Domstolens dom (tredje avdelningen) den 6 februari 2014

I mål C‑613/12, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Finanzgericht Düsseldorf (Tyskland) genom beslut av den 12 december 2012, som inkom till domstolen den 24 december 2012, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Ilešič samt domarna C.G. Fernlund, A.Ó Caoimh, C. Toader och E. Jarašiūnas (referent), generaladvokat: Y. Bot, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Helm Düngemittel GmbH, genom H. Nehm, Rechtsanwalt, Europeiska kommissionen, genom B.‑R. Killmann och T. Scharf, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Wienkonventionen

Europa–Medelhavsavtalet med Egypten

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europa–Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Arabrepubliken Egypten, å andra sidan, undertecknat i Luxemburg den 25 juni 2001, godkänt genom rådets beslut 2004/635/EG av den 21 april 2004 (EUT L 304, s. 38) (nedan kallat Europa–Medelhavsavtalet med Egypten), och i synnerhet artikel 20 i protokoll 4 till detta avtal om definition av begreppet ursprungsprodukter och om metoder för administrativt samarbete, i dess ändrade lydelse enligt beslut nr 1/2006 av associeringsrådet EU–Egypten av den 17 februari 2006 (EUT L 73, s. 1) (nedan kallat protokoll 4).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan Helm Düngemittel GmbH (nedan kallat Helm Düngemittel) och Hauptzollamt Krefeld (tullmyndigheten i Krefeld), avseende uttag av importtull.

3. Enligt artikel 1 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 (Recueil des traités des Nations unies, volym 1155, s. 331) (nedan kallad Wienkonventionen), med rubriken Konventionens tillämpningsområde, äger konventionen tillämpning på traktater mellan stater.

4. Artikel 3 i Wienkonventionen, med rubriken Internationella överenskommelser som ej omfattas av konventionen, har följande lydelse:

5. Artikel 26 i Wienkonventionen, med rubriken Pacta sunt servanda, föreskriver följande:

6. Artikel 31 i Wienkonventionen, med rubriken Allmän regel om tolkning, har följande lydelse i punkt 1:

7. Europa–Medelhavsavtalet med Egypten trädde i kraft den 1 juni 2004.

8. I artikel 1 i detta avtal föreskrivs följande:

9. I avdelning II i detta avtal, med rubriken Fri rörlighet för varor, återfinns artikel 6 vilken har följande lydelse:

10. Artikel 8 i samma avtal avser i enlighet med rubriken i avdelning II kapitel 1 industriprodukter och har följande lydelse:

11. Artikel 27 i Europa–Medelhavsavtalet med Egypten har följande lydelse:

12. Artikel 16 i avdelning V i protokoll 4 har rubriken Ursprungsintyg. Artikel 16.1 har följande lydelse:

13. Enligt artikel 17.1 i protokoll 4 ska certifikat EUR.1 eller EUR–MED … utfärdas av tullmyndigheterna i exportlandet.

14. I artikel 20 i protokoll 4 anges följande:

15. Det framgår av beslutet om hänskjutande att Helm Düngemittel köpte 9300 ton urea i Egypten och chartrade ett fartyg för transport av ett parti av varan till Terneuzen (Nederländerna) och ett annat parti av varan till Hamburg (Tyskland). Den 2 februari 2009 utfärdade de egyptiska tullmyndigheterna ett varucertifikat EUR.1 (nedan kallat varucertifikatet) för hela försändelsen av vilket det framgick att Egypten var ursprungsland.

16. Den 11 februari 2009 visade Helm Düngemittel upp varucertifikatet för de nederländska tullmyndigheterna och begärde att de skulle utfärda ett ersättningsvarucertifikat EUR.1 (nedan kallat ersättningsvarucertifikatet) så att varan kunde delas upp och att ett parti av varan kunde sändas vidare till Tyskland.

17. Den 12 februari 2009 anlände fartyget till i hamnen i Terneuzen där varupartiet med destination Nederländerna lossades. Den 13 februari 2009 lämnade fartyget Nederländerna. Det återstående partiet lossades i Hamburg och övergick i fri omsättning den 16 februari 2009.

