Domstolens dom (femte avdelningen) den 9 november 2000

I mål C-387/98, angående en begäran enligt Protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, från Hoge Raad der Nederlanden (Nederländerna), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av tillförordnade ordföranden på femte avdelningen D.A.O. Edward samt domarna P. Jann (referent) och L. Sevón, generaladvokat: S. Alber, justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Coreck Maritime GmbH, genom advokaterna R.S. Meijer, Haag, och G.J.W. Smallegange, Rotterdam, Handelsveem BV m.fl., genom advokaten J.K. Franx, Haag, Nederländernas regering, genom M.A. Fierstra, chef för utrikesministeriets avdelning för europarättsliga frågor, i egenskap av ombud, Italiens regering, genom professor U. Leanza, chef för utrikesministeriets avdelning för diplomatiska tvister, i egenskap av ombud, biträdd av O. Fiumara, avvocato dello Stato, Förenade kungarikets regering, genom R. Magrill, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av L. Persey, QC, Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren J.L. Iglesias Buhigues och P. van Nuffel, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 10 februari 2000 av: Coreck Maritime GmbH, Handelsveem BV mil., Förenade kungarikets regering och kommissionen,

och efter att den 23 mars 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Konventionen

Målet vid den nationella domstolen

3. Behörig domstol

17. Transportörens identitet

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1. Hoge Raad der Nederlanden har genom beslut av den 23 oktober 1998, som inkom till domstolen den 29 oktober samma år, i enlighet med Protokollet av den 3 juni 1971 om EG-domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallat protokollet), ställt fyra frågor om tolkningen av artikel 17 första stycket i den ovannämnda konventionen av den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15,1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning (EGT L 304, s. 1, och, ändrad text, s. 77; svensk utgåva, EGT C 15,1997, s. 14), konventionen av den 25 oktober 1982 om Hellenska republikens anslutning (EGT L 388, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 26) samt enligt konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals anslutning (EGT L 285, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 43) (nedan kallad konventionen).

2. Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan, å ena sidan, Coreck Maritime GmbH, ett bolag bildat enligt tysk rätt, Hamburg (Tyskland), utfärdare av konossementen (nedan kallat Coreck), och, å andra sidan, Handelsveem BV, regelenlig innehavare av konossementen, V. Berg and Sons Ltd och Man Producten Rotterdam BV, ägare till de varor som transporterats enligt konossementen, samt The Peoples Insurance Company of China, som försäkrat nämnda varor (nedan gemensamt kallade Handelsveem m.fl.), rörande giltigheten av en prorogationsklausul som tagits in i konossement.

3. I artikel 17 första och andra styckena i konventionen föreskrivs följande:

4. Ett visst antal partier nötkärnor transporterades år 1991 med ett fartyg som tillhörde Sevryba, ett bolag bildat enligt rysk rätt, Murmansk (Ryssland) från Qingdao (Kina) till Rotterdam (Nederländerna), i enlighet med ett transportavtal som Coreck, fartygets tidsbefraktare, ingått med transportören.

5. Coreck utfärdade flera konossement avseende denna transport, vilka bland annat innehöll följande klausuler:

6. På baksidan av konossementen fanns följande ord tryckta:

7. Handelsveem mil. väckte, med tillämpning av artikel 5.1 i konventionen, genom en stämningsansökan av den 5 mars 1993 talan mot Sevryba och Coreck vid Rechtbank te Rotterdam, som var behörig domstol i den lossningshamn som avsågs i konossementen, och yrkade att dessa skulle förpliktas att erlägga skadestånd jämte ränta som ersättning för de påstådda skador som varorna skulle ha åsamkats under transporten.

8. Coreck invände att den domstol vid vilken talan väckts inte var behörig och hänvisade till den prorogationsklausul som fanns i konossementen. Rechtbank te Rotterdam fann i beslut av den 24 februari 1995 att klausulen inte var tillämplig och förklarade sig vara behörig domstol med motiveringen att en sådan klausul måste innebära att det är lätt att fastställa behörig domstol för att klausulen skall vara giltig, vilket inte var fallet. Gerechtshof te's-Gravenhage fastställde efter överklagande från Coreck det beslut som fattats i första instans genom dom av den 22 april 1997.

9. Efter att Coreck överklagat domen till Hoge Raad der Nederlanden beslutade denna domstol att vilandef örklar a målet och ställa följande fyra frågor till domstolen:

10. Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida frasen har träffat avtal, som återfinns i artikel 17 första stycket första meningen i konventionen, skall tolkas så, att den innebär att det krävs att en prorogationsklausul skall vara formulerad på sådant sätt att det är möjligt att identifiera behörig domstol redan på grund av klausulens lydelse.

11. Handelsveem m.fl. anser att denna fråga skall besvaras jakande med hänsyn till det särskilda behovet av rättssäkerhet som föreligger vad gäller valet av behörig domstol. Den nederländska och den italienska regeringen har för sin del understrukit vikten av att den domstol som parterna vak anges på ett klart och precist sätt, så att det är möjligt för den domstol där ett mål anhängiggörs att avgöra om den är behörig.

12. Enligt Coreck, Förenade kungarikets regering och kommissionen är det däremot tillräckligt om behörig domstol kan identifieras utifrån klausulens ordalydelse och med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.

13. Domstolen har funnit att artikel 17 i konventionen, genom att villkora en prorogationsklausuls giltighet med att ett avtal mellan parterna skall föreligga, innebär att den domstol vid vilken målet är anhängigt för det första skall pröva om parterna faktiskt på ett klart och precist sätt har samtyckt till den klausul enligt vilken den skall vara behörig domstol och att syftet med formkraven i artikel 17 är att säkerställa att samtycke faktiskt föreligger (se särskilt domar av den 14 december 1976 i mål 24/76, Estasis Salotti, REG 1976, s. 1831, punkt 7, svensk specialutgåva, volym 3, s. 217, och i mål 25/76, Segoura, REG 1976, s. 1851, punkt 6, svensk specialutgåva, volym 3, s. 225, samt dom av den 20 februari 1997 i mål C-106/95, MSG, REG 1997, s. I-911, punkt 15).

14. Om artikel 17 i konventionen har till syfte att skydda berörda parters vilja skall den också tolkas på sådant sätt att denna vilja respekteras så snart som den har fastställts. Artikel 17 bygger nämligen på att parternas fria val erkänns vad gäller vilken av de domstolar vid vilka tvister som omfattas av konventionen kan avgöras som skall vara behörig, förutom vad gäller de domstolar som uttryckligen är undantagna enligt artikelns fjärde stycke (dom av den 9 november 1978 i mål 23/78, Meeth, REG 1978, s. 2133, punkt 5).

15. Härav följer att frasen träffat avtal, som återfinns i artikel 17 första stycket första meningen i konventionen, inte kan tolkas så att det krävs att en prorogationsklausul skall vara formulerad på sådant sätt att det är möjligt att identifiera behörig domstol redan på grund av klausulens lydelse. Det är tillräckligt att de objektiva faktorer som enligt parternas överenskommelse skall gälla för valet av den eller de domstolar till vilka de avser att hänskjuta tvister som uppkommit eller som kommer att uppkomma anges i klausulen. Dessa faktorer, som måste vara tillräckligt precisa för att den domstol vid vilken målet är anhängigt skall kunna avgöra om den är behörig, kan i förekommande fall närmare fastställas mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.

16. Den hänskjutande domstolens andra fråga avser villkoren för tillämpning av artikel 17 första stycket i konventionen. Den vill få klarhet i huruvida denna bestämmelse är tillämplig när en domstol på den ort där en av parterna till det ursprungliga avtalet har sin huvudsakliga verksamhet skall vara behörig domstol enligt en prorogationsklausul, men det inte står klart att denna verksamhet finns i en konventionsstat.

17. Artikel 17 första stycket första meningen i konventionen är, såsom följer av dess ordalydelse, endast tillämplig om två villkor är uppfyllda, nämligen för det första att minst en av avtalsparterna har hemvist i en konventionsstat och för det andra att den eller de domstolar som anges i prorogationsklausulen finns i en konventionsstat. Denna regel, som motiveras av att konventionen har till syfte att förenkla ömsesidiga erkännanden och verkställighet av rättsliga avgöranden, innefattar således ett krav på att prorogationsklausulen måste ha en viss precision.

18. Vad gäller det första villkoret konstaterar domstolen att enligt artikel 53 första stycket i konventionen skall ett bolags säte anses vara dess hemvist vid tillämpningen av konventionen. Enligt samma bestämmelse skall den domstol vid vilken målet är anhängigt tillämpa sin egen internationella privaträtt för att bestämma var detta säte är beläget. Följaktligen är det den nationella lag som utpekas i de kollisionsregler som gäller för den domstol där målet är anhängigt som är tillämplig vad gäller att fastställa de kriterier enligt vilka en juridisk persons säte skall bestämmas och särskilt att fastställa vilken betydelse den huvudsakliga verksamheten har i detta hänseende.

19. Vad gäller det andra villkoret skall det konstateras att artikel 17 i konventionen inte är tillämplig på en klausul genom vilken en domstol i tredje land utpekas. En domstol i en konventionsstat är, om ett mål har anhängiggjorts vid den trots att en sådan prorogationsklausul finns, skyldig att bedöma klausulens giltighet enligt tillämplig lag, i vilken innefattas de kollisionsregler som gäller på den ort där domstolen är belägen (Professor Schlossers rapport om konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område samt till protokollet om EG-domstolens tolkning av denna, EGT C 59, 1979, s. 71, punkt 176).

20. Det skall tilläggas att, enligt fast rättspraxis, frågan huruvida en prorogationsklausul är giltig enligt artikel 17 i konventionen skall bedömas med hänsyn till förhållandet mellan de ursprungliga avtalsparterna (se för ett liknande resonemang dom av den 19 juni 1984 i mål 71/83, Tilly Russ, REG 1984, s. 2417, punkt 24, och av den 16 mars 1999 i mål C-159/97, Casteletti, REG 1999, s. I-1597, punkterna 41 och 42). Härav följer att det är med hänsyn till dessa parter, vilka det ankommer på den nationella domstolen att identifiera, som villkoren för tillämpning av artikel 17 i konventionen skall bedömas. Villkoren för att en prorogationsklausul skall kunna åberopas mot någon som inte är part till det ursprungliga avtalet utgör föremål för den tredje frågan, som skall undersökas nedan.

21. Vid sådant förhållande skall den andra frågan besvaras så, att artikel 17 första stycket i konventionen endast skall tillämpas om åtminstone en av parterna till det ursprungliga avtalet har sin hemvist i en konventionsstat och parterna dessutom kommer överens om att hänskjuta sina tvister till en eller flera domstolar i en konventionsstat.

22. Den hänskjutande domstolen har ställt sin tredje fråga för att få klarhet i huruvida en prorogationsklausul som avtalats mellan en transportör och en lastare och som tagits in i ett konossement har verkningar mot varje tredje person som är innehavare av konossementet eller bara mot sådana innehavare som enligt tillämpliga rättsregler övertagit lastarens rättigheter och skyldigheter genom att förvärva det.

23. I detta hänseende är det tillräckligt att konstatera att domstolen har funnit att om en prorogationsklausul som har tagits in i ett konossement är giltig i rättsförhållandet mellan lastaren och transportören enligt artikel 17 i konventionen, kan den åberopas mot en tredje person som är innehavare av konossementet såvida innehavaren enligt tillämplig nationell lag övertar lastarens rättigheter och skyldigheter (se domarna i de ovannämnda målen Tilly Russ, punkt 24, och Casteletti, punkt 41).

24. Härav följer att det är enligt tillämplig nationell lag som det skall fastställas om en person som inte varit part till det ursprungliga avtalet, och mot vilken en prorogationsklausul åberopas, har övertagit en av de ursprungliga avtalsparternas rättigheter och skyldigheter.

25. Om så är fallet, behöver det inte kontrolleras om den tredje personen har godtagit den prorogationsklausul som tagits in i det ursprungliga avtalet. I sådant fall kan förvärvet av konossementet nämligen inte medföra att den tredje person som är innehavare av konossementet får större rättigheter än dem som lastaren hade. Den tredje person som är innehavare av konossementet övertar således samtidigt alla rättigheter och alla skyldigheter enligt konossementet, inklusive dem som avser behörig domstol (domen i det ovannämnda målet Tilly Russ, punkt 25).

26. Om den person som inte är part till det ursprungliga avtalet däremot enligt tillämplig nationell lag inte har övertagit en av de ursprungliga avtalsparternas rättigheter och skyldigheter, ankommer det på den domstol vid vilken målet är anhängigt att med hänsyn till de krav som anges i artikel 17 första stycket i konventionen pröva om denne verkligen har samtyckt till den prorogationsklausul som åberopats mot honom.

27. Den tredje frågan skall således besvaras så, att en prorogationsklausul som har avtalats mellan en transportör och en lastare och tagits in i ett konossement har verkningar mot en tredje person som är innehavare av konossomentet, såvida denne tredje person enligt tillämplig nationell lag har övertagit lastarens rättigheter och skyldigheter vid förvärvet av konossementet. Om så inte är fallet skall det prövas om denna tredje person har samtyckt till nämnda klausul i enlighet med de krav som uppställs i artikel 17 första stycket i konventionen.

28. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fjärde fråga för att få klarhet i vilken nationell lag som är tillämplig för att fastställa vilka rättigheter och skyldigheter som en tredje person som är innehavare av ett konossement har och vilka regler som skall tillämpas för det fall att den tillämpliga nationella lagen inte innehåller några regler härom.

29. Det skall erinras om att domstolen enligt artikel 1 i protokollet är behörig att tolka konventionen.

30. Frågan om vilken nationell lag som är tillämplig för att fastställa de rättigheter och skyldigheter som en tredje person som är innehavare av ett konossement har saknar samband med tolkningen av konventionen och omfattas av den nationella domstolens behörighet. Den nationella domstolen skäll därvid tillämpa sin egen internationella privaträtt.

31. Även frågan om hur en eventuell lucka i tillämplig nationell lag skall fyllas saknar samband med tolkningen av konventionen och är dessutom hypotetisk.

32. Av vad som ovan anförts framgår att den fjärde frågan inte kan prövas i sak.

33. De kostnader som har förorsakats den nederländska och den italienska regeringen, Förenade kungarikets regering samt kommissionen, vilka har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) angående de frågor som genom beslut av den 23 oktober 1998 har ställts av Hoge Raad der Nederlanden — följande dom:

1) Enligt artikeln krävs inte att en prorogationsklausul skall vara formulerad på sådant sätt att det är möjligt att identifiera behörig domstol redan på grund av klausulens lydelse. Det är tillräckligt att de objektiva faktorer som enligt parternas överenskommelse skall gälla för valet av den eller de domstolar till vilka de avser att hänskjuta tvister som uppkommit eller som kommer att uppkomma anges i klausulen. Dessa faktorer, som måste vara tillräckligt precisa för att den domstol vid vilken målet är anhängigt skall kunna avgöra om den är behörig, kan i förekommande fall fastställas närmare mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.

2) Artikeln skall endast tillämpas om åtminstone en av parterna till det ursprungliga avtalet har sin hemvist i en konventionsstat och parterna dessutom kommer överens om att hänskjuta sina tvister till en eller flera domstolar i en konventionsstat.

3) En prorogationsklausul som har avtalats mellan en transportör och en lastare och tagits in i ett konoşsement har verkningar mot en tredje person som är innehavare av konossementet, såvida denne enligt tillämplig nationell lag har övertagit lastarens rättigheter och skyldigheter vid förvärvet av konossementet. Om så inte är fallet skall det prövas om denna tredje person har samtyckt till nämnda klausul i enlighet med de krav som uppställs i artikel 17 första stycket i nämnda konvention i dess ändrade lydelse.

1 Rättegångsspråk: nederländska.