Domstolens dom (första avdelningen) den 26 april 2012

I mål C-472/10, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Pest Megyei Bíróság (Ungern) genom beslut av den 25 augusti 2010, som inkom till domstolen den 29 september 2010, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Tizzano samt domarna M. Safjan (referent), A. Borg Barthet, J.-J. Kasel och M. Berger, generaladvokat: V. Trstenjak, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Ungerns regering, genom Z. Fehér, K. Szíjjártó och Z. Tóth, samtliga i egenskap av ombud Spaniens regering, genom F. Díez Moreno, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom G. Rozet och K. Talabér-Ritz, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 6 december 2011 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätten

Nationell rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den andra frågan

Den första frågan

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artiklarna 3.1, 3.3 och 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EUT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) (nedan kallat direktivet) samt av punkterna 1 j och 2 d i bilagan till detta direktiv.

2. Begäran har framställts i ett mål där Nemzeti Fogyasztóvédelmi hatóság (nationell myndighet för konsumentskydd) (nedan kallad NFH) har väckt talan i allmänhetens intresse mot Invitel Távközlési Zrt (nedan kallat Invitel), med anledning av att Invitel i sina konsumentavtal använder villkor som påstås vara oskäliga.

3. I tjugonde skälet i direktivet anges följande:

4. I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande:

5. I artikel 3 i direktivet föreskrivs följande:

6. I artikel 4 i direktivet föreskrivs följande:

7. I artikel 5 i direktivet föreskrivs följande:

8. I artikel 6 i direktivet föreskrivs följande:

9. I artikel 7 i direktivet föreskrivs följande:

10. I artikel 8 i direktivet föreskrivs följande:

11. Bilagan till direktivet innehåller följande uppräkning av de villkor som det hänvisas till i artikel 3.3 i direktivet:

12. I 209 § i civillagen föreskrivs följande:

13. I 209/A § i civillagen föreskrivs följande:

14. I 209/B § i civillagen föreskrivs följande:

15. I 39 § i lagen CLV av år 1997 om konsumentskydd föreskrivs följande:

16. I 132 § i lag C av år 2003 om elektronisk kommunikation föreskrivs följande:

17. NFH har, inom ramen för en talan som väckts i allmänhetens intresse, ifrågasatt Invitels praxis bestående i att bolaget – i tidsbegränsade avtal, så kallade lojalitetsavtal, och efter ingåendet av sådana avtal – kräver att konsumenten ska stå för kostnader som inte ursprungligen har avtalats mellan parterna.

18. Såsom framgår av handlingarna i målet har Invitel, i egenskap av fastnätsoperatör, i sina allmänna avtalsvillkor som trädde i kraft den 1 januari 2008 infört ett villkor om postanvisningskostnader, det vill säga kostnader för betalning av fakturor via postanvisning. I detta villkor föreskrivs att om abonnenten betalar fakturan via postanvisning har tjänsteleverantören rätt att fakturera de ytterligare kostnader som detta innebär (såsom porto). De allmänna villkoren innehåller i övrigt inte några bestämmelser där det preciseras hur dessa kostnader ska beräknas.

19. NFH erhöll många klagomål från konsumenter och på grundval härav fann myndigheten att det allmänna villkor som nämnts i föregående punkt var oskäligt i den mening som avses i 209 § i civillagen. Eftersom Invitel vägrade ändra villkoret väckte NFH talan vid Pest Megyei Bíróság med yrkande om att det angripna villkoret skulle ogiltigförklaras såsom oskäligt och att Invitel automatiskt och retroaktivt skulle förpliktas att till abonnenterna återbetala de belopp som otillbörligen mottagits och fakturerats såsom postanvisningskostnader. Pest Megyei Bíróság konstaterade emellertid att målets utgång är beroende av tolkningen av unionsrättsliga bestämmelser.

20. Mot denna bakgrund beslutade Pest Megyei Bíróság att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

21. Pest Megyei Bíróság har ställt den andra frågan, vilken ska prövas först, för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 och 3.3 i direktivet – mot bakgrund av punkterna 1 j och 2 d i bilagan till direktivet – ska tolkas så, att en näringsidkares ensidiga ändring av kostnaderna för den tjänst som ska tillhandahållas, genom ett villkor som ingår i näringsidkarens allmänna villkor för konsumentavtal, innebär att nämnda villkor är oskäligt såvida näringsidkaren inte tydligt beskriver riktlinjerna för fastställandet av nämnda kostnader och inte anger någon giltigt skäl för ändringen.

