Domstolens dom (femte avdelningen) den 29 oktober 2015

I mål C‑319/14, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Hoge Raad der Nederlanden (Nederländerna) genom beslut av den 13 juni 2014, som inkom till domstolen den 3 juli 2014, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden T. von Danwitz (referent), ordförande på fjärde avdelningen och tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna D. Šváby, A. Rosas, E. Juhász och C. Vajda, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 20 maj 2015,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: B & S Global Transit Center BV, genom B. Boersma, adviseur, Nederländernas regering, genom M. Bulterman, M. Noort och C. Schillemans, samtliga i egenskap av ombud, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av A. Collabolletta, avvocato dello Stato, Europeiska kommissionen, genom L. Grønfeldt och H. Kranenborg, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 16 juli 2015 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Tullkodexen

Tillämpningsförordningen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra och den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 203 och 204 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1791/2006 av den 20 november 2006 (EUT L 363, s. 1) (nedan kallad tullkodexen), samt vissa bestämmelser i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning nr 2913/92 (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1) (nedan kallad tillämpningsförordningen). Såvitt avser tillämpningsförordningen rör det sig närmare bestämt om artiklarna 365 och 859 i tillämpningsförordningen, i deras lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 993/2001 av den 4 maj 2001 (EGT L 141, s. 1) (nedan kallade artikel 365 i tillämpningsförordningen respektive artikel 859 i tillämpningsförordningen), samt artikel 366 i tillämpningsförordningen, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1192/2008 av den 17 november 2008 (EUT L 329, s. 1) (nedan kallad artikel 366 i tillämpningsförordningen).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan B & S Global Transit Center BV (nedan kallat B & S) och Staatssecretaris van Financiën (statssekreteraren i finansministeriet), angående tullar som B & S förpliktats att betala eftersom det, genom att inte avsluta de förfaranden för extern gemenskapstransitering (nedan kallade transiteringsförfarandena) till vilka företaget hade hänfört varor, hade undandragit dessa varor från tullövervakning.

3 I artikel 37 i tullkodexen föreskrivs följande:

4 Artikel 91.1 i tullkodexen har följande lydelse:

5 I artikel 92 i nämnda kodex föreskrivs följande:

6 I artikel 96.1 i tullkodexen föreskrivs följande:

7 I artikel 203 i tullkodexen föreskrivs följande:

8 I artikel 204.1 i denna tullkodex föreskrivs följande:

9 Artikel 239 i nämnda kodex har följande lydelse:

10 I artikel 365 i tillämpningsförordningen, vilken var giltig till och med den 30 juni 2009, föreskrevs följande:

11 I artikel 366 i tillämpningsförordningen, som har varit giltig från och med den 1 juli 2008, föreskrivs följande:

12 Artikel 859 i tillämpningsförordningen har följande lydelse:

13 Den 3 juli 2006, den 13 augusti 2007 och den 18 december 2007 ingav företaget B & S, som tillhandahåller logistiktjänster, i egenskap av huvudansvarig, elektroniska deklarationer om hänförande av livsmedelsprodukter till transiteringsförfarandet. I deklarationerna angavs i varje enskilt fall tullkontoret i Moerdijk (Nederländerna) som avgångskontor och tullkontoren i Bremerhaven (Tyskland), Antwerpen (Belgien) respektive, återigen, Bremerhaven som bestämmelsekontor.

14 Den 4 augusti 2006, den 26 september 2007 och den 24 januari 2008 meddelade avgångskontoret B & S att det varken hade mottagit det nödvändiga returexemplaret eller erhållit några elektroniska mottagaruppgifter. På kontorets begäran om att B & S skulle inkomma med bevis på att förfarandena hade avslutats på ett korrekt sätt, inkom företaget med ett antal kommersiella transportdokument, kallade bills of lading.

15 Till följd av en av skattemyndigheten (Inspecteur van de Belastingdienst) utfärdad efterlysning, uppgav bestämmelsekontoren att de inte hade företetts vare sig varorna eller transiteringsdokumenten. På grund härav och eftersom skattemyndigheten ansåg att de kommersiella dokument som B & S hade inkommit med inte överensstämde med kraven i vare sig artikel 365 eller artikel 366 i tillämpningsförordningen, på så sätt att transiteringsförfarandena kunde betraktas som avslutade, skickade skattemyndigheten, den 24 maj 2007, den 1 juli 2008, respektive den 4 november 2008, med stöd av artikel 203 i tulkodexen krav på betalning av tull till B & S med motiveringen att företaget hade undandragit de aktuella varorna från tullövervakning.

