lagen.
EU-domstolen

Domstolens dom (första avdelningen) den 21 juli 2016

CELEX
62014CJ0597
Typ
EU-domstolen
Datum
20141222
ECLI
ECLI:EU:C:2016:579

Källa

Hänvisat till av

I mål C‑597/14 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 22 december 2014,

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta samt domarna J.‑C. Bonichot, C.G. Fernlund, S. Rodin (referent) och E. Regan, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 21 oktober 2015,

och efter att den 13 januari 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Förordning (EG) nr 207/2009

Genomförandeförordningen

Bakgrund till tvisten

Målet vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Den andra grunden

Rättegångskostnader

1 Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 24 oktober 2014, Grau Ferrer/harmoniseringsbyrån – Rubio Ferrer (Bugui va) ( T‑543/12, ej publicerad, EU:T:2014:911) (nedan kallad den överklagade domen). Genom den domen ogiltigförklarade tribunalen det beslut som fattades av EUIPO:s fjärde överklagandenämnd den 11 oktober 2012 (i de förenade ärendena R 274/2011‑4 och R 520/2011‑4) om ett invändningsförfarande mellan Xavier Grau Ferrer å ena sidan, och Juan Cándido Rubio Ferrer och Alberto Rubio Ferrer å andra sidan (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2 Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), kodifierades genom rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1).

3 Artikel 15 i förordning nr 207/2009 har rubriken Bruk av EU-varumärken. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

4 I artikel 41.3 i förordningen regleras det sätt på vilket en invändning mot en registrering av ett EU-varumärke ska framställas. Där anges följande:

5 Artikel 76 i förordningen har rubriken Prövning av sakförhållandena på eget initiativ. I punkt 2 i denna artikel återfinns följande bestämmelse:

6 I regel 15.2 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av förordning nr 40/94 (EGT L 303, 1995, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1041/2005 av den 29 juni 2005 (EUT L 172, 2005, s. 4) (nedan kallad genomförandeförordningen), föreskrivs följande:

7 Regel 19 i genomförandeförordningen har rubriken Dokumentation [till stöd för] invändningen och innehåller följande bestämmelser:

8 Regel 20 i förordningen har rubriken Prövning av invändningen. I punkt 1 i denna regel föreskrivs följande:

9 Följande bestämmelser återfinns i artikel 50.1 tredje stycket i förordningen:

10 Tribunalen sammanfattade bakgrunden till tvisten på följande sätt:

11 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 18 december 2012 (mål T‑543/12) väckte Xavier Grau Ferrer talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

12 Till stöd för sin talan åberopade Xavier Grau Ferrer tre grunder. Genom den första grunden gjorde han gällande att det förelåg ett åsidosättande av artiklarna 75 och 76.2 i förordning nr 207/2009 samt av regel 50 i genomförandeförordningen. Den andra grunden avsåg det verkliga bruket av det äldre EU-figurmärket nr 2087534, vilket hade registrerats av Xavier Grau Ferrer den 14 juni 2002 (nedan kallat det äldre varumärket). Slutligen handlade den tredje grunden om risken för att det äldre varumärket och det äldre spanska figurmärket förväxlas med det EU-figurmärke som Juan Cándido Rubio Ferrer och Alberto Rubio Ferrer har ansökt om att få registrera (nedan kallat det berörda varumärket).

13 Tribunalen biföll talan om ogiltigförklaring. I punkt 48 i den överklagade domen angav den att EUIPO:s överklagandenämnd hade underlåtit att använda sig av sitt utrymme för skönsmässig bedömning och att motivera beslutet att inte beakta det äldre spanska varumärket. I punkterna 86 och 87 i den överklagade domen slog den fast att det kännetecken som återgavs i de handlingar som hade getts in till överklagandenämnden endast i betydelselösa detaljer skiljde sig från det äldre varumärket, vilket innebar att dessa handlingar vittnade om det verkliga bruket av detta varumärke.

14 Tribunalen fann att de övriga grunder som åberopats av Xavier Grau Ferrer antingen var verkningslösa eller var sådana att de i vart fall inte kunde leda till bifall till överklagandet.

15 Tribunalen ogiltigförklarade således det omtvistade beslutet.

16 EUIPO har yrkat att domstolen ska

17 Ingen av de övriga parterna i målet har gett in någon inlaga till domstolen.

18 EUIPO har åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande, vilka avser åsidosättande av artikel 76.2 i förordning nr 207/2009, av regel 50.1 tredje stycket i genomförandeförordningen och av artikel 15.1 andra stycket a i förordning nr 207/2009.

19 Genom den andra grunden, som domstolen kommer att pröva först, har EUIPO gjort gällande att tribunalen, i punkterna 45–48 i den överklagade domen, gjorde en felaktig rättstillämpning genom att slå fast att överklagandenämnden förfogade över ett utrymme för skönsmässig bedömning, enligt regel 50.1 tredje stycket i genomförandeförordningen och artikel 76.2 i förordning nr 207/2009, oberoende av huruvida [den för sent ingivna bevisningen] var kompletterande och således även vad gäller ny bevisning.

20 I punkt 45 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att det i domstolens praxis beträffande överklagandenämndernas utrymme för skönsmässig bedömning och skälen för att beakta för sent ingiven bevisning inte görs någon åtskillnad mellan nya och kompletterande bevis. Därefter underkände den, i punkt 46, argumentet att överklagandenämnden inte fick beakta de bevis som hade lagts fram av Xavier Grau Ferrer eftersom det rörde sig om nya bevis.