22. Domstolens behörighet avser tolkningen av begreppet oskäligt villkor i artikel 3.1 i direktivet och i dess bilaga samt de kriterier som den nationella domstolen kan eller ska tillämpa när den prövar ett avtalsvillkor mot bestämmelserna i direktivet, varvid det ankommer på sistnämnda domstol att, med beaktande av dessa kriterier, mot bakgrund av de specifika omständigheterna i det aktuella fallet ta ställning till hur ett visst avtalsvillkor konkret ska kvalificeras (dom av den 9 november 2010 i mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, REU 2010, s. I-10847, punkt 44). Härav följer att domstolen i sitt svar ska begränsa sig till att upplysa den nationella domstolen om vilka omständigheter den ska beakta vid bedömningen av huruvida det aktuella villkoret är oskäligt.

23. Bedömningen av huruvida ett villkor är oskäligt ska, enligt artikel 4.2 i direktivet, varken avse beskrivningen av avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan å ena sidan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor, såvida dessa villkor är klart och begripligt formulerade. Denna begränsning gäller emellertid inte för ett villkor som föreskriver en ordning enligt vilken kostnaderna för de tjänster som konsumenten ska tillhandahållas kan ändras.

24. När det gäller ett avtalsvillkor genom vilket den totala kostnaden för den tjänst som konsumenten ska tillhandahållas ändras, ska det framhållas att skälet till eller riktlinjerna för ändringen av nämnda kostnader – enligt punkterna 1 j och l samt 2 b och d i bilagan till direktivet – måste anges, varvid konsumenten har rätt att säga upp avtalet.

25. Den bilaga till vilken det hänvisas i artikel 3.3 i direktivet innehåller endast en vägledande, icke uttömmande, lista på villkor som kan anses oskäliga (se dom av den 4 juni 2009 i mål C-243/08, Pannon GSM, REG 2009, s. I-4713, punkterna 37 och 38, domen i det ovannämnda målet VB Pénzügyi Lízing, punkt 42, och beslut av den 16 november 2010 i mål C-76/10, Pohotovosť, REU 2010, I-11557, punkterna 56 och 58).

26. Även om innehållet i den aktuella bilagan inte automatiskt och som sådant kan leda till att ett omtvistat villkor anses oskäligt, utgör det emellertid en viktig omständighet som den behöriga domstolen kan lägga till grund för sin bedömning av huruvida villkoret är oskäligt. I förevarande fall framgår det av ordalydelsen av de bestämmelser i bilagan till direktivet som nämns i punkt 24 i denna dom att det, vid bedömningen av huruvida ett villkor såsom det som är i fråga i det nationella målet är oskäligt, är relevant att ta ställning till huruvida skälen till eller riktlinjerna för ändringen av kostnaderna för den tjänst som ska tillhandahållas har angetts och huruvida konsumenten har haft rätt att säga upp avtalet.

27. Såsom framgår av tjugonde skälet i direktivet måste konsumenten dessutom rent faktiskt ha möjlighet att ta del av alla de allmänna avtalsvillkoren och att få kännedom om vad dessa villkor leder till. Skyldigheten att formulera villkoren på ett klart och begripligt sätt framgår av artikel 5 i direktivet.

28. Möjligheten för en konsument att, utifrån klara och begripliga kriterier, förutse ändringar av de allmänna avtalsvillkoren från näringsidkarens sida när det gäller kostnaderna för den tjänst som ska tillhandahållas är således av avgörande vikt vid bedömningen av huruvida ett villkor är oskäligt i den mening som avses i artikel 3 i direktivet.

29. När vissa aspekter av riktlinjerna för ändring av kostnaderna för den tjänst som ska tillhandahållas anges i tvingande bestämmelser i lag eller annan författning i den mening som avses i artikel 1.2 i direktivet eller när dessa bestämmelser föreskriver att konsumenten har rätt att säga upp avtalet är det avgörande att näringsidkaren upplyser konsumenten om dessa bestämmelser.

30. Vid prövningen av en förbudstalan som ett organ utsett i nationell lagstiftning väckt, i allmänhetens intresse, på konsumenternas vägnar, ankommer det på den nationella domstolen att mot bakgrund av artikel 3.1 och 3.3 i direktivet bedöma huruvida ett villkor såsom det som är i fråga i det nationella målet är oskäligt. Vid denna bedömning ska den nationella domstolen särskilt pröva huruvida skälen eller riktlinjerna för ändringen av kostnaderna för den tjänst som ska tillhandahållas har angetts på ett klart och begripligt sätt, varvid den ska beakta samtliga villkor i näringsidkarens allmänna villkor för konsumentavtal, bland vilka det omtvistade villkoret ingår, och nationella bestämmelser som föreskriver rättigheter och skyldigheter som eventuellt kan fylla ut de som följer av nämnda allmänna villkor, samt, i förekommande fall, huruvida konsumenterna har rätt att säga upp avtalen.

31. Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande: Vid prövningen av en förbudstalan som ett organ utsett i nationell lagstiftning väckt, i allmänhetens intresse, på konsumenternas vägnar ankommer det på den nationella domstolen att mot bakgrund av artikel 3.1 och 3.3 i direktivet bedöma oskäligheten av ett villkor som ingår i näringsidkarens allmänna villkor för konsumentavtal och genom vilket näringsidkaren ensidigt ändrar kostnaderna för den tjänst som ska tillhandahållas utan att tydligt beskriva riktlinjerna för fastställelsen av nämnda kostnader och utan att ange något giltigt skäl för ändringen. Vid denna bedömning ska den nationella domstolen särskilt pröva huruvida skälen eller riktlinjerna för ändringen av kostnaderna för den tjänst som ska tillhandahållas har angetts på ett klart och begripligt sätt, varvid den ska beakta samtliga villkor i näringsidkarens allmänna villkor för konsumentavtal, bland vilka det omtvistade villkoret ingår, och nationella bestämmelser som föreskriver rättigheter och skyldigheter som eventuellt kan fylla ut de som följer av nämnda allmänna villkor, samt, i förekommande fall, huruvida konsumenterna har rätt att säga upp avtalen.

32. Pest Megyei Bíróság har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i förening med artikel 7.1 och 7.2 i direktivet ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en ogiltigförklaring av ett oskäligt villkor som ingår i en näringsidkares allmänna villkor för konsumentavtal – inom ramen för en förbudstalan mot en näringsidkare som ett organ utsett i nationell lagstiftning väckt, i allmänhetens intresse, på konsumenternas vägnar, såsom den som avses i artikel 7 i direktivet – enligt nationell lagstiftning får verkan gentemot alla konsumenter som har ingått avtal för vilka samma allmänna villkor är tillämpliga, häribland konsumenter som inte var parter i förbudsmålet. Pest Megyei Bíróság vill även få klarhet i huruvida de nationella domstolarna, även för framtiden, är skyldiga att ex officio beakta alla de verkningar härav som föreskrivs i nationell rätt.

33. För besvarandet av den första delen av denna fråga ska det inledningsvis påpekas att det skyddssystem som införts genom direktivet grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll (dom av den 15 mars 2012 i mål C-453/10, Pereničová et Perenič, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

34. När det gäller mål som avser en enskild konsument har domstolen slagit fast att det i artikel 6.1 i direktivet, med hänsyn till det faktum att konsumenten befinner sig i underläge, ställs krav om att medlemsstaterna föreskriver att oskäliga villkor inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten. Enligt rättspraxis är detta en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga (se domen i det ovannämnda målet Pereničová och Perenič, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

35. När det gäller en förbudstalan som väckts i allmänhetens intresse, såsom den som ska prövas i det nationella målet, finner domstolen att direktivet visserligen inte syftar till att harmonisera de rättsföljder som kan komma i fråga om det, inom ramen för prövningen av en sådan talan, fastställs att ett villkor är oskäligt, men att medlemsstaterna ändå, enligt artikel 7.1 i direktivet, är skyldiga att se till att det finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i konsumentavtal.

36. Såsom framgår av artikel 7.2 ska ovannämnda medel göra det möjligt för personer eller organisationer som har ett berättigat intresse att skydda konsumenter att väcka talan vid domstolarna för att få fastställt om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk är oskäliga och, i förekommande fall, utverka ett förbud mot användning av dessa villkor (se dom av den 24 januari 2002 i mål C-372/99, kommissionen mot Italien, REG 1999, s. I-819, punkt 14).

37. I detta hänseende ska det tilläggas att en förbudstalan, mot bakgrund av att den är av preventiv karaktär och har ett avskräckande syfte samt att den är fristående från varje konkret enskild tvist, kan väckas även om de villkor som omfattas av nämnda talan inte använts i några bestämda avtal (se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 15).

38. För att det avskräckande syftet ska kunna uppfyllas i praktiken krävs, såsom generaladvokaten har angett i punkt 51 i sitt förslag till avgörande, att det villkor i näringsidkarens allmänna villkor för konsumentavtal som har förklarats oskäligt inom ramen för prövningen av en förbudstalan som väckts mot denna näringsidkare, såsom den talan som ska prövas i det nationella målet, varken är bindande för de konsumenter som är parter i förbudsmålet eller för de konsumenter som har ingått ett avtal med denna näringsidkare, för vilket samma allmänna avtalsvillkor är tillämpliga.

