Domstolens dom (tredje avdelningen) den 8 december 2016

I mål C‑127/15, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) genom beslut av den 17 februari 2015, som inkom till domstolen den 12 mars 2015, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen, samt domarna M. Vilaras, J. Malenovský, M. Safjan (referent) och D. Šváby, generaladvokat: E. Sharpston, justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 25 februari 2016,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Verein für Konsumenteninformation, genom S. Langer, Rechtsanwalt, INKO, Inkasso GmbH, genom C. Rabl, Rechtsanwalt, Tysklands regering, genom T. Henze, M. Hellmann, J. Kemper och D. Kuon, samtliga i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom D. Colas och S. Ghiandoni, båda i egenskap av ombud, Litauens regering, genom K. Dieninis, D. Kriaučiūnas och J. Nasutavičienė, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Grünheid och G. Goddin, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 21 juli 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Österrikisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den andra frågan

Den första frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 j och artikel 3 f i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66, och rättelser i EUT L 207, 2009, s. 14, EUT L 199, 2010, s. 40, EUT L 234, 2011, s. 46, och EUT L 36, 2015, s.15).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Verein für Konsumenteninformation (Förening för konsumentinformation, nedan kallad föreningen) och INKO, Inkasso GmbH (nedan kallat Inko) angående den affärsmetod Inko tillämpar bestående i att med konsumenter ingå avbetalningsavtal om betalningsanstånd, utan att tillhandahålla konsumenterna förhandsinformation.

3 Skäl 24 i direktiv 2008/48 har följande lydelse:

4 I artikel 2 i direktivet, med rubriken Tillämpningsområde, föreskrivs följande:

5 Artikel 3, med rubriken Definitioner, i nämnda direktiv har följande lydelse:

6 Artikel 5 i direktiv 2008/48, med rubriken Förhandsinformation, anger följande i punkt 1:

7 Artikel 6 i direktivet, med rubriken Krav på förhandsinformation vid vissa kreditavtal i form av kontokredit och vissa särskilda kreditavtal, föreskriver följande i punkt 1:

8 I artikel 7 i direktiv 2008/48, med rubriken Undantag från kraven på förhandsinformation, föreskrivs följande:

9 Artikel 21 i nämnda direktiv, med rubriken Vissa av kreditförmedlarnas skyldigheter gentemot konsumenterna, har följande lydelse:

10 6 § Verbraucherkreditgesetz (lag om konsumentkrediter), av den 20 maj 2010 (BGB1. I, 28/2010) (nedan kallad VKrG) har följande lydelse:

11 I 25 § VKrG föreskrivs följande:

12 I 1000 § stycke 1 i Allgemeines Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) föreskrivs följande:

13 I 1333 § civillagen anges följande:

14 Föreningen är enligt österrikisk rätt behörig att väcka en grupptalan om förbudsföreläggande i syfte att skydda konsumenters intressen.

15 Inko driver ett inkassoföretag. Inom ramen för sin verksamhet skickar Inko till gäldenärer, för borgenärernas räkning, underrättelser med uppgifter om beloppet för den utestående fordran, inklusive den upplupna räntan, samt Inkos avgifter för indrivning. Inko uppmanar gäldenärerna att antingen betala skulden inom tre dagar, eller att fylla i ett förtryckt formulär om att gäldenärerna samtycker till en återbetalningsplan för skulden, samt att skicka tillbaka formuläret till Inko. Genom avtalet erkänner gäldenärerna fordran, inklusive de räntor och avgifter avseende ärendet som beräknas uppkomma till dess att avbetalningsplanen är avslutad. Gäldenärerna åtar sig att återbetala sina skulder genom månatliga delbetalningar som fastställts till ett visst belopp enligt ovannämnda återbetalningsplan, varvid Inkos avgifter avräknas först från de utförda betalningarna, därefter kapitalbeloppet och ränta.

16 Föreningen väckte talan vid Handelsgericht Wien (Handelsdomstolen i Wien, Österrike) med yrkande om att Inko ska förbjudas att ingå avbetalningsavtal om betalningsanstånd med konsumenter utan att på förhand tillhandahålla den information som avses i 6 § VKrG.

17 Genom dom av den 14 november 2013 biföll ovannämnda domstol föreningens talan.

18 Detta avgörande överklagades till Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike), som delvis undanröjde ovannämnda beslut genom dom av den 30 juli 2014.

