Förslag till avgörande av generaladvokat Niilo Jääskinen föredraget den 9 juni 2011

1 Originalspråk: franska.

2 Dom av den 21 oktober 2008 i de förenade målen C-200/07 och C-201/07, Marra (REG 2008, s. I-7929).

3 Protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier (EUT C 83, s. 266) (tidigare protokoll nr 36 om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier (1965) (EUT C 321 E, 2006, s. 318)) (nedan kallat protokollet). Eftersom begäran om förhandsavgörande ingavs den 2 april 2010 och eftersom tolkningsfrågan avser tolkningen av protokollet används numreringen i FEUF i detta förslag till avgörande.

4 Se Europaparlamentets jämförande studie PE 168.399, L’immunité parlementaire dans les États membres de l’Union européenne et au Parlement européen, serien Rättsliga frågor, arbetsdokument, tillgänglig på följande adress: http://www.europarl.europa.eu/activities/committees/studies/download.do?language=en&file=4125#search=%20Parliamentary%20Immunity%20in%20the%20Member%20States%20of%20the%20European%20Union%20and%20the%20European%20Parliament.

5 Terminologin när det gäller de båda formerna av immunitet skiljer sig åt i de olika medlemsstaternas författningar och doktrin. Den första formen av immunitet benämns således Verantwortungsfreiheit i Tyskland, inviolabilidad i Spanien, irresponsabilité i Frankrike, insidicabilità i Italien, berufliche Immunität i Österrike och non-liability, non-accountability, privilege of freedom of speech i Förenade kungariket.

6 Den andra formen av immunitet benämns inviolabilité i Belgien och Frankrike, Immunität, Unverletzlichkeit eller Unverfolgbarkeit i Tyskland, inmunidad i Spanien, inviolabilità och improcedibilità i Italien, außerberufliche Immunität i Österrike, inviolabilidade i Portugal och freedom from arrest i Förenade kungariket.

7 Denna rätt framgår av artikel 7 i protokollet, vilken inte är relevant i detta mål.

8 EUT C 83, 2010, s. 389 (nedan kallad stadgan om de grundläggande rättigheterna).

9 Europaparlamentets arbetsordning, vilken antagits med stöd av artikel 199 EG (numera artikel 232 FEUF) (EUT L 44, 2005), i dess ändrade lydelse. Den senaste versionen är tillgänglig på Europaparlamentets webbsida.

10 Betänkande A6-0286/2009 om begäran om fastställelse av Aldo Patriciellos immunitet och privilegier (2009/2021(IMM)), tillgängligt på parlamentets webbsida: http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+REPORT+A6-2009-0286+0+DOC+XML+V0//FR.

11 Enligt tolkningsfrågans ordalydelse avses den tidigare artikel 9 i protokollet. I den version som gällde vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen har artikel 9 emellertid blivit artikel 8 i protokollet.

12 Till skillnad från vad som var fallet i de ovannämnda förenade målen Marra (punkterna 22 och 23 i denna dom) omfattas parlamentets arbetsordning inte av förevarande begäran om förhandsavgörande.

13 Se artikel 10.1 och 10.2 FEU.

14 Jag erinrar om de klassiska domarna om parlamentets passiva saklegitimation (dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet (REG 1986, s. 1339; svensk specialutgåva, volym 8, s. 529), och om parlamentets aktiva saklegitimation (dom av den 22 maj 1990 i mål C-70/88, parlamentet mot rådet (REG 1990, s. I-2041; svensk specialutgåva, volym 10, s. 425), vilket mål avgjordes i sak genom dom av den 4 oktober 1991 i mål C-70/88 (REG 1991, s. I-4529; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-405). När det gäller parlamentets institutionella intressen förefaller mig en sådan öppenhet i ännu högre grad berättigad.

15 Se generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande i de ovannämnda förenade målen Marra (punkt 10).

16 Domen i de ovannämnda förenade målen Marra (punkterna 32–34).

17 Ibidem (punkt 39).

18 Artikel 4 i akten om allmänna direkta val av företrädare i Europaparlamentet, bilaga till rådets beslut 76/787/EEG, Euratom, EKSG av den 20 september 1976, beslut av företrädarna för medlemsstaternas regeringar församlade i rådet om akten om allmänna direkta val av företrädare i Europaparlamentet (EGT L 278, s. 1). Se även artikel 2 i parlamentets arbetsordning.

