Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 20 maj 2015

1 Originalspråk: franska.

2 Konventionen om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter, som ingicks i Montreal den 28 maj 1999, undertecknades av Europeiska gemenskapen den 9 december 1999 och godkändes på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2001/539/EG av den 5 april 2001 (EGT L 194, s. 38) (nedan kallad Montrealkonventionen). Vad gemenskapen beträffar trädde Montrealkonventionen i kraft den 28 juni 2004.

3 Rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage (EGT L 285, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 889/2002 av den 13 maj 2002 (EGT L 140, s. 2, nedan kallad förordning nr 2027/97).

4 Rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, s. 40).

5 Rådets förordning av den 23 juli 1992 om utfärdande av tillstånd för lufttrafikföretag (EGT L 240, s. 1).

6 Europaparlamentets och rådets förordning av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen (EUT L 293, s. 3). Denna förordning upphävde förordning nr 2407/92 med verkan från den 1 november 2008.

7 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1, nedan kallad Bryssel I‑förordningen). Denna förordning ersattes från och med den 10 januari 2015 av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, s. 1), som emellertid inte är tillämplig på tvisten i målet vid den nationella domstolen enligt övergångsbestämmelserna i artikel 66 i nämnda förordning.

8 Europaparlamentets och rådets förordning av den 21 april 2004 om försäkringskrav för lufttrafikföretag och luftfartygsoperatörer (EUT L 138, s. 1).

9 Rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster samt om ändring av direktiv 73/239/EEG (EGT L 172, s. 1).

10 Dom Wucher Helicopter och Euro-Aviation Versicherung (C‑6/14, EU:C:2015:122, punkt 33, och där angiven rättspraxis).

11 Min kursivering.

12 Denna förordning ersatte förordning nr 2407/92 från och med den 1 november 2008.

13 Europaparlamentets och rådets förordning av den 13 maj 2002 genom vilken förordning nr 2027/97 (EGT L 140, s. 2) ändrades. Denna ändring ägde rum till följd av antagandet av Montrealkonventionen.

14 Se kommissionens förslag som ledde till att förordning nr 889/2002 (KOM(2000) 340 av den 7 juni 2000, punkt 3 i motiveringen) antogs och kommissionens förslag som ledde till att förordning nr 2027/97 (KOM(95) 724 av den 20 december 1995, s. 4) antogs. I förordning nr 2027/97 föreskrevs redan då Montrealkonventionen antogs en enhetlig ansvarsordning för nationella och internationella transporter inom unionen.

15 I artikel 2.4 i förorordning nr 1008/2008 definieras lufttrafik som en flygning eller en serie flygningar för befordran av passagerare, gods och/eller post ... I artikel 2 punkterna 5 och 6 görs dessutom en åtskillnad mellan en flygning som innebär en avgång från en angiven flygplats till en annan angiven destinationsflygplats, och en lokal flygning utgör en tjänst som inte innebär befordran av passagerare, post och/eller frakt mellan olika flygplatser.

16 Se dom TNT Express Nederland (C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 49), dom Nipponkoa Insurance Co. (Europe) (C‑452/12, EU:C:2013:858, punkt 36) och dom Nickel & Goeldner Spedition (C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 38).

17 Även om klaganden i målet vid den nationella domstolen under förhandlingen anfört att det i detta skede inte kan uteslutas att österrikisk rätt är tillämplig enligt artikel 4.2 Rom II‑förordningen, ankommer det enbart på den nationella domstolen att uttala sig i denna fråga.

18 Med stora risker avses sådana risker som anges i artikel 5 d i rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT L 228, 1973, s. 3; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 146) som omfattar ansvar i samband med användningen av luftfartyg, denna risk hänför sig till nr 11 i punkt A i bilagan till detta direktiv (se artikel 7.1 f i direktiv 88/357).

19 Frågan huruvida denna lagvalsregel inte enbart avser möjligheten att väcka direkt talan, utan även hur denna möjlighet ska utövas och dess begränsningar har diskuterats i doktrinen. Se Żarnowiec, Ł., Zobowiązania pozaumowne. Bezpośrednie powództwo przeciwko ubezpieczycielowi osoby odpowiedzialnej, i System prawa prywatnego, volym 20B, Prawo prywatne międzynarodowe, Varsovie, CH Beck, Instytut Nauk Prawnych PAN 2015, s. 872, Fras, M., Pacuła, K., Umowa ubezpieczenia obowiązkowego w prawie prywatnym międzynarodowym, i System prawny ubezpieczeń obowiązkowych. Przesłanki i kierunki reform, Toruń 2014, s. 177; Dickinson A., The Rome II Regulation: The Law Applicable to Non-contractual Obligations, Oxford, OUP 2008, s. 610.

20 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, s. 6).

21 Se förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (KOM(2003) 427 slutlig av den 22 juli 2003, s. 27), avseende artikel 14 i förslaget till förordning.

22 Se kommentaren avseende artikel 6 i förslaget till Rom II-konventionen, Fallon, M., Commentaire de la proposition pour une convention européenne sur la loi applicable aux obligations non contractuelles, Groupe européen de droit international privé, réunions de la Haye des 26 à 28 septembre 1997 et de Luxembourg des 25 à 27 septembre 1998, Revue belge de droit international, 1997/2, s. 696.

23 Vad gäller friheten att välja tillämplig lag för den utomobligatoriska förpliktelsen föreskrivs detta klassiska övervägande uttryckligen i artikel 14.2 i Rom II-förordningen. Om direkt talan varken kan väckas enligt den lag som är tillämplig på försäkringsavtalet eller den lag som normalt sett är tillämplig på den utomobligatoriska förpliktelsen, så kan den skadelidande inte väcka en sådan talan mot försäkringsgivaren, även om detta är möjligt enligt den lag som avtalats mellan den skadelidande och den ansvarige.

24 Det ska erinras om att en skadelidande som väcker talan mot den ansvariges försäkringsgivare kan betraktas som den svagare parten i försäkringstvister. Se dom FBTO Schadeverzekeringen (C‑463/06, EU:C:2007:792, punkt 28). Nämnda överväganden ligger även till grund för införandet av rätten för en skadelidande att väcka direkt talan mot försäkringsgivaren i samband med bilolyckor (se artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring) (EGT L 181, s. 65)).

25 Se förslag till förordning KOM (2003) 427 slutlig, s. 27.