Domstolens dom (andra avdelningen) den 10 april 2012

I mål C-83/12 PPU, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF framställd av Bundesgerichtshof (Tyskland) genom beslut av den 8 februari 2012, som inkom till domstolen den 17 februari 2012, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J.N. Cunha Rodrigues (referent) samt domarna U. Lõhmus, A. Rosas, A. Ó Caoimh och C.G. Fernlund, generaladvokat: E. Sharpston, justitiesekreterare: handläggaren K. Malacek,

med beaktande av den hänskjutande domstolens ansökan den 8 februari 2012, som inkom till domstolen den 17 februari 2012, om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål i artikel 104b i domstolens rättegångsregler,

med beaktande av andra avdelningens beslut av den 28 februari 2012 att bifalla ansökan,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 22 mars 2012,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Minh Khoa Vo, genom K. Beulich, Rechtsanwältin, Generalbundesanwalt beim Bundesgerichtshof, genom K. Lohse och P. Knauss, båda i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom T. Henze och N. Graf Vitzthum, båda i egenskap av ombud, Greklands regering, genom T. Papadopoulou, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom G. Wils och W. Bogensberger, båda i egenskap av ombud,

och efter att ha hört generaladvokaten,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätten

Viseringskodexen

Rambeslut 2002/946/RIF

Direktiv 2002/90

Direktiv 2008/115

Den nationella lagstiftningen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Förfarandet för brådskande mål

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 21 och 34 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (EUT L 243, s. 1) (nedan kallad viseringskodexen).

2. Begäran har framställts i ett brottmål mot Minh Khoa Vo, som dömts för att ha smugglat in tredjelandsmedborgare till Tyskland, vilka var innehavare av viseringar som erhållits på ett bedrägligt sätt.

3. Skäl 3 i viseringskodexen har följande lydelse:

4. Enligt artikel 1.1 i viseringskodexen ska det i denna förordning inrättas förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för transitering genom medlemsstaternas territorium eller för planerade vistelser på medlemsstaternas territorium som inte varar längre än tre månader under en sexmånadersperiod.

5. Artikel 2 i viseringskodexen föreskriver följande:

6. Artikel 14.1 i viseringskodexen har följande lydelse:

7. I artikel 21 i viseringskodexen föreskrivs följande:

8. I artikel 34 i viseringskodexen föreskrivs följande:

9. Det framgår av artikel 58.5 samt av artikel 34.6 och 34.7 i viseringskodexen att den först ska tillämpas från och med den 5 april 2011. Mellan den 5 april 2010, det datum då viseringskodexen trädde i kraft, och den 5 april 2011 skulle, enligt punkt 2.4 i avsnitt V i Gemensamma konsulära anvisningar angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (EUT C 326, 2005, s. 1), ärenden där en viseringsansökan avslås överklagas i enlighet med de nationella rättsliga bestämmelserna i respektive avtalsslutande part.

10. I artikel 1.1 i rådets rambeslut 2002/946/RIF av den 28 november 2002 om förstärkning av den straffrättsliga ramen för att förhindra hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse (EGT L 328, s. 1) (nedan kallat rambeslutet) föreskrivs att varje medlemsstat ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de överträdelser som anges i artiklarna 1 och 2 i rådets direktiv 2002/90/EG av den 28 november 2002 om definition av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse (EGT L 328, s. 17) medför effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder som kan leda till utlämning.

11. I enlighet med artikel 4.1 a i rambeslutet ska varje medlemsstat vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa sin behörighet med avseende på sådana överträdelser som avses i artikel 1.1 och som begås helt eller delvis på medlemsstatens territorium.

12. Artikel 7.1 i rambeslutet har följande lydelse:

13. Artikel 1.1 i direktiv 2002/90 har följande lydelse:

14. Av artikel 3 i direktiv 2002/90 framgår att varje medlemsstat ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de överträdelser som avses i artiklarna 1 och 2 medför effektiva, proportionella och avskräckande påföljder.

15. Artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, s. 98) har följande lydelse:

16. 4 § stycke 1 punkt 1 i lagen om utlänningars vistelse, förvärvsarbete och integrering (Gesetz über den Aufenthalt, die Erwerbstätigkeit und die Integration von Ausländern im Bundesgebiet) (nedan kallad AufenthG) har följande lydelse:

17. 95 § AufenthG föreskriver följande angående påföljder:

18. 96 § AufenthG, med rubriken Insmuggling av utlänningar, har följande lydelse:

19. 97 §, med rubriken Människosmuggling med dödlig utgång, organiserad människosmuggling, har följande lydelse i stycke 2:

20. Minh Khoa Vo, vietnamesisk medborgare, har i Tyskland åtalats för människosmuggling. Dessa åtal har lett till att Landgericht Berlin dömt honom till fängelse i totalt fyra år och tre månader för fyra fall av organiserad människosmuggling.

