Domstolens Dom (tredje avdelningen) den 2 februari 2012

I mål C-249/10 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 18 maj 2010,

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Lenaerts samt domarna J. Malenvoský, R. Silva de Lapuerta, G. Arestis (referent) och D. Šváby, generaladvokat: P. Mengozzi, justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 25 maj 2011,

och efter att den 6 september 2011 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Grunder avseende felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artiklarna 2.7 och 9.5 i grundförordningen

Parternas argument

Domstolens bedömning

Prövning av talan i första instans

Rättegångskostnader

1. Brosmann Footwear (HK) Ltd (nedan kallat Brosmann), Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd, Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd (nedan kallat Lung Pao) och Risen Footwear (HK) Co. Ltd har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 4 mars 2010 i mål T-401/06, Brosmann Footwear (HK) m.fl. mot rådet (REU 2010, s. II-671) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen talan om delvis ogiltigförklaring av rådets förordning (EG) nr 1472/2006 av den 5 oktober 2006 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och Socialistiska republiken Vietnam och om slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstull som införts på sådan import (EUT L 275, s. 1) (nedan kallad den omtvistade förordningen).

2. Europeiska unionens tillämpning av antidumpningsåtgärder regleras i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 461/2004 av den 8 mars 2004 (EUT L 77, s. 12) (nedan kallad grundförordningen).

3. I artikel 2.7 i grundförordningen föreskrivs, vad gäller villkoren för beviljande av status som företag som verkar i en marknadsekonomi (nedan kallad marknadsekonomisk status), följande:

4. Artikel 3 i grundförordningen har rubriken Fastställande av skada. Artikel 3.1, 3.2 och 3.7 har följande lydelse:

5. I artikel 5.2–5.4 i grundförordningen föreskrivs, vad gäller villkoren för att inleda en antidumpningsundersökning, följande:

6. I artikel 9.5 och 9.6 i grundförordningen föreskrivs följande:

7. I artikel 17.1 och 17.3 i grundförordningen föreskrivs, vad gäller tillämpningen av ett stickprovsförfarande, följande:

8. Artikel 18.3 och 18.4 i grundförordningen har följande lydelse:

9. Bakgrunden till tvisten beskrivs av tribunalen i punkterna 10–42 i den överklagade domen enligt följande:

10. Klagandena väckte talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen, vid förstainstansrätten, genom ansökan som inkom till dess kansli den 28 december 2006. Kommissionen ansökte om att få intervenera i målet till stöd för rådets yrkanden genom ansökan som inkom till samma kansli den 26 mars 2007. Även CEC ansökte om att få intervenera i målet till stöd för rådets yrkanden, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 5 april 2007. Kommissionens och CEC:s interventionsansökningar bifölls genom beslut av ordföranden på förstainstansrättens andra avdelning den 2 augusti 2007.

11. Till stöd för sin talan åberopade klagandena åtta grunder, nämligen

12. Tribunalen underkände de två första grunderna och fann i punkterna 77 och 78 i den överklagade domen att, vid tillämpning av ett stickprovsförfarande, grundförordningen inte tillerkänner de företag som inte ingår i det aktuella urvalet en ovillkorlig rätt att få en individuell dumpningsmarginal beräknad. Huruvida en sådan begäran beviljas beror, enligt tribunalen, nämligen på kommissionens beslut om tillämpningen av artikel 17.3 i grundförordningen. Tribunalen ansåg att beviljandet av marknadsekonomisk status eller individuell behandling enligt artikel 2.7 b i grundförordningen nämligen endast syftar till att fastställa metoden för att beräkna normalvärdet vid beräkning av de individuella dumpningsmarginalerna. Kommissionen var därför inte skyldig att granska ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, som lämnats in av de företag som inte ingår i urvalet, om kommissionen med tillämpning av artikel 17.3 i grundförordningen kommit fram till att det skulle bli orimligt betungande och det skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid om individuella dumpningsmarginaler beräknades. I punkt 92 i domen tillade tribunalen att då kommissionen mot bakgrund av det ovan anförda inte begått något misstag när den underlät att granska klagandenas ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, kunde klagandena inte åberopa att den frist om tre månader som föreskrivs i artikel 2.7 c i grundförordningen hade överskridits, eftersom denna frist avser fall där kommissionen är skyldig att granska nämnda ansökningar.

13. Tribunalen underkände vidare den tredje grunden i punkt 112 i den överklagade domen, med motiveringen att gemenskapstillverkarnas intygande om att de stöder klagomålet räcker för att visa att det finns stöd för detsamma i den mening som avses i artikel 5.4 i grundförordningen. Vidare fann tribunalen i punkterna 114 och 118 i samma dom att det inte fanns något som hindrade kommissionen från att inom ramen för undersökningen beakta bevisning som samlats in innan densamma inletts och att den omtvistade förordningen antogs inom den femtonmånadersfrist som föreskrivs i grundförordningen.

14. Vad gäller den fjärde grunden om en uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av artiklarna 1.4, 2 och 3 i grundförordningen, underkände tribunalen denna, med motiveringen att institutionerna hade definierat den berörda produkten på ett korrekt sätt i förordningen om preliminär tull och i den omtvistade förordningen. I punkt 156 i den överklagade domen underkände tribunalen även den femte grund som klagandena hade åberopat till stöd för sin talan, genom vilken de sistnämnda i huvudsak bestred att det urval av tillverkare/exportörer som hade använts vid tillämpningen av artikel 17 i grundförordningen var representativt samt ifrågasatte den omtvistade förordningens motivering i detta avseende.

15. I bland annat punkt 164 i den överklagade domen kom tribunalen, vad gäller den sjätte grunden, fram till att kommissionen hade tillgång till de uppgifter som var nödvändiga för att kunna göra urvalet av gemenskapstillverkare på grundval av de kriterier som enligt kommissionen var de mest relevanta. Eftersom klagandena inte hade bestritt kriteriernas relevans, fann tribunalen att deras argument avseende hur urvalet gjordes inte kunde godtas. I punkt 173 i den överklagade domen kom tribunalen vidare fram till att klagandenas påståenden, att två italienska företag ska ha lämnat in felaktiga uppgifter, mot denna bakgrund endast kunde anses vara relevanta om uppgifterna föranledde att de faktorer som rådet beaktade vid fastställandet av skadan borde ifrågasättas.

16. Vad beträffar den sjunde grunden för talan som avser en uppenbart oriktig bedömning av gemenskapsindustrins svaga exportresultat fann tribunalen, i punkt 192 i den överklagade domen, att rådet korrekt angett, i skäl 224 i den omtvistade förordningen, att huvuddelen av gemenskapstillverkningen var avsedd för gemenskapsmarknaden och att exportresultaten följaktligen inte kunde ha vållat gemenskapsindustrin betydande skada. Tribunalen fann vidare i punkt 196 i den överklagade domen att verkningarna av importen från tredjeland inte påverkade orsakssambandet mellan den dumpade importen och den skada som vållats gemenskapsindustrin. Om institutionerna konstaterar att importen av en produkt, som till dess varit föremål för kvantitativa restriktioner, ökar efter det att restriktionerna upphört att gälla, kan de, enligt vad tribunalen fastställde i punkt 199 i samma dom, ta hänsyn till denna ökning vid sin bedömning av den skada som vållats gemenskapsindustrin. Tribunalen slog slutligen fast i punkt 200 i nämnda dom att institutionerna hade tagit hänsyn till flera aspekter avseende skadan och orsakssambandet som inte endast var hänförliga till det sista kvartalet i undersökningsperioden, utan även till skadeundersökningsperioden.

17. Slutligen underkände tribunalen även den åttonde grund som klagandena åberopat till stöd för sin talan. Genom denna grund gjorde klagandena gällande att rådets bedömning, i den omtvistade förordningen, av vilken nivå de slutgiltiga antidumpingstullarna skulle uppnå för att undanröja skadan var uppenbart oriktig. I punkt 208 i den överklagade domen fann tribunalen att rådet inte hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när det grundade sin bedömning på den vinstmarginal som gemenskapsindustrin haft för andra skor än dem som var föremål för undersökningen, eftersom dessa skor var tillräckligt lika den berörda produkten.

18. Klagandena har yrkat att domstolen ska

19. Rådet har yrkat att domstolen ska

20. Kommissionen har yrkat att överklagandet ska ogillas och att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

21. Till stöd för sitt överklagande har klagandena åberopat nio grunder. Den första grunden avser felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artiklarna 2.7 och 9.5 i grundförordningen. Genom den andra grunden har klagandena gjort gällande felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 2.7 c i grundförordningen och bristande motivering av tremånadersfristen, såsom denna har tillämpats på ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från de kinesiska företag som ingick i urvalet. Den tredje grunden avser felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 2.7 c, såvitt avser samma frist, såsom denna tillämpats på klagandenas ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling. Genom den fjärde grunden hävdas att bevisningen har missuppfattats, att motiveringen är bristfällig och att det skett en felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artiklarna 3.2, 3.5, 3.6, 4.1 och 5.4 i samma förordning. Den femte grunden avser felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 6.1 i nämnda förordning. Övriga fyra grunder som åberopats till stöd för överklagandet gäller tribunalens slutsatser avseende gemenskapsindustrins skador och avser för det första felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 3 i grundförordningen och missuppfattning av bevisningen, för det andra felaktig rättstillämpning vad gäller utredningsmyndighetens skyldighet att noggrant och opartiskt pröva samtliga relevanta omständigheter, för det tredje åsidosättande av artikel 253 EG och för det fjärde felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 3.7 i grundförordningen.

22. De tre första grunderna för överklagandet ska prövas gemensamt då de avser påstådda felaktigheter i den omtvistade förordningen vad gäller klagandenas ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling.

23. Genom den första grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen åsidosatte artiklarna 2.7 c och 9.5 i grundförordningen, genom att finna att institutionerna inte var skyldiga att pröva klagandenas ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling och att institutionerna inte heller var skyldiga att beakta dessa på ett eller annat sätt. Om kinesiska tillverkare och exportörer kan visa att de uppfyller villkoren i dessa bestämmelser ska de, enligt klagandena, behandlas som om de var etablerade i en annan stat än den där tillverkare som inte uppfyller dessa villkor är etablerade, det vill säga en stat där marknadsekonomi inte råder. Bestämmelserna kan per definition endast tillämpas individuellt, eftersom de medför att det görs en karakterisering av de ekonomiska villkor som varje individuellt företag är verksamt under. Klagandena anser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den inskränkte deras ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling till en ansökan om att beviljas en enskild dumpningsmarginal i den mening som avses i artikel 17 i grundförordningen. Under alla omständigheter ansökte de om erkännande av att de är verksamma i ett Kina med marknadsekonomi och att de därför ska beviljas den vägda genomsnittliga dumpningstullsats som är tillämplig på tillverkare som är verksamma under sådana villkor. Enligt klagandena gjorde tribunalen dessutom en felaktig rättstillämpning då den fann att institutionerna med framgång kunde göra gällande att antalet ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling var så stort att institutionerna skulle ha hindrats från att avsluta undersökningen i tid om de prövade dem.

24. Vad gäller den andra grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att inte pröva deras påstående att institutionerna åsidosatte artikel 2.7 c i grundförordningen genom att inte inom tre månader från det att undersökningen hade inletts fatta beslut om ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från de kinesiska tillverkare som ingick i urvalet. Då tribunalen inte angav några skäl för sina slutsatser åsidosatte den sin motiveringsskyldighet.

25. Med den tredje grunden har klagandena hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att komma fram till att klagandena inte kunde åberopa artikel 2.7 c i grundförordningen till stöd för sina egna ansökningar om marknadsekonomisk status, med motiveringen att tremånadersperioden avser de fall då kommissionen är skyldig att undersöka ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling.

26. Enligt rådet består den första grunden av en upprepning av den grunden såsom den åberopades i första instans och vilken underkändes av tribunalen. Rådet anser att det är utrett att de exportörer som inte ingick i underlaget och vars ansökan om marknadsekonomisk status inte beviljats med stöd av artikel 17.3 i grundförordningen inte kan beviljas en enskild dumpningsmarginal, oavsett om exportören är etablerad i en stat med marknadsekonomi eller inte. I fall med stater där marknadsekonomi inte råder, syftar en ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling följaktligen till att ge de företag som ingår i urvalet, eller dem vars ansökan beviljats med stöd av artikel 17.3, möjlighet att ges en enskild dumpningsmarginal. Klagandena har under alla förhållanden inte begärt att beviljas en enskild dumpningsmarginal eller en individuell tullsats i första instans, varför deras argument saknar relevans.

27. Kommissionen har erinrat om att klagandenas huvudsakliga argument går ut på att hävda att prövningen av ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från de aktörer som inte ingår i urvalet kan vara lämplig även då aktörerna inte beviljas en enskild dumpningsmarginal. Klagandena hävdar enligt kommissionen att en sådan undersökning skulle kunna vara lämplig om de berörda aktörerna följaktligen kunde komma i åtnjutande av den (genomsnittliga vägda) tull som tillämpas på de aktörer som ingår i urvalet och som har beviljats marknadsekonomisk status eller individuell behandling. Tribunalen fann dock, vilket klagandena inte har invänt mot, att detta inte var möjligt i förevarande fall. Klagandena har enligt kommissionen inte fört något resonemang som kan motivera att institutionerna skulle vara skyldiga att utvärdera varje ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling även då de beslutar att använda sig av stickprovsmetoden. Tribunalen påstås ha gjort en felaktig tillämpning av en sådan skyldighet.

28. Rådet och kommissionen har beträffande den andra grunden i huvudsak gjort gällande att den ska avvisas, eftersom den utgör en ny grund som åberopats för första gången vid överklagandet.

29. Rådet anser beträffande den tredje grunden att den aktuella tremånadersfristen uttryckligen är tillämplig på frågan om tillverkaren uppfyller kriterierna för marknadsekonomisk status. När frågan inte prövas är tremånadersfristen inte tillämplig. Enligt kommissionen var institutionerna inte skyldiga att pröva klagandenas ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling av samma skäl som åberopats för att bemöta den första grunden för överklagandet. Det saknas därför stöd för denna grund.

30. I artikel 2.7 a i grundförordningen anges att i fråga om import från länder utan marknadsekonomi ska normalvärdet, med avvikelse från de regler som föreskrivs i artikel 2.1–2.6 i densamma, i princip bestämmas på grundval av priset eller det konstruerade värdet i ett tredjeland med marknadsekonomi.

31. Enligt artikel 2.7 b i grundförordningen ska emellertid, i fråga om antidumpningsundersökningar rörande import från bland annat Kina, normalvärdet bestämmas i enlighet med artikel 2.1–2.6 i densamma om det, på grundval av korrekt underbyggda ansökningar från en eller flera tillverkare som är föremål för undersökningen och i enlighet med de kriterier som anges under c i samma artikel, visas att marknadsekonomiska förhållanden råder för tillverkaren eller tillverkarna vad gäller produktion och försäljning av den berörda likadana produkten.

32. Domstolen betonar att bevisbördan ligger på den tillverkare som vill erhålla marknadsekonomisk status enligt artikel 2.7 b i grundförordningen. I artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen anges nämligen att en sådan tillverkares ansökan måste innehålla tillräcklig bevisning, såsom denna specificeras i sistnämnda bestämmelse, för att tillverkaren är verksam under marknadsmässiga förhållanden. Följaktligen åligger det inte unionsinstitutionerna att bevisa att tillverkaren inte uppfyller de villkor som föreskrivits för att tillerkännas sådan status. Däremot åligger det nämnda institutioner att bedöma huruvida de uppgifter som lämnats av tillverkaren är tillräckliga för att bevisa att villkoren i artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen för att beviljas marknadsekonomisk status är uppfyllda, och det åligger unionsdomstolen att pröva huruvida något uppenbart fel begåtts vid denna bedömning.

33. Såsom framgår av punkt 14 i den överklagade domen gav klagandena kommissionen den information som erfordras enligt artikel 5.1 a i och 5.1 e i meddelandet om att ett förfarande inletts för att kunna beviljas marknadsekonomisk status eller i vart fall individuell behandling. Unionsinstitutionerna gjorde inte någon individuell prövning av dessa ansökningar.

34. Det följer nämligen av skäl 61 i den omtvistade förordningen att de berörda institutionerna, med hänvisning till artikel 17 i grundförordningen, ansett att exportörerna inte kan ges individuell bedömning med hänsyn till stickprovsförfarandemetodens natur. Vidare klargjordes i samma skäl att antalet ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling var så stort att det administrativt sett var omöjligt att behandla varje ansökan individuellt, såsom sker i vissa andra fall. Unionsinstitutionerna ansåg att det under dessa omständigheter var rimligt att den vägda genomsnittliga marginal som beräknats för samtliga de företag som ingick i urvalet även tillämpades på alla de företag som inte ingick i urvalet.

35. I punkterna 72–80 i den överklagade domen underkände tribunalen klagandenas argument, att kommissionen enligt grundförordningen är skyldig att granska varje enskild ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling som inkommer från en aktör i ett land utan marknadsekonomi. I punkt 78 i den överklagade domen slog tribunalen således fast att kommissionen inte var skyldig att granska ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, som lämnats in av företag som inte ingår i urvalet, om kommissionen med tillämpning av artikel 17.3 i nämnda förordning kommit fram till att det skulle bli orimligt betungande och att det skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid om individuella dumpningsmarginaler beräknades.

36. Tribunalen gjorde emellertid en felaktig rättstillämpning då den fann att kommissionen inte var skyldig att granska ansökningar om marknadsekonomisk status enligt artikel 2.7 b och c i grundförordningen som lämnats in av företag som inte ingår i urvalet.

37. Domstolen påpekar, för det första, att artikel 2.7 i grundförordningen ingår bland de bestämmelser i nämnda förordning som enbart gäller fastställande av normalvärdet. Artikel 17 i samma förordning däremot, som avser stickprov, ingår bland de bestämmelser som bland annat gäller tillgängliga metoder för att fastställa dumpningsmarginaler. Det rör sig således om bestämmelser med olika innehåll och syfte.

38. För det andra framgår kommissionens skyldighet att pröva en ansökan från en aktör som önskar beviljas marknadsekonomisk status uttryckligen av artikel 2.7 b i grundförordningen. I den bestämmelsen fastställs nämligen skyldigheten att bestämma normalvärdet i enlighet med punkterna 1–6 i samma artikel, om det på grundval av korrekt underbyggda ansökningar från en eller flera tillverkare visas att marknadsekonomiska förhållanden råder för tillverkarna. En sådan skyldighet att fastställa de ekonomiska förhållanden som varje tillverkare är verksam under, i samband med produktion och försäljning av den berörda likadana produkten, är inte villkorad av på vilket sätt dumpningsmarginalen beräknas.

39. För det tredje ska beslut om huruvida tillverkare uppfyller kriterierna i artikel 2.7 c för att beviljas marknadsekonomisk status enligt artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen fattas inom tre månader efter det att undersökningen har inletts.

40. Överklagandet ska således bifallas på de tre första grunder som klagandena har åberopat till stöd för sitt överklagande, i den mån de avser åsidosättande av artikel 2.7 i grundförordningen. Den överklagade domen ska därför upphävas utan att övriga grunder för överklagandet behöver prövas.

41. Enligt artikel 61 i stadgan för Europeiska unionens domstol ska domstolen, om överklagandet är välgrundat, upphäva tribunalens avgörande. I ett sådant fall kan domstolen själv slutligt avgöra tvisten, om denna är färdig för avgörande. Så är fallet i förevarande mål.

42. Det följer för det första av punkterna 36–40 i förevarande dom att kommissionen borde ha prövat de dokumenterade ansökningar som klagandena, med stöd av artikel 2.7 b och c i grundförordningen, tillställde den för att beviljas marknadsekonomisk status inom ramen för det antidumpningsförfarande som den omtvistade förordningen avser. Domstolen konstaterar vidare att det inte kan uteslutas att en sådan prövning hade kunnat leda till att klagandena påfördes en annan slutgiltig antidumpningstull än den på 16,5 procent som är tillämplig på dem enligt artikel 1.3 i den omtvistade förordningen. Det följer nämligen av samma bestämmelse att en slutgiltig antidumpningstull på 9,7 procent påfördes den enda kinesiska aktören i urvalet som beviljats marknadsekonomisk status. Om kommissionen hade kommit fram till att marknadsekonomiska förhållanden även rådde för klagandena borde dessa, om det inte var möjligt att beräkna en individuell dumpningsmarginal, såsom framgår av punkt 38 i denna dom, emellertid också ha kommit i åtnjutande av sistnämnda antidumpningstull.

43. Under dessa omständigheter ska den omtvistade förordningen ogiltigförklaras såvitt avser klagandena.

44. Enligt artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna[*] ska domstolen, när överklagandet bifalls och domstolen själv avgör tvisten, besluta om rättegångskostnaderna. [*I artikel 122 i den svenska versionen av domstolens rättegångsregler föreskrivs endast följande: När överklagandet avvisas eller slutlig dom avkunnas, skall domstolen besluta om rättegångskostnaderna. Jämför även artikel 148 i den svenska versionen av tribunalens rättegångsregler. Övers. anm.] Enligt artikel 69.2 i samma regler, som enligt artikel 118 i desamma ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I artikel 69.4 första stycket i rättegångsreglerna föreskrivs att medlemsstater som har intervenerat ska bära sina rättegångskostnader. Domstolen kan enligt artikel 69.4 tredje stycket i desamma besluta att även andra intervenienter än dem som nämns i föregående stycken ska bära sina rättegångskostnader.

45. Eftersom klagandenas överklagande har bifallits och den omtvistade förordningen ogiltigförklarats i den mån den berör klagandena, ska rådet förpliktas att ersätta klagandenas rättegångskostnader både i första instans och inom ramen för förevarande mål, i enlighet med deras yrkanden. Kommissionen och CEC ska vidare bära sina respektive rättegångskostnader både i första instans och inom ramen för förevarande mål.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

1) Den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 4 mars 2010 i mål T-401/06), Brosmann Footwear (HK) m.fl. mot rådet, upphävs.

2) Rådets förordning (EG) nr 1472/2006 av den 5 oktober 2006 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och Socialistiska republiken Vietnam och om slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstull som införts på sådan import ogiltigförklaras, såvitt den avser Brosmann Footwear (HK) Ltd, Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd, Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd och Risen Footwear (HK) Co. Ltd.

3) Europeiska unionens råd ska ersätta de rättegångskostnader som förorsakats Brosmann Footwear (HK) Ltd, Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd, Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd och Risen Footwear (HK) Co. Ltd i såväl första instans som inom ramen för förevarande mål.

4) Europeiska kommissionen och Confédération européenne de l’industrie de la chaussure (CEC) ska bära sina egna rättegångskostnader i såväl första instans som inom ramen för förevarande mål.

1 Rättegångsspråk: engelska.