Förslag till avgörande av generaladvokat Ján Mazák föredraget den 8 maj 2008

1 Originalspråk: engelska.

2 REG 2007, s. II-63.

3 EGT L 248, s. 1.

4 EGT L 357, s. 1.

5 United Nations Treaty Series, volym 1155, s. 331.

6 Punkt 74 i den överklagade domen.

7 Punkt 73 i den överklagade domen.

8 Punkt 74 i den överklagade domen.

9 Punkt 111 i den överklagade domen. I den del av artikel 268 andra stycket EG som är relevant i förevarande mål anges följande: Förvaltningsutgifter för institutionerna till följd av bestämmelserna i Fördraget om Europeiska unionen om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt om samarbete i rättsliga och inre angelägenheter skall belasta budgeten. Driftutgifterna till följd av att de nämnda bestämmelserna genomförs, kan på de villkor som anges i bestämmelserna belasta budgeten.

10 Se Philippe Léger, Commentaire article par article des traités UE et CE, 2000, s. 1806.

11 Detta gäller exempelvis inte om beslutet om avräkning ifrågasätts av rent processuella skäl.

12 Se, som ett aktuellt exempel i ett mål om fördragsbrott, domstolens dom av den 30 maj 2006 i mål C-459/03, kommissionen mot Irland (REG 2006, s. I-4635), och, i ett mål om förhandsavgörande, dom av den 11 september 2007 i mål C-431/05, Merck Genéricos – Produtos Farmacêuticos (REG 2007, s. I-7001).

13 Se Waelbroeck, D., Le transfert des recours directs au Tribunal de première instance des Communautés européennes – vers une meilleure protection des justiciables?, La réforme du système juridictionnel communautaire, Éditions de l’université de Bruxelles, 1994, sidorna 87–97.

14 Se, i detta avseende, Maria-Gisella Garbagnati Ketvel, The jurisdiction of the European Court of Justice in respect of Common Foreign and Security Policy, International and Comparative Law Quarterly, volym. 55, januari 2006, sidorna 77–120, särskilt s. 82; Macleod, I., Hendry, I.D., och Hyett,S., The External Relations of the European Communities, Clarendon Oxford Press, 1996, s. 424.

15 Som stöd för denna ståndpunkt kan det anmärkas det verkar som om avtalen måste ratificeras, för att de ska träda i kraft. Ett sådant formkrav gäller i princip endast folkrättsliga avtal i inskränkt mening.

16 Även om denna typ av överenskommelser förvisso väcker en rad intressanta juridiska frågeställningar, bland annat avseende kommissionens behörighet att ingå sådana överenskommelser enligt Avsnitt V i EU-fördraget, ligger det helt klart utanför tvisteföremålet i förvarande mål att närmare analysera dem.

17 Vad gäller det kompletterande avtalet utesluter detta konstaterande enligt min mening inte att man, när de går att identifiera, tillämpar de allmänna principer som är gemensamma för Europeiska gemenskapens medlemsstaters rättsordningar, såsom anges i artikel 13.2 i det kompletterande avtalet, jämförda med folkrättens regler.

18 Det har tydligt erkänts av Internationella domstolen att principerna i artiklarna 31 och 32 i Wienkonventionen återspeglar vad som gäller enligt folkrättslig sedvanerätt (Libyen mot Tchad, ICJ Reports 1994, s. 4, punkt 41).

19 Republiken Grekland har medgett (se punkt 56 ovan) att det framgår uttryckligt av artikel 15.1 i det första avtalet att en deltagande avtalspart som inte undertecknar det kompletterande avtalet kan undgå sina finansiella skyldigheter i projektet (se punkt 15 ovan). Det är emellertid utrett att Republiken Grekland har undertecknat det kompletterande avtalet. Artikel 15.1 i det första avtalet måste mot denna bakgrund tolkas strikt och inte enligt Republiken Greklands tolkning.

20 Normalt sett är den som har undertecknat ett avtal enligt folkrätten först bunden av detsamma när avtalet har ratificerats i enlighet med nationell lagstiftning.

