Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 2 juni 2016

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40).

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva område 15, volym 12, s. 169).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 23.11.1995, s. 31).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 april 2009 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (EUT L 110, 2009, s. 30).

7 En sådan talan kan även grundas på artikel 7.2 i direktiv 93/13 (se not 1 i bilaga I i direktiv 2009/22). Bestämmelserna i direktiv 2009/22 kompletterar nämnda artikel 7.2, samtidigt som de återger dess innehåll. I direktiv 93/13 preciseras i synnerhet inte formerna för de överklaganden som avses i artikel 7.2, medan direktiv 2009/22 reglerar förbudsföreläggandena i detalj.

8 Se dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic ( C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkterna 58 och 59). Det följer av den domen att tillämplig rätt på försäkringsgivarens skyldighet att täcka försäkringstagarens skadeståndsansvar gentemot den skadelidande ska bestämmas enligt Rom I-förordningen. Inom ramen för samma föreläggande ska däremot tillämplig rätt på en eventuell fördelning av ansvaret mellan flera personer som kan förklaras ansvariga och deras respektive försäkringsgivare fastställas enligt Rom II-förordningen.

9 Det är ostridigt att en sådan talan hänför sig till civil- och handelsrättsliga frågor i den mening som avses i artikel 1.1 i Rom I- respektive Rom II-förordningen (se, i detta avseende, dom av den 1 oktober 2002, Henkel, C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 30).

10 Dom av den 1 oktober 2002, C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 40.

11 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I) (EGT L 12, s. 1), i vilken motsvarande bestämmelse utgjordes av artikel 5.1. Denna förordning har upphävts och ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (omarbetning) (EUT, L 351, s. 1) (kallad Bryssel I bis-förordningen). Artikel 7.1 i denna förordning återger innehållet i artikel 5.1 i Bryssel I-förordningen.

12 Dom av den 1 oktober 2002, Henkel ( C‑167/00, EU:C:2002:555, punkterna 38 och 39).

13 Dom av den 1 oktober 2002, Henkel ( C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 41).

14 Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande anfört att domstolens slutsats i domen av den 1 oktober 2002, Henkel ( C‑167/00, EU:C:2002:555), inte kan överföras på bestämningen av tillämplig lag vid en förbudstalan. Denna bestämning regleras således generellt genom Rom I-förordningen. Kommissionen ändrade emellertid sin ståndpunkt vid förhandlingen. Där gjorde kommissionen i huvudsak gällande att Rom II-förordningen visserligen hade betydelse för andra rättsfrågor som väckts inom ramen för förbudstalan, men Rom I-förordningen ska ändå gälla vid lagenlighetsprövningen av de klausuler som avses i ansökan om föreläggandet.

15 I artikel 2.1 i Rom II-förordningen anges innebörden av begreppet utomobligatorisk förpliktelse indirekt, med hjälp av en definition av den skada som ger upphov till förpliktelsen.

16 Dom av den 21 januari 2016, C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40.

17 Dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic ( C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 44).

18 Dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic ( C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkterna 45 och 46).

19 Den formulering som domstolen valde anger inte att de personer som är bundna av en sådan förpliktelse nödvändigtvis måste vara samma personer som parterna i förfarandet. Domstolen angav emellertid att denna definition i analogi härrör från avtalsdefinitionen enligt Bryssel I-förordningen. Begreppet skulle således även kunna tolkas som att det innebär ett krav på att det ska röra sig om samma personer som är bundna av förpliktelsen och som är parter i tvisten, i och med att domstolen krävde den omständigheten i avtalsdefinitionen i Bryssel I-förordningen (se fotnot 20 i detta förslag till avgörande).

20 Dom av den 1 oktober 2002 ( C‑167/00, EU:C:2002:555, punkterna 38–40). Se även dom av den 17 juni 1992, Handte ( C‑26/91, EU:C:1992:268, punkterna 15 och 21), dom av den 27 oktober 1998, Réunion européenne m.fl. ( C‑51/97, EU:C:1998:509, punkterna 17–20), och dom av den 5 februari 2004, Frahuil ( C‑265/02, EU:C:2004:77, punkterna 24–26).

