Domstolens dom (tredje avdelningen) den 29 oktober 2009
Gemensamma tulltaxan Kombinerade nomenklaturen Tullklassificering Frysta styckningsdelar eller slaktbiprodukter av höns Estlands anslutning Övergångsåtgärder Jordbruksprodukter Överskottslager Förordning (EG) nr 1972/2003 I mål C-140/08, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Tallinna Halduskohus (Estland) genom beslut av den 19 mars 2008, som inkom till domstolen den 7 april 2008, i målet
DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av ordföranden på andra avdelningen J.N. Cunha Rodrigues, tillförordnad ordförande på tredje avdelningen, samt domarna P. Lindh (referent), A. Rosas, U. Lõhmus och A. Arabadjiev, generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer, justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 september 2009,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Rakvere Lihakombinaat AS, genom K. Kask, advokaat, Estlands regering, genom L. Uibo, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom A. Sipos, H. Tserepa-Lacombe och K. Saaremäel-Stoilov, samtliga i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Gemenskapsrätten
Kombinerade nomenklaturen
Förordning nr 1972/2003
Förordning nr 853/2004
Den nationella lagstiftningen
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Inledande fråga
Den första frågan
Yttranden som har inkommit till domstolen
Domstolens svar
Den andra frågans första del
Yttranden som har inkommit till domstolen
Domstolens svar
Den andra frågans andra del
Den tredje frågan
Yttranden som har inkommit till domstolen
Domstolens svar
Rättegångskostnader
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av bilaga 1 till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 13, s. 22), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1789/2003 av den 11 september 2003 (EUT L 281, s. 1), och tolkningen av kommissionens förordning (EG) nr 1972/2003 av den 10 november 2003 om övergångsåtgärder för handeln med jordbruksprodukter med anledning av Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning (EUT L 293, s. 3), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 230/2004 av den 10 februari 2004 (EUT L 39, s. 13) (nedan kallad förordning nr 1972/2003).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Rakvere Lihakombinaat AS (nedan kallat RLK) och, å andra sidan, Põllumajandusministeerium (jordbruksministeriet) och Maksu- ja Tolliameti Ida maksu- ja tollikeskus (skatte- och tullmyndigheten, skatte- och tullkontoret för östra Estland) (nedan kallat MTA) angående uttag av avgift för överskottslager av fryst hönskött.
3. Kombinerade nomenklaturen (nedan kallad KN), som infördes genom förordning nr 2658/87, bygger på det internationella systemet för harmoniserad varubeskrivning och kodifiering (nedan kallat HS). Systemet utarbetades av Tullsamarbetsrådet, numera Världstullorganisationen. Systemet inrättades genom den internationella konvention som ingicks i Bryssel den 14 juni 1983. Konventionen godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 87/369/EEG av den 7 april 1987 (EGT L 198, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 12, s. 3). I KN återfinns nummer och undernummer med sex siffror från HS. Endast den sjunde och den åttonde siffran anger de undergrupper som uteslutande förekommer i KN.
4. I 2002 års version av HS återfinns nummer 0207 i kapitel 2, där det försetts med rubriken Kött och ätbara slaktbiprodukter av fjäderfä enligt nr 0105, färska, kylda eller frysta. Nummer 0207 innehåller för klassificeringen av höns undernummer 020714, som har rubriken Styckningsdelar samt slaktbiprodukter, frysta.
5. Enligt de allmänna anvisningarna i de förklarande anmärkningarna till kapitel 2 i HS, som avser kött och ätbara slaktbiprodukter, gäller följande:
6. Den lydelse av KN som är tillämplig på omständigheterna i målet vid den nationella domstolen återfinns i förordning nr 1789/2003, som trädde i kraft den 1 januari 2004. I del 2 återfinns tulltaxan. Avdelning I i denna del har rubriken Levande djur; animaliska produkter och omfattar ett kapitel 2 med rubriken Kött och ätbara slaktbiprodukter innehållande nummer 0207 med följande lydelse:
7. I de förklarande anmärkningarna till Europeiska gemenskapernas Kombinerade nomenklatur, som offentliggjordes den 23 oktober 2002 (EGT C 256, s. 1), anges i de allmänna anmärkningarna nr 2, nr 4 och nr 5 avseende del 2 avdelning 1 kapitel 2 i KN följande:
8. I den förklarande anmärkningen till undernumren 02071410–02071499 anges att de förklarande anmärkningarna till undernumren 02071310–02071399 gäller i tillämpliga delar. De senare har följande lydelse:
9. I de allmänna bestämmelserna för tolkning av KN, vilka återfinns i avsnitt I A i del 1 i KN, föreskrivs bland annat följande:
10. Artikel 41 första stycket i Akt om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning och om anpassning av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen (EUT L 236, 2003, s. 33) ger Europeiska gemenskapernas kommission möjlighet att anta bestämmelser för att underlätta övergången för de nya medlemsstaterna till ordningen enligt den gemensamma jordbrukspolitiken. Dessa övergångsbestämmelser får antas inom tre år efter dagen för anslutningen, och tillämpningen skall begränsas till denna period. Kommissionen antog förordning nr 1972/2003 med stöd av bland annat denna bestämmelse.