21 I punkt 48 i den överklagade domen slog tribunalen fast att överklagandenämnden förfogade över ett utrymme för skönsmässig bedömning och att den var skyldig att motivera sitt beslut att inte beakta bevisning. Tribunalen gjorde därvid ingen åtskillnad mellan de nya bevisen och de kompletterande bevisen.

22 EUIPO har hävdat att detta utrymme för skönsmässig bedömning och denna motiveringsskyldighet inte gäller för nya bevis. Immaterialrättsmyndigheten har till stöd för detta argument hänvisat till de skillnader som föreligger mellan de olika språkversionerna av domen av den 3 oktober 2013, Rintisch/harmoniseringsbyrån ( C‑120/12 P, EU:C:2013:638), domen av den 3 oktober 2013, Rintisch/harmoniseringsbyrån ( C‑121/12 P, EU:C:2013:639), och domen av den 3 oktober 2013, Rintisch/harmoniseringsbyrån ( C‑122/12 P, EU:C:2013:628). EUIPO har anfört att om fullständig bevisning inte ges in till invändningsenheten ska invändningen, med stöd av artikel 42.2 i förordning nr 207/2009 och regel 20.1 i genomförandeförordningen, avslås utan prövning i sak. Således är det inte möjligt att på nytt tillåta invändningar i förfarandet vid överklagandenämnden.

23 När det gäller ordalydelsen i regel 50.1 tredje stycket i genomförandeförordningen, ska det påpekas att den franska språkversionen av denna bestämmelse skiljer sig från den spanska, den tyska och den engelska språkversionen på en avgörande punkt. Medan det i de sistnämnda språkversionerna står att överklagandenämnden endast kan beakta ytterligare eller kompletterande sakförhållanden och bevis, betecknas samma sakförhållanden och bevis i den franska texten som nouveaux ou supplémentaires (nya eller kompletterande).

24 Enligt domstolens fasta praxis ska unionsbestämmelserna tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga unionsspråk. I händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 15 november 2012, Kurcums Metal, C‑558/11, EU:C:2012:721, punkt 48, och dom av den 9 april 2014, GSV, C‑74/13, EU:C:2014:243, punkt 27).

25 I artikel 76.2 i förordning nr 207/2009, som utgör den rättsliga grunden för regel 50 i genomförandeförordningen, anges att immaterialrättsmyndigheten inte behöver beakta omständigheter eller bevis som part inte åberopat eller ingivit i rätt tid.

26 Domstolen har slagit fast att i de fall där det över huvud taget inte har ingetts någon bevisning för användningen av det berörda varumärket inom den frist som immaterialrättsmyndigheten har fastställt, ska denna myndighet avslå invändningen ex officio. När det däremot har getts in bevisning inom den frist som immaterialrättsmyndigheten har fastställt, är det även efter utgången av nämnda frist möjligt att ge in kompletterande bevisning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, New Yorker SHK Jeans/harmoniseringsbyrån, C‑621/11 P, EU:C:2013:484, punkterna 28 och 30).

27 Artikel 76.2 i förordning nr 207/2009 måste, precis som generaladvokaten konstaterade i punkterna 55–57 i sitt förslag till avgörande, tolkas på samma sätt när det gäller bevis på förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för varumärket, eftersom nämnda bestämmelse innehåller en regel som har en horisontell funktion i förordningens system och som är tillämplig oberoende av förfarandetypen. Av detta följer att regel 50 i genomförandeförordningen inte kan tolkas så, att den utökar överklagandenämndernas bedömningsbefogenheter till att omfatta nya bevis.

28 Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i punkterna 45, 46 och 48 i den överklagade domen genom att fastställa att överklagandenämnden inte hade använt sig av det utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogade över för att besluta huruvida det förelåg skäl att beakta nya bevis.

29 Det framgår dock av domstolens fasta praxis att om en dom från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga grunder, ska överklagandet ogillas (se, bland annat, dom av den 15 december 1994, Finsider/kommissionen, C‑320/92 P, EU:C:1994:414, punkt 37, dom av den 16 december 1999, CES/E, C‑150/98 P, EU:C:1999:616, punkt 17, och dom av den 13 juli 2000, Salzgitter/kommissionen, C‑210/98 P, EU:C:2000:397, punkt 58).

30 Så förhåller det sig i detta fall. Tribunalen grundade sig nämligen inte endast på detta förhållande, utan baserade sig även på den omständigheten att överklagandenämnden hade avvisat bevisningen i fråga utan att pröva huruvida den kunde betraktas som ett komplement. Domstolen konstaterar att överklagandenämnden genom att inte göra någon sådan prövning åsidosatte artikel 76.2 i förordning nr 207/2009, precis som tribunalen slog fast.

31 Under dessa förhållanden, och då de andra grunder som EUIPO har åberopat således inte kan leda till att den överklagade domen upphävs, ska överklagandet ogillas i sin helhet.

32 Enligt artikel 137 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 184.2 ska tillämpas i mål om överklagande, ska domstolen besluta om rättegångskostnader i den dom genom vilken målet avgörs slutligt. Eftersom ingen av de övriga parterna i målet har gett in någon inlaga till domstolen, finns det skäl att besluta att EUIPO ska bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: spanska.