18. Den 24 februari 2009 utfärdade de nederländska tullmyndigheterna ett ersättningsvarucertifikatet för det parti som hade transporterats från Nederländerna till Tyskland.

19. Den 2 mars 2009 lämnade Helm Düngemittel in en kompletterande tulldeklaration för februari 2009 avseende det varuparti som övergått i fri omsättning i Tyskland. Till denna deklaration bifogade företaget det ersättningsvarucertifikat som de nederländska tullmyndigheterna hade utfärdat och begärde att detta varuparti skulle omfattas av det förmånliga tullförfarande som föreskrivs i Europa–Medelhavsavtalet med Egypten.

20. Den 15 april 2009 begärde Hauptzollamt Krefeld upplysningar av de nederländska tullmyndigheterna angående det ersättningsvarucertifikat som dessa hade utfärdat. I sitt svar uppgav de nederländska tullmyndigheterna att varan, vid tidpunkten för utfärdandet av ersättningsvarucertifikatet, redan hade lämnat Nederländerna och att certifikatet därför hade utfärdats i strid med artikel 20 i protokoll 4, eftersom varan inte längre stod under deras kontroll.

21. Den 19 november 2010 riktade Hauptzollamt Krefeld ett tulltaxeringsbeslut till Helm Düngemittel på 68382,54 euro, eftersom ersättningsvarucertifikatet inte kunde tjäna som intyg på att det varuparti som var avsett för Tyskland hade förmånsberättigande ursprung i Egypten.

22. Den 24 februari 2011 meddelade de nederländska tullmyndigheterna, som svar på ytterligare en fråga från de tyska tullmyndigheterna, att innehållet i ersättningsvarucertifikatet var korrekt och att det inte skulle upphävas eller ogiltigförklaras.

23. Helm Düngemittel begärde omprövning av Hauptzollamt Krefelds tulltaxeringsbeslut. Hauptzollamt Krefeld fann den 16 november 2011 att det inte fanns anledning att ändra beslutet.

24. Helm Düngemittel överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen och yrkade att tulltaxeringsbeslutet av den 19 november 2010 skulle ogiltigförklaras. Företaget gjorde gällande att artikel 20 i protokoll 4 föreskriver en rätt att erhålla ett ersättningsvarucertifikat och att denna rätt inte är beroende av den tidsperiod under vilken tullkontoret har kontroll över varan. Ett påförande av tull i efterhand skulle inte heller vara förenligt med den förmånsbehandling som föreskrivs i Europa–Medelhavsavtalet med Egypten. Det är nämligen den bedömning som görs av myndigheterna i exportlandet som är avgörande för huruvida en vara ska omfattas av förmånsbehandlingen eller inte. I förevarande fall borde det ersättningsvarucertifikat som de nederländska tullmyndigheterna utfärdat ha samma värde, såsom ursprungsintyg, som om det hade utfärdats av exportlandet.

25. Hauptzollamt Krefeld yrkade att Finanzgericht skulle ogilla talan. Enligt Hauptzollamt föreskriver protokoll 4 inte att ersättningsvarucertifikatet kan utfärdas i efterhand. Det aktuella ersättningsvarucertifikatet kan följaktligen inte tjäna som intyg om det till Tyskland importerade varupartiets ursprung.

26. Enligt den hänskjutande domstolen är det utrett att varan har ursprung i Egypten. Det enda som ger upphov till tvivel är frågan huruvida det ersättningsvarucertifikat som Helm Düngemittel visat upp kan anses styrka att det varuparti som importerats till Tyskland har förmånsberättigande ursprung i den mening som avses i protokoll 4. Den hänskjutande domstolen anser vidare att ett ersättningsvarucertifikat, i enlighet med artikel 20 i detta protokoll, enbart får utfärdas om varan står under kontroll av tullkontoret i den utfärdande medlemstaten i syfte att detta tullkontor ska kunna kontrollera om varan är identisk med den vara som beskrivs i det ursprungliga varucertifikatet. Detta är dock inte möjligt i förevarade fall, eftersom varan redan hade övergått i fri omsättning när ersättningsvarucertifikatet utfärdades. Det följer emellertid av domstolens fasta praxis att det är möjligt att göra undantag från principen att förmånsbehandling förutsätter att ett giltigt bevis för rätt till förmånsbehandling har företetts. I detta avseende finner den hänskjutande domstolen att det var på rent formella grunder som ersättningsvarucertifikatet inte godkändes såsom ursprungsintyg.