11. Enligt skäl 1 i förordning nr 1972/2003 är syftet med förordningen att undvika en snedvridning av handeln avseende den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna med anledning av tio nya staters anslutning till Europeiska unionen den 1 maj 2004. Med beaktande av dessa risker anges det i skäl 3 i förordningen att det [i] avskräckande syfte bör … föreskrivas att det skall tas ut en avgift för överskottslager i de nya medlemsstaterna.
12. För att uppnå detta mål föreskrivs det i artikel 4.1 i förordning nr 1972/2003 att de nya medlemsstaterna ska ta ut en avgift av innehavare av överskottslager av produkter i fri omsättning från och med den 1 maj 2004. I artikel 4.5 preciseras att denna skyldighet för Estlands räkning gäller bland annat varor som omfattas av nummer 02071410 i KN.
13. I artikel 4.2 i denna förordning föreskrivs följande:
14. För att säkerställa att den avgift som tas ut på överskottslager tillämpas på ett korrekt sätt, stadgas i artikel 4.4 i nämnda förordning att de nya medlemsstaterna omgående ska genomföra en inventering av de lager som är tillgängliga per den 1 maj 2004 och senast den 31 oktober 2004 underrätta kommissionen om vilka kvantiteter som finns i överskottslagren.
15. Enligt artikel 10 i förordning nr 1972/2003 ska förordningen tillämpas från och med den 1 maj 2004 till och med den 30 april 2007.
16. I punkt 1.14 i bilaga 1 till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (EUT L 139, s. 55, och rättelse, EUT L 226, s. 22) definieras maskinurbenat kött enligt följande:
17. Den 7 april 2004 antog det estniska parlamentet lagen om avgift för överskottslager (Üleliigse laovaru tasu seadus, RT I 2004, 30, 203).
18. Genom dom av den 5 oktober 2006 slog Riigikohus (Högsta domstolen) fast att 6 § första stycket i ovannämnda lag inte var tillämplig, eftersom den stred mot förordning nr 1972/2003. Högsta domstolen konstaterade att skyldigheten enligt nämnda bestämmelse att tillämpa en koefficient på 1,2 vid beräkningen av volymen på övergångslager inte gav utrymme för en tillräckligt differentierad behandling av varje aktör.
19. För att rätta sig efter domstolsavgörandet gjorde det estniska parlamentet flera ändringar av nämnda lag genom en lag som antogs den 25 januari 2007 (RT I 2007, 12, 65). Denna lag i ändrad lydelse (nedan kallad ÜLTS) trädde i kraft den 16 februari 2007 och reglerar med retroaktiv verkan de situationer som har uppstått sedan den 1 maj 2004.
20. Enligt 7 § ÜLTS är överskottslagren lika med skillnaden mellan de lager som faktiskt innehades den 1 maj 2004 och övergångslagren.
21. I 6 § första stycket ÜLTS definieras uttrycket övergångslager som det årliga genomsnittslager som innehades under de fyra år som föregick Republiken Estlands anslutning till unionen (åren 2000–2003) multiplicerat med koefficienten 1,2. För att mildra regeln för de aktörer som inte har bedrivit någon relevant verksamhet under dessa fyra referensår föreskrivs i 6 § två specialregler för att beräkna övergångslagren. För det första ska en aktör som började bedriva verksamhet på marknaden efter år 2003 visa att dess lager den 1 maj 2004 är lika med den kvantitet … som aktören normalt sett kan tillverka, sälja eller överlåta eller förvärva på något annat sätt, mot eller utan vederlag. För det andra gäller enligt punkten 3 i 6 § att övergångslagren för de aktörer som per den 1 maj 2004 varit verksamma i minst ett år på den relevanta marknaden anses motsvara det genomsnittslager som innehades den 1 maj under de senaste verksamhetsåren eller det lager som innehades den 1 maj 2003 multiplicerat med 1,2.
