Domstolens dom (andra avdelningen) den 3 juli 2014
I mål C‑165/13, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesfinanzhof (Tyskland) genom beslut av den 12 december 2012, som inkom till domstolen den 3 april 2013, i målet
DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta samt domarna J.L. da Cruz Vilaça, G. Arestis (referent), J.‑C. Bonichot och A. Arabadjiev, generaladvokat: M. Wathelet, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Europeiska kommissionen, genom W. Mölls och C. Barslev, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Direktiv 92/12
Tysk lagstiftning
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
Prövning av tolkningsfrågan
Rättegångskostnader
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 7 och 9 i rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT L 76, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 57) i dess lydelse enligt rådets direktiv 92/108/EEG av den 14 december 1992 (EGT L 390, s. 124; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 129) (nedan kallat direktiv 92/12).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan Stanislav Gross och Hauptzollamt Braunschweig (huvudtullkontoret i Braunschweig). Målet rör Hauptzollamt Braunschweigs beslut att kräva att Stanislav Gross ska betala punktskatt på tobaksvaror.
3. Femte och sjätte skälen i direktiv 92/12 har följande lydelse:
4. Artikel 6 i direktivet har följande lydelse:
5. I artikel 7.1–7.3 i direktivet föreskrivs följande:
6. I artikel 8 i direktiv 92/12 föreskrivs följande:
7. Artikel 9.1 och 9.2 i direktivet har följande lydelse:
8. I 12 § första stycket i lagen om tobaksskatt (Tabaksteuergesetz) av den 31 augusti 1994 i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad TabStG), föreskrivs följande:
9. 19 § TabStG har följande lydelse:
10. Stanislav Gross dömdes genom lagakraftvunnen dom till fängelse för skattehäleri såsom led i näringsverksamhet i fyra fall. Brottmålsdomstolen fann att Stanislav Gross upprepade gånger hade tagit emot oförtullade cigaretter för vilka punktskatt på tobak inte hade erlagts från en organisation som ägnade sig åt att smuggla cigaretter, för att sedan sälja dem vidare.
11. Genom beslut av den 28 juli 2010 krävde Hauptzollamt Braunschweig att Stanislav Gross, solidariskt med ytterligare tre skattskyldiga personer, skulle betala punktskatt på tobak till ett belopp om 15136 euro jämte ränta.
12. Stanislav Gross överklagade till Finanzgericht. Domstolen slog fast att punktskattepliktens inträde följer av tillämpningen av 19 § första meningen TabStG. Den konstaterade, i det mål som den hade att pröva, att cigaretter som saknade tyska skattemärken och som inte omfattades av uppskovsreglerna förts in i det tyska skatteområdet för kommersiella ändamål från en annan medlemsstat. Finanzgericht återgav de slutsatser avseende de faktiska omständigheterna som fastställts i den dom som meddelats i brottmålet. Efter det att cigaretterna hade förts in i det tyska skatteområdet ska Stanislav Gross i egenskap av mottagare ha förvarat dem, vilket innebär att han blev betalningsskyldig för punktskatten enligt 19 § andra meningen TabStG.
13. Stanislav Gross överklagade domen till Bundesfinanzhof.
14. Bundesfinanzhof hyser tvivel rörande frågan huruvida artikel 9.1 i direktiv 92/12 ska tolkas så, att punktskatt ska betalas av varje person som i en medlemsstat för kommersiella ändamål förvarar punktskattebelagda varor som har släppts för konsumtion i en annan medlemsstat, eller om denna bestämmelse ska tolkas restriktivt, så att punktskatten endast ska betalas av den person som för första gången förvarar varorna i en annan medlemsstat för kommersiella ändamål.
15. Mot denna bakgrund beslutade Bundesfinanzhof att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
16. Den hänskjutande domstolen vill genom sin fråga få klarhet i om artikel 9.1 i direktiv 92/12 ska tolkas så, att den bestämmelsen tillåter att en medlemsstat som betalningsskyldig för punktskatt utser en person som inom den medlemsstatens skatteområde för kommersiella ändamål förvarar punktskattebelagda varor som har släppts för konsumtion i en annan medlemsstat, även om den personen inte var den första innehavaren av varorna i destinationsmedlemsstaten.
17. Domstolen påpekar inledningsvis att direktiv 92/12 syftar till att fastställa ett antal regler vad gäller innehav, flyttning och övervakning av punktskattepliktiga varor, i synnerhet för att säkerställa att punktskatt tas ut på samma sätt i alla medlemsstater. Harmoniseringen gör det i princip möjligt att undvika dubbelbeskattning i relationerna mellan medlemsstaterna (dom Scandic Distilleries, C‑663/11, EU:C:2013:347, punkterna 22 och 23).
