Domstolens dom (tredje avdelningen) den 25 januari 2017

I mål C-375/15, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) genom beslut av den 27 maj 2015, som inkom till domstolen den 15 juli 2015, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen samt domarna M. Vilaras, J. Malenovský, M. Safjan (referent) och D. Šváby, generaladvokat: M. Bobek, justitiesekreterare: handläggaren K. Malacek,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 30 juni 2016,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: BAWAG PSK Bank für Arbeit und Wirtschaft und Österreichische Postsparkasse AG, genom G. Schett, Rechtsanwalt, Verein für Konsumenteninformation, genom S. Langer, Rechtsanwalt, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av L. D’Ascia, avvocato dello Stato, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom W. Mölls och H. Tserepa‑Lacombe, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 15 september 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Österrikisk lagstiftning

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 36.1 och 41.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 2007, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/111/EG av den 16 september 2009 (EUT L 302, 2009, s. 97) (nedan kallat direktiv 2007/64).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan BAWAG PSK Bank für Arbeit und Wirtschaft und Österreichische Postsparkasse AG (nedan kallad BAWAG) och Verein für Konsumenteninformation (förening för konsumentupplysning) (nedan kallad konsumentföreningen). Målet rör en klausul som finns i de avtal som BAWAG ingår med konsumenter.

3 Skälen 18, 21–24, 27 och 46 i direktiv 2007/64 har följande lydelse:

4 I artikel 4, med rubriken Definitioner, i direktiv 2007/64 föreskrivs följande:

5 Avdelning III i direktivet har rubriken Klarhet om villkoren och informationskraven för betaltjänster. Däri ingår kapitel 1 med rubriken Allmänna regler. Detta kapitel innehåller bland annat artiklarna 30 och 31.

6 I artikel 30 i nämnda direktiv, som bär rubriken Tillämpningsområde, föreskrivs följande:

7 I artikel 31, med rubriken Andra bestämmelser i gemenskapslagstiftningen, i samma direktiv föreskrivs följande:

8 Kapitel 2 i avdelning III i direktiv 2007/64 har rubriken Enstaka betalningstransaktioner. Detta kapitel innehåller bland annat artiklarna 35 och 37.

9 I artikel 35 i direktivet, som bär rubriken Tillämpningsområde, föreskrivs följande:

10 I artikel 36, med rubriken Allmän förhandsinformation, i nämnda direktiv föreskrivs följande:

11 Artikel 37 i samma direktiv har rubriken Information och villkor. I artikel 37.1 uppräknas vilken information och vilka villkor som ska lämnas till eller göras tillgängliga för betaltjänstanvändaren.

12 Kapitel 3, med rubriken Ramavtal, ingår i avdelning III i direktiv 2007/64. Detta kapitel innehåller bland annat artiklarna 40–43.

13 I artikel 40 i direktivet, som bär rubriken Tillämpningsområde, föreskrivs följande:

14 I artikel 41, med rubriken Allmän förhandsinformation, i nämnda direktiv föreskrivs följande:

15 I artikel 42 i samma direktiv, som har rubriken Information och villkor, uppräknas vilken information och vilka villkor som ska lämnas till betaltjänstanvändaren.

16 Artikel 43 i direktiv 2007/64, med rubriken Tillgång till information och villkor i ramavtalet, föreskrivs följande:

17 I artikel 44 i direktivet, som bär rubriken Förändringar av villkoren i ramavtalet, föreskrivs följande:

18 Genom Bundesgesetz über die Erbringung von Zahlungsdiensten (Zahlungsdienstegesetz – ZaDiG) (lagen om betaltjänster) från år 2009 (BGBl. I, 66/2009) (nedan kallad betaltjänstlagen) har direktiv 2007/64 införlivats med österrikisk rätt.

19 26 § betaltjänstlagen har följande lydelse:

20 I 29 § stycke 1 i samma lag anges följande:

21 Genom Bundesgesetz, mit dem bestimmte rechtliche Aspekte des elektronischen Geschäfts- und Rechtsverkehrs geregelt werden (E‑Commerce-Gesetz – ECG) (lagen om e-handel) från år 2001 (BGBl. I, 152/2001) (nedan kallad e-handelslagen) har direktiv 2000/31 införlivats med österrikisk rätt.

22 I 11 § e-handelslagen föreskrivs följande:

23 I 12 § e-handelslagen föreskrivs följande:

24 Konsumentföreningen har enligt österrikisk rätt talerätt vad avser skydd för konsumenternas intressen.

25 BAWAG är en bank som är verksam i hela Österrike. BAWAG tillämpar i förhållande till konsumenter allmänna villkor som reglerar hur konsumenterna kan använda bankens webbplats för e‑banking.

26 De allmänna villkoren innehåller, vad avser bankens webbplats för e-banking, en klausul i vilken det anges att en kund som har träffat avtal om e-banking ska få meddelanden och redovisningar (i synnerhet information om konton, kontoutdrag, kreditkortsutdrag, meddelanden om ändringar etc.) som banken är skyldig att lämna till kunden eller göra tillgängliga för denne per post eller genom att de görs åtkomliga elektroniskt eller överförs elektroniskt inom ramen för [BAWAG:s] system för e-banking.

27 Tillträde till internetbanken ges i enlighet med ett tilläggsavtal till kundens avtal om att öppna ett bankkonto och om hur detta konto kan användas. Detta tilläggsavtal ingår således i ett ramavtal.

28 Det framgår av beslutet om hänskjutande att de meddelanden som sänds till konsumenternas e-postbrevlådor på internetbanken kvarstår där utan ändringar och att de inte raderas, under en period som är anpassad till konsumenternas informationsbehov, vilket innebär att konsumenterna kan ta del av dem och göra identiska återgivningar av dem genom att vidaresända dem som e-post eller genom utskrift. Konsumenterna kan administrera dessa meddelanden och i förekommande fall radera dem.

29 Konsumentföreningen väckte talan vid Handelsgericht Wien (Wiens handelsdomstol, Österrike) och yrkade att BAWAG skulle förpliktas att upphöra med tillämpningen av ovannämnda klausul och varje liknande klausul i sina allmänna avtalsvillkor.

30 Enligt konsumentföreningen strider dessa klausuler nämligen mot betaltjänstlagens bestämmelser.

31 Genom avgörande av den 31 oktober 2013 biföll Handelsgericht Wien (Wiens handelsdomstol) konsumentföreningens talan. BAWAG överklagade detta avgörande till Oberlandesgericht Wien (Wiens regionala överdomstol, Österrike).

32 Genom avgörande av den 11 april 2014 ändrade Oberlandesgericht Wien (Wiens regionala överdomstol) delvis det avgörande som meddelats av Handelsgericht Wien (Wiens handelsdomstol). BAWAG överklagade det avgörande som meddelats av Oberlandesgericht Wien (Wiens regionala överdomstol) till den hänskjutande domstolen.

33 Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) fann att en tolkning av direktiv 2007/64 var nödvändig för att målet skulle kunna avgöras, och beslutade därför att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

34 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 41.1 och 44.1 i direktiv 2007/64, jämförda med artikel 4 led 25 i samma direktiv, ska tolkas så, att ändringar i informationen och villkoren enligt artikel 42 i nämnda direktiv samt ändringar av ramavtalet, vilka överförs av betaltjänstleverantören till användaren genom en e-postbrevlåda på en internetbank, ska anses ha lämnats via ett varaktigt medium, i den mening som avses i dessa bestämmelser, eller endast inneburit att denne användare getts tillgång därtill, såsom föreskrivs i artikel 36.1 första meningen i samma direktiv, vad gäller den information och de villkor som avses i artikel 37 i detsamma.

35 Det ska inledningsvis påpekas att det i artikel 36.1 i direktiv 2007/64 föreskrivs en skyldighet att lämna allmän förhandsinformation till betaltjänstanvändaren vad rör ett avtal om en enstaka betaltjänst eller ett erbjudande om en sådan tjänst, som inte omfattas av ett ramavtal i den mening som avses i artikel 4 led 12 i samma direktiv, medan en sådan skyldighet gäller enligt artikel 41.1 i nämnda direktiv vad gäller betalningstransaktioner som omfattas av ett ramavtal.

36 Ett ramavtal definieras, vad avser tillämpningen av direktiv 2007/64, i artikel 4 led 12 i samma direktiv som ett betaltjänstavtal som reglerar det kommande genomförandet av enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto.

37 Enligt artikel 41.1 i nämnda direktiv ska medlemsstaterna kräva att betaltjänstleverantören, i god tid innan en betaltjänstanvändare binds av något ramavtal eller erbjudande, på papper eller via något annat varaktigt medium lämnar den information och de villkor som närmare anges i artikel 42 i samma direktiv till betaltjänstanvändaren.

38 Det framgår dessutom av artikel 44.1 första stycket i direktiv 2007/64 att betaltjänstleverantören ska föreslå de eventuella ändringar av ramavtalet liksom av den information och de villkor som anges i artikel 42 i detta direktiv på samma sätt som anges i artikel 41.1 i nämnda direktiv och detta minst två månader före den dag som de föreslås börja tillämpas.

39 EU-domstolen kommer, för att kunna ge ett användbart svar på tolkningsfrågorna, att undersöka de två krav som föreskrivs i artikel 41.1 i samma direktiv, det vill säga kravet att berörd information ska upprättas på ett varaktig medium samt kravet att informationen ska lämnas till betaltjänstanvändaren.

40 Vad för det första rör begreppet varaktigt medium i artikel 41.1 i direktiv 2007/64, definieras detta i artikel 4 led 25 i samma direktiv, som ett instrument som betaltjänstanvändaren kan använda för att lagra information som är riktad till betaltjänstanvändaren personligen, på ett sätt som är tillgängligt för användning i framtiden under en tid som är lämplig för informationens syfte och som tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informationen.

41 I skäl 24 i nämnda direktiv preciseras att kraven på förhandsinformation om ramavtal bör vara ganska omfattande och att informationen alltid bör lämnas på papper eller via något annat varaktigt medium, till exempel kontoutdragsskrivare, disketter, cd-romskivor, dvd-skivor och hårddiskar i persondatorer på vilka e-post kan lagras samt webbplatser, såvida de är tillgängliga för användning i framtiden under en tid som är lämplig för informationens syfte, och som tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informationen.

42 Vad avser definitionen av varaktigt medium i artikel 3 m i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66, och rättelser i EUT L 207, 2009, s. 14, EUT L 199, 2010, s. 40, EUT L 234, 2011, s. 46 och EUT L 36, 2015, s.15), har EU-domstolen slagit fast att detta medium, på motsvarande sätt som papper, ska säkerställa att konsumenten innehar nödvändig information, så att han eller hon, i förekommande fall, kan göra gällande sina rättigheter. Det är härvidlag av vikt att konsumenten ges möjlighet att bevara information som riktas till vederbörande personligen på sådant sätt att dess innehåll förblir oförändrat, att den är tillgänglig under en tid som är lämplig och att det är möjligt att återge informationen oförändrad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2012, Content Services, C-49/11, EU:C:2012:419, punkterna 42–44, och dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia, C-42/15, EU:C:2016:842, punkt 35).

43 EU-domstolen delar emellertid generaladvokatens slutsats (se punkterna 51–63 i dennes förslag till avgörande) och Europeiska frihandelssammanslutningens (Efