Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 18 januari 2017

1 Originalspråk: franska.

2 Beslut av den 17 juli 2013 om det statliga stöd SA.33726 (11/C) [f.d. SA.33726 (11/NN)] som Italien har genomfört (uppskov med mjölkavgiften i Italien) (EUT L 309, 2013, s. 40) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

3 Rådets förordning nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999, s. 1).

4 Kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av förordning nr 659/1999 (EUT L 140, 2004, s. 1).

5 Dom av den 3 oktober 1991, Italien/kommissionen ( C‑261/89, EU:C:1991:367, punkterna 2–4 och 20–23), dom av den 5 oktober 1994, Italien/kommissionen ( C‑47/91, EU:C:1994:358, punkterna 24–26), och dom av den 21 mars 2002, Spanien/kommissionen ( C‑36/00, EU:C:2002:196, punkterna 22–25), samt beslut av den 22 mars 2012, Italien/kommissionen ( C‑200/11 P, ej publicerat, EU:C:2012:165, punkt 26).

6 Det finns i förevarande mål således inte anledning att gå in på vare sig frågan huruvida domstolen i domen av den 20 mars 2014, Rousse Industry/kommissionen ( C‑271/13 P, EU:C:2014:175, punkterna 30–39), (indirekt) uppställde som ett relevant kriterium att det måste föreligga en materiell ändring av den tidigare åtgärden för att ändringen ska anses utgöra ett nytt stöd, eller frågan huruvida domen av den 26 oktober 2016, DEI och kommissionen/Alouminion tis Ellados ( C‑590/14 P, EU:C:2016:797), i vilken domstolen helt klart underkände tribunalens synsätt grundat på nämnda begrepp, är förenlig med domen av den 20 mars 2014, Rousse Industry/kommissionen ( C‑271/13 P, EU:C:2014:175), i vilken domstolen tycks ha bekräftat tribunalens resonemang i den överklagade domen, enligt vilket det ska kontrolleras huruvida det befintliga stödets materiella innehåll har påverkats av ändringen. Det ska påpekas att domstolen i domen från 2016 inte hänvisade till domen från 2014. I båda fallen meddelades avgörandena av avdelningar med tre domare, utan föregående förslag till avgörande av en generaladvokat.

7 Domstolen hänvisade till denna punkt 25 i punkt 83 i domen av den 16 maj 2002, ARAP m.fl./kommissionen ( C‑321/99 P, EU:C:2002:292).

8 Domstolen hänvisade till domen av den 5 oktober 1994, Italien/kommissionen ( C‑47/91, EU:C:1994:358, punkterna 24–26).

9 Domstolen hänvisade till domen av den 4 februari 1992, British Aerospace och Rover/kommissionen ( C‑294/90, EU:C:1992:55, punkt 13).

10 Se dom av den 11 december 1973, Lorenz ( 120/73, EU:C:1973:152, punkt 2), och dom av den 12 februari 2008, CELF och Ministre de la Culture et de la Communication ( C‑199/06, EU:C:2008:79, punkt 37).

11 Om mottagaren regelbundet har gjort årliga avbetalningar enligt den plan som fastställts av rådet, har det inte uppkommit några andra verkningar än de som förutsågs i rådets beslut. Det finns följaktligen inget som motiverar ett återkrav. Om mottagaren däremot har erhållit en förlängning och inte längre har följt den 14-åriga återbetalningsplanen, har mottagaren de facto erhållit något utöver det som rådet hade godkänt. Det hela blir följaktligen ett nytt stöd.