från andra punktskattepliktiga varor, som till exempel tobaksvaror och alkoholdrycker, transporteras flytande eldningsbränsle inte vanligtvis av enskilda personer för personligt bruk. Det kan därför antas att denna typ av produkter endast transporteras för kommersiella ändamål.

26. Domstolen har redan fastställt att direktivet syftar till att fastställa ett antal regler vad gäller innehav, flyttning och övervakning av punktskattepliktiga varor, i synnerhet för att säkerställa att punktskatt tas ut på samma sätt i alla medlemsstater (dom av den 2 april 1998 i mål C-296/95, EMU Tabac mil, REG 1998, s. I-1605, punkt 22, av den 5 april 2001 i mål C-325/99, van de Water, REG 2001, s. I-2729, punkt 39, av den 12 december 2002 i mål C-395/00, Cipriani, REG 2002, s. I-11877, punkt 41, och av den 23 november 2006 i mål C-5/05, Joustra, REG 2006, s. I-11075, punkt 27).

27. I artikel 8 i direktivet föreskrivs i detta avseende den generella principen att punktskatt för varor som förvärvats av enskilda individer för deras eget bruk och som transporterats av dem själva skall tas ut i den medlemsstat där varorna har förvärvats (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Joustra, punkterna 31 och 33).

28. När det gäller förvärv av mineraloljor som redan släppts för förbrukning i en medlemsstat är det emellertid enligt artikel 9.3 i direktivet möjligt att göra undantag från huvudregeln i artikel 8 i samma direktiv och föreskriva att punktskatt även skall tas ut i en annan medlemsstat dit dessa oljor transporterats för att förbrukas där.

29. Medlemsstaterna kan emellertid använda sig av denna möjlighet endast under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. Mineraloljor som är punktskattepliktiga enligt artikel 9.3 skall transporteras av enskilda individer eller för deras räkning med ovanliga transportsätt. Med ovanliga transportsätt avses enligt samma bestämmelse transport av bränslen på annat sätt än i fordons tankar eller lämpliga reservdunkar liksom transport av flytande eldningsbränsle på annat sätt än med [tankfordon] som används vid yrkesmässig handel.

30. Domstolen anmärker härvid att då bestämmelsen utgör ett undantag från en huvudregel skall den tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 18 januari 2001 i mål C-83/99, kommissionen mot Spanien, REG 2001, s. I-445, punkt 19, av den 12 december 2002 i mål C-5/01, Belgien mot kommissionen, REG 2002, s. I-11991, punkt 56, och av den 26 maj 2005 i mål C-43/04, Stadt Sundern, REG 2005, s. I-4491, punkt 27).

31. I motsats till vad den svenska regeringen har gjort gällande kan artikel 9.3 i direktivet därför inte tolkas så att den medger att punktskatt även skall utgå i den medlemsstat där förbrukningen sker vid all införsel av eldningsolja som en enskild person förvärvat för eget bruk, oavsett vilket transportsätt som har använts. En medlemsstat kan nämligen inte använda sig av den möjlighet som ges i denna bestämmelse, när varan transporteras av den enskilde med ett transportsätt som inte omfattas av begreppet ovanliga transportsätt enligt den definition som ges i nämnda bestämmelse, som domstolen erinrat om i punkt 29 ovan i denna dom.

32. Den första frågan skall följaktligen besvaras på följande sätt. Artikel 9.3 i direktivet medför inte någon möjlighet att generellt föreskriva att punktskatt skall tas ut i den medlemsstat där förbrukningen sker, i fall där en enskild person har förvärvat eldningsolja för eget bruk i en annan medlemsstat och själv har transporterat den till den medlemsstat där förbrukningen sker, oavsett på vilket sätt transporten sker.

33. Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas skäl att besvara den andra frågan.

34. Hovrätten för Övre Norrland har ställt sin tredje fråga för att få klarhet i huruvida en enskild persons transport av 3000 liter eldningsolja med hjälp av tre IBC-behållare i en skåpbils lastutrymme utgör en sådan förflyttning med ovanligt transportsätt som avses i artikel 9.3 i direktivet.

35. Kommissionen har påpekat att de olika språkversionerna av artikel 9.3 i direktivet inte är fullständigt överensstämmande på denna punkt. Bestämmelsen skall därför tolkas utifrån sitt innehåll och det sammanhang i vilket den antogs samt utifrån principen om att undantag skall tolkas snävt. Endast om transporten av eldningsolja utförs för enskilds räkning av yrkesmässig transportör med tankfordon faller transporten utanför begreppet ovanligt transportsätt. Transport av eldningsolja som en enskild ombesörjer med hjälp av IBC-behållare faller däremot otvetydigt under detta begrepp.

36. Den italienska och den polska regeringen delar kommissionens inställning och har betonat att artikel 9.3 är avfattad på ett klart och tydligt sätt och därmed inte ger upphov till några tvivel i tolkningshänseende.

37. Såsom domstolen påpekat i punkt 29 i denna dom avses med ovanliga transportsätt enligt den definition som ges i artikel 9.3 i direktivet transport av bränslen på annat sätt än i fordons tankar eller lämpliga reservdunkar liksom transport av flytande eldningsbränsle på annat sätt än med [tankfordon] som används vid yrkesmässig handel.

38. Det framgår av själva texten i bestämmelsen att all transport av flytande eldningsbränsle som inte utförs med tankfordon skall anses som ett ovanligt transportsätt.

39. En sådan tolkning finner för övrigt stöd i bestämmelsens olika språkversioner. Så är fallet med i synnerhet uttrycket tankers i den engelska versionen, autocisterne i den italienska versionen och cystern i den polska versionen.

40. Transport av eldningsolja som en enskild person inte ombesörjer med hjälp av tankfordon utan med en skåpbil, såsom i målet vid den nationella domstolen, skall således anses utgöra ett ovanligt transportsätt i den mening som avses i artikel 9.3 i direktivet. Att oljan i detta fall förvarades i tre IBC-behållare föranleder inte domstolen att göra någon annan bedömning.

41. Den tredje frågan skall därför besvaras så att en enskild persons transport av 3000 liter eldningsolja med hjälp av tre IBC-behållare i en skåpbils lastutrymme utgör en sådan förflyttning med ovanligt transportsätt som avses i artikel 9.3 i direktivet.

42. Hovrätten för Övre Norrland har ställt sin fjärde fråga för att få klarhet i huruvida en medlemsstat enligt artikel 7.4 i direktivet har rätt att kräva att en enskild person som förflyttar eldningsolja för eget bruk med ett ovanligt transportsätt ställer säkerhet för betalningen av punktskatt samt medför bevis om ställande av säkerhet för punktskatt och ett ledsagardokument vid förflyttningen.

43. Kommissionen har anfört att artikel 7.1 i direktivet, vari de varor som avses i artikel 7.4 definieras, endast omfattar varor som förvaras för kommersiella ändamål. Följaktligen omfattas inte varor som enskilda har förvärvat för eget bruk av tillämpningsområdet för artikel 7.4 i direktivet. Denna bestämmelse är följaktligen inte tillämplig i målet vid den nationella domstolen. Kommissionen har vidare betonat att det följer av tredje, femte, sjätte och elfte skälen i direktivet att det i direktivet föreskrivs en klar skillnad mellan å ena sidan varor som förvaras för kommersiella ändamål och som under transporten skall åtföljas av ledsagardokument och å andra sidan varor som innehas för personligt bruk. Vad gäller de sistnämnda varorna krävs det inte något ledsagardokument då de transporteras till en annan medlemsstat.

44. Kommissionen har tillagt att det ingenstans i direktivet anges att varor som åsyftas i artikel 9.3 bör åtföljas av något som helst dokument när de transporteras eller att de skall vara föremål för säkerhet för betalning av punktskatt.

45. Det följer enligt den svenska och den polska regeringen tvärtom, av artikel 9 i direktivet, att alla ovanliga transportsätt sker för kommersiella ändamål Den svenska regeringen anser att bestämmelsen grundas på principen att enskilda individer inte bör transportera mineraloljor. Alla transporter av sådan olja skall följaktligen anses ske för kommersiella ändamål, även om den transporteras av en enskild för privat bruk. De skyldigheter som föreskrivs i artikel 7.4 i direktivet är därför tillämpliga på transporten.

46. Det skall inledningsvis påpekas att artikel 7.4 i direktivet, som behandlar förflyttning av punktskattepliktiga varor som skall åtföljas av ett ledsagardokument, hänvisar till artikel 18.1 i samma direktiv. Enligt artikel 18.1 skall alla punktskattepliktiga varor som flyttas mellan medlemsstater under skatteuppskov åtföljas av en officiell handling eller ett handelsdokument som upprättas av avsändaren.

47. I artikel 18.3 i direktivet föreskrivs möjligheten att nämnda dokument åtföljs av ett annat dokument som intygar att punktskatt har erlagts i destinationsmedlemsstaten eller att något annat förfarande för uppbörd av punktskatt har följts i överensstämmelse med de villkor som fastställs av destinationsmedlemsstatens behöriga myndigheter. Detta dokument skall enligt samma bestämmelse bland annat ange datum för och uppgifter om betalningen eller om destinationsmedlemsstatens skattemyndigheters godkännande av betalningsgarantin.