19 Såväl föreningen som Inko överklagade nyssnämnda dom till den hänskjutande domstolen.

20 Den hänskjutande domstolen har påpekat att ett inkassoföretag, såsom Inko, agerar i egenskap av näringsidkare och finansierar sin verksamhet genom att ta ut vissa avgifter. Företaget erbjuder gäldenärer, på borgenärers vägnar, att ingå avtal om betalningsanstånd eller avtal om avbetalning genom delbetalningar.

21 Det framgår av beslutet om hänskjutande att Inkos verksamhetsföremål i första hand består i att driva in fordringar. I detta sammanhang söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida ett inkassoföretag såsom Inko, vars verksamhet som utövas i egenskap av kreditförmedlareendast har underordnad betydelse i förhållande till annan yrkesverksamhet som företaget huvudsakligen utövar, ska anses vara en kreditförmedlare i den mening som avses artikel 3 f i direktiv 2008/48.

22 Angående de ekonomiska följder som enligt österrikisk rätt kan uppstå vid försenad betalning av en skuld, har den hänskjutande domstolen påpekat att gäldenären inte enbart är skyldig att betala den lagstadgade räntan på 4 procent, men även att ersätta de andra skador som borgenären har lidit, inklusive de skador som avser avgifter för indrivning av fordran, i den mån dessa avgifter är proportionerliga.

23 Det framgår av beslutet om hänskjutande att föreningen inte har styrkt att de belopp för ränta och avgifter som Inko avkräver försumliga gäldenärer överstiger de belopp gäldenärerna är skyldiga sina borgenärer enligt österrikisk lagstiftning i fall då borgenärerna beviljar dessa gäldenärer betalningsanstånd.

24 Följaktligen söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida de avbetalningsavtal om betalningsanstånd Inko ingår med konsumenter ska betraktas som kostnadsfria i den mening som avses i artikel 2.2 j i direktiv 2008/48, och därmed undantas från tillämpningsområdet för nämnda direktiv.

25 Under dessa omständigheter beslutade Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

26 Genom den andra tolkningsfrågan, som ska prövas inledningsvis, söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida artikel 2.2 j i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att ett avtal om avbetalning av en kredit som ingåtts mellan en försumlig konsument och kreditgivaren via ett inkassoföretag ska anses kostnadsfritt i den mening som avses i denna bestämmelse, då konsumenten genom detta avtal åtar sig att återbetala det totala kreditbeloppet samt att betala de räntor och avgifter som vederbörande enligt nationell lag skulle ha varit skyldig att betala även i avsaknad av ett sådant avtal.

27 Domstolen påpekar inledningsvis att på området för konsumentkrediter föreskriver direktiv 2008/48 en fullständig och tvingande harmonisering av vissa betydande områden inom konsumentkreditlagstiftningen för att kunna tillförsäkra alla konsumenter i Europeiska unionen ett högt och likvärdigt skydd som tillvaratar deras intressen och för att underlätta införandet av en välfungerande inre marknad för konsumentkrediter (se dom av den 18 december 2014, CA Consumer Finance, C‑449/13, EU:C:2014:2464, punkt 21).

28 I enlighet med dess artikel 2.1 är direktivet tillämpligt på kreditavtal, med undantag bland annat för kreditavtal som avser ett kostnadsfritt betalningsanstånd för en befintlig skuld, enligt punkt 2 j i nämnda artikel.

29 Avseende, för det första, begreppet kreditavtal definieras detta i artikel 3 c i direktiv 2008/48 som ett avtal genom vilket en kreditgivare lämnar eller förbinder sig att lämna en konsument en kredit i form av betalningsanstånd, lån eller annan liknande finansieringsform, med undantag för avtal om fortlöpande tillhandahållande av tjänster eller om fortlöpande leveranser av varor av samma slag, där konsumenten betalar genom avbetalningar så länge som varorna eller tjänsterna tillhandahålls.

30 Det kan konstateras att begreppet kreditavtal, såsom det definieras i ovannämnda bestämmelse, är synnerligen vidsträckt och omfattar avtal, såsom de som är aktuella i det nationella målet, som föreskriver att en befintlig skuld ska återbetalas genom avbetalningar.

31 I detta hänseende framgår det uttryckligen av artikel 2.6 i direktiv 2008/48 att denna bestämmelse, i princip, är tillämplig på kreditavtal som innehåller överenskommelser mellan kreditgivaren och konsumenten om villkor för uppskov eller återbetalning när konsumenten redan gjort sig skyldig till betalningsförsummelse i förhållande till det ursprungliga kreditavtalet.