19 Artikel 11.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

20 Uttalande av domaren Cardozo, avgörande från United States Supreme Court i målet Palko mot Connecticut, 302 US 319 (1937), i M. Hallé, Discours politique et Cour européenne des droits de l’homme, Bryssel, 2009, s. 7.

21 Europadomstolens dom av den 7 december 1976 i målet Handyside mot Förenade kungariket, serie A nr 24. Se F. Moyse, La liberté d’expression et l’ordre public en droit européen, Annales du droit luxembourgeois, Vol. 15 (2005) s. 57–71. Enligt artikel 52.3 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – vilken behandlar rättigheternas och principernas räckvidd och tolkning – ska, i den mån stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som säkerställs i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), dessa rättigheter ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. I förevarande fall kan denna rättspraxis således ge viss ledning.

22 Ch. Charrière-Bournazel, La liberté d’expression et ses limites, Annuaire international des droits de l’homme, vol. II, 2007, s. 236.

23 Precis som medlemsstaterna är Europeiska unionen underlagd respekten för den demokratiska principen, såväl enligt den nationella konstitutionella rätten i medlemsstaterna som enligt unionsrätten. I och med ikraftträdandet av Lissabonfördraget framgår denna princip i avdelning II FEU, som endast behandlar demokratiska principer. Härav framgår således att alla unionens befogenheter ska utövas i enlighet med folkets vilja, se M. Gennart, Les parlements nationaux dans le traité de Lisbonne: évolution ou révolution, Cahiers de droit européen, 2010, nr 1 och 2, s. 17–46.

24 Europadomstolens dom av den 8 juli 1986 i målet Lingens mot Österrike, serie A nr 103, § 42, och av den 23 maj 1991 i målet Oberschlick mot Österrike, serie A nr 204, § 59.

25 Europadomstolens dom av den 23 april 1992 i målet Castells mot Spanien, serie A nr 236, § 46.

26 Se generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande i de ovannämnda förenade målen Marra (punkt 36).

27 Europadomstolens dom av den 30 juni 2009 i målet Etxeberria m.fl. mot Spanien, ansökan nr 35579/03, av den 16 juli 2009 i målet Féret mot Belgien, ansökan nr 15615/07, och av den 16 juli 2009 i målet Willem mot Frankrike, ansökan nr 10883/05.

28 En sådan tolkning har Europadomstolen gjort i dom av den 25 juni 1992 i målet Thorgeir Thorgeirson mot Island, serie A nr 239, § 64.

29 Europadomstolens dom av den 10 februari 2009 i målet Eerikäinen m.fl. mot Finland, ansökan nr 3514/02, §§ 66–68.

30 Europadomstolens dom av den 24 november 2009 i målet Flux mot Moldavien, ansökan nr 25367/05, § 39.

31 Europadomstolens dom av den 8 oktober 2009 i målet Porubova mot Ryssland, ansökan nr 8237/03, § 43.

32 Europadomstolens dom av den 3 mars 2009 i målet Bacanu och R mot Rumänien, ansökan nr 4411/04, § 91.

33 Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har dömt en stat för överträdelse av artikel 10 i Europakonventionen på grund av att de nationella domstolarna i denna stat inte beaktade denna aspekt. Se Europadomstolens dom i det ovannämnda målet Eerikäinen m.fl. mot Finland, ansökan nr 3514/02, och av den 10 december 2009 i målet Karsai mot Ungern, ansökan nr 5380/07, § 29.

34 Europadomstolens dom av den 21 januari 1999 i målet Janowski mot Polen, Recueil des arrêts et décisions 1999-I, § 33. Se även Europadomstolens dom av den 29 mars 2001 i målet Thoma mot Luxemburg, Recueil des arrêts et décisions 2001-III, § 47, och av den 7 november 2006 i målet Mamère mot Frankrike, Recueil des arrêts et décisions 2006-XIII, § 27.