16 B & S begärde omprövning av två betalningskrav och ansökte om återbetalning med avseende på det tredje kravet. I samband med detta inkom B & S med ytterligare handlingar, bland annat mottagningsbevis för de aktuella varorna, vilka hade utfärdats av mottagarna, nämligen Förenta Nationernas (FN) styrkor i Abidjan (Elfenbenskusten), Nordatlantiska fördragsorganisationens (NATO) styrkor i Kabul (Afganistan) och FN‑styrkorna i Port-au-Prince (Haiti). Skattemyndigheten, godtog inte de nya handlingarna, utan beslutade att vidhålla betalningskraven.

17 B & S överklagade skattemyndighetens beslut till Rechtbank Haarlem. Denna domstol ogiltigförklarade besluten med motiveringen att den utifrån de handlingar som B & S hade inkommit med kunde fastställa att försummelsen inte hade haft någon avgörande inverkan på det korrekta genomförandet av dessa förfaranden i den mening som avses i artikel 204.1 a i tullkodexen, jämförd med artikel 859.6 i tillämpningsförordningen, eftersom de handlingar som B & S hade inkommit med utgjorde bevis för att varorna hade lämnat Europeiska unionens tullområde.

18 Skattemyndigheten överklagade Rechtbank Haarlems avgörande till Gerechtshof te Amsterdam (domstol i andra instans). Gerechtshof te Amsterdam slog först och främst fast att skattemyndighetens bedömning var korrekt, nämligen att ingen av varorna hade företetts för bestämmelsekontoret i den mening som avses i artiklarna 92 och 96 i tullkodexen. Därefter konstaterade den att ingen av de handlingar som B & S hade inkommit med uppfyllde de tvingande villkoren i vare sig artikel 365.3 eller artikel 366.2 och 366.3 i tillämpningsförordningen. Gerechtshof te Amsterdam slog, med hänvisning till domen Hamann International ( C‑337/01, EU:C:2004:90), fast att underlåtenheten att avsluta transiteringsförfarandena, trots att varorna hade lämnat unionens tullområde, innebar ett undandragande av dessa varor från tullövervakning som gav upphov till en tullskuld enligt artikel 203 i tullkodexen.

19 B & S överklagade domen till den hänskjutande domstolen, Hoge Raad der Nederlanden (högsta domstolen). Denna domstol anser att Gerechtshof te Amsterdam gjorde en korrekt bedömning av att transiteringsförfarandena i fråga inte hade avslutats i den mening som avses i artikel 92 i tullkodexen och inte kunde betraktas som avslutade i den mening som avses i artikel 365.3 eller artikel 366.2 och 366.3 i tillämpningsförordningen. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att domen X ( C‑480/12, EU:C:2014:329) skulle kunna förstås på så sätt att det inte uppkommer någon tullskuld enligt artikel 203 i tullkodexen när det har fastställts att varorna inte har införts på unionsmarknaden utan att ha förtullats.

20 För det fall underlåtenhet att fullgöra skyldigheten att avsluta transiteringsförfarandet på ett korrekt sätt inte ska betraktas som undandragande av varor från tullövervakning önskar den hänskjutande domstolen får klarhet i om det kan anses att en sådan underlåtenhet inte har haft någon avgörande inverkan på det korrekta genomförandet av detta förfarande i den mening som avses i artikel 204.1 a i tullkodexen, jämförd med artikel 859 tredje strecksatsen och punkt 6 i tillämpningsförordningen.

21 Hoge Raad der Nederlanden har därför beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

22 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 203 och 304 i tullkodexen ska tolkas så, att underlåtenheten att fullgöra skyldigheten att för bestämmelsekontoret förete en vara som har hänförts till transiteringsförfarandet i princip ger upphov till en tullskuld enligt artikel 204 i tullkodexen, och inte enligt artikel 203 i nämnda kodex, när den aktuella varan har lämnat unionens tullområde och den person som omfattas av nämnda förfarande inte kan förete handlingar som uppfyller kraven i artikel 365.3 eller artikel 366.2 och 366.3 i tillämpningsförordningen.

23 Det ska inledningsvis påpekas att det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har inkommit med framgår dels att de i det nationella målet aktuella varorna inte hade företetts för respektive bestämmelsekontor, dels att de handlingar som B & S inkom med till skattemyndigheten, vilka nämns ovan i punkterna 14 och 16, visar att varorna faktiskt hade lämnat unionens tullområde. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att handlingarna i fråga inte uppfyller beviskraven i artikel 365.3 eller artikel 366.2 och 366.3 i tillämpningsförordningen.