21 Artikel 25 i Wienkonventionen om traktaträtt.

22 Alex. M. Niebrugge, Provisional application of the Energy Charter Treaty: the Yukos arbitration and the future place of provisional application in international law, Chicago Journal of International Law, sommaren 2007, volym. 8, s. 355, s. 359.

23 Den överklagade domen, punkt 85.

24 De två principerna kan enligt min mening inte helt likställas, eftersom principen om tro och heder i folkrätten tycks ha ett vidare tillämpningsområde än gemenskapsrättens princip om skydd för berättigade förväntningar.

25 Jag anser att det i förevarande fall är mer lämpligt att använda ordet motsvarighet, eftersom det är mer neutralt än orden följer av, som förstainstansrätten har använt i punkt 87 i den överklagade domen med hänvisning till förstainstansrättens dom av den 22 januari 1997 i mål T-115/94, Opel Austria mot rådet (REG 1997, s. II-39), punkt 93. Enligt min mening innebär orden följer av med nödvändighet att gemenskapsrättens princip om skydd för berättigade förväntningar både är viktigare och har uppstått före folkrättens princip om tro och heder. I detta sammanhang vill jag också påpeka att generaladvokaten Jacobs i punkt 76 i sitt förslag till avgörande i mål C-162/96, Racke, där domstolen meddelade dom den 16 juni 1998 (REG 1998, s. I-3655), inte använde orden följer av, utan uttryckte sig enligt följande: … i rättsfallet Opel Austria mot rådet likställdes den folkrättsliga principen om god vilja med den gemenskapsrättsliga principen om skydd för berättigade förväntningar.

26 Australien mot Frankrike (Nuclear Tests Case), ICJ Reports 1974, s. 253, s. 268.

27 För en definition, se O’Connor, J.F., Good faith in International Law, Dartmouth Publishing Company, 1991, s. 124.

28 Se bland annat Michel Virally, Review essay: Good faith in public international law, The American Journal of International Law, 1983, volym 77, s. 130.

29 Serge Sur skriver följande i L’interprétation de droit international public, Paris, Librairie générale de droit et de jurisprudence, 1974: [L]’interprétation des circonstances n’est pas soumis à des règles, encore moins à des méthodes très précises. Leur diversité constitue une base multiple et il ne reste qu’un principe, celui de la bonne foi. Se även Elisabeth Zoller, La bonne foi en droit international public, Pedone, 1977, s. 227.

30 Se Michel Virally, citerad i fotnot 28, s. 131 och s. 133.

31 Bin Cheng, General Principles of Law as applied by International Courts och Tribunals, redaktör Martinus Nijhoff – Haag, 1953, sidorna 141 och 142; Lord McNair, The Laws of Treaties, Oxford Clarendon Press, 1961, s. 485. Såsom Lord McNair har förklarat utgör denna princip hinder för att en part som gör ett uttalande eller ansluter sig till ett uttalande som andra litar på och anpassar sig till senare hävdar att något annat var fallet.

32 Se Elisabeth Zoller, citerad i fotnot 29, s. 157. Författaren anser att detta utökade krav på tro och heder (författaren använder uttrycket bonne foi renforcée) gäller inom internationella organisationer, både vad avser medlemsstaterna och organisationens olika organ.

33 Att ett sådant utökat krav på tro och heder föreligger framgår enligt min mening av artikel 11.2 EU i vilken det föreskrivs att [m]edlemsstaterna … aktivt och förbehållslöst [ska] stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet. Detta stöds av omständigheten att det, åtminstone vad avser EG-fördraget, verkar vara den allmänna meningen att skyldigheten att lojalt samarbeta enligt artikel 10 EG också innebär ett krav på utökad tro och heder (se, Vlad Constantinesco, L’article 5 CEE, de la bonne foi à la loyauté communautaire, Du droit international au droit de l’intégration (Liber amicorum Pierre Pescatore), Nomos, 1989, sidorna 97–114, särskilt s. 101).