35 Se, bland annat, Europadomstolens dom i det ovannämnda målet Janowski mot Polen, av den 21 december 2004 i målet Busuioc mot Moldavien, ansökan nr 61513/00, § 64, i det ovannämnda målet Mamère mot Frankrike, § 27, och av den 18 februari 2010 i målet Taffin mot Frankrike, ansökan nr 42396/04, § 64.

36 Europadomstolens dom av den 22 april 2010 i målet Haguenauer mot Frankrike, ansökan nr 34050/05, §§ 47 och 48.

37 TH. Harms, Die Rechtsstellung des Abgeordneten in der Beratenden Versamlung des Europarates und in Europäischen Parlament, Hansischer Gildenverlag, 1968, s. 88. Se även resolution 1325 (2003) om immunitet för ledamöterna i den parlamentariska församlingen, tillgänglig på Europarådets parlamentariska församlings webbsida på följande adress: http://assembly.coe.int/Mainf.asp?link=/Documents/AdoptedText/ta03/FRES1325.htm. Se även de identiska bestämmelserna i Accord sur le Statut de l’Union de l’Europe Occidentale, représentants internationaux et personnel av den 11 maj 1955.

38 Protokollet antogs nämligen år 1965, då parlamentet var sammansatt av ledamöter som valdes av de nationella parlamenten i enlighet med deras nationella förfaranden. Protokollet skulle endast täcka den europeiska delen av den parlamentariska verksamheten. Se M. Benlolo Carabot, Les immunités des Communautés européennes, Annuaire français de droit international, 2008/2009, s. 549–588.

39 När det gäller parlamentets försök att få preciserat ordalydelsen i protokollet, se betänkandet från Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor med titeln Parliamentary immunity in the European Parliament, nr PE 360.487/REV2, oktober 2005, tillgängligt på följande adress: http://www.europarl.europa.eu/activities/committees/studies/download.do?file=17288. Se parlamentets resolution av den 6 juli 2006 om ändring av protokollet om immunitet och privilegier, P6_TA(2006) 0314, tillgänglig på Europaparlamentets webbsida: http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+TA+P6-TA-2006-0314+0+DOC+XML+V0//FR.

40 Se Privileges and immunities of Members of the European Parliament, Eighth Report of House of Commons av den 18 mars 1986, ställningstagandet av G. Donnez, Select Committee on the European Communities, London, 1986, punkt 17.

41 Artikel 6.1 i parlamentets arbetsordning. Denna synpunkt ligger dessutom till grund för domstolens rättspraxis, bland annat domstolens dom av den 10 juli 1986 i mål 149/85, Wybot (REG 1986, s. 2391; svensk specialutgåva, volym 8, s. 703), punkt 12. Trots detta förefaller det mig som om förstainstansrättens inställning i domen av den 15 oktober 2008 i mål T-345/05, Mote mot parlamentet (REG 2008, s. II-2849), vilken innebar att det skapades en subjektiv rättighet för de personer som tillerkänns immunitet, kan ifrågasättas mot bakgrund av logiken i immunitetssystemet, enligt vilken det är ämbetet som ska skyddas, se punkterna 29–34 i nämnda dom.

42 Ledamöterna i församlingen åtnjuter den immunitet och de privilegier som föreskrivs i den allmänna överenskommelsen rörande Europarådets privilegier och immunitet (av den 2 september 1949) och dess tilläggsprotokoll (av den 6 november 1952). Se artikel 40 i Europarådets stadga och artiklarna 13–15 i nämnda överenskommelse samt artiklarna 3 och 5 i tilläggsprotokollet, volymen Europarådets stadga.

43 Artikel 65 i kapitel XVII i församlingens arbetsordning. Dessutom följer församlingens utskott för immunitet och institutionella frågor utvecklingen på europeisk och internationell nivå när det gäller rättsliga instrument med avseende på parlamentsledamöters immunitet och privilegier, se Församlingens arbetsordning, utomrättsliga texter, kapitel IX. Utskottet för arbetsordningen, immunitet och institutionella frågor, punkt 5.

44 Artikel 5 i tilläggsprotokollet till ovannämnda allmänna överenskommelse rörande Europarådets privilegier och immunitet. Härav framgår dessutom att medlemsstaterna i Europarådet inte bara har en rätt men också en skyldighet att upphäva immuniteten för sina företrädare. Se även resolution 1490 (2006) om tolkningen av artikel 15a i den allmänna överenskommelsen, tillgänglig på följande adress: http://assembly.coe.int/Main.asp?link=/Documents/AdoptedText/ta06/ERES1490.htm.

45 Se generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande i de ovannämnda förenade målen Marra (punkt 12). Jag vill emellertid framhålla att vid ett sammanträde i konstitutionsutskottet i det finländska parlamentet år 1993 angav de mest framstående konstitutionalisterna vid den tiden att den materiella immuniteten innebar att ledamöterna fritt kunde kritisera regeringen, myndigheterna och andra personer samt samtida företeelser och fenomen, utan att frukta lagföring och utan att dessförinnan noggrant behöva läsa bestämmelserna i strafflagen. Se E. Hakkila, Suomen tasavallan perustuslait [Republiken Finlands konstitution], Borgå, 1939, s. 416.

46 Jämför fotnot 5.

47 Domen i de ovannämnda förenade målen Marra (punkt 27).

48 Eftersom det inte i artikel 8 i protokollet hänvisas till medlemsstaternas rättsordningar måste den materiella immunitet som föreskrivs i bestämmelsen anses grundad enbart på unionsrätten. Se domen i de ovannämnda förenade målen Marra (punkt 26).

49 I detta hänseende förefaller parlamentets praxis vara osammanhängande och kunna ge upphov till tvister. Parlamentet anser nämligen å ena sidan att den processuella immuniteten i artikel 9 (tidigare artikel 10) i protokollet inte bara är tillämplig på handlingar som begåtts under mandatperioden, utan att den även kan tillämpas retroaktivt på gärningar som begåtts av tidigare ledamöter av Europaparlamentet. Enligt parlamentet är det endast handlingar som begåtts efter utgången av mandatperioden som är undantagna från tillämpningsområdet för den processuella immuniteten, varför det är nödvändigt att upphäva immuniteten när det gäller tidigare ledamöter (se betänkandet från Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor nr PE 360.487/REV2, vilket nämnts i fotnot 39, s. 7). Jag hyser starka tvivel när det gäller denna tolknings förenlighet med syftet med den processuella immuniteten enligt artikel 9 i protokollet och med principerna om likhet inför lagen och om rätt till domstolsprövning i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Å andra sidan har parlamentet konstaterat att det starkt kan ifrågasättas att artikel 9 i protokollet skulle vara tillämplig på tidigare ledamöter av parlamentet. Enligt parlamentet är det nämligen efter utgången av mandatperioden viktigt att skydda den tidigare ledamoten mot angrepp på grund av yttranden som ledamoten gjort eller röster denne avlagt under utövandet av sitt ämbete. Tillämpningen av artiklarna 7 (tidigare artikel 8) och 9 i protokollet förefaller emellertid förbehållen ledamöter av parlamentet som är i tjänst under parlamentets sessioner (se betänkandet om begäran om fastställelse av Koldo Gorostiagas immunitet och privilegier (2004/2102(IMM)) av den 25 januari 2005 liksom betänkandet om begäran av fastställelse av den före detta Europaparlamentsledamoten Andrzej Pęczaks immunitet och privilegier (2005/212(IMM) av den 22 november 2005).

50 Beträffande denna praxis, se betänkandet från Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor nr PE 360.487/REV2, vilket nämnts i fotnot 39.

51 Se skriften La liberté d’expression, le Parlement et la promotion de la tolérance, Genève, 2005, vilken utgetts av Interparlamentariska unionen (IPU) och finns tillgänglig på adressen: www.ipu.org/pdf/publications/freedom_fr.pdf (sidan 57 och följande sidor).

52 Artikel 21 i Europarådets parlamentariska församlings arbetsordning.

53 Se ovannämnda resolution 1325 (punkt 5). Det ska noteras att i tysk rätt är förolämpningar, enligt artikel 46.1 i den tyska grundlagen, undantagna från tillämpningsområdet för ledamöternas materiella immunitet.

