Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 29 oktober 2009

1 Originalspråk: franska.

2 Associeringsrådet inrättades genom avtal som undertecknades i Ankara den 12 september 1963 av Republiken Turkiet, å ena sidan, och medlemsstaterna i Europeiska ekonomiska gemenskapen, å andra sidan. Detta avtal slöts, godkändes och bekräftades i gemenskapens namn genom rådets beslut 64/732/EEG av den (EGT 217, 1964 s. 3685, nedan kallat associeringsavtalet).

3 Beslutet av den 19 september 1980 om utveckling av associationen, trädde i kraft den . Beslutet har inte publicerats i den officiella tidningen, men kan konsulteras i Avtal om associering och protokoll EEG–Turkiet och andra grundläggande texter, Bryssel, 1992, som utgetts av Europeiska gemenskapernas publikationsbyrå.

4 Tilläggsprotokollet till associationsavtalet undertecknades den 23 november 1970 i Bryssel med syfte att reglera villkoren, formerna och tidplanen för förverkligandet av övergångsfasen. Tilläggsprotokollet till associationsavtalet slöts, godkändes och bekräftades av gemenskapen genom rådets förordning nr 2760/72/EEG av den (EGT L 293, s. 1, nedan kallat tilläggsprotokollet).

5 Domstolens dom av den 5 oktober 1994 i mål C-355/93, Eroglu (REG 1994, s. I-5113), punkt 17, av den i mål C-210/97, Akman (REG 1998, s. I-7519), punkt 23, och av den i mål C-502/04, Torun (REG 2006, s. I-1563), punkt 19.

6 Domarna i målen Eroglu (ovan fotnot 5), punkterna 20 och 23, Akman (ovan fotnot 5), punkt 24, och Torun (ovan fotnot 5), punkt 20.

7 Domen i målet Torun (ovan fotnot 5), punkterna 27 och 28.

8 Punkt 25.

9 Punkt 44.

10 Punkt 45.

11 Punkt 47.

12 Det ska noteras att även om domstolen i det ovannämnda målet Akman översiktligt undersökte om Haydar Akman hade ställning som barn till en turkisk arbetstagare, vilket ifrågasattes av den tyska och den grekiska regeringen, så fann den inte detta kriterium utgöra ett uttryckligt villkor enligt artikel 7 i beslut nr 1/80.

13 Domstolens dom av den 6 juni 1995 i mål C-434/93, Bozkurt (REG 1995, s. I-1475).

14 Domstolens dom av den 23 januari 1997 i mål C-171/95, Tetik (REG 1997, s. I-329).

15 Domen i målet Bozkurt (ovan fotnot 13), punkt 36.

16 Idem, punkt 39.

17 Idem, punkt 40.

18 Idem, punkt 48.

19 Domstolens dom av den 18 juli 2007 i mål C-325/05, Derin (REG 2007, s. I-6495), punkt 3.

20 Se domen i målet Bozkurt (ovan fotnot 13), punkt 20.

21 Domen i målet Derin (ovan fotnot 19), punkt 3. Se, i detta ämne, O’Leary, S., Employment and residence for Turkish workers and their families: Analogies with the case-law of the Court of justice on Art. 48 EC, i Festschrift für G.F. Mancini, 1998, s. 738.

22 Punkt 71.

23 Domstolens dom av den 17 april 1997 i mål C-351/95, Kadiman (REG 1995, s. I-2133).

24 Punkt 34.

25 Idem, punkt 35.

26 Idem, punkt 36.

27 Se domen i målet Akman (ovan fotnot 5), punkt 34.

28 Se domarna i målen Akman (ovan fotnot 5), punkt 38, och Torun (ovan fotnot 5), punkt 23.

29 I detta första stycke i beslut nr 1/80 fastställs nämligen de villkor under vilka en familjemedlem till en turkisk arbetstagare som tillhör arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten har tillgång till denna arbetsmarknad.

30 På grundval av denna tolkning av artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80, som återfinns i punkt 30 i domen i det ovannämnda målet Akman, slog domstolen i punkt 44 i nämnda dom fast att andra stycket inte kan tolkas så, att rätten för ett barn till en turkisk arbetstagare att anta varje erbjudande om anställning är avhängig av att dennes förälder är bosatt i medlemsstaten i fråga vid den tidpunkt då barnet har för avsikt att ta anställning efter avslutad yrkesutbildning. Att detta konstaterande av domstolen är snävare än det i den här återgivna punkt 30 i det ovannämnda målet Akman beror just på att konstaterandet i det målet utgjorde den tillämpning av tolkningen av det aktuella stycket som fordrades för att besvara den tolkningsfråga som ställts.

31 Se, bland annat, domstolens dom av den 16 december 1992 i mål C-237/01, Kus (REG 1992, s. I-6781; svensk specialutgåva, volym 13, s. I-243), punkt 25, domen i målet Kadiman (ovan fotnot 23), punkt 31, och domstolens dom av den i mål C-337/07, Altun (REG 2008, s. I-10323), punkt 48.