18. Då punktskattebelagda varor släpps för konsumtion i en medlemsstat görs i detta hänseende en åtskillnad i direktiv 92/12, såsom bland annat framgår av dess femte och sjätte skäl, mellan å ena sidan de varor som förvaras för kommersiella ändamål i en annan medlemsstat av en näringsidkare som bedriver självständig verksamhet och, å andra sidan de varor som förvärvas av enskilda individer för deras eget bruk och som transporteras av dem själva i en annan medlemsstat.
19. Det framgår av beslutet om hänskjutande att klaganden i det nationella målet, från en organisation som ägnar sig åt att smuggla cigaretter som släppts för konsumtion i en annan medlemsstat än Förbundsrepubliken Tyskland, anskaffade cigaretter för vilka punktskatt inte hade betalats i syfte att sälja dem vidare i Tyskland. Det är således utrett att cigaretterna i det nationella målet fördes in på tyskt territorium för kommersiella ändamål, trots att de inte var försedda med de nationella skattemärken som krävs.
20. Det ska erinras om att enligt det förfarande för samarbete mellan de nationella domstolarna och EU‑domstolen som har införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på den sistnämnda domstolen att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den. I detta syfte, även om tolkningsfrågan formellt sett endast direkt avser artikel 9 i direktiv 92/12, utgör denna omständighet inte hinder för att EU‑domstolen tillhandahåller den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara för att avgöra det mål som är anhängigt vid den, oavsett om denna domstol har hänvisat till dessa i sina frågor. EU‑domstolen ska härvid, av samtliga uppgifter som den hänskjutande domstolen tillhandahållit, särskilt skälen till begäran om förhandsavgörande, utläsa vilka förhållanden som omfattas av unionsrätten och som påkallar en tolkning, med hänsyn tagen till saken i det mål som anhängiggjorts vid den (se dom Worten, C‑342/12, EU:C:2013:355, punkterna 30 och 31).
21. Det är ostridigt att klaganden i det nationella målet vid upprepade tillfällen anskaffade de aktuella varorna från andra personer efter det att varorna olagligen hade förts in i det tyska skatteområdet (se, för ett liknande resonemang, dom Salumets m.fl., C‑455/98, EU:C:2000:352, punkt 19), i syfte att sälja dem vidare och göra en förtjänst på dem.
22. Artikel 7 i direktiv 92/12 kan därför vara tillämplig i det nationella målet, eftersom artikel 7.2, enligt sin ordalydelse, avser situationen att varor levereras till, eller är avsedda att levereras till en annan medlemsstat eller används i en annan medlemsstat av en näringsidkare som bedriver självständig verksamhet.
23. Artikel 9 i direktiv 92/12 ska därför tolkas i kombination med artikel 7 i samma direktiv.
24. I enlighet med artikel 7.1, jämförd med artikel 7.3, ska punktskatten betalas i den medlemsstat där varorna förvaras, bland annat av den som tar emot de aktuella varorna för användning eller av näringsidkaren.
25. Eftersom det uttryckligen föreskrivs i artikel 7.3 i direktiv 92/12 att den som tar emot de [aktuella] varorna för användning kan vara betalningsskyldig för punktskattebelagda varor som släppts för konsumtion i en medlemsstat och som förvaras i en annan medlemsstat för kommersiella ändamål, ska bestämmelsen därför särskilt tolkas så, att varje innehavare av de aktuella varorna är betalningsskyldig för punktskatten.
26. En mer restriktiv tolkning som begränsar betalningsskyldigheten för punktskatten till den första innehavaren av de aktuella varorna skulle strida mot syftet med direktiv 92/12. Med beaktande av syftet får nämligen flyttningar av varor från en medlemsstats territorium till en annans inte leda till systematiska kontroller av nationella myndigheter som är ägnade att hindra den fria rörligheten av varor inom Europeiska unionens inre marknad. En sådan tolkning leder därför till en osäkerhet kring de punktskatter som ska betalas och uppbäras vid flyttning över en unionsgräns.
27. Nämnda slutsats stöds även av artikel 33.3 i rådets direktiv 2008/118 av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12 (EUT L 9, 2009, s. 12) som förenklar innehållet i artikel 7 i direktiv 92/12, genom att hädanefter endast hänvisa till den person till vilken varorna levererats i den andra medlemsstaten (dom Metro Cash & Carry Danmark, C‑315/12, EU:C:2013:503, punkt 36).
28. Av vad som anförts ovan följer att artikel 9.1 i direktiv 92/12, jämförd med artikel 7 i samma direktiv, ska tolkas så, att den bestämmelsen tillåter att en medlemsstat, under sådana omständigheter som i det nationella målet, som betalningsskyldig för punktskatt utser en person som inom den statens skatteområde för kommersiella ändamål förvarar punktskattebelagda varor som har släppts för konsumtion i en annan medlemsstat, även om den personen inte var den första innehavaren av varorna i destinationsmedlemsstaten.
29. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: tyska.