21 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i de förenade målen ERGO Insurance och Gjensidige Baltic ( C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2015:630, punkt 62).

22 Artikel 7.1 i Bryssel I-förordningen (omarbetning), i vilken anges att talan får väckas mot en person vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.

23 Se dom av den 17 juni 1992, Handte ( C‑26/91, EU:C:1992:268, punkt 19).

24 Enligt artikel 1.2 i) i Rom I-förordningen ingår inte förpliktelser som har sin grund i de förhandlingar som föregick ingåendet av avtalet i förordningens tillämpningsområde. I artikel 28 i nämnda förordning begränsas för övrigt förordningens tillämpning i tiden till avtal som ingås efter den 17 december 2009.

25 Artikel 2.2 i Rom II-förordningen.

26 Artikel 12.1 i Rom II-förordningen.

27 Artikel 6.1 i Rom II-förordningen.

28 Dom av den 1 oktober 2002 ( C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 39).

29 Med uttrycket enskild talan avser jag varje talan som inges på grundval av ett konkret avtalsförhållande mellan en näringsidkare och en eller flera konsumenter. Således omfattar detta begrepp varje form av talan i vilken de konsumenter som påstår sig vara utsatta för rättsstridighet är namngivna eller utgörs av en bestämd grupp, i motsats till en kollektiv och abstrakt talan som ingetts i allmänhetens intresse, såsom den förbudstalan som är aktuell i det nationella målet. I detta avseende anges i skäl 3 i direktiv 2009/22 att en förbudstalan som omfattas av direktivets tillämpningsområde syftar till att skydda konsumenternas kollektiva intressen, vilka definieras som intressen som inte innefattar kumulering av enskildas intressen …, och utan att det påverkar … talan som väcks av enskilda, som har skadats genom en överträdelse.

30 Se dom av den 24 januari 2002, kommissionen/Italien ( C‑372/99, EU:C:2002:42, punkt 15), och dom av den 26 april 2012, Invitel ( C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 37).

31 Att talan är abstrakt innebär även att ett föreläggande att inte använda oskäliga klausuler får sin verkan med avseende på alla konsumenter som ingått avtal som innehåller samma klausuler med näringsidkaren, även om de inte är parter i målet om förbudsföreläggande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 2012, Invitel, C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 38).

32 Dom av den 1 oktober 2002, Henkel ( C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 39), dom av den 26 april 2012, Invitel ( C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 37), och dom av den 14 april 2016, Sales Sinués och Drame Ba ( C‑381/14 och C‑385/14, EU:C:2016:252, punkt 29). Se även domen av den 9 september 2004, kommissionen/Spanien ( C‑70/03, EU:C:2004:505, punkt 16), i vilken domstolen gjorde skillnad mellan en enskild talan och en förbudstalan genom att påpeka följande: I det första fallet skall domstolar eller behöriga organ göra en bedömning i ett konkret fall av huruvida ett villkor i ett redan slutet avtal är oskäligt. I det andra fallet skall de göra en bedömning i ett abstrakt fall av huruvida ett villkor som kan komma att medtas i avtal som ännu inte slutits är oskäligt. I det första fallet kommer en tolkning till fördel för en individuellt berörd konsument omedelbart denne till godo. För att i det andra fallet, i preventivt syfte, uppnå det mest fördelaktiga resultatet för samtliga konsumenter krävs inte att ett avtalsvillkor vid tveksamhet tolkas som innehållande fördelaktiga verkningar för konsumenten.

33 Se artikel 7.2 i direktiv 93/13 och dom av den 14 april 2016, Sales Sinués och Drame Ba ( C‑381/14 och C‑385/14, EU:C:2016:252, punkt 21).

34 I artikel 1.2 i direktiv 2009/22 definieras åsidosättande som varje handling som strider mot de direktiv som anges i förteckningen i bilaga I, så som de införlivats i medlemsstaternas nationella rättsordningar, och som skadar de kollektiva [konsumentintressen] som avses i [dessa direktiv].