22. Enligt 10 § ÜLTS ska jordbruksministeriet fastställa volymen på övergångslager och överskottslager på grundval av aktörens deklaration. På den sistnämndes motiverade begäran kan ministeriet beakta vissa faktorer som kan förklara en ökning av lagren, helt oberoende av spekulation, såsom en ökning av aktörens produktions-, bearbetnings- eller försäljningsvolymer under det föregående året, mognadstiden för jordbruksprodukter, det förhållandet att lagren byggts upp före tredje kvartalet år 2003, minskningen av export- eller försäljningsvolymer av skäl som aktören inte kan råda över eller andra omständigheter som aktören inte kan råda över.
23. De sistnämnda bestämmelserna kompletteras av 23 § ÜLTS, där ett visst antal situationer anges i vilka volymen på övergångslager kan fastställas till ett högre värde i syfte att beakta utvecklingen av den ekonomiska aktörens verksamhet under perioden den 1 maj 2003–1 maj 2006.
24. RLK är ett estniskt företag inom jordbrukssektorn. Vid framställningen av produkterna använder företaget frysta maskinurbenade styckningsdelar av kött av fjäderfä, så kallat maskinurbenat kött.
25. Genom jordbruksministerns beslut av den 30 mars 2007 fastställdes RLK:s överskottslager av frysta styckningsdelar av höns till 83462 kilo. Till följd härav fattade MTA den 30 april 2007 ett beslut om påförande av en avgift på 1337237 EEK (cirka 90000 euro enligt aktuell växelkurs) avseende avgift för överskottslager.
26. RLK överklagade avgiftsbeslutet till den hänskjutande domstolen och yrkade att de ifrågavarande produkterna ska omfattas av undernummer 02071499 och inte av undernummer 02071410, varför de inte kan inordnas under nämnda text. Dessa produkter utgör nämligen inte några frysta styckningsdelar av höns, utan har formen av en massa bestående av styckningsdelar av kött och mjuka vävnader, som framställts genom maskinell urbening av höns. RLK hävdade dessutom att förordning nr 1972/2003 utgör hinder för vissa bestämmelser i ÜLTS om beräkningen av överskottslager.
27. Tallinna Halduskohus (Tallinns förvaltningsdomstol) fann att det är oklart hur tullklassificeringen av de produkter som är i fråga i målet ska ske, och hur förordning nr 1972/2003 ska tolkas, och beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EG-domstolen:
28. RLK har hävdat att förordningarna nr 1789/2003 och nr 1972/2003 inte kan göras gällande mot företaget, eftersom de inte hade offentliggjorts på estniska i Europeiska unionens officiella tidning vid tiden för Republiken Estlands anslutning till unionen. Företaget har i detta avseende åberopat dom av den 11 december 2007 i mål C-161/06, Skoma-Lux (REG 2007, s. I-10841).
29. Företaget anser att eftersom förordning nr 1972/2003 inte kan göras gällande mot detsamma föreligger också hinder mot tillämpningen av ÜLTS. Denna lag, som offentliggjordes i sin ursprungliga lydelse den 27 april 2004, innehåller bland annat ett stort antal hänvisningar till den förordningen. Företaget har framhållit att det sena offentliggörandet av ÜLTS innebar att de ekonomiska aktörerna inte kunde hålla sig informerade på ett tillräckligt tidigt stadium om de regler om påförande av avgifter för överskottslager som blev tillämpliga från och med den 1 maj 2004.