54 Dokument 12059, med titeln Assurer une protection contre les atteintes à l’honneur et à la réputation des personnes, tillgängligt på följande adress: http://assembly.coe.int/Documents/WorkingDocs/Doc09/FDOC12059.pdf.

55 M.-C. Jeuniaux, Le statut personnel des membres du Parlement européen, doktorsavhandling, Université de Toulouse, 1987, s. 179.

56 Se parlamentets jämförande studie nr PE 168.399, vilken nämnts i fotnot 4.

57 Den materiella immuniteten behandlas i artikel 14 i den allmänna överenskommelsen rörande Europarådets privilegier och immunitet.

58 Se betänkandet från utskottet för arbetsordningen och immunitet av den 25 mars 2003, med titeln Immunités des Membres de l’Assemblée parlementaire, dokument 9718, i ändrad lydelse, tillgängligt på följande webbadress: http://assembly.coe.int//Mainf.asp?link=http://assembly.coe.int/Documents/WorkingDocs/doc03/FDOC9718.htm.

59 Se resolution 1325 (2003) från Europarådets parlamentariska församling och betänkandet från utskottet för arbetsordningen och immunitet av den 25 mars 2003, med titeln Immunités des Membres de l’Assemblée parlementaire, dokument 9718, i ändrad lydelse, tillgängligt på följande webbadress: http://assembly.coe.int//Mainf.asp?link=http://assembly.coe.int/Documents/WorkingDocs/doc03/FDOC9718.htm.

60 I protokollet om ändring i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier av den 8 april 1965 (EGT C 99, 1987, s. 43) anges, vad angår ledamöterna av Europaparlamentet, följande: Europaparlamentets ledamöter får inte förhöras, kvarhållas eller lagföras genom civilrättsliga, straffrättsliga eller administrativa förfaranden på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under debatter i parlamentet, i organ som parlamentet har inrättat, som hör till parlamentet eller i vilka ledamöterna sammanträder i egenskap av parlamentsledamöter.

61 Se artikel 6 i Europakonventionen och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. När det gäller proportionaliteten av denna inskränkning, se punkt 31 i generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande i de ovannämnda förenade målen Marra.

62 Europadomstolens dom av den 29 april 2006 i målet Patrono, Cascini och Stefanelli mot Italien, ansökan nr 10180/04, §§ 63 och 64, och av den 24 februari 2009 i målet C.G.I.L. och Cofferati mot Italien, ansökan nr 46967/07, §§ 74 och 75.

63 Se punkt 35 i generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande i de ovannämnda förenade målen Marra.

64 Det ovannämnda dokumentet 9718, i sin ändrade lydelse, där följande anges: Sedan omvälvningarna i perioden 1989–1991 har församlingen och dess ledamöter oftare utfört sitt arbete på fältet, bland annat i form av valobservation, besök på platsen i krissituationer och inom ramen för parlamentarisk diplomati, förhandlingar mellan ledamöterna och nationella tjänstemän inom ramen för anslutningsförfarandet för kandidatländerna till medlemskap i Europarådet och uppföljningsförfarandet.

65 Muntliga trakasserier av servitriser i parlamentets kafeteria omfattas till exempel inte av tillämpningsområdet för artikel 8 i protokollet.

66 I belgisk rätt omfattar den absoluta immuniteten, enligt artikel 58 i den belgiska konstitutionen, yttranden som gjorts och röster som avlagts av en parlamentsledamot, förutsatt att yttrandet gjorts eller rösten avlagts under utövande av sitt mandat som parlamentsledamot. I tysk rätt hänvisas, i artikel 46.1 i grundlagen, till ett uttalande eller en röst i Bundestag. I spansk rätt, närmare bestämt i artikel 71 i den spanska konstitutionen, i fransk rätt, närmare bestämt i artikel 26 i den franska konstitutionen, och i luxemburgsk rätt, närmare bestämt i artikel 68 i den luxemburgska konstitutionen, används begreppet under utövande av ämbetet I finsk rätt definieras, enligt artikel 30 i den finska konstitutionen, den parlamentariska immunitetens tillämpningsområde som yttranden som ledamoten gjort och hållningar som denne intagit i parlamentet.