21. Minh Khoa Vo tillhörde vietnamesiska ligor som hjälpte vietnamesiska medborgare att resa in olagligt till Tyskland.

22. Tillvägagångssättet för en av dessa ligor var att få den ungerska ambassaden i Vietnam att tro att vietnamesiska medborgare tillhörde turistgrupper på mellan 20 och 30 personer. Det egentliga syftet var emellertid att dessa personer skulle smugglas in för mellan 10000 och 15000 USD. För att upprätthålla fasaden följdes reseprogrammet under de första dagarna, innan personerna i enlighet med den i förväg fastställda planen transporterades vidare till bestämmelseländerna, främst Tyskland.

23. En annan liga utnyttjade den omständigheten att Konungariket Sverige tillät vietnamesiska medborgare att vistas i Schengenområdet under några månader, om de innehade visering som utfärdats för arbete som bärplockare. I samband med viseringsansökningarna gavs de behöriga myndigheterna intryck av att sökandena avsåg att arbeta. När arbetsviseringarna väl hade erhållits fortsatte de vietnamesiska medborgarna emellertid omedelbart efter ankomsten till Sverige vidare till Tyskland. Minh Khoa Vo åtalades för att mot en ersättning på mellan 500 och 2000 euro per tillfälle ha hjälpt till vid dessa upplägg.

24. Vissa av de vietnamesiska medborgarna återfanns i Tyskland när de försökte bosätta sig eller arbeta där.

25. Landgericht Berlin fann att Minh Khoa Vo vid fyra tillfällen gjort sig skyldig till organiserad människosmuggling i den mening som avses i 97 § stycke 2 jämförd med 96 § stycke 1 punkt 1 a och b, 95 § stycke 1 punkt 3, 96 § stycke 1 punkt 2 och 95 § stycke 1 punkterna 1 och 2 AufenthG.

26. Enligt Landgericht Berlin föreligger brott när de insmugglade personerna olagligen har rest in i landet eller olagligen har uppehållit sig där. Den omständigheten, att de insmugglade personerna formellt sett innehade viseringar, utgör inte hinder för att smugglaren fälls till ansvar för brott, eftersom ett uppehållstillstånd som erhållits på bedrägligt sätt genom att felaktiga uppgifter lämnas likställs med att inte inneha något uppehållstillstånd.

27. Minh Khoa Vo överklagade Landgericht Berlins dom till Bundesgerichtshof och gjorde därvid gällande åsidosättande av materiell rätt, utan att ge några ytterligare preciseringar.

28. Bundesgerichtshof anser att villkoren i 95 § stycke 6 AufenthG är uppfyllda, eftersom de personer som smugglats in uppsåtligen har ljugit för de anställda vid den ungerska respektive den svenska ambassaden genom att uppge att de önskade resa in i Schengenområdet i egenskap av turister eller för tillfälligt arbete, medan de i själva verket redan från början hade för avsikt att stanna i Tyskland, vilket hade lett till att viseringarna avslagits. Viseringarna utfärdades alltså endast på grund av att de anställda på ambassaderna hade vilseletts.

29. Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

30. Bundesgerichtshof har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 104b i rättegångsreglerna.

31. Bundesgerichtshof har motiverat sin begäran med att Minh Khoa Vo, som är dömd till fängelse i fyra och en halv månad för organiserad människosmuggling, har suttit häktad sedan den 1 januari 2011 och att, för det fall att domstolen besvarar frågan jakande, Minh Khoa Vo inte längre kan lagföras och det saknas skäl för hans häktning.

32. På grundval av referentens förslag och sedan generaladvokaten hörts, beslutade domstolens andra avdelning att bifalla Bundesgerichtshofs ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål.

33. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 21 och 34 i förordning nr 810/2009 ska tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser som straffbelägger människosmuggling i de fall där de insmugglade personerna, som är tredjelandsmedborgare, innehar viseringar som de har erhållit på bedrägligt sätt, genom att vilseleda de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten om det egentliga syftet med sin resa, och där viseringarna inte dessförinnan har upphävts.

34. Domstolen konstaterar inledningsvis att viseringskodexen, i syfte att stegvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i enlighet med artikel 67 FEUF, föreskriver åtgärder som avser passage av medlemsstaternas yttre gränser, och inrättar förfaranden och villkor för medlemsstaterna vid utfärdande av viseringar.

35. Syftet med viseringskodexen är i enlighet med dess skäl 3 att inrätta ett mångsidigt system som syftar till att underlätta lagligt resande och ta itu med olaglig invandring genom ytterligare harmonisering av nationell lagstiftning och hanteringsförfaranden vid lokala konsulära beskickningar.

36. Den harmonisering som eftersträvas med viseringskodexen avser viseringar för kortare vistelse, med tillämpning av Schengenregelverket.