30. Även om beslutet om hänskjutande inte behandlar denna fråga, anser domstolen att det är lämpligt att klargöra för den hänskjutande domstolen att en rättsakt som har antagits av en gemenskapsinstitution, som exempelvis förordning nr 1789/2003 eller förordning nr 1972/2003, inte kan göras gällande mot fysiska och juridiska personer i en medlemsstat innan de har givits möjlighet att ta del av rättsakten genom ett offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning i vederbörlig ordning (domen i det ovannämnda målet Skoma-Lux, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
31. I artikel 58 i den ovan i punkt 10 nämnda anslutningsakten föreskrivs att [t]exter på estniska, lettiska, litauiska, maltesiska, polska, slovakiska, slovenska, tjeckiska och ungerska till de rättsakter som institutionerna och Europeiska centralbanken har antagit före anslutningen och som upprättats av rådet, kommissionen eller Europeiska centralbanken skall vara giltiga från och med dagen för anslutningen på samma villkor som texterna på de nuvarande elva språken. De skall offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning, om texterna på de nuvarande språken har offentliggjorts där.
32. Domstolen har redan slagit fast att denna bestämmelse utgör hinder för att mot enskilda i en ny medlemsstat göra gällande skyldigheter enligt en gemenskapsrättsakt som inte har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning på den medlemsstatens språk, då det språket är ett officiellt språk i unionen, även om dessa personer skulle ha kunnat ta del av rättsakten på annat sätt. Den omständigheten att en gemenskapsförordning inte kan tillämpas mot enskilda i en medlemsstat där förordningen inte har offentliggjorts på medlemsstatens språk påverkar dock inte det faktum att förordningen som en del av gemenskapens regelverk är bindande för medlemsstaten från och med anslutningsdagen (domen i det ovannämnda målet Skoma-Lux, punkterna 51 och 59).
33. Republiken Estland genomförde – genom antagandet den 7 april 2004 av ÜLTS, i dess ursprungliga lydelse – de skyldigheter som följer av förordning nr 1972/2003 genom att införa en avgift för överskottslager av jordbruksprodukter och genom att fastställa metoder för att beräkna avgiften. Således ger ÜLTS i Estland upphov till skyldigheter för enskilda, trots att nämnda förordning inte kan göras gällande mot dem innan de har getts möjlighet att ta del av dem genom ett offentliggörande i vederbörlig ordning av rättsakterna i Europeiska unionens officiella tidning på den berörda medlemsstatens språk.
34. Under sådana omständigheter utgör den regel som uppställdes i domen i det ovannämnda målet Skoma-Lux inget hinder för att de bestämmelser i förordning nr 1972/2003 som har införts i ÜLTS görs gällande mot enskilda. Det skulle dock finnas utrymme för att tillämpa nämnda regel för det fall de estniska myndigheterna mot enskilda gjorde gällande vissa bestämmelser i denna förordning som inte har genomförts genom ÜLTS före det officiella offentliggörandet av nämnda förordning på estniska. Det ankommer på den nationella domstolen att i förekommande fall tolka ÜLTS för att undersöka huruvida sådana omständigheter föreligger (dom av den 4 juni 2009 i mål C-560/07, Balbiino, REG 2009, s. I-4447, punkt 32).
35. I förordning nr 1972/2003 fastställs vilka produkter som omfattas av avgiften för överskottslager genom en hänvisning till de undernummer i KN till vilka dessa produkter hänförs. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att pröva om och i vilken mån den KN som är tillämplig på omständigheterna i målet och som följer av förordning nr 1789/2003, inarbetats i den nationella lagstiftningen innan denna förordning officiellt offentliggjordes på det estniska språket, så att enskilda kunde få kännedom om innehållet och strukturen i undernummer 020714, som är det här relevanta tullnumret.
36. Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida fryst maskinurbenat kött av fjäderfä omfattas av undernummer 02071410 eller 02071499.
37. RLK har hävdat att fryst maskinurbenat kött av fjäderfä inte kan likställas med benfria styckningsdelar av kött av fjäderfä som omfattas av undernummer 02071410. Med hänsyn till kännetecknen för maskinurbenat kött av fryst fjäderfä och definitionen av detta i punkt 1.14 i bilaga 1 till förordning nr 853/2004, ska denna produkt klassificeras i undernummer 02071499.
38. RLK har påpekat att det, mellan den 16 februari 2004 och den 1 maj samma år, fanns en nationell lagstiftning enligt vilken maskinurbenat kött klassificerades i undernummer 0207149911. RLK kunde således inte förvänta sig att denna tullklassificering senare skulle komma att ifrågasättas.
