Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar föredraget den 7 april 2016

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT, L 12, 2001, s. 1).

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6).

4 Nedan kallad Alstoms företrädare.

5 EGT L 299, 1972, s. 32. Konvention i dess lydelse enligt efter varandra följande konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention.

6 Dom TNT Express Nederland ( C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

7 Se dom Refcomp ( C‑543/10, EU:C:2013:62, punkt 19).

8 Se Hess, B., Europäisches Zivilprozessrecht, C.F. Müller, Heidelberg, 2010, s. 310, punkt 128.

9 Se Magnus, U., i U. Magnus and P. Mankowski, Brussels I Regulation, andra upplagan, Sellier, 2012, München, Artikel 23, punkt 1.

10 Se skäl 14 i förordning nr 44/2001, enligt vilket [p]arternas rätt att själva avtala … bör respekteras med förbehåll för de exklusiva behörighetsgrunderna i denna förordning.

11 Se dom Benincasa ( C‑269/95, EU:C:1997:337, punkt 28).

12 Se, exempelvis, dom Galeries Segoura ( 25/76, EU:C:1976:178, punkt 6).

13 Enligt den terminologi som används av Magnus, U., i U. Magnus and P. Mankowski, Brussels I Regulation, andra upplagan, Sellier, 2012, München, Artikel 23, punkt 15.

14 Se dom Benincasa ( C‑269/95, EU:C:1997:337, punkt 25).

15 Se Kropholler, J., von Hein, J., Europäisches Zivilprozessrecht, Verlag Recht und Wirtschaft, Frankfurt (Main), nionde upplagan, 2011, Art. 23 EuGVO, punkt 17.

16 Se dom Powell Duffryn ( C‑214/89, EU:C:1992:115, punkterna 13 och 14) och dom Refcomp ( C‑543/10, EU:C:2013:62, punkt 21).

17 Se dom Castelletti ( C‑159/97, EU:C:1999:142, punkt 52).

18 Se dom MSG ( C‑106/95, EU:C:1997:70, punkt 15 och där angiven rättspraxis) och dom El Majdoub ( C‑322/14, EU:C:2015:334, punkt 29).

19 Vice du consentement i fransk juridisk terminologi.

20 Frågan om vilken nationell lag som reglerar sådana frågor är omstridd i doktrinen, se Kropholler, J., von Hein, J., Europäisches Zivilprozessrecht, Verlag Recht und Wirtschaft, Frankfurt (Main), nionde upplagan., Art. 23 EuGVO, punkt 28.

21 Se, bland många andra, Gebauer, M., Das Prorogationsstatut im Europäischen Zivilprozessrecht, i H. Kronke/ K. Thorn (utgivare), Grenzen überwinden – Prinzipien bewahren, Festschrift für Bernd von Hoffmann zum 70. Geburtstag, Verlag Ernst und Werner Gieseking, Bielefeld, 2001, sidorna 577–588, på sidan 577.

22 Min kursivering.

23 Se dom Estasis Saloti di Colzani ( 24/76, EU:C:1976:177, punkt 10). Se även Torbus, A., Umowa Jurysdykcyjna w Systemie Międzynarodowego Postępowania Cywilnego, Toruń, 2012, s. 262.

24 Se dom Coreck ( C‑387/98, EU:C:2000:606, punkt 15).

25 Dom Meeth ( 23/78, EU:C:1978:198).

26 Se dom Meeth ( 23/78, EU:C:1978:198, punkt 5).

27 Se generaladvokaten Capotortis förslag till avgörande Meeth ( 23/78, EU:C:1978:183, punkt 2).

28 Dom Meeth ( 23/78, EU:C:1978:198).

29 Se även punkt 51 nedan.

30 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s.1).

31 Enligt punkt 1 i denna bestämmelse ska förordning nr 1215/2012 tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts från och med den 10 januari 2015.

32 Se skäl 22 i förordning nr 1215/2012 och förklarande promemoria till kommissionens förslag KOM(2010) 748 slutlig, Bryssel, 12.12.2000 sidorna 3–4, tillgänglig på http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2010:0748:FIN:SV:PDF.

33 Min kursivering.

34 Denna möjlighet nämns av Magnus, U., i U. Magnus and P. Mankowski, Brussels I bis Regulation, Verlag Otto Schmidt, Köln, 2016, Artikel 23, punkt 79a, även om den författaren i realiteten inte delar denna uppfattning.

35 Se även Lenaerts, K., Stapper, Th., Die Entwicklung der Brüssel I-Verordnung im Dialog des Europäischen Gerichtshofs mit dem Gesetzgeber, i 78 Rabels Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht (RabelsZ), 2014, sidorna 252–293, s. 282, och Magnus, U., i U. Magnus and P. Mankowski, Brussels I bis Regulation, Verlag Otto Schmidt, Köln, 2016, Artikel 25, punkt 79a.

36 Se Magnus, U., i U. Magnus and P. Mankowski, Brussels I bis Regulation, Verlag Otto Schmidt, Köln, 2016, Artikel 25, punkt 79a.

37 Se punkt 35 ovan.

38 Generaladvokaten Slynns förslag till avgörande Elefanten Schuh ( 150/80, EU:C:1981:112, s. 1698). Se även Mankowski, P., i Rauscher, T. (utgivare), Brüssel Ia-VO, fjärde upplagan, Verlag Otto Schmidt, Köln, 2016, Artikel 25, punkt 26.

39 Haagkonventionen av den 30 juni 2005 om avtal om val av domstol, tillgänglig på https://www.hcch.net/en/instruments/conventions/full-text/?cid=98.

40 Det vill säga efter tidpunkten för händelserna i förevarande mål eller det datum som den hänskjutande domstolen ställde tolkningsfrågorna till domstolen.

41 Min kursivering.

42 Se rådets beslut av den 5 oktober 2006 om gemenskapens anslutning till Haagkonferensen för internationell privaträtt (2006/719/EG), EUT L 297, 2006, s. 1.

43 Unionen har undertecknat och ratificerat denna konvention. Eftersom unionen utövar behörighet avseende alla frågor som omfattas av konventionen, är EU-medlemsstaterna (med undantag för Danmark, se artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning) automatiskt bundna av denna konvention med stöd av unionens ratificering. För närvarande är 29 subjekt bundna av denna konvention: Europeiska unionen, 27 av dess medlemsstater (alla utom Danmark) och Mexiko, se https://www.hcch.net/en/instruments/conventions/status-table/?cid=98.

44 Explanatory Report on the 2005 Hague Choice of Court Agreements Convention av Trevor Hartley och Masato Dogauchi (nedan kallad den förklarande rapporten), tillgänglig på https://assets.hcch.net/upload/expl37final.pdf.

45 Se punkt 103 i den förklarande rapporten där följande anges: Således ska ett avtal som anger 'domstolarna i Frankrike’ anses uteslutande i den mening som avses i konventionen, även om det inte preciseras vilken domstol i Frankrike som ska pröva målet och även om det inte uttryckligen utesluter behörighet för domstolar i andra stater. I ett sådant fall kan fransk rätt tillämpas för att avgöra vid vilken domstol eller vid vilka domstolar talan kan väckas. Klaganden kan, så länge vederbörande följer dessa bestämmelser, välja vilken domstol som helst i Frankrike.