Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 10 november 2016

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64).

3 Av begäran om förhandsavgörande framgår att för samtal till ett 0180-nummer debiteras konsumenterna 0,14 euro per minut från det tyska fasta nätet och 0,42 euro per minut från mobilnätet.

4 Av begäran om förhandsavgörande framgår också att konsumenten genom att slå detta nummer har visat att denne har antagit comtechs erbjudande om avtal och ingått avtal i den mening som avses i 312a § stycke 5 BGB, som innebär att konsumenten, genom att slå det angivna 0180-numret, per telefon kan ställa frågor i anslutning till ett ingått avtal och erhålla eller avge förklaringar i detta avseende.

5 Av begäran om förhandsavgörande framgår att den teleoperatör som svaranden gett i uppdrag att tillhandahålla 0180-numret, inte, till svaranden, överför någon del av den avgift som konsumenterna betalar för samtalet till nämnda 0180-nummer.

6 Se särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 2002, s. 51).

7 Dom av den 24 juni 2015, Hotel Sava Rogaška ( C‑207/14, EU:C:2015:414, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

8 En tolkning utgår från att 312a § stycke 5 BGB går längre än artikel 21 i direktiv 2011/83 genom att det visserligen förhindras att avgifter för nyttjandet av telekommunikationstjänster återförs till näringsidkaren på ett för uppringaren direkt och synbart sätt, men inte det vanliga fallet med korssubventionering, vid vilken näringsidkaren för att jämna ut den överdrivet dyra tjänsten kund-hotline erhåller andra telekommunikationstjänster från samma operatör billigt eller gratis. Enligt andra tolkningar ska begreppet grundläggande samtalstariff emellertid tolkas så, att det också omfattar den avgift som ska betalas till teleoperatören för nyttjandet av 0180-numret, även då denne senare inte överför någon del av samtalsavgiften till näringsidkaren.

9 Dom av den 27 oktober 1977, Bouchereau ( 30/77, EU:C:1977:172, punkt 14), dom av den 19 september 2013, Brey ( C‑140/12, EU:C:2013:565, punkt 74), och dom av den 7 juli 2016, Ambisig ( C‑46/15, EU:C:2016:530, punkt 48).

10 Bland annat i den bulgariska (основната тарифа), den tyska (Grundtarif), den estniska (põhitariifi), den spanska (tarifa básica), den italienska (tariffa di base), den litauiska (bazinė kaina), den polska (taryfa podstawowa) och den engelska (basic rate) språkversionen.

11 Tarifferna kan till exempel fastsällas utifrån typen av samtal (lokal- eller långdistanssamtal) och samtalens längd, eventuellt i kombination med ett paketerbjudande (flatrate). Enligt kommissionen kan ingen av de olika tolkningarna uteslutas på grundval av den normala betydelsen av begreppet grundläggande samtalstariff. I detta avseende framgår av den finska regeringens synpunkter att det i den finska konsumentsskyddslagen, i artikel 14, kapitel 2, föreskrivs att uttrycket grundläggande samtalstariff ska tolkas som taxan i konsumentens anslutningsavtal.

12 Denna bestämmelse har motsvarande innehåll som artikel 4.1 g i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 1997, s. 19), som har upphävts genom direktiv 2011/83. Min kursivering.

13 Det ska i detta avseende erinras om att det i skäl 12 i direktiv 97/7 anges att det [v]id telefonkommunikation är … lämpligt att konsumenten får tillräckligt mycket information i början av samtalet för att kunna besluta om han skall fortsätta samtalet eller inte.

14 Se även skäl 4 i det direktivet.

15 Det ska erinras om att det i skäl 3 i direktiv 2011/83 anges att [e]nligt artikel 169.1 och 169.2 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska unionen bidra till att uppnå en hög konsumentskyddsnivå genom åtgärder som beslutas enligt artikel 114 i fördraget.

16 Det ska även erinras om att det i artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna föreskrivs att [e]n hög nivå i fråga om konsumentskydd ska tryggas i unionens politik.

17 Den estniska regeringen har i sitt skriftliga yttrande påpekat att näringsidkaren enligt artikel 281.3 Võlaõigusseadus (lag om förpliktelser) genom vilken artikel 21 första stycket i direktiv 2011/83 har införlivats inte kan kräva att konsumenten betalar tilläggsavgifter när de ringer upp näringsidkaren. Den estniska regeringen har anfört att den vid införlivandet av direktiv 2011/83 i den estniska lagstiftningen grundade sig på syftet med artikel 21 första stycket i direktivet, nämligen att säkerställa att konsumenten inte måste betala ytterligare en avgift som går utöver den som ska betalas för vanlig telekommunikation när den ringer upp näringsidkaren.