39. Enligt den estniska regeringen ska denna första fråga uteslutande prövas med beaktande av den KN som gällde den 1 maj 2004. Den omständigheten att en nationell lagstiftning, enligt vilken fryst maskinurbenat kött av fjäderfä klassificeras i undernummer 0207149911, gällde från den 16 februari 2004 till den 1 maj samma år saknar betydelse. Nämnda regering har emellertid betonat att tullmyndigheterna år 2002 – som svar på RLK:s begäran att få en bindande tullupplysning – hade uttalat sig för att fryst maskinurbenat kött av höns skulle klassificeras i undernummer 02071410. RLK fortsatte med stöd av detta beslut att importera denna typ av produkt ända till den 1 maj 2004, och detta trots att den estniska förordningen om klassificering av denna produkt i undernummer 0207149911 hade börjat gälla den 16 februari 2004.
40. Den estniska regeringen har påpekat att undernummer 02071499 enligt de förklarande anmärkningarna till KN bland annat omfattar ätbara slaktbiprodukter, särskilt hjärta, kam och slör, med undantag av lever. Enligt nämnda regering är det dock utrett i målet vid den nationella domstolen att de ifrågavarande produkterna inte innehåller några slaktbiprodukter av detta slag. Tullklassificeringen borde fastställas enligt de huvudsakliga kännetecknen för dessa produkter, i förevarande fall kött av höns. Det frysta maskinurbenade köttet ska följaktligen omfattas av undernummer 02071410.
41. Kommissionen delar denna uppfattning. Varken beskrivningarna eller anmärkningarna avseende undernumren 02071410 och 02071499 ger någon exakt ledning beträffande skillnaden mellan kött och slaktbiprodukter. Den hänskjutande domstolens beskrivning av de ifrågavarande produkterna motsvarar inte begreppet slaktbiprodukter, utan omfattas av den kategori avseende frysta benfria styckningsdelar av höns som hör till undernummer 02071410.
42. Det framgår av fast rättspraxis att, av hänsyn till rättssäkerheten och i syfte att underlätta kontroll, det avgörande kriteriet för tullklassificering av varor i allmänhet ska vara deras objektiva kännetecken och egenskaper, såsom de definieras i lydelsen av KN-numret och anmärkningarna till avdelningarna eller kapitlen (se, bland annat, dom av den 15 februari 2007 i mål C-183/06, RUMA, REG 2007, s. I-1559, punkt 27, och av den 27 september 2007 i de förenade målen C-208/06 och C-209/06, Medion och Canon Deutschland, REG 2007, s. I-7963, punkt 34).
43. Domstolen har redan slagit fast att de förklarande anmärkningarna till såväl KN som HS utgör viktiga tolkningsdata vid bedömningen av vad som inbegrips i olika tulltaxenummer, dock utan att vara rättsligt bindande. Deras innebörd ska därför överensstämma med bestämmelserna i KN och får inte ändra deras räckvidd (dom av den 15 september 2005 i mål C-495/03, Intermodal Transports, REG 2005, s. I-8151, punkt 48, av den 8 december 2005 i mål C-445/04, Possehl Erzkontor, REG 2005, s. I-10721, punkt 20, och av den 16 februari 2006 i mål C-500/04, Proxxon, REG 2006, s. I-1545, punkt 22).
44. Lydelsen av undernummer 02071499 omfattar endast orden Andra slag, varför hela nummer 0207 måste beaktas. Avfattningen av nämnda nummer, Kött och ätbara slaktbiprodukter av fjäderfä enligt nr 0105, färska, kylda eller frysta, utvisar att detta avser kött och slaktavfall av fjäderfä som kan tjäna som livsmedel.
45. Beträffande frysta styckningsdelar av kött och slaktbiprodukter i undernummer 020714, som är det enda relevanta undernumret i förevarande fall, görs en skillnad i KN mellan å ena sidan styckningsdelar av kött och å andra sidan slaktbiprodukter, där de senare i sin tur indelas i två underkategorier varav den ena är specifikt förbehållen lever (02071491) och den andra, som utgör en restpost, omfattar alla andra slag av slaktbiprodukter (02071499).