48. Efter dessa preciseringar konstaterar domstolen att artikel 7.1 i direktivet, där de varor nämns som skall åtföljas av ett ledsagardokument enligt vad som föreskrivs i artikel 7.4, endast avser varor som förvaras för kommersiella ändamål.

49. Direktivet föreskriver härvid, såsom domstolen redan slagit fast, en skillnad mellan, å ena sidan, denna typ av varor och, å andra sidan, varor som innehas för personligt bruk och som kan transporteras utan några dokument (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen EMU Tabac m.fl., punkt 23, och Joustra, punkt 28).

50. Vad beträffar varor som innehas för personligt bruk krävs det nämligen, i den utsträckning det i artikel 8 i direktivet föreskrivs att punktskatt skall tas ut i den medlemsstat där varorna har förvärvats, enligt nämnda bestämmelse inte något ledsagardokument då de transporteras till en annan medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet EMU Tabac m.fL, punkt 24).

51. Domstolen finner emellertid att eldningsolja som en enskild person förvärvat för personligt bruk och som han själv transporterat med ett ovanligt transportsätt är en vara som innehas för personligt bruk. Med hänsyn till vad som anförts ovan krävs det under dessa omständigheter inte enligt artikel 7.4 i direktivet att varan åtföljs av ett ledsagardokument då den förflyttas.

52. Härav följer emellertid inte att en medlemsstat inte får kräva att eldningsolja som innehas för personligt bruk skall åtföljas av ett sådant dokument då den transporteras.

53. En sådan skyldighet kan vara nödvändig vid transport av mineraloljor med ett ovanligt transportsätt om den medlemsstat där förbrukningen sker med stöd av artikel 9.3 i direktivet kräver betalning av punktskatt, så att nämnda medlemsstat kan kontrollera varornas skattemässiga status.

54. Såsom framgår av trettonde skälet och av artikel 18 i direktivet är syftet med ledsagardokumentet nämligen bland annat att de transporterade varorna skall kunna identifieras och att försändelsens skattestatus skall kunna identifieras.

55. Det kan således inte uteslutas att en destinationsmedlemsstat kan kräva att en enskild person som förflyttar eldningsolja med ett ovanligt transportsätt medför ett ledsagardokument och bevis om ställande av säkerhet för punktskatt.

56. Mot bakgrund av ovanstående överväganden skall den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 7.4 i direktivet utgör inte hinder för att det i lagstiftningen i en destinationsmedlemsstat där punktskatt skall erläggas, vilket är tillåtet enligt artikel 9.3 i direktivet, föreskrivs en skyldighet för varje enskild person, som själv och för eget bruk i en annan medlemsstat, där den släppts för konsumtion, har förvärvat eldningsolja och själv förflyttar den till destinationsmedlemsstaten med ovanliga transportsätt i den mening som avses i artikel 9.3 i direktivet, att ställa säkerhet för betalningen av punktskatt samt att medföra ett ledsagardokument och bevis om ställande av säkerhet för punktskatt.

57. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1) Artikel 9.3 i rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor, i dess lydelse enligt rådets direktiv 92/108/EEG av den 14 december 1992, medför inte någon möjlighet att generellt föreskriva att punktskatt skall tas ut i den medlemsstat där förbrukningen sker, i fall där en enskild person har förvärvat eldningsolja för eget bruk i en annan medlemsstat och själv har transporterat den till den medlemsstat där förbrukningen sker, oavsett på vilket sätt transporten sker.

2) En enskild persons transport av 3000 liter eldningsolja med hjälp av tre så kallade IBC-behållare i en skåpbils lastutrymme utgör en sådan förflyttning med ovanligt transportsätt som avses i artikel 93 i direktiv 92/12, i dess lydelse enligt direktiv 92/108,

3) Artikel 7.4 i direktiv 92/12, i dess lydelse enligt direktiv 92/108, utgör inte hinder för att det i lagstiftningen i en destinationsmedlemsstat där punktskatt skall erläggas, vilket är tillåtet enligt artikel 9.3 i direktivet, föreskrivs en skyldighet för varje enskild person, som själv och för eget bruk i en annan medlemsstat, där den släppts för konsumtion, har förvärvat eldningsolja och förflyttar den själv till destinationsmedlemsstaten med ovanliga transportsätt i den mening som avses i artikel 9.3 i direktivet, att ställa säkerhet för betalningen av punktskatt samt att medföra ett ledsagardokument och bevis om ställande av säkerhet för punktskatt.

1 Rättegångsspråk: svenska.