32 Domstolens dom av den 16 mars 2000 i mål C-329/97, Ergat (REG 2000, s. I-1487), punkt 42.

33 Domarna i målen Ergat (ovan fotnot 32), punkt 49, och Derin (ovan fotnot 19), punkt 67.

34 Kommissionen har i detta avseende i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att Ümit Bekleyen inte har förlorat den rättsliga ställning som hon har uppnått enligt artikel 7 första stycket, andra strecksatsen i beslut nr 1/80, utan att hon fortfarande vid sin återkomst har rätt att utöva valfri avlönad verksamhet i värdmedlemsstaten och att hon har uppehållsrätt. Enligt kommissionen har Ümit Bekleyen inte lämnat värdmedlemsstaten av egen vilja eftersom hon då var omyndig utan har fogat sig efter sina föräldrars vilja, varför det inte kan presumeras att hon har lämnat denna medlemsstat utan legitima skäl. Trots det är min uppfattning att man inte får glömma att tolkningsfrågan endast rör tolkningen av artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80 och att frågan om Ümit Bekleyens eventuella rättigheter enligt artikel 7 första stycket, andra strecksatsen inte har rests vare sig i det nationella administrativa förfarandet eller vid de nationella domstolarna och inte heller av klaganden själv i sitt yttrande. Jag kommer således inte att pröva frågan om Ümit Bekleyen – i likhet med vad kommissionen hävdat – har förlorat den rättsliga ställning som hon eventuellt kan ha uppnått enligt artikel 7 första stycket i beslut nr 1/80 när hon lämnade Förbundsrepubliken Tysklands territorium.

35 Domstolen bekräftade denna självständighet som kännetecknar en fullgjord universitetsutbildning i punkt 45 i domen i det ovannämnda målet Akman enligt vilken … barn till en migrerande turkisk arbetstagare som varit reguljärt anställd i en medlemsstat i minst tre år, som lagligen är bosatt i samma medlemsstat och som efter avslutad yrkesutbildning där erbjuds en anställning, inte längre kan anses vara beroende av sin förälders närvaro, eftersom barnet genom att träda in på arbetsmarknaden inte längre kommer att vara beroende av sina föräldrar för sin försörjning utan kan försörja sig självt.

36 För att göra denna jämförelse har jag av två skäl bara beaktat en del av de argument som utvecklas i domen i det ovannämnda målet Derin. För det första jämförde domstolen i det målet rättigheterna för ett barn till en turkisk arbetstagare enligt artikel 7 i beslut nr 1/80 och inte de rättigheter som följer av andra stycket i samma artikel. För det andra gäller att även om domstolen i punkt 68 i denna dom påpekade att situationen för barnet till en turkisk migrerande arbetstagare inte [kan] jämföras med situationen för en avkomling till en medborgare i en medlemsstat, på grund av de påtagliga skillnader som finns mellan deras respektive rättsliga ställning har detta icke desto mindre bekräftats inom ramen för en bedömningen av huruvida skälen till att familjemedlemmar till turkiska medborgare kan förlora sin uppehållsrätt enligt artikel 7 första stycket i beslut nr 1/80 är uttömmande. Jag anser följaktligen att de argument som låg till grund för domen i målet Derin inte i sin helhet är överförbara på den situation som är aktuell i det förevarande målet.

37 EGT L 158, s. 77, och rättat genom EUT L 229, s. 35.

38 Jag gör denna jämförelse med hänsyn till bestämmelserna i direktiv 2004/38 och inte till dem i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2434/92 av den (EGT L 245, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 160). Artikel 11 i förordning nr 1612/68 har upphävts och ersatts av direktiv 2004/38 vilket enligt dess artikel 40 skulle ha införlivats av medlemsstaterna före den . Även om klaganden inkom med sin ansökan om uppehållstillstånd vid en tidpunkt när artikel 11 i förordning nr 1612/68 fortfarande var tillämplig, nämligen den , ska det noteras att det nya direktivet då redan hade trätt i kraft. När emellertid Land Berlin den avslog denna ansökan hade direktiv nr 1612/68 redan upphävts och endast direktiv 2004/38 var tillämpligt, vilket också var fallet under hela domstolsprocessen. Det synes mig därför lämpligt att göra denna jämförelse på grundval av direktiv 2004/38.

39 Domstolens dom av den 23 mars 2004 i mål C-138/02, Collins (REG 2004, s. I-2703), punkt 26, och där angiven rättspraxis.

40 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 1998 i mål C-85/96, Martínez Sala (REG 1998, s. I-2691), punkt 32, enligt vilken inom ramen för artikel 39 EG även en person som verkligen söker anställning ska anses vara en arbetstagare.

41 Se, för ett liknande resonemang, bland annat domarna i målen Tetik (ovan fotnot 14), punkt 29, och Derin (ovan fotnot 19), punkt 66.