46. Eftersom undernummer 020714 inte innehåller någon annan kategori än den avseende styckningsdelar av kött och den avseende slaktbiprodukter, ska alla produkter som täcks av detta undernummer och som inte omfattas av den ena av dessa kategorier klassificeras i den andra. Domstolen påpekar att denna struktur i undernummer 020714 överensstämmer med gängse innebörd av ordet slaktbiprodukter, då detta tar sikte på andra ätbara delar än kött av djur som är avsedda för livsmedel.
47. Domstolen kommer därför att pröva huruvida sådana produkter som de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, i likhet med vad RLK har hävdat, omfattas av kategorin andra slags slaktbiprodukter än lever, vilka omfattas av undernummer 02071499.
48. I de förklarande anmärkningarna till KN preciseras att detta undernummer omfattar ätbara slaktbiprodukter, såsom hjärta, kam, slör och hönsfötter.
49. Det framgår i förevarande fall av såväl beslutet om hänskjutande som av de yttranden som ingetts till domstolen att de produkter som är i fråga i målet vid den nationella domstolen före frysning har formen av en massa bestående av köttrester och vävnader som utvunnits efter maskinurbening av köttben, i enlighet med definitionen av maskinurbenat kött i punkt 1.14 i bilaga 1 till förordning nr 853/2004.
50. Härav följer att sådana produkter som de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte kan klassificeras i undernummer 02071499, eftersom deras objektiva kännetecken och egenskaper inte motsvarar de som avser slaktbiprodukter i detta undernummer.
51. Dessa produkter omfattas således av undernummer 02071410.
52. Den omständigheten att de estniska tullmyndigheterna före Republiken Estlands anslutning med stöd av nationell lagstiftning klassificerade denna typ av produkt i ett annat enskilt undernummer saknar slutligen betydelse för tolkningen av den gemenskapslagstiftning som är tillämplig i denna medlemsstat från och med den 1 maj 2004.
53. Med hänsyn till dessa överväganden ska den första frågan besvaras enligt följande. Förordning nr 2658/87 i dess lydelse enligt förordning nr 1789/2003 ska tolkas så, att sådana produkter som de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, vilka består av fryst maskinurbenat kött som utvunnits genom maskinurbening av höns och vilka är avsedda som livsmedel, ska klassificeras i undernummer 02071410 i KN.
54. Den hänskjutande domstolen har frågat huruvida artikel 4.1 och 4.2 i förordning nr 1972/2003 utgör hinder för den metod som föreskrivs i ÜLTS för beräkningen av en aktörs överskottslager, vilken består i att en multiplikationskoefficient på 1,2 tillämpas på övergångslagret.
55. RLK har hävdat att artikel 4 i förordning nr 1972/2003 utgör hinder för den metod för beräkning av övergångslagret som anges i 6 § ÜLTS, då det i denna föreskrivs att en multiplikationskoefficient på 1,2 ska tillämpas. Metoden medger nämligen inte någon exakt fastställelse av lagret och inte heller något säkerställande av att avgiften på överskottslagren blir proportionerlig.
56. Den estniska regeringen anser däremot att användandet av denna multiplikationskoefficient är förenlig med ändamålet med förordning nr 1972/2003. Den har gjort gällande att denna förordning varken begränsar eller utesluter användningen av en sådan koefficient och att den överlåter åt medlemsstaterna att välja den beräkningsmetod som lämpar sig för de lokala förhållandena. Multiplikationskoefficienten gör det möjligt att höja volymen på övergångslager för samtliga aktörer i syfte att beakta den ekonomiska tillväxten under åren före Republiken Estlands anslutning till unionen.
57. Kommissionen gav i sina inlagor först sitt stöd för RLK:s inställning, men anslöt sig under förhandlingen till den estniska regeringens ståndpunkt.
58. Domstolen har redan slagit fast att artikel 4.2 i förordning nr 1972/2003 inte innehåller någon bestämmelse om att medlemsstaterna är skyldiga eller förbjudna att på ett enhetligt sätt tillämpa en multiplikationskoefficient på aktörernas övergångslager vid beräkningen av överskottslagren (domen i det ovannämnda målet Balbiino, punkt 47).