32 Följaktligen ska ett sådant avtal som ingåtts med en konsument – antingen direkt via kreditgivaren eller via en kreditförmedlare som agerar på kreditgivarens vägnar – anses vara ett kreditavtal i den mening som avses i artikel 3 c i nämnda direktiv, utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som anges i artikel 2.2 i direktivet.

33 Med hänsyn härtill ska det, för det andra, prövas huruvida ett sådant avtal är kostnadsfritt i den mening som avses i artikel 2.2 j i direktiv 2008/48, då konsumenten åtar sig att återbetala det totala beloppet för krediten, samt att betala ränta och avgifter som konsumenten enligt nationell lagstiftning skulle ha varit skyldig att betala även i avsaknad av ett sådant avtal.

34 Även om direktiv 2008/48 inte uttryckligen definierar begreppet kostnader, påpekar domstolen att enligt artikel 3 g i nämnda direktiv avser konsumentens sammanlagda kreditkostnad samtliga kostnader som konsumenten är skyldig att betala i samband med kreditavtalet och som kreditgivaren känner till (se dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 84).

35 De synnerligen vidsträckta definitionerna av begreppet kreditavtal i den mening som avses i artikel 3 c i direktiv 2008/48, och av begreppet konsumentens sammanlagda kreditkostnad i den mening som avses i artikel 3 g i samma direktiv, svarar mot det syfte som direktivet söker uppnå och som det erinrats om i punkt 27 ovan, eftersom dessa definitioner gör det möjligt att tillförsäkra ett omfattande skydd för konsumenter.

36 Varje begränsning av direktivets tillämpningsområde som följer av dess artikel 2.2 måste således tolkas med beaktande av detta syfte.

37 Följaktligen kan ett avtal som anger nya villkor för betalningen av en befintlig skuld, varigenom en konsument inte enbart åtar sig att återbetala det totala kreditbeloppet utan även att betala ränta eller avgifter som inte föreskrevs i det ursprungliga avtalet innehållande de avtalade villkoren för den obetalade krediten, inte anses kostnadsfritt i den mening som avses i artikel 2.2 j i direktiv 2008/48.

38 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att de avtal om avbetalning av krediter som Inko erbjuder konsumenter sedan de försummat sina betalningsskyldigheter anger att konsumenterna åtar sig att betala sina skulder genom månatliga avbetalningar, varvid Inkos avgifter avräknas först från de utförda betalningarna, därefter från utestående kapitalbelopp och ränta.

39 Ett sådant avtal, som anger en skyldighet för konsumenter att betala avgifter till ett inkassoföretag, i förevarande fall Inko, som inte föreskrevs i det ursprungliga kreditavtalet kan inte betraktas som att det avser ett kostnadsfritt betalningsanstånd i den mening som avses i artikel 2.2 j i direktiv 2008/48.

40 Med hänsyn till det syfte som påtalats i punkt 27 ovan – att tillförsäkra alla konsumenter ett högt skydd som tillvaratar deras intressen – kan de ackumulerade belopp avseende räntor och avgifter som följer av ett sådant avtal inte leda till någon annan slutsats än den som dragits ovan, även om dessa belopp inte överstiger de som hade kunnat utkrävas i avsaknad av ett avtal mellan parterna i enlighet med den nationella lagstiftning som ska tillämpas vid försenad betalning.

41 Under dessa omständigheter ska den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 2.2 j i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att ett avtal om avbetalning av en kredit som ingåtts mellan en försumlig konsument och kreditgivaren via ett inkassoföretag inte ska anses kostnadsfritt i den mening som avses i denna bestämmelse, då konsumenten genom detta avtal åtar sig att återbetala det totala kreditbeloppet samt att betala räntor och avgifter som inte föreskrevs i det ursprungliga avtalet innehållande villkoren för den beviljade krediten.

42 Härefter ska den första tolkningsfrågan prövas, varigenom den hänskjutande domstolen söker klarhet i huruvida artiklarna 3 f och 7 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att ett inkassoföretag som på en kreditgivares vägnar ingår avtal om avbetalning av en obetald kredit, men som endast medverkar subsidiärt som kreditförmedlare, ska anses vara en kreditförmedlare i den mening som avses i nämnda artikel 3 f, och därmed skyldig att tillhandahålla konsumenter förhandsinformation i enlighet med artiklarna 5 och 6 i direktivet.

