Domstolens dom (andra avdelningen) den 20 november 2008

Fordonsskatt Direktiv 1999/62/EG Avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer Artikel 6.2 b Beslut av kommissionen om godkännande av ett undantag Direkt effekt saknas I mål C-18/08, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Tribunal d’instance de Bordeaux (Frankrike) genom beslut av den 4 december 2007, som inkom till domstolen den 21 januari 2008, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna K. Schiemann, J. Makarczyk, P. Kūris (referent) och C. Toader, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: R. Grass,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Foselev Sud-Ouest SARL, genom L. Menestrier, avocat, Frankrikes regering, genom G. de Bergues och L. Butel, båda i egenskap av ombud, Italiens regering, genom R. Adam, i egenskap av ombud, biträdd av F. Arena, avvocato dello Stato, Europeiska gemenskapernas kommission, genom D. Maidani, i egenskap av ombud,

och efter att den 25 september 2008 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/62/EG av den 17 juni 1999 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer (EGT L 187, s. 42), och av kommissionens beslut av den 20 juni 2005 avseende Frankrikes begäran om undantag från fordonsskatten i enlighet med artikel 6.2 b i direktiv 1999/62 (EUT L 158, s. 23).

2. Begäran har framställts inom ramen för en talan som väckts av Foselev Sud-Ouest SARL (nedan kallat Foselev) med yrkande om att myndigheten för tullar och indirekta skatter ska förpliktas att till Foselev utge ett belopp på 1973,74 euro som det enligt sin uppfattning felaktigt har fått erlägga mellan den 20 juni 2005 och den 9 juli 2006 såsom fordonsskatt, vilken påförs motorfordon som väger minst 12 ton och som inte är speciellt utformade för persontransporter. Foselev har vidare yrkat ränta på huvudbeloppet samt ersättning för rättegångskostnader.

3. Artikel 6.2 i direktiv 1999/62 innehåller följande bestämmelser:

4. Artikeldelen i beslut 2005/449 har följande lydelse:

5. Genom dekret nr 2006-818 av den 7 juli 2006 om ändring av dekret nr 70-1285 av den 23 december 1970 om överföring till tullmyndigheten av underlaget och uppbörden av den särskilda skatten på vissa vägfordon (JORF av den 9 juli 2006, s. 10311), genomförde de franska myndigheterna beslut 2005/449.

6. Av beslutet om hänskjutande framgår att Foselev bedriver verksamhet inom följande områden: lyftning, materialhantering, transport, industriellt underhåll, industriella rörsystem, industriell rengöring och modulbyggen. Bolaget anser att fordonsskatterna inte längre ska erläggas efter den 20 juni 2005, som är det datum då beslut 2005/449 antogs, när det gäller de fordon som beslutet avser.

7. Myndigheten för tullar och indirekta skatter anser däremot att det undantag som Foselev har åberopat trädde i kraft först när dekret nr 2006-818 offentliggjordes i Journal officiel de la République française, det vill säga den 9 juli 2006.

8. Tribunal d’instance de Bordeaux har funnit att det mål den har att avgöra reser frågan huruvida beslut 2005/449, enligt vilket Republiken Frankrike har rätt att undanta vissa bestämda fordon från fordonsskatt, innebär en skyldighet för nämnda medlemsstat att genomföra det godkända undantaget, och huruvida beslutet alltså kan ha direkt effekt i förhållandet mellan de franska skattemyndigheterna och Foselev, varför Tribunal d’instance de Bordeaux har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EG-domstolen:

9. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida beslut 2005/449, varigenom det av Republiken Frankrike planerade undantaget från fordonsskatten godkänns med stöd av artikel 6.2 b i direktiv 1999/62, kan åberopas av en enskild mot denna medlemsstat för att komma i åtnjutande av detta undantag så snart som detta beslut delgetts eller offentliggjorts.

10. I detta avseende föreskrivs i artikel 249 fjärde stycket EG att ett beslut ska vara bindande till alla delar för dem som det är riktat till. Det ska i förevarande fall konstateras att beslut 2005/449 riktas till Republiken Frankrike.

11. Det ska för övrigt erinras om att domstolen för det första har fastställt att det vore oförenligt med beslutets bindande verkan enligt artikel 189 i EEG-fördraget (sedermera artikel 189 i EG-fördraget, nu artikel 249 EG) att i princip omöjliggöra att den skyldighet som föreskrivs i beslutet kan åberopas av berörda personer och, för det andra, att en bestämmelse i ett beslut som riktas till en medlemsstat kan åberopas mot denna medlemsstat om adressaten enligt bestämmelsen åläggs en ovillkorlig och tillräckligt klar och tydlig skyldighet (dom av den 10 november 1992 i mål C-156/91, Hansa Fleisch Ernst Mundt, REG 1992, s. I-5567, punkterna 12 och 13 och där angiven rättspraxis).

12. Det ska således prövas huruvida beslut 2005/449 innebär en ovillkorlig och tillräckligt klar och precis skyldighet för Republiken Frankrike.

13. Domstolen påpekar i detta avseende att den rättsliga grunden för detta beslut utgörs av artikel 6.2 b i direktiv 1999/62, där det föreskrivs en möjlighet för en medlemsstat att undanta vissa fordon från fordonsskatt, eller att låta dem omfattas av en lägre skattesats.

14. Vidare gäller enligt nämnda bestämmelse att en medlemsstats utnyttjande av denna möjlighet villkoras av att kommissionen godkänner en genomförandeplan.

15. Det räcker alltså att konstatera att medlemsstaterna, trots den roll kommissionen spelar, har ett stort handlingsutrymme när det gäller såväl deras beslut att utnyttja nämnda möjlighet som när det gäller innehållet i den avsedda åtgärden, utan att någon som helst skyldighet att utnyttja möjligheten kan uppkomma av att kommissionen godkänner åtgärden.

16. Ändamålet med beslut 2005/449 är alltså inte att tvinga Republiken Frankrike att bevilja det undantag som avses med dess tillståndsansökan, utan att tillåta att Republiken Frankrike genomför detta undantag om den så önskar.

17. Den omständigheten att beslut 2005/449 inte innehåller något datum för när det ska börja tillämpas utan bara innehåller en uppgift om att det godkända undantaget löper ut den 31 december 2009, kan inte ha någon betydelse för räckvidden och verkningarna av detta beslut.

18. Beslut 2005/449 började nämligen enligt ordalydelsen i artikel 254.3 EG gälla i och med att det delgavs den det riktar sig till, vilket i förevarande fall är Republiken Frankrike. Icke desto mindre består en sådan verkan i att ett undantag, som i förevarande fall ännu inte existerar och som för sitt genomförande fordrar en nationell lagstiftningsåtgärd, blir möjligt, men inte i att ett sådant undantag föreskrivs.

19. Mot bakgrund av vad som anförts ska den fråga som ställts besvaras så, att beslut 2005/449 inte kan åberopas av en enskild mot Republiken Frankrike, som är den till vilken detta beslut riktas, för att – så snart som detta beslut delgetts eller offentliggjorts – omfattas av det undantag för vilket den senare har gett sitt tillstånd.

20. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1 Rättegångsspråk: franska.