59. I denna bestämmelse föreskrivs nämligen att de nya medlemsstaterna vid fastställandet av varje innehavares överskottslager särskilt ska ta hänsyn till [d]e genomsnittliga lagren under åren före anslutningen. Eftersom det inte finns några närmare bestämmelser om vilken period som är relevant eller vilken metod som ska användas för att beräkna genomsnittet av disponibla lager, innebär en sådan formulering att medlemsstaterna tillerkänns ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att uppställa kriterier för genomförandet av dessa anvisningar, under förutsättning att det sker i enlighet med målsättningarna för förordningen och gemenskapsrättens allmänna principer (domen i det ovannämnda målet Balbiino, punkt 37).
60. Artikel 4.2 i förordning nr 1972/2003 innehåller således en icke uttömmande uppräkning av vissa kriterier för beräkningen av volymen på aktörernas överskottslager, samtidigt som medlemsstaterna ges möjlighet att inom ramen för sitt utrymme för skönsmässiga bedömningar komplettera dessa utifrån vad de anser vara lämpligt (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Balbiino, punkt 47).
61. Tillämpningen av en koefficient på 1,2 på övergångslagrets volym är vid första anblicken fördelaktig för aktörerna, eftersom den tenderar att minska överskottslagren. Det framgår av de förklaringar som den estniska regeringen har lämnat att koefficienten har bestämts på grundval av den estniska jordbruksproduktionens tillväxttakt under åren 2000–2004. Koefficienten gör det således möjligt att uppdatera den genomsnittliga lagervolym som har konstaterats den 1 maj under åren 2000–2003 mot bakgrund av nämnda tillväxttakt och att fastställa en volym på övergångslagret – och därefter en volym på överskottslagret – som på ett proportionerligt sätt återspeglar den tillväxtökning som har konstaterats mellan den 1 maj 2000 och den 1 maj 2004 inom hela den estniska jordbrukssektorn. Koefficienten bidrar således till att skapa en utgångspunkt för jämförelser mellan volymen på lagren den 1 maj 2004 och genomsnittsvolymen på lagren den 1 maj de föregående fyra åren (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Balbiino, punkt 48).
62. Med hänsyn till dessa egenskaper konstaterar domstolen att valet att tillämpa en sådan koefficient inte strider mot vare sig de ändamål som eftersträvas med förordning nr 1972/2003 eller mot principerna om proportionalitet och likabehandling (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Balbiino, punkt 49).
63. Domstolen konstaterar således att artikel 4.2 i förordning nr 1972/2003 inte utgör hinder för tillämpningen av en sådan multiplikationskoefficient som den som föreskrivs i 6 § första stycket ÜLTS vid beräkningen av volymen på övergångslager (domen i det ovannämnda målet Balbiino, punkt 50).
64. Under dessa omständigheter ska den första delen av den andra frågan besvaras på följande sätt. Artikel 4.2 i förordning nr 1972/2003 utgör inte hinder för en sådan nationell bestämmelse som 6 § ÜLTS, enligt vilken volymen på en aktörs överskottslager bestäms genom att man från det lager som faktiskt innehades den 1 maj 2004 drar av volymen på övergångslagret, vilket definieras som det genomsnittliga lager som innehades den 1 maj under de fyra senaste verksamhetsåren multiplicerat med koefficienten 1,2, där koefficienten motsvarar den ökning av jordbruksproduktionen som har konstaterats i den berörda medlemsstaten under samma fyraårsperiod.
65. Med beaktande av svaret på den andra frågans första del saknas anledning att besvara den andra delen av frågan.
66. Den hänskjutande domstolen har frågat huruvida förordning nr 1972/2003 utgör hinder för att en avgift tas ut för en aktörs överskottslager även om vederbörande kan visa att han inte har gjort någon vinst vid försäljningen av lagret efter den 1 maj 2004.
67. RLK har betonat att syftet med förordning nr 1972/2003 är att motverka spekulation. I målet vid den nationella domstolen är dock varje form av spekulation utesluten. De produkter som är i fråga är nämligen inte av det slaget att de kan utnyttjas för arbitrage genom en prissättning i spekulationssyfte. Priset på fryst maskinurbenat kött av fjäderfä påverkades nämligen inte av Republiken Estlands anslutning. I gemenskapen ger inte dessa produkter rätt till något exportbidrag eller någon annan stödmekanism som innebär att det blir en prisskillnad mellan gemenskapsmarknaden och världsmarknaden. Vidare var varje kvantitet som RLK köpte avsedd för dess egna behov och motsvarade de lager som var normala med hänsyn till produktionen.