18 Den nederländska regeringen har anfört att den totala kostnad som en konsument betalar för ett servicenummer består av två taxor. Det rör sig dels om en trafiktaxa, det vill säga den taxa som konsumenter ska betala för den elektroniska kommunikationstjänsten i sig, särskilt den avgift som tas ut för samtal till ett vanligt (geografiskt) nummer i det fasta nätet eller mobilnätet, dels en informationstaxa, det vill säga den tilläggsavgift som fastställs av näringsidkaren och som består i en ökning av kostnaden som näringsidkaren använder för tillhandahållande av informationstjänster, i förevarade fall servicenumret. Den nederländska regeringen har anfört att de kompletterande tjänster som teleoperatören tillhandahåller näringsidkaren särskilt utgörs av väntlinjer och menyval.

19 Rådets direktiv av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, 1985, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83).

20 I skäl 7 i direktiv 2011/83 anges att [e]n fullständig harmonisering av vissa huvudaspekter i lagstiftningen bör leda till betydligt större rättssäkerhet för både konsumenter och näringsidkare. … Effekten av en sådan harmonisering bör bli att de hinder som följer av de fragmenterade bestämmelserna undanröjs och att den inre marknaden fullbordas på detta område. Dessa hinder kan bara undanröjas genom att det införs enhetliga unionsbestämmelser. Konsumenterna bör också tillförsäkras en hög enhetlig skyddsnivå i hela unionen.

21 Enligt skäl 13 i direktiv 2011/83 får [medlemsstaterna] … behålla eller införa nationell lagstiftning som motsvarar bestämmelserna i detta direktiv eller vissa av dess bestämmelser i förhållande till avtal som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. Detta utrymme för skönsmässig bedömning avser emellertid enbart frågor som inte regleras i direktivet, vilket enligt min mening inte är fallet vad gäller artikel 1 i direktivet.

22 Bland annat för att fastställa ett leveransdatum eller för frågor avseende fakturering.

23 I linje med detta anges i doktrinen att syftet med artikel 21 i direktiv 2011/83 är att förhindra att tilläggsavgifter tas ut för samtal till de servicetjänster som näringsidkaren erbjuder. Denna skyddsbestämmelse sätter således stopp för tilläggsavgifter för telefonkundtjänst … Se, Pôle de droit privé de l’Université Saint-Louis – Bryssel, La directive 2011/83/UE du 25 octobre 2011 relative aux droits des consommateurs, Revue Générale de Droit Civil Belge, 2013, nr 4, sidorna 174–207, och särskilt s. 204 och s. 206. Se även Laffineur, J., och Stretmans, G., La directive 2011/83 relative aux droits des consommateurs: les modifications de la réglementation concernant les ventes aux consommateurs et les autres droits des consommateurs, Revue européenne de droit de la consommation, 2013, nr 3, sidorna 475–498. Författarna påpekar att unionslagstiftaren inte har behandlat frågan om väntetid i telefon, som i vissa fall är mycket lång, som föregår samtalspartnerns faktiska svar. Se i detta avseende Rott, P., More coherence? A higher level of consumer protection? A review of the new Consumer Rights Directive 2011/83/EU, European Journal of Consumer Law, 2012, nr 3, sidorna 371–392, och särskilt s. 391.

24 Se, i detta avseende, punkt 42 i förevarande förslag till avgörande.

25 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter (KOM(2008) 614 slutlig).

26 PE452.545v01–00, motiveringen till ändring 1378.

27 PE452.545v01–00, motiveringen till ändring 1378. Min kursivering

28 Se ändring 165, förslag till direktiv, artikel 28a (ny) dok. P7_TA(2011)0116 (EUT C 247 E, 2012, s. 99).

29 Se dokument 9507/11 CONSOM 65 JUSTCIV 107, sidorna 4 och 15.

30 Vägledningen från generaldirektorat för rättsliga frågor avseende direktiv 2011/83, juni 2014, s. 70.

31 Min kursivering.

32 I vägledningen anges tvärtom att näringsidkare bör undvika att använda sådana telefonnummer som gör det möjligt för dem att finansiera eller bidra till kostnaderna för teletjänstcentralerna eller få ytterligare intäkter från dessa telefonsamtal via intäktsdelning med teleoperatörer, till exempel betalteletjänster. Se vägledningen från generaldirektorat för rättsliga frågor avseende direktiv 2011/83/EU, juni 2014, s. 71.

33 För övrigt verkar det om vissa typer av indirekta avgifter som ska utges till näringsidkaren för nyttjandet av telekommunikationstjänsten, såsom bland annat korssubventioner, är svåra att kontrollera.