Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 19 december 2013

1 Originalspråk: spanska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter (EUT L 167, s. 1).

3 Se emellertid även generaladvokat Jääskinens förslag till avgörande i mål C‑270/12, Förenade kungariket mot rådet och Europaparlamentet, punkterna 60–88.

4 Punkt 1 i svaromålet.

5 Dom av den 29 mars 2012 i mål C‑504/09 P, kommissionen mot Polen, punkt 98, med citat från rättspraxis.

6 Se föregående fotnot, med ytterligare rättspraxis.

7 Den rättsakt med stöd av vilken den delegerade befogenheten utövas bör ges samma form som den ursprungliga lagstiftningsakten som den kompletterar eller ändrar, det vill säga förordning, direktiv eller beslut (med allmän räckvidd), med tillägget delegerad (artikel 290.3 FEUF).

8 Punkt 1.

9 Se Craig, P., The Lisbon Treaty, OUP, New York, 2010, s. 276.

10 En hänvisning till det väsentliga gjorde domstolen redan i sin dom av den 17 september 1970 i mål 25/70, Einfuhr- und Vorratsstelle für Getreide und Futtermittel mot Köster, Berodt & Co. (REG 1970, s. 1161; svensk specialutgåva, volym 1, s. 515) och därefter i sin dom av den 27 oktober 1992 i mål C-240/90, Tyskland mot kommissionen (REG 1992, s. I-5383; svensk specialutgåva, volym 13, s. I‑143).

11 Beträffande tillblivelsen av de delegerade förordningarna i Europeiska konventet, se G. Garzón Clariana, Les actes délégués dans le système du droit de l’Union Européenne, ERA-Forum, vol. 12 (2011), supplement 1, s. 105-134 (106–112)].

12 Beträffande vad som hände mellan misslyckandet med konstitutionsfördraget och Lissabonfördraget, se generaladvokat Jääskinens förslag till avgörande i det ovannämnda målet Förenade kungariket mot rådet och Europaparlamentet, punkt 75, med litteraturhänvisningar.

13 Punkt 28 i rådets svaromål.

14 Ett förfarande som föreskrivs i artikel 5a i rådets beslut 2006/512/EG av den 17 juli 2006 (EGT L 200, s. 11) om ändring av beslut 1999/468/EG om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (EGT L 184, s. 23) (beslutet om kommittéförfarande).

15 Se härvidlag till exempel Bast, J., Legal Instruments and Judicial Protection, i A. von Bogdandy och J. Bast (red.), Principles of European Constitutional Law, 2 uppl., Hart‑CH Beck-Nomos, München-Portland, 2010, s. 345–397.

16 Se arbetsgrupp 9:s slutrapport avseende förenklingen av den 29 november 2002, CONV 424/02, WG IX 13.

17 Ett uttryck som kommissionen använder sig av i punkt 63 i sin talan, med replik från rådet i punkt 42 i dess svaromål.

18 Beträffande delegalisering i ett nationellt konstitutionellt system, se exempelvis De Otto, I., Derecho Constitucional. Sistema de fuentes, Ariel, Barcelona, 1987, s. 226–228.

19 Beträffande svårigheterna med att identifiera genomförandefunktionen i unionen, se D. Reitling, L’identification de la fonction exécutive dans l’Union, i J. Duthiel de la Rochère (red.), L’exécution du Droit de l’Union, entre mécanismes communitaires et Droits nationaux, Bruylant, Bryssel, 2009, s. 27–51. Beträffande fördelningen av genomförandebefogenheter i unionen, se J.Á. Fuentetaja Pastor, Actos delegados, actos de ejecución y distribución de competencias ejecutivas en la Unión Europea, i Revista Española de Derecho Administrativo, nr 149, 2011, s. 55–89 (57–63).

20 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, s. 13). Denna förordning har antagits i enlighet med påbudet i artikel 291.3 FEUF, där det föreskrivs att Europaparlamentet och rådet vid tillämpning av de genomförandebefogenheter som föreskrivs i punkt 2 i samma bestämmelse genom förordningar i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, i förväg [ska] fastställa allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter.

21 Dessa regler och principer har fastställts i den ovannämnda förordning nr 182/2011.

22 I förordning nr 182/2011 föreskrivs två kontrollförfaranden: det rådgivande förfarandet (artikel 4) och granskningsförfarandet (artikel 5), vilket är mycket mer omfattande. Vad beträffar den här angripna förordningen är det granskningsförfarandet som är tillämpligt, vilket framgår av artikel 80.1 andra stycket i förordning nr 528/2012.

23 Punkterna 4, 57, 63, 64, 71, 75 och 91 i kommissionens ansökan, punkt 41 i rådets svaromål, punkterna 27 och 28 i Nederländernas interventionsinlaga och punkterna 20–22 i Frankrikes interventionsinlaga.

24 Det är en oomstridd princip att det materiella genomförandet av unionens regler normalt ankommer på medlemsstaterna (se bland annat J.P. Jacqué, Droit institutionnel de l’Union européenne, 6 uppl., Dalloz, París, 2010, marginalnoterna 581–584). Det grundläggande rättsliga uttrycket för att det ankommer på medlemsstaterna att genomföra unionens akter finns i artikel 4.3 FEU, där det föreskrivs att [m]edlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen eller av unionens institutioners akter.

25 Punkt 15 och 20 i kommissionens replik.

26 Punkt 65 och följande punkter i ansökan.

27 Punkt 16 i dess duplik.

28 Förenade kungariket hänvisar i punkterna 41–45 i sin interventionsinlaga till behovet av att beakta multifaktoriella bedömningar, medan Danmark (punkterna 15 och 28 i dess interventionsinlaga) tar upp objektiva kriterier som kan prövas av domstol men där det finns ett utrymme för skönsmässig bedömning. En bedömning som kommissionen motsätter sig i punkt 36 i sitt yttrande över interventionsinlagorna.

29 Se härvidlag Ritleng, D., Le contrôle de la légalité des actes communautaires par la Cour de Justice et le Tribunal de Première Instance des Communautés Européennes, opublicerad doktorsavhandling, Strasbourg, 1998, s. 376–382.

30 Punkt 78 i hans förslag till avgörande i det ovannämnda målet Förenade kungariket mot rådet och Europaparlamentet.

31 Redan tidigt pekade domstolen på betydelsen av ansvarskriteriet som vägledning för att avgöra om en delegering av befogenheter är lagenlig beroende på den delegerade befogenhetens beskaffenhet och omfattning. I domen av den 13 juni 1958 i mål 9/56, Meroni (REG 1958, s. 9; svensk specialutgåva, volym 1, s. 21), anges att [f]öljderna av en delegering av befogenheter skiljer sig markant åt, beroende på om den avser klart avgränsade verkställande befogenheter. En sammanfattning av rättspraxis rörande detta finns i punkterna 26–29 i generaladvokat Mengozzis förslag till avgörande i mål C‑355/10, Europaparlamentet mot Europeiska unionens råd.

32 Se föregående fotnot.

33 Punkt 12 i dess replik.

34 Punkterna 46, 83 och 85 i dess ansökan.

35 I artikel 83.5 räknas de bestämmelser i förordning nr 528/2012 upp enligt vilka delegerade akter antas, nämligen följande: artikel 3.4, artikel 5.3, artikel 6.4, artikel 21.3, artikel 23.5, artikel 28.1 och 28.3, artikel 40, artikel 56.4, artikel 71.9, artikel 85 och artikel 89.1.

36 Punkt 39 i dess replik.

37 Punkterna 22 och 23 i dess duplik.