39. I det nu aktuella fallet föreskrivs det i den nationella lagstiftningen att en domstols ogiltigförklaring av ett oskäligt villkor i en näringsidkares allmänna villkor för konsumentavtal har verkan för alla som har ingått avtal med en näringsidkare som tillämpar det aktuella avtalsvillkoret. Såsom framgår av handlingarna i det nationella målet avser detta mål den aktuella näringsidkarens användning av allmänna avtalsvillkor, i vilka det omtvistade villkoret ingår, i avtal som ingåtts med flera konsumenter. I detta hänseende kan det konstateras att, såsom generaladvokaten har angett i punkterna 57–61 i sitt förslag till avgörande, en nationell lagstiftning, såsom den som avses i förevarande punkt, uppfyller kraven i artikel 6.1 i förening med artikel 7.1 och 7.2 i direktivet.

40. Det faktum att ett oskäligt villkor drabbas av rättsföljden ogiltighet gentemot alla konsumenter som har ingått ett konsumentavtal, för vilket samma allmänna avtalsvillkor är tillämpliga, säkerställer nämligen att dessa konsumenter inte är bundna av det aktuella villkoret, utan att för den sakens skull utesluta andra typer av lämpliga och effektiva rättsföljder enligt nationell lagstiftning.

41. Domstolen övergår därefter till att pröva den andra delen av den första frågan, som syftar till att klargöra vilka verkningar de nationella domstolarna ska knyta till ett fastställande, inom ramen för prövningen av en förbudstalan, av att ett villkor som ingår i en näringsidkares allmänna villkor för konsumentavtal är oskäligt. I detta avseende ska det inledningsvis erinras om att den möjlighet som en nationell domstol har att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt utgör ett medel som är ägnat att bidra till att förverkliga det mål som avses i artikel 7 i direktivet (se dom av den 26 oktober 2006 i mål C-168/05, Mostaza Claro, REG 2006, s. I-10421, punkt 27 och där angiven rättspraxis). Det allmänintresse som ligger till grund för direktivets skydd för konsumenterna är dessutom av sådan art och omfattning att det är motiverat att ålägga den nationella domstolen en skyldighet att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt (se domen i det ovannämnda målet Mostaza Claro, punkt 38).

42. Om en nationell domstol konstaterar att ett av de allmänna avtalsvillkoren är oskäligt är den, enligt artikel 6.1 i direktivet, skyldig att säkerställa att detta får de verkningar som föreskrivs i nationell rätt, så att villkoret inte är bindande för konsumenterna (se domen i det ovannämnda målet Pereničová och Perenič, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

43. Härav följer att när det vid prövningen av en förbudstalan, såsom den talan som ska prövas i det nationella målet, har slagits fast att ett villkor som ingår i en näringsidkares allmänna villkor för konsumentavtal är oskäligt, är de nationella domstolarna skyldiga att, även för framtiden, ex officio säkerställa att detta får de verkningar som föreskrivs i nationell rätt, så att villkoret inte är bindande för de konsumenter som har ingått ett avtal för vilket samma allmänna villkor är tillämpliga.

44. Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras så att artikel 6.1 i förening med artikel 7.1 och 7.2 i direktivet ska tolkas på följande sätt:

45. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1) Det ankommer på den hänskjutande domstolen att – vid prövningen av en förbudstalan som ett organ utsett i nationell lagstiftning väckt, i allmänhetens intresse, på konsumenternas vägnar – med ledning av artikel 3.1 och 3.3. i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal bedöma skäligheten av ett villkor som ingår i näringsidkarens allmänna villkor för konsumentavtal och genom vilket näringsidkaren ensidigt ändrar kostnaderna för den tjänst som ska tillhandahållas utan att tydligt beskriva riktlinjerna för fastställelsen av nämnda kostnader och utan att ange något giltigt skäl för ändringen. Vid denna bedömning ska den nationella domstolen särskilt pröva huruvida skälen eller riktlinjerna för ändringen av kostnaderna för den tjänst som ska tillhandahållas har angetts på ett klart och begripligt sätt, varvid den ska beakta samtliga villkor i näringsidkarens allmänna villkor för konsumentavtal, bland vilka det omtvistade villkoret ingår, och nationella bestämmelser som föreskriver rättigheter och skyldigheter som eventuellt kan fylla ut de som följer av nämnda allmänna villkor, samt, i förekommande fall, huruvida konsumenterna har rätt att säga upp avtalen.

2) Artikel 6.1 i förening med artikel 7.1 och 7.2 i direktiv 93/13 ska tolkas på följande sätt:

1 Rättegångsspråk: ungerska.