27. Mot denna bakgrund beslutade Finanzgericht Düsseldorf att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

28. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida Europa–Medelhavsavtalet med Egypten ska tolkas så, att en varas egyptiska ursprung, i den mening som avses i det system för förmånlig tullbehandling som inrättats genom nämnda avtal, kan bevisas även när varan har delats upp när den anlänt till en första medlemstat, i syfte att ett parti av varan ska sändas till en andra medlemstat, och det ersättningsvarucertifikat som utfärdats av tullmyndigheterna i den första medlemstaten för det varuparti som sänts till den andra medlemstaten inte uppfyller villkoren för utfärdande av ett sådant certifikat i artikel 20 i protokoll 4 i detta avtal.

29. Det ska inledningsvis konstateras att det av artikel 20 i protokoll 4 framgår att det, om produkter med ursprung i en medlemsstat eller i Egypten står under kontrollav ett tullkontor i en medlemsstat eller ett tullkontor i Egypten, ska vara möjligt att ersätta det ursprungliga ursprungsintyget med ett eller flera varucertifikat, bland annat för att sända alla eller vissa av dessa produkter någon annanstans i Europeiska unionen. Varucertifikaten ska utfärdas av det tullkontor under vars kontroll produkterna står.

30. Av detta uttryck följer således att tullmyndigheterna måste utfärda ersättningsvarucertifikatet medan varorna står under deras kontroll eller, för det fall att varorna står under faktisk kontroll av tullmyndigheterna när denna kontroll avslutats och certifikatet ska utfärdas så snart som möjligt.

31. I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att varan delats upp i Nederländerna, så att ett parti kunde sändas till Tyskland. Ersättningsvarucertifikatet för sistnämnda varuparti utfärdades av de nederländska tullmyndigheterna elva dagar efter det att partiet hade lämnat Nederländerna. Av detta följer dock inte nödvändigtvis att varupartiets ursprung inte skulle kunna fastställas i enlighet med unionsrätten.

32. Det följer av domstolens fasta praxis att varucertifikatet visserligen är den handling som bevisar att en vara har förmånsberättigande ursprung och att det skulle undergräva enhetligheten och säkerheten vid tillämpningen av frihandelsavtal med tredjeländer om det tilläts att andra bevismedel kunde åberopas vid sidan om dessa ursprungsintyg (se dom av den 23 februari 1995 i mål C-334/93, Bonapharma, REG 1995, s. I-319, punkt 16). Kravet på ett giltigt ursprungsintyg kan följaktligen inte betraktas som en ren formalitet som kan förbises när ursprunget fastställts med andra bevis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 2010 i mål C‑386/08, Brita, REU 2010, s. I‑1289, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

33. Domstolen har emellertid redan slagit fast att det ankommer på myndigheterna i exportstaten att fastställa en varas ursprung och att medlemsstaternas tullmyndigheter i princip måste godta de bedömningar som exportstatens tullmyndigheter har gjort, särskilt när förmånsbehandlingen har inrättats genom en internationell överenskommelse, genom vilken unionen och ett tredjeland åläggs ömsesidiga förpliktelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2011 i mål C‑409/10, Afasia Knits Deutschland, REU 2011, s. I‑13331, punkt 29, och av den 8 november 2012 i mål C‑438/11, Lagura Vermögensverwaltung, punkterna 34–36 och där angiven rättspraxis).

34. Det är dessutom nödvändigt att tullmyndigheterna i medlemsstaterna erkänner beslut som fattats av myndigheterna i den exportstat som är part i ett frihandelsavtal för att unionen i sin tur ska kunna kräva att myndigheterna i den staten ska följa de beslut som fattas av medlemsstaternas tullmyndigheter avseende ursprunget för de varor som exporteras från unionen till dessa stater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 1984 i mål 218/83, Les Rapides Savoyards, REG 1984, s. 3105, punkt 27).