37. Artikel 21.1 i viseringskodexen föreskriver att det behöriga konsulatet, vid prövningen av ansökningar om enhetlig visering, ska fastställa huruvida sökanden uppfyller inresevillkoren i artikel 5.1 a, c, d och e i kodexen om Schengengränserna, varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att bedöma huruvida sökanden utgör en risk för olaglig invandring eller en risk för medlemsstaternas säkerhet och huruvida sökanden har för avsikt att lämna medlemsstaternas territorium när den visering som sökanden ansökt om löper ut.

38. I enlighet med artikel 34.1 i viseringskodexen ska en visering upphävas om det blir uppenbart att villkoren för utfärdandet inte var uppfyllda vid tidpunkten för utfärdandet av viseringen, särskilt om det finns tungt vägande skäl att anta att den erhållits på bedrägligt sätt. En visering ska som huvudregel upphävas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade den, men den kan också upphävas av de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat, varvid myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen ska underrättas om upphävandet.

39. Den möjlighet som de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat än den som utfärdade viseringen har att besluta om upphävande av viseringen avser att lösa situationer där viseringen, när resan väl påbörjats, visar sig ogiltig eller utan verkan på grund av att den erhållits på ett bedrägligt sätt eller för att villkoren för utfärdande inte varit uppfyllda.

40. Även om upphävandet i princip är obligatoriskt för myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, är det fakultativt för myndigheterna i en annan medlemsstat, vilket framgår av att unionslagstiftaren har använt sig av verbet kan.

41. Detta konstaterande medför att domstolen ska pröva huruvida, i de nationella bestämmelserna som straffbelägger människosmuggling, såsom brottsrekvisit, hänsyn kan tas till att de insmugglade personerna har rest in och vistats olagligen, trots att deras viseringar inte har upphävts.

42. Viseringskodexen reglerar villkoren för utfärdande, upphävande och återkallande av viseringar, men den innehåller inte några bestämmelser om straffrättsliga påföljder vid överträdelse av dessa villkor. I det ansökningsformulär som återfinns i bilaga I till viseringskodexen upplyses sökanden emellertid om att felaktiga uppgifter bland annat leder till att en redan utfärdad visering upphävs samt till att sökanden kan underkastas lagföring.

43. Enligt artiklarna 1.1 och 4.1 a i rambeslut 2002/946/RIF och artiklarna 1.1 och 3 i direktiv 2002/90 ska varje medlemsstat vidta nödvändiga åtgärder för att dels säkerställa att angivna överträdelser medför effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder, dels fastställa sin behörighet med avseende på sådana överträdelser som helt eller delvis begås på medlemsstatens territorium.

44. Av de ovanstående punkterna följer att unionsrätten inte utgör hinder för att en medlemsstat lagför personer som uppsåtligen hjälper en tredjelandsmedborgare att i strid med tillämpliga bestämmelser resa in i en medlemsstat, utan den kräver i stället uttryckligen att den berörda medlemsstaten lagför sådana personer.

45. Medlemsstaterna underkastas således två skyldigheter. Den första innebär att de inte ska hindra rörligheten för innehavare av en visering utan att viseringen först har upphävts i vederbörlig ordning. Det andra innebär att de ska anta och genomföra effektiva, proportionella och avskräckande påföljder för personer som begår de överträdelser som anges i rambeslut 2002/946/RIF och direktiv 2002/90, bland annat människosmugglare.

46. Dessa skyldigheter ska uppfyllas på så sätt att unionsbestämmelserna får full ändamålsenlig verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 1978 i mål 106/77, Simmenthal, REG 1978, s. 629, punkt 24, svensk specialutgåva, volym 4, s. 75, och av den 22 juni 2010 i de förenade målen C-188/10 och C-189/10, Melki och Abdeli, REU 2010, s. I-5667, punkt 43). Vid behov ska de nationella domstolarna söka efter lösningar som innebär att det i praktiken råder överensstämmelse mellan bestämmelser, vars tillämpning skulle kunna äventyra unionsrättens effektivitet och inre sammanhang.

47. Eftersom brottmålsförfarandet till sin natur innebär att det måste råda förundersökningssekretess och att vissa åtgärder måste vidtas skyndsamt, är det inte alltid möjligt att iaktta kravet på att viseringen dessförinnan ska ha upphävts av de behöriga myndigheterna.

48. Av vad som anförts följer att frågan ska besvaras enligt följande: Artiklarna 21 och 34 i förordning nr 810/2009 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationella bestämmelser som straffbelägger människosmuggling i de fall där de insmugglade personerna, som är tredjelandsmedborgare, innehar viseringar som de har erhållit på bedrägligt sätt, genom att vilseleda de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten om det egentliga syftet med sin resa, och där viseringarna inte dessförinnan har upphävts.

49. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1 Rättegångsspråk: tyska.