Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard øe föredraget den 7 april 2016

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 171, s. 12.

3 Konsoliderad version från 1997 av EG-fördraget (EGT C 340, s. 173).

4 I sitt förslag av den 8 oktober 2008 (KOM(2008) 614 slutlig), som låg till grund för antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU om konsumenträttigheter, hade kommissionen föreslagit att fyra direktiv – däribland direktiv 1999/44 – skulle ersättas med ett enda horisontellt direktiv baserat på en fullständig harmonisering av konsumentskyddet. Rådet avvisade emellertid detta föreslagna tillvägagångssätt. Den slutliga versionen av direktiv 2011/83, som antogs den 25 oktober 2011 (EUT L 304, s. 64), innehåller endast en ändring i direktiv 1999/44 (den nya artikel 8a), med innebörden att om en medlemsstat antar konsumentskyddsbestämmelser som är striktare än de bestämmelser som anges i artiklarna 5.1–5.3 och 7.1 i direktiv 1999/44, ska medlemsstaten underrätta kommissionen om dessa bestämmelser.

5 Av begäran om förhandsavgörande framgår att fordonets ägare inte erhöll hela köpeskillingen utan att bilverkstaden behöll 800 euro som ersättning för de reparationer som man hade utfört på fordonet inför försäljningen.

6 Se Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, Draft Common Frame of Reference (DCFR), en handling som på kommissionens begäran har utarbetats av Study Group on a European Civil Code och Research Group on EC Private Law (Acquis Group), 2009, Book II, Chapter 6, med rubriken Representation.

7 Se dock kommissionens förslag av den 11 oktober 2011 till Europaparlamentets och rådets förordning om en gemensam europeisk köplag (KOM(2011) 635 slutlig), där det såvitt avser gränsöverskridande avtal förespråkas en uppsättning fristående och enhetliga avtalsrättsliga bestämmelser, inklusive konsumentskyddsbestämmelser, i form av en gemensam europeisk köplag som ska ses som ytterligare ett avtalsrättsligt system inom varje medlemsstats nationella lagstiftning (punkt 1, s. 4., i förslaget), varvid dessa bestämmelser är tänkta att tillämpas om avtalsparterna kommer överens om detta.

8 Se, bland annat, artikel 2 i rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83) (upphävt genom direktiv 2011/83) och artikel 2.1 e i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/122/EG av den 14 januari 2009 om konsumentskydd vid vissa aspekter av avtal om tidsdelat boende, långfristiga semesterprodukter, återförsäljning och byte (EUT L 33, s. 10). Se även artikel 2.2 i kommissionens ovannämnda förslag (fotnot 4 i detta förslag till avgörande) av den 8 oktober 2008 till direktiv 2011/83.

9 Se Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, Draft Common Frame of Reference (DCFR), op. cit., Book II, Chapter 6, Note I.1 i punkt II.-6:106, med rubriken Representative acting in own name.

10 Ibidem, punkt II.6:105, med rubriken When representative’s act affects principal’s legal position.

11 Se fotnot 5 i detta förslag till avgörande.

12 Det vill säga en restriktivare definition än den som används i de unionsrättsakter som nämns i fotnot 8 i detta förslag till avgörande.

13 Dom Innoventif ( C‑453/04, EU:C:2006:361, punkt 29) och beslut Koval’ský ( C‑302/06, EU:C:2007:64, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

14 Se, bland annat, dom Seattle Genetics ( C‑471/14, EU:C:2015:659, punkt 23) och dom Axa Belgium ( C‑494/14, EU:C:2015:692, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

15 Se, bland annat, artikel 3 h i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (EUT L 364, s. 1).

16 Den definition av konsument som ges i artikel 1.2 a i direktiv 1999/44 återfinns däremot även i andra unionsrättsakter. Se, bland annat, artikel 2 b i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) och artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, s. 19). Det sistnämnda direktivet har upphävts genom direktiv 2011/83.

17 Domstolen har på liknande sätt kommit fram till att begreppet konsument i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13 har objektiv karaktär och ska bedömas utifrån ett funktionellt kriterium som består i att bedöma om det aktuella avtalsförhållandet ingår i ett handlande som inte omfattas av en närings- eller yrkesverksamhet (beslut Tarcău, C‑74/15, EU:C:2015:772, punkt 27). Se även dom Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 21) och generaladvokat Cruz Villalóns förslag till avgörande i målet Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:271, punkt 28). Se, på tal om begreppet konsument i den mening som avses i artikel 13 i konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32; fransk version, vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), dom Benincasa ( C‑269/95, EU:C:1997:337, punkt 16), där domstolen fäste särskild vikt vid den personens ställning i ett visst avtal med beaktande av dettas art och syfte.

18 Se även Grönbok om översynen av konsumentregelverket (KOM(2006) 744 slutlig, punkt 4.2).

19 Däremot diskuterades möjligheten att ta med bestämmelser om tillverkarens ansvar gentemot konsumenten. Se, bland annat, grönboken om konsumentvarugarantier och garantiservice (KOM(93) 509 slutlig), Europaparlamentets resolution av den 6 maj 1994 om kommissionens grönbok om konsumentvarugarantier och garantiservice (EGT C 205, s. 562), Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 27 november 1996 om förslaget till direktiv (punkterna 1.4 och 2.5, EGT C 66, 1997, s. 5), Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 10 mars 1998 om förslaget till direktiv (ändringsförslagen 4, 5 och 25, EGT C 104, s. 30) och kommissionens ändrade förslag (KOM(1998) 217 slutlig, punkt 5).

20 Se fotnot 8 i detta förslag till avgörande.

21 Se även skäl 9 i direktiv 1999/44, där det anges att nämnda direktiv [inte] påverkar … avtalsfrihetens princip i förhållandet mellan säljaren, tillverkaren, en tidigare säljare eller någon annan mellanhand. När det gäller internationell privaträtt stadgas det vidare i artikel 1.2 g i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, s. 6) att frågan om en mellanman kan binda en huvudman … i förhållande till tredje man faller utanför den förordningens tillämpningsområde.

22 Dessa båda situationer ställs också mot varandra i Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, Draft Common Frame of Reference (DCFR), op. cit., Book II, Chapter 6, punkt II.‑6:106: When the representative, despite having authority, does an act in the representative’s own name or otherwise in such a way as not to indicate to the third party an intention to affect the legal position of a principal, the act affects the legal position of the representative in relation to the third party as if done by the representative in a personal capacity. Se även artikel 13.1 i konventionen om företrädare vid internationella köp av varor, undertecknad i Genève den 17 februari 1983, enligt vilken en handling är bindande endast för mellanhanden och ifrågavarande tredje part a) om nämnda tredje part varken kände till eller borde ha känt till att mellanhanden fungerade som mellanhand eller b) om det framgår av omständigheterna i det enskilda fallet – exempelvis genom en hänvisning till ett provisionsavtal – att mellanhanden avsåg att handlingen endast skulle vara bindande för honom eller henne själv.

23 Se punkt 32 i detta förslag till avgörande.

24 Man skulle kunna fråga sig huruvida uttrycket inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet innebär att näringsidkaren regelmässigt ska sälja konsumentvaror av just det slag som har sålts i det aktuella fallet. En sådan tolkning förefaller mig alltför långtgående. Detta utesluter emellertid inte att denna omständighet kan vara relevant när det gäller att avgöra huruvida mellanhanden har uppträtt gentemot konsumenten på ett sätt som har gett konsumenten intrycket att mellanhanden handlade som säljare. Se punkt 86 i detta förslag till avgörande.

25 Uttrycket enligt avtal återfanns i själva verket inte i kommissionens ursprungliga förslag av den 23 augusti 1996 (förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror, KOM(95) 520 slutlig) och inte heller i det ändrade förslaget av den 1 april 1998 (ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror, KOM(98) 217 slutlig), utan detta uttryck lades utan förklaring till i artikel 1.2 c i rådets gemensamma ståndpunkt (EG) nr 51/98 av den 24 september 1998 inför antagandet av direktiv 1999/44 (EGT C 333, s. 46) och godtogs av Europaparlamentet i dess beslut av den 17 december 1998 om rådets gemensamma ståndpunkt (EGT C 98, 1999, s. 226).

26 Se dom Content Services ( C‑49/11, EU:C:2012:419, punkt 32).

27 Se även Reich, N., Micklitz, H. W., Rott, P., och Tonner, K., European Consumer Law, 2 uppl., Intersentia, s. 173, och Bianca, M., och Grundmann, S. (red.), EU Sales Directive, Commentary, Intersentia, s. 114.

28 I motiveringen till sitt direktivförslag anger kommissionen att direktiv 1999/44 förbigår de allmänna regler i medlemsstaterna som är tillämpliga på köpeavtal, exempelvis reglerna för ingående av avtal och reglerna avseende bristfällig viljeförklaring. Dessutom understryker kommissionen att förslaget endast är avsett att täcka in en ytterst begränsad del av de frågor som uppkommer i samband med försäljning av konsumentvaror. Se förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror (KOM(95) 520 slutlig), avsnitt d i del II och avsnittet om artikel 7 (nuvarande artikel 8 i direktiv 1999/44) i del III.

29 Se, bland annat, skäl 5 i direktiv 1999/44. I punkt 2.1 i sitt yttrande av den 27 november 1996 om kommissionens förslag till direktiv 1999/44 framhåller Ekonomiska och sociala kommittén syftet att en konsument som i en annan medlemsstat har köpt en vara som visar sig vara felaktig ska åtnjuta ett skydd som är jämförbart med det skydd som han eller hon skulle åtnjuta i den medlemsstat där han eller hon är bosatt.

30 Däremot håller jag inte helt och hållet med om den österrikiska regeringens åsikt att lydelsen av artikel 1.2 c inte skulle innebära att äganderätten nödvändigtvis måste övergå. Enligt min uppfattning innebär termen sälja att äganderätten övergår till konsumenten. Detta utesluter inte, som den österrikiska regeringen har gjort gällande, köpeavtal med återtagandeförbehåll, utan innebär endast att avtalet avser övergång till en konsument av äganderätten till en vara.

31 Se punkt 32 i detta förslag till avgörande.

32 En näringsidkare som inte är ägare till varan kan förvisso i allmänhet inte utan ägarens samtycke låta reparera eller byta ut varan i enlighet med artikel 3.2 och 3.3 i direktiv 1999/44, men artikel 3.5 i direktivet ger uttryckligen konsumenten rätt att kräva ett lämpligt prisavdrag eller att avtalet ska hävas om säljaren vid varans bristande avtalsenlighet inte har vidtagit rättelse inom rimlig tid, som är krav som en sådan näringsidkare definitivt kan uppfylla.

33 Se artiklarna 2.1 och 3 i direktiv 1999/44.

34 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/CE av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 149, s. 22). I artikel 7.4 i direktiv 2005/29 exemplifieras sådan väsentlig information med [n]äringsidkarens geografiska adress och identitet, till exempel företagsnamn och, där så är tillämpligt, geografisk adress och identitet för den näringsidkare på vars uppdrag han agerar.

35 Se, analogt, dom Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32, punkterna 50 och 51), som rör huruvida ett avtal kan kvalificeras som ett avtal som har ingåtts av en person för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet i den mening som avses i artikel 13 i konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968. Det målet rörde den omvända situationen: ett fall där en konsument uppträdde som om han var näringsidkare. Domstolen fann att den nationella domstolen, om de objektiva omständigheter som framgår av handlingarna i målet inte utgör tillräckligt bevis för att den transaktion som föranledde ett avtal med dubbla syften hade ett icke försumbart yrkesmässigt ändamål, ska undersöka om det inte finns rimliga skäl till att den andra avtalsparten inte kände till transaktionens icke yrkesmässiga ändamål på grund av att den påstådda konsumenten i själva verket, genom sitt eget uppträdande gentemot sin blivande avtalspart, givit den senare det intrycket att det faktiskt rörde sig om yrkesmässiga ändamål. Se även generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i målet Gruber ( C‑464/01, EU:C:2004:529, punkt 51).

36 Se, såvitt avser direktiv 1999/44, dom Faber ( C‑497/13, EU:C:2015:357, punkt 42) och, såvitt avser direktiv 93/13, dom Bucura ( C‑348/14, EU:C:2015:447, punkt 52), dom Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 18 och där angiven rättspraxis), dom BBVA ( C‑8/14, EU:C:2015:731, punkt 17 och där angiven rättspraxis) och dom Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 48 och där angiven rättspraxis) samt beslut Tarcău ( C‑74/15, EU:C:2015:772, punkt 24).

37 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i målet Faber ( C‑497/13, EU:C:2014:2403, punkt 66), på tal om de levererade varornas avtalsenlighet.

38 Se även artikel 7 i kommissionens förslag till direktiv av den 8 oktober 2008, som nämns i fotnot 4 i detta förslag till avgörande. Den lydelse som kommissionen hade valt för artikel 7.1 i det förslaget till direktiv innebar att en mellanhand skulle vara skyldig att innan avtalet ingicks underrätta konsumenten dels om att han eller hon handlade i en annan konsuments namn eller för en annan konsuments räkning, dels om att det ingångna avtalet inte skulle betraktas som ett avtal mellan konsumenten och näringsidkaren utan som ett avtal mellan två konsumenter och således inte skulle omfattas av direktivet. Enligt artikel 7.2 i kommissionens förslag skulle dessutom en mellanhand som inte fullgjorde denna informationsskyldighet anses ha ingått avtalet i sitt eget namn. Artikel 7 i kommissionens förslag kom emellertid inte med i den antagna versionen av direktivet. Se, bland annat, rådets allmänna riktlinje, antagen den 24 januari 2011 (2008/196 (COD)), och Europaparlamentets ändringar i kommissionens förslag, antagna den 24 mars 2011 (EUT C 247 E, 2012, s. 55).

39 Se, för ett liknande resonemang, på tal om konsumentbegreppet, dom Faber ( C‑497/13, EU:C:2015:357, punkterna 38–48) och dom Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkterna 22 och 23) samt beslut Tarcău ( C‑74/15, EU:C:2015:772, punkt 28).

40 Se punkt 50 i detta förslag till avgörande.

41 Se dom Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

42 Se dom Bucura ( C‑348/14, EU:C:2015:447, punkt 56).

43 Se, för ett liknande resonemang, dom Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 51), som rör huruvida ett avtal kan kvalificeras som ett avtal som har ingåtts av en person för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet i den mening som avses i artikel 13 i konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968.

44 Se punkt 12 i detta förslag till avgörande.

45 Den tyska regeringen har gjort gällande att den omständigheten att näringsidkaren erhåller ersättning från ägaren för sin insats kan utgöra en indikation på att näringsidkaren inte säljer i eget namn utan i ägarens namn, förutsatt att konsumenten känner till denna ersättning. Jag håller visserligen med om detta men frågar mig ändå huruvida ett sådant fall konkret kan tänkas uppträda med tanke på att konsumenten sällan är medveten om avtalsförhållandet mellan säljaren och mellanhanden.