43 I detta hänseende erinrar domstolen om att enligt nyssnämnda artikel 3 f är en kreditförmedlare en fysisk eller juridisk person som inte handlar i egenskap av kreditgivare och som inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet mot betalning, som kan ske i pengar eller utgöras av någon annan form av avtalad ekonomisk förmån, presenterar eller erbjuder kreditavtal till konsumenter, bistår konsumenter genom att utföra annat förberedande arbete innan kreditavtal tecknas, eller ingår kreditavtal med konsumenter för kreditgivarens räkning.

44 Följaktligen ska ett inkassoföretag såsom Inko – som agerar på en kreditgivares vägnar för att ingå avtal om avbetalning av en obetald kredit, varigenom en konsument åtar sig att återbetala det totala kreditbeloppet samt att betala ränta och avgifter – anses vara en kreditförmedlare i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

45 Det nationella målet avser frågan huruvida ett inkassoföretag såsom Inko, på grundval av dess verksamhet som kreditförmedlare, är skyldigt att tillhandahålla konsumenter den förhandsinformation som aves i 6 § VkrG, varigenom artikel 5 i direktiv 2008/48 har införlivats med österrikisk rätt.

46 Härvidlag påpekar domstolen att en sådan kreditförmedlare, i princip, omfattas av den skyldighet att tillhandahålla konsumenter förhandsinformation som anges i artiklarna 5 och 6 i nämnda direktiv.

47 Enligt artikel 7 första meningen i direktiv 2008/48 omfattas emellertid inte varu- eller tjänsteleverantörer som medverkar subsidiärt som kreditförmedlare av denna skyldighet. I detta hänseende anger skäl 24 i direktivet att dessa varu- och tjänsteleverantörer exempelvis kan anses medverka subsidiärt som kreditförmedlare om deras verksamhet som kreditförmedlare inte utgör huvudsyftet med deras närings- eller yrkesverksamhet.

48 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att – med beaktande av samtliga omständigheter i det nationella målet, däribland vad som ska anses utgöra huvudsyftet med den berörda kreditförmedlarens verksamhet – kontrollera huruvida vederbörande ska anses agera subsidiärt som kreditförmedlare i den mening som avses i artikel 7 första meningen i nämnda direktiv.

49 Det ska samtidigt påpekas att det undantag från skyldigheten att tillhandahålla konsumenter förhandsinformation som kreditförmedlare kan omfattas av inte kan påverka innebörden av begreppet kreditförmedlare i den mening som avses i artikel 3 f i direktiv 2008/48, utan medför endast att de personer som enbart medverkar subsidiärt som kreditförmedlare undantas från den skyldighet att tillhandahålla förhandsinformation som följer av artiklarna 5 och 6 i direktivet. Direktivets övriga bestämmelser, i synnerhet dess artikel 21 avseende vissa av kreditförmedlarnas skyldigheter gentemot konsumenterna, förblir tillämpliga med avseende på dessa personer.

50 Detta undantag påverkar inte heller nivån av det konsumentskydd som införts genom direktiv 2008/48.

51 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 28–30 i sitt förslag till avgörande bidrar skyldigheten för kreditgivare och, i förekommande fall, kreditförmedlare att tillhandahålla konsumenter förhandsinformation enligt artiklarna 5 och 6 i direktivet till förverkligandet av det syfte som framgår av punkt 27 ovan, det vill säga att tillförsäkra samtliga konsumenter ett högt skydd som tillvaratar deras intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, CA Consumer Finance, C‑449/13, EU:C:2014:2464, punkt 21, och dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 61).

52 Såsom framgår av artikel 7 andra meningen i nämnda direktiv, jämförd med dess skäl 24, påverkar inte undantaget i artikel 7 första meningen i direktiv 2008/48, avseende varu- eller tjänsteleverantörer som medverkar subsidiärt som kreditförmedlare, kreditgivarens ansvar för att säkerställa att konsumenten får den förhandsinformation som avses i artiklarna 5 och 6 i direktivet.

53 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 3 f och artikel 7 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att ett inkassoföretag som på en kreditgivares vägnar ingår avtal om avbetalning av en obetald kredit, men som endast medverkar subsidiärt som kreditförmedlare – vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera – ska anses vara en kreditförmedlare i den mening som avses i nämnda artikel 3 f, och är inte skyldigt att tillhandahålla konsumenter förhandsinformation i enlighet med artiklarna 5 och 6 i direktivet.

54 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.