67 Det vill säga deltagande i sessioner, i parlamentariskt arbete, i utskott, i möten, i presskonferenser och vid mottagande av delegationer.

68 I Sverige har exempelvis förslaget om ändring av grundlagen för att utvidga tillämpningsområdet för den parlamentariska immuniteten till extern politisk debatt inte antagits av det skälet att detta skulle leda till att deltagarna i en sådan debatt behandlades olika. Se betänkandet av grundlagsutredningen med titeln En reformerad grundlag, SOU 2008:125, s. 609 och 610.

69 Enligt parlamentets praxis upphävs inte immuniteten om anklagelserna i straffrättsligt hänseende avser politisk verksamhet som bedrivits av en parlamentsledamot. Sistnämnda begrepp har av parlamentet, enligt vad som angetts i ett av dess betänkanden, tolkats ytterst extensivt och flexibelt. Se betänkande nr PE 360.487/REV2 från parlamentets utskott för rättsliga frågor, vilket nämnts i fotnot 39, s. 23 och 24.

70 Punkterna 37–39 i generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande i de ovannämnda förenade målen Marra.

71 Jag vill inte förneka att allmänintresset, såsom framgår av rättspraxis från Europadomstolen, kan ha betydelse när det ska bedömas huruvida ett yttrande täcks av yttrandefriheten eller om det kan leda till påföljd. När det gäller ledamöter kan denna bedömning således först företas efter det att har konstaterats att det aktuella yttrandet inte omfattas av tillämpningsområdet för den för ledamöterna gällande materiella immuniteten.

72 Enligt den allmänna definitionen av ordet ger ett värdeomdöme uttryck för ett utlåtande, antingen positivt eller negativt, om ett aktuellt objekt. Se V. Villa, Legal theory and value judgements, i Constructing Legal Systems – European Union in Legal Theory, utg. MacCormick, s. 119. Vid prövningen av den parlamentariska immuniteten bör omdömen som utgör deontologiska utlåtanden om huruvida ett handlande är riktigt eller moraliskt motiverat anses utgöra ett värdeomdöme.

73 I skotsk filosofi har denna uppfattning bekräftats i Treatise of Human Nature som utkom år 1739. Tanken har av den engelske filosofen G. E. Moore (1873–1958) renodlats på ett sådant sätt att den är tillämplig på värdeomdömen.

74 Se avseende denna debatt exempelvis R. Shafer-Laundau, Moral Realism – A Defence, Oxford University Press, 2005, s. 18–52.

75 Ett påstående att en politisk motståndare är av ett visst etniskt ursprung kan exempelvis, trots att det rör ett objektivt faktum, ge uttryck för en negativ värdering hos den som kommer med påståendet. De påståenden som görs av de historiker som förnekar förintelsen utgör ett flagrant exempel på att det är möjligt att uttrycka anstötliga värdeomdömen genom påståenden som synes vara helt baserade på fakta.

76 Se Europadomstolens klassiska dom på detta område av den 20 maj 1999 i målet Bladet Tromsø A/S och Stensaas mot Norge, Recueil des arrêts et décisions 1999-III, § 65.

77 Th. Hochmann, La protection de la réputation. Cour européenne des droits de l’homme. Pfeifer c. Autriche, 15 novembre 2007, Revue trimestrielle des droits de l’homme, 2008/76, s. 1185. Detta leder till en utvidgning av tillämpningsområdet för begreppet värdeomdöme och till en insnävning av begreppet faktapåstående.

78 Europadomstolens dom av den 13 november 2033 i målet Scharsach och News Verlagsgesellschaft mot Österrike, Recueil des arrêts et décisions 2003-XI, § 40.

79 Idem.

80 Inom filosofin understryks, genom talhandlingsteorin, att ett påstående inte endast utgör ett kommunikationsmedel, utan även en handling. Man ska därmed skilja mellan påståendets konventionella betydelse (contenu propositionnel) och talarens avsedda betydelse, det vill säga påståendets illokutionära kraft (force illocutionnaire). Talhandlingar styr det sociala samspelet genom deras illokutionära kraft, vilken skapar ett samband mellan interlokutörerna. Se J.J. Moreso, Legal Indeterminacy and Constitutional Interpretation, Dordrecht, 1998, s. 12 och 13, och D.W. Ruiter, Institutional Legal Facts, Dordrecht, 1993, s. 37–51. Ett faktapåstående kan således ha en sådan illokutionär kraft att det är att betrakta som förtal.