35. Det följer av de omständigheter som beskrivs i beslutet om hänskjutande, vilka inte har ifrågasatts, att det förmånsberättigande ursprunget för den vara som Helm Düngemittel importerat från Egypten har intygats i ett varucertifikat som de egyptiska tullmyndigheterna utfärdat. I enlighet med den ovan i punkt 33 redovisade rättspraxisen är ett sådant certifikat bindande för samtliga tullmyndigheter beträffande det förmånsberättigande ursprunget för de varor som anges i certifikatet.

36. I detta avseende bör det påpekas att ett sådant fall som i det nationella målet inte kan jämföras med det fallet att det i exportstaten utfärdade varucertifikatet inte uppfyller villkoren i protokoll 4. I detta andra fall kan det förmånsberättigande ursprunget inte fastställas för samtliga varor som importerats till unionen, medan det förmånsberättigade ursprunget för den vara som i det första fallet importerats till unionen alltjämt är styrkt genom det varucertifikat som de egyptiska tullmyndigheterna utfärdat i vederbörlig ordning.

37. Domstolen erinrar dessutom om att den internationella traktaträtten i huvudsak har kodifierats i Wienkonventionen och att bestämmelserna i den konventionen äger tillämpning på en överenskommelse som ingåtts mellan en stat och en internationell organisation, såsom Europa–Medelhavsavtalet med Egypten, i den utsträckning dessa bestämmelser ger uttryck för allmän internationell sedvanerätt (se, analogt, domen i det ovannämnda målet Brita, punkterna 40 och 41).

38. Att neka en importör, som innehar ett varucertifikat som utfärdats av exportstaten i enlighet med protokoll 4, förmånsbehandling avseende den vara som vederbörande har importerat till unionen, strider mot såväl principerna i artiklarna 26 och 31 i Wienkonventionen som målen för Europa–Medelhavsavtalet med Egypten, vilka räknas upp i artikel 1 i detsamma, samt mot artikel 8 i detta avtal.

39. När varan däremot delas upp när den anländer till unionen, så att ett parti av varan kan sändas någon annanstans i unionen, i den mening som avses i artikel 20 i protokoll 4, ankommer det på den importör som fått ett ersättningsvarucertifikatet utfärdat till sig, trots att villkoren i denna bestämmelse inte var uppfyllda, men som likväl vill åberopa det varucertifikat som utfärdats av de egyptiska tullmyndigheterna, att bevisa att det avskilda partiet av varan faktiskt motsvarar den vara vars förmånsberättigande ursprung har fastställts i de egyptiska tullmyndigheternas varucertifikat.

40. Mot bakgrund av dessa överväganden ska den ställda frågan besvaras enligt följande: Europa–Medelhavsavtalet med Egypten ska tolkas så, att en varas egyptiska ursprung, i den mening som avses i det system för förmånlig tullbehandling som inrättats genom nämnda avtal, kan bevisas även när varan har delats upp när den anlänt till en första medlemstat, i syfte att ett parti av varan ska sändas till en andra medlemstat, och det ersättningsvarucertifikat som utfärdats av tullmyndigheterna i den första medlemstaten för det varuparti som sänts till den andra medlemstaten inte uppfyller villkoren för utfärdande av ett sådant certifikat i artikel 20 i protokoll 4.

41. För att detta bevis ska godtas krävs emellertid dels att den från Egypten ursprungligen importerade varans förmånsberättigande ursprung, är fastställt genom ett varucertifikat som utfärdats av de egyptiska tullmyndigheterna i enlighet med nämnda protokoll, dels att importören bevisar att det varuparti som avskilts i den första medlemstaten och sänts vidare till den andra medlemstaten motsvarar ett parti av den vara som importerats från Egypten till den första medlemstaten. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida dessa villkor är uppfyllda i det nationella målet.

42. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

1 Rättegångsspråk: tyska.