68. RLK har hävdat att fastställandet av avgiften för överskottslagren ska överensstämma med proportionalitetsprincipen och de allmänna gemenskapsrättsliga principerna, varvid företaget hänvisat till beslut av den 11 oktober 2001 i mål C-30/00, William Hinton & Sons (REG 2001, s. I-7511). Eftersom RLK inte gjorde någon vinst på det överskottslager som är i fråga, anser RLK att den avgift som det ålagts att betala är oproportionerlig. Om förordning nr 1972/2003 leder till fastställande av en avgift under sådana förhållanden som de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, borde denna förordning ogiltigförklaras med hänsyn till proportionalitetsprincipen. Det är i så fall inte längre fråga om ett system med avgifter med avhållande verkan, utan om ett sanktionssystem som är ägnat att stävja innehavet av vissa varor.
69. Den estniska regeringen och kommissionen anser att påförande av en avgift för en aktör som inte har gjort någon vinst vid försäljningen av sitt överskottslager överensstämmer med ändamålet med förordning nr 1972/2003.
70. Enligt kommissionen är syftet med denna förordning nämligen inte att stävja aktörernas handlande, utan att se till att den gemensamma organisationen av marknaderna även fortsättningsvis fungerar väl i gemenskapens allmänna intresse.
71. Det framgår av första och tredje skälen i förordning nr 1972/2003 att ändamålet med densamma är att bevara den gemensamma organisationen av marknaderna och samtidigt undvika, med hjälp av ett avhållande avgiftssystem för överskottslager i de nya medlemsstaterna, att vissa jordbruksprodukter förflyttas onaturligt mot de nya medlemsstaternas territorier med anledning av utvidgningen. Det handlar således om att undvika att onormala handelsmönster stör den gemensamma organisationen av marknaderna (domen i det ovannämnda målet Balbiino, punkt 57).
72. Syftet med denna förordning är inte att det ska vidtas sanktioner mot aktörer som agerar spekulativt, utan att, med hjälp av en avhållande avgiftsmekanism, förhindra att lager byggs upp i spekulationssyfte och att neutralisera de ekonomiska fördelar som innehavarna av sådana lager förväntar sig (domen i det ovannämnda målet Balbiino, punkt 69).
73. Den avgift på överskottslager som föreskrivs i förordning nr 1972/2003 i syfte att skydda den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna, är således tillämplig på alla överskottslager i den mening som avses i nämnda förordning, oberoende av om lagerinnehavarna faktiskt har gjort vinst på försäljningen eller inte (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Balbiino, punkt 71).
74. Den tredje frågan ska således besvaras på följande sätt. Förordning nr 1972/2003 utgör inte hinder för att en avgift tas ut för en aktörs överskottslager även om vederbörande kan visa att han inte har gjort någon vinst vid försäljningen av lagret efter den 1 maj 2004.
75. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
1) Rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1789/2003 av den 11 september 2003, ska tolkas så, att sådana produkter som de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, vilka består av fryst maskinurbenat kött som utvunnits genom maskinurbening av höns och vilka är avsedda som livsmedel, ska klassificeras i undernummer 02071410 i Kombinerade nomenklaturen.
2) Artikel 4.2 i kommissionens förordning (EG) nr 1972/2003 av den 10 november 2003 om övergångsåtgärder för handeln med jordbruksprodukter med anledning av Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 230/2004 av den 10 februari 2004, utgör inte hinder för en sådan nationell bestämmelse som 6 § första stycket i lagen om avgift för överskottslager (Üleliigse laovaru tasu seadus), i dess lydelse enligt den lag som antogs den 25 januari 2007, enligt vilken volymen på en aktörs överskottslager bestäms genom att man från det lager som faktiskt innehades den 1 maj 2004 drar av volymen på övergångslagret, vilket definieras som det genomsnittliga lager som innehades den 1 maj under de fyra senaste verksamhetsåren multiplicerat med koefficienten 1,2, där koefficienten motsvarar den ökning av jordbruksproduktionen som har konstaterats i den berörda medlemsstaten under samma fyraårsperiod.
3) Förordning nr 1972/2003 utgör inte hinder för att en avgift tas ut för en aktörs överskottslager även om vederbörande kan visa att han inte har gjort någon vinst vid försäljningen av lagret efter den 1 maj 2004.
1 Rättegångsspråk: estniska.