81 Som exempel kan nämnas de två ärenden som avser yttranden som gjorts av Jean-Marie Le Pen (A3-0088/89 och A3-0040/90). Det första yttrandet kan betraktas som ett värdeomdöme och det andra yttrandet som ett faktapåstående varigenom han förnekar förintelsen. I dessa två fall hade det behöriga parlamentariska utskottet föreslagit att immuniteten inte skulle upphävas, vilket förslag dock inte följdes av parlamentet vid dess sammanträde i plenum. Se bilagan till betänkandet nr PE 360.487/REV2 från parlamentets utskott för rättsliga frågor, vilket nämnts i fotnot 39.

82 Kriteriet avser den institutionella ställning som en ledamot av parlamentet har inom ramen för unionens konstitutionella system. Formuleringen ska inte förstås så att det är betydelsen typisk eller särskild som avses.

83 Europadomstolens dom av den 27 februari 2001 i målet Jerusalem mot Österrike, Recueil des arrêts et décisions 2001-II, §§ 36 och 40.

84 Se även, i tillämpliga delar, Europadomstolens dom av den 26 februari 1993 i målet Padovani mot Italien, serie A nr 257-B, § 24.

85 Europadomstolens dom av den 17 december 2002 i målet A. mot Förenade kungariket, Recueil des arrêts et décisions 2002-X, §§ 84–85.

86 Europadomstolens dom i det ovannämnda målet A. mot Förenade kungariket, §§ 77–78. När det ska bedömas huruvida immuniteten är proportionerlig kan dess absoluta karaktär emellertid inte anses avgörande, se Europadomstolens dom av den 21 september 1994 i målet Fayed mot Förenade kungariket, serie A nr 294-B.

87 Europadomstolens dom av den 30 januari 2003 i målet Cordova mot Italien, Recueil des arrêts et décisions 2003-I.

88 Domstolen fann att breven med ironiskt eller hånfullt innehåll, vilka även innehöll leksaker, som Cossiga själv hade skickat en domare inte per definition kunde likställas med en handling som ingår i dennes ämbete. Se § 62 i domen i det ovannämnda målet Cordova mot Italien.

89 Europadomstolens dom i det ovannämnda målet Cordova mot Italien, §§ 61 och 62.

90 Ibidem (§ 63).

91 Tillämpningen av ett sådant organisatoriskt samband har, i en något förenklad form, redan föreslagits i doktrinen, Th. Harms, se ovan, s. 91.

92 Enligt Europarådets parlamentariska församling [är] det … uppenbart att uttrycket under utövande av sitt ämbete omfattar plenarsessioner, möten i församlingens utskott och underutskott samt i församlingens övriga underorgan. Den materiella immuniteten måste även anses omfatta officiell verksamhet som ledamöterna av nämnda församling bedriver genom deltagande i möten och konferenser i andra instanser inom Europarådet. Se det ovannämnda dokumentet 9718, i sin ändrade lydelse.

93 Europadomstolens dom i det ovannämnda målet Cordova mot Italien, § 63.

94 Se den ovannämnda skriften La liberté d’expression, le Parlement et la promotion de la tolérance, vilken utgetts av Interparlamentariska unionen (IPU), s. 64–65.

95 Artikel 65.1 i kapitel XVII i Europarådets parlamentariska församlings arbetsordning.

96 Se betänkande nr PE 360.487/REV2 från parlamentets utskott för rättsliga frågor, vilket nämnts i fotnot 39, s. 24. Parlamentet har upphävt immuniteten i fall som avser angrepp mot poliser, se ärendena A2-0130/88, A2-0105/85 och A6-0156/2006. Se bilagan till nämnda betänkande nr PE 360.487/REV2 från parlamentet, vilket nämnts i fotnot 39.