24 Den hänskjutande domstolen har därför bedömt att det transiteringsförfarande som avses i det nationella målet inte har avslutats i den mening som avses i artikel 92.1 tullkodexen och inte heller kan betraktas som avslutat i den mening som avses i artikel 365.3 eller artikel 366.2 och 366.3 i tillämpningsförordningen. Ingen av parterna i målet vid EU-domstolen har ifrågasatt dessa slutsatser.

25 När det gäller tillämpningsområdena för artikel 203 respektive artikel 204 i tullkodexen ska det erinras om att dessa skiljer sig åt. Medan artikel 203 omfattar uppträdanden som medför att varan undandras från tullövervakning, avser artikel 204 sådana åsidosättanden av skyldigheter och bristande uppfyllelser av de villkor som gäller för de olika tullförfarandena som inte haft några följder för tullövervakningen (dom DSV Road, C‑187/14, EU:C:2015:421, punkt 22).

26 Det framgår av lydelsen av artikel 204 i tullkodexen att denna bestämmelse bara ska tillämpas i andra fall än de som avses i artikel 203 i tullkodexen (dom DSV Road, C‑187/14, EU:C:2015:421, punkt 23).

27 Härav följer att för bedömningen av vilken av dessa två bestämmelser som är grundvalen för uppkomsten av en tullskuld ska det således först prövas om omständigheterna i målet utgör ett undandragande från tullövervakning i den mening som avses i artikel 203.1 i tullkodexen. Endast om så inte är fallet kan artikel 204 i tullkodexen tillämpas (dom DSV Road, C‑187/14, EU:C:2015:421, punkt 24).

28 Vad särskilt gäller begreppet undandragande från tullövervakning i artikel 203.1 i tullkodexen, ska detta begrepp enligt domstolens praxis förstås så, att det omfattar varje åtgärd eller underlåtenhet som medför att den behöriga tullmyndigheten, om än tillfälligt, hindras från att få tillgång till varor som är föremål för tullövervakning och att utföra de kontroller som föreskrivs i artikel 37.1 i tullkodexen (dom DSV Road, C‑187/14, EU:C:2015:421, punkt 25).

29 För att ett undandragande från tullövervakning ska föreligga är det följaktligen tillräckligt att varorna rent objektivt undandras från eventuella kontroller, oavsett om dessa kontroller faktiskt har utförts av den behöriga myndigheten (dom SEK Zollagentur, C‑75/13, EU:C:2014:1759, punkt 32).

30 Mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkterna 25–29 ska det konstateras att en situation liknande den i det nationella målet, enligt beskrivningen ovan i punkterna 23 och 24, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 203 i tullkodexen och inte av tillämpningsområdet för artikel 204 i nämnda kodex.

31 Såsom generaladvokaten har anfört i punkterna 25 och 26 i sitt förslag till avgörande, är skyldigheten för den person som omfattas av ett transiteringsförfarande att förete varan för bestämmelsekontoret enligt artikel 96.1 a i tullkodexen av avgörande betydelse för att tullövervakningen ska fungera under ett sådant förfarande, eftersom det följer av artikel 92.2 i nämnda kodex att ett sådant företeende möjliggör för tullmyndigheterna att, på grundval av en jämförelse mellan de uppgifter som inkommit till avgångskontoret och de som inkommit till bestämmelsekontoret, fastställa att transiteringsförfarandet har avslutats på ett korrekt sätt.

32 I en situation liknande den i det nationella målet medför underlåtenheten att fullgöra skyldigheten att förete varan för bestämmelsekontoret innan den lämnar unionens tullområde att de behöriga myndigheterna hindras från att utföra en av de tullkontroller som avses i artikel 37.1 i tullkodexen, nämligen den som avses i artikel 92.2 i denna kodex. Denna tullkontroll är avgörande för att transiteringsförfarandet ska fungera, eftersom den möjliggör för myndigheterna att fastställa huruvida transiteringsförfarandet har avslutats på ett korrekt sätt. En sådan underlåtenhet utgör ett undandragande från tullövervakning i den mening som avses i artikel 203 i tullkodexen, eftersom kraven i artikel 365.3 eller artikel 366.2 och 366.3 i tillämpningsförordningen, som gör det möjligt att betrakta ett sådant förfarande som avslutat trots att varan inte har företetts för bestämmelsekontoret, inte heller är uppfyllda.

33 I den mån Europeiska kommissionen har gjort gällande att det inte rör sig om något undandragande från tullövervakning i förevarande fall eftersom varorna i det nationella målet stod under tullmyndigheternas övervakning fram till dess att de lämnade unionens tullområde, konstaterar domstolen att B & S undandrog varorna från tullövervakning redan innan de hade lämnat unionens tullområde, genom att inte uppfylla skyldigheten enligt artikel 96.1 a i tullkodexen att förete varorna för respektive bestämmelsekontor innan de lämnade detta område.

34 Enbart det faktum att de i det nationella målet aktuella varorna har lämnat unionens tullområde hindrar dessutom inte att underlåtenheten att fullgöra skyldigheten att förete dessa varor för respektive bestämmelsekontor kvalificeras som ett undandragande från tullövervakning som ger upphov till en tullskuld enligt artikel 203 i tullkodexen. Domstolen har nämligen redan fastställt förekomsten av ett sådant undandragande oberoende av huruvida de aktuella varorna olagligen införts på unionsmarknaden.

35 I domen Hamann International ( C‑337/01, EU:C:2004:90), fann domstolen, såsom framgår av i synnerhet punkterna 21–24, 32 och 36 i denna dom, att, med hänsyn till omständigheterna i målet, utgjorde underlåtenheten att fullgöra skyldigheten att hänföra en vara till transiteringsförfarandet ett undandragande från tullövervakning i den mening som avses i artikel 203 i tullkodexen, trots att den aktuella varan hade lämnat unionen. I domen SEK Zollagentur ( C‑75/13, EU:C:2014:1759) fann domstolen, såsom framgår av i synnerhet punkterna 18 och 33 i den domen, att ett tillfälligt avlägsnande från transiteringsdokumentet av de varor som avsågs i dokumentet skulle kvalificeras som ett undandragande av nämnda varor från tullövervakning i den mening som avses i denna artikel, trots att varorna hade införts på unionsmarkanden på ett korrekt sätt när de övergick i fri omsättning.

36 Dessutom hindrar inte den omständigheten att importtullarna är av ekonomisk art att en tullskuld uppkommer, i en situation där varorna har lämnat unionens tullområde, på grundval av artikel 203.1 i tullkodexen. Det föreskrivs nämligen i artikel 239 i sagda kodex att tullar som enligt lag ska betalas på vissa villkor kan återbetalas eller efterges (se, för ett liknande resonemang, dom Hamann International, C‑337/01, EU:C:2004:90, punkt 34).

37 Konstaterandet ovan i punkt 30 påverkas inte heller av det av B & S anförda argumentet, som den hänskjutande domstolen har redogjort för, att det framgår av domen X ( C‑480/12, EU:C:2014:329) att underlåtenheten att fullgöra skyldigheten att förete de i det nationella målet aktuella varorna för respektive bestämmelsekontor inte ger upphov till en tullskuld enligt artikel 203 i tullkodexen med beaktande av att det faktum att varorna har lämnat unionen undanröjer risken för att dessa varor olagligen införs på unionsmarknaden.

38 Det framgår nämligen av punkt 37 i nämnda dom och av redogörelsen för omständigheterna i målet i fråga att det rörde sig om en situation där de aktuella varorna hade företetts för bestämmelsekontoret, om än sent. Varorna i förevarande mål har däremot aldrig företetts för respektive bestämmelsekontor, som därför inte har kunnat försäkra sig om att transiteringsförfarandet har avslutats på ett korrekt sätt.

39 Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 30 och 31 i sitt förslag till avgörande, med avseende på den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkt 35, går det inte att av domen X ( C‑480/12, EU:C:2014:329) utläsa någon generell regel enligt vilken enbart ett bevis på att varan inte olagligen har införts på unionsmarknaden i sig är tillräckligt för att kunna utesluta förekomsten av ett undandragande från tullövervakning eller för att det uppkommer en tullskuld enligt artikel 203 i tullkodexen.

40 Av det anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 203 och 204 i tullkodexen ska tolkas så, att underlåtenheten att fullgöra skyldigheten att för bestämmelsekontoret förete en vara som har hänförts till transiteringsförfarandet ger upphov till en tullskuld enligt artikel 203 i tullkodexen och inte enligt artikel 204 i denna kodex, när den aktuella varan har lämnat unionens tullområdet och den person som omfattas av nämnda förfarande inte kan förete handlingar som uppfyller kraven i artikel 365.3 eller artikel 366.2 och 366.3 i tillämpningsförordningen.

41 Domstolen konstaterar att artikel 859 i tillämpningsförordningen, som både den andra och den tredje frågan rör, inte är tillämplig i de situationer som avses i artikel 203 i tullkodexen. Mot bakgrund av svaret på den första frågan saknas därför anledning att besvara den andra och den tredje frågan.

42 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: nederländska.