35 Dom av den 1 oktober 2002, C‑167/00, EU:C:2002:55, punkt 50.

36 Detta förhållningssätt motsvarar vad kommissionen förespråkade i förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II), av den 22 juli 2003, KOM (2003) 427 slutlig (nedan kallat förslaget till Rom II-förordningen), s. 16 och 17. Kommissionen hänvisade till domstolens avgörande i domen av den 1 oktober 2002, Henkel ( C‑167/00, EU:C:2002:555) och föreslog att detta förhållningssätt skulle vara tillämpligt för fastställandet av såväl behörig domstol som tillämplig lag.

37 I det nu aktuella fallet är det ostridigt att de omtvistade allmänna försäljningsvillkoren formulerades av Amazon EU innan de godkändes av konsumenterna och således inte förhandlades fram individuellt.

38 Se dom av den 14 april 2016, Sales Sinués och Drame Ba ( C‑381/14 och C‑385/14, EU:C:2016:252, punkt 30), i vilken domstolen underströk att dessa båda typer av talan har olika föremål och rättsverkningar.

39 Regeln att den tolkning som är gynnsammast för konsumenten ska ges företräde när det råder tvivel om en klausuls innebörd gäller inte vid en kollektiv förbudstalan. I domen av den 9 september 2004, kommissionen/Spanien ( C‑70/03, EU:C:2004:505, punkt 16), förklarade domstolen denna åtskillnad med att en enskild talan och en förbudstalan är av olika art och har olika syften (se fotnot 32 i detta föreslag till avgörande).

40 Förslaget till Rom II-förordningen, s. 17.

41 Se skäl 21 i Rom II-förordningen.

42 Förslaget till Rom II-förordningen, s. 17.

43 Se, för ett liknande resonemang, Dickinson, A., The Rome II Regulation: The Law Applicable to Non‑Contractual Obligations, Oxford University Press, Oxford, 2008, s. 397 och 398.

44 Se punkt 55 i detta förslag till avgörande.

45 Amazon EU har mycket riktigt påpekat att denna bestämmelse endast är tillämplig såvitt avtalet uppfyller något av villkoren i artikel 6.1 i Rom I-förordningen. De avtal som detta bolag har ingått eller i framtiden kan ingå med österrikiska konsumenter skulle kunna hänföras till det scenario som föreskrivs i led b i denna bestämmelse, såvitt Amazon EU riktar [sin] verksamhet till Österrike. Detta tycks vara fallet, i den mån det följer av beslutet om hänskjutande att webbplatsen www.amazon.de faktiskt gör det möjligt att ingå avtal med österrikiska konsumenter (se förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I), KOM (2005) 650 slutlig, s. 7). Det ankommer emellertid på de nationella domstolarna att i förekommande fall göra en sådan bedömning.

46 I enlighet med artikel 10.1 i Rom I-förordningen ska giltigheten av en lagvalsklausul vid en enskild talan värderas enligt den lag som parterna valt. För det fallet att denna klausul förklaras oskälig efter en sådan bedömning, ska giltigheten av de övriga klausulerna i de allmänna försäljningsvillkoren regleras enligt lagen i det land där konsumenten har hemvist, i enlighet med artikel 6.1 i denna förordning (förutsatt att något av villkoren i denna bestämmelse är uppfyllt, se fotnot 45 i detta förslag till avgörande).

47 Se även skäl 25 i Rom I-förordningen.

48 Den hänskjutande domstolen har visserligen inte hänvisat till denna bestämmelse i tolkningsfrågorna, men domstolen får ta den i beaktande i den mån tolkningen av bestämmelsen kan vara användbar vid avgörandet av det nationella målet (se bland annat dom av den 21 februari 2006, Ritter‑Coulais, C‑152/03, EU:C:2006:123, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

49 Denna bilaga innehåller endast en vägledande, icke uttömmande, lista på villkor som kan anses oskäliga. Således måste ett villkor som förekommer där inte nödvändigtvis anses oskäligt och omvänt kan ett villkor som inte förekommer där icke desto mindre anses oskäligt (se dom av den 7 maj 2002, kommissionen/Sverige, C‑478/99, EU:C:2002:281, punkt 20).

50 Se bland annat domen av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

51 Se bland annat domen av den 9 juli 2015, Bucura ( C‑348/14, EU:C:2015:447, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

52 Vid prövningen av huruvida en klausul är oskälig bör den nämligen tolkas så, att den tillskrivs de effekter som den skulle ha om det fanns ett enskilt, konkret avtalsförhållande mellan näringsidkaren och konsumenten, enligt vad som anges i artikel 6.2 i Rom I-förordningen. Det följer av rättspraxis att det vid en sådan prövning bland annat ska bedömas vilka konsekvenser avtalsvillkoret kan ha enligt den lag som är tillämplig på avtalet (dom av den 1 april 2004, Freiburger Kommunalbauten, C‑237/02, EU:C:2004:209, punkt 21). Med denna lag avses enligt min mening inte enbart den nationella lagstiftningen utan även, i förekommande fall, direkt tillämpliga unionsbestämmelser.

53 Dom av den 27 juni 2000, C‑240/98–C‑244/98, EU:C:2000:346, punkterna 22 och 23.

54 Se artikel 3.1 i direktiv 93/13.

55 Se domen av den 23 april 2015, Van Hove ( C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

56 I ett specifikt sammanhang, när effekterna av en klausul reglerades i tvingande bestämmelser i lag, ansåg domstolen att det var avgörande att näringsidkaren upplyste konsumenten om dessa bestämmelser (dom av den 26 april 2012, Invitel, C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 29).

57 Se, för ett liknande resonemang, domen av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 51).

58 Se skäl 24 i Rom I-förordningen.

59 Se skäl 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (EUT L 199, 2007, s. 1), i vilket understryks att kostnader, förseningar och komplexiteten i samband med rättsliga förfaranden inte nödvändigtvis minskar proportionellt i förhållande till fordrans värde, vilket innebär att det i gränsöverskridande småmål blir ännu svårare att nå ett snabbt avgörande till låg kostnad. En konsument kan för övrigt inleda ett förfarande för alternativ tvistlösning enligt den nationella lagstiftningen om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (direktivet om alternativ tvistlösning) (EUT L 165, 2013, s. 63).

60 Flera av de direktiv som anges i bilaga I till direktiv 2009/22 och i bilagan till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (förordningen om konsumentskyddssamarbete) (EUT L 364, 2004, s. 1).

61 Parterna i ett konsumentavtal får således inte göra avsteg från det skydd som konsumenten ges i direktiv 93/13 (se bland annat dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro, C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 36). Se, bland annat, artikel 25 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64), och artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, 1999, s. 12).

62 Jämförelsen av respektive förtjänster hos bestämmelserna i de olika rättsordningarna på konsumentskyddsområdet och av den skyddsnivå som de innebär för konsumenterna har visat sig vara svår att genomföra (se, i detta avseende, Hill, J., Article 6 of the Rome I Regulation: Much ado about nothing, Nederlands Internationaal Privaatrecht, 2009, vol. 27, s. 443).

63 Se, för vissa exempel på nationella beslut i denna mening, Basedow, J., Consumer contracts and insurance contracts in a future Rome I-regulation, Enforcement of international contrats in the European Union: Convergence and divergence between Brussels I and Rome I, Intersentia, Antwerpen, Oxford, New York, 2004, s. 280 och 281.

64 Se bland annat artikel 8 i direktiv 93/13 och artikel 1.1 i direktiv 1999/44.

65 Se bland annat skäl 2 och artiklarna 5.4, 6.7, 8.6 och 9.3 i direktiv 2011/83.

66 Se det femte skälet i direktiv 93/13.

67 Det följer av beslutet om hänskjutande att VKI var behörig att väcka den förbudstalan som är i fråga i det nationella målet enligt den nationella lagen om införlivande av direktiv 2009/22. Enligt artikel 1.1 i detta direktiv är det tillämpligt på åtgärder för förbudsföreläggande för skydd för de kollektiva konsumentintressen som omfattas av de direktiv som anges i förteckningen i bilaga I. Direktiv 95/46 anges inte i denna bilaga. Följaktligen är direktiv 2009/22 inte tillämpligt på en förbudstalan som syftar till att förbjuda användningen av klausuler som strider mot de nationella lagarna för införlivande av detta direktiv (såsom DSG). Trots det är det inte uteslutet att VKI är behörig att yrka på ett förbudsföreläggande avseende användning av klausuler som strider mot DSG enligt österrikisk lagstiftning, i vilken talerätten för konsumentskyddsorganisationer kan ha avgränsats på ett bredare sätt. Föremålet för tvisten i det nationella målet, såsom det beskrivits i beslutet om hänskjutande, tyder på att så är fallet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

68 I artikel 27 i Rom II-förordningen anges att den förordningen inte [ska] inverka på tillämpningen av gemenskapsrättsliga bestämmelser som på särskilda områden fastställer lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser. Se även artikel 23 i Rom I-förordningen.

69 Fastställandet av tillämplig lag för en sådan prövning ska således skiljas från angivandet av tillämplig lag för andra rättsfrågor som kan uppkomma vid en förbudstalan, däribland frågan huruvida rätten att yrka på förbud mot klausuler som strider mot DSG över huvud taget föreligger.

70 Commission communication on the protection of individuals in relation to the processing of personal data in the Community and information security (COM 90 (314) final, s. 22), och Amended proposal for a Council directive on the protection of individuals with regard to the processing of personal data and on the free movement of such data (COM (92) 422 final, s. 13). På samma sätt anges i skäl 18 i direktiv 95/46 att varje behandling av personuppgifter ska ske i enlighet med lagstiftningen i en av medlemsstaterna.

71 Se, för ett liknande resonemang, skäl 9 i direktiv 95/46.

72 Se generaladvokat Cruz Villalóns förslag till avgörande i mål Weltimmo ( C‑230/14, EU:C:2015:426, punkt 23).

73 Dom av den 13 maj 2014, C‑131/12, EU:C:2014:317.

74 Dom av den 1 oktober 2015, C‑230/14, EU:C:2015:639.

75 Se generaladvokat Cruz Villalóns förslag till avgörande i mål Weltimmo ( C‑230/14, EU:C:2015:426, punkt 40).

76 Det är inte uteslutet att en och samma behandling av uppgifter i ett företag består av flera åtgärder som utgör led i verksamheter vid olika etableringsställen. I ett sådant scenario omfattas varje åtgärd enligt min mening av lagen i den medlemsstat där det etableringsställe ligger vid vilket momentet utförs.

77 I artikel 2 b i direktiv 95/46 definieras behandling av personuppgifter som varje åtgärd eller serie av åtgärder som vidtas beträffande personuppgifter, till exempel insamling, användning och utlämnande av personuppgifter.

78 Det följer nämligen såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att bestämma dess betydelse och räckvidd normalt ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, med beaktande av bestämmelsens sammanhang och det med bestämmelserna i fråga eftersträvade målet (se dom av den 3 september 2014, Deckmyn och Vrijheidsfonds, C‑201/13, EU:C:2014:2132, punkt 14 och där angiven rättspraxis).

79 Dom av den 1 oktober 2015, C‑230/14, EU:C:2015:639, punkterna 28 och 31.

80 Dom av den 1 oktober 2015, Weltimmo ( C‑230/14, EU:C:2015:639, punkt 29).

81 Dom av den 1 oktober 2015, Weltimmo ( C‑230/14, EU:C:2015:639, punkterna 32 och 33).

82 Dom av den 13 maj 2014, C‑131/12, EU:C:2014:317. I domen av den 1 oktober 2015, Weltimmo ( C‑230/14, EU:C:2015:639, punkt 38), var det enbart frågan huruvida det fanns ett etableringsställe i Ungern som prövades av domstolen, i och med att det var ostridigt att den aktuella behandlingen ägde rum i samband med den verksamhet som bedrevs av det aktuella bolaget i.

83 Dom av den 13 maj 2014, Google Spain och Google ( C‑131/12, EU:C:2014:317, punkt 56).

84 Dom av den 13 maj 2014, Google Spain och Google ( C‑131/12, EU:C:2014:317, punkterna 54 och 58).

85 Se artikel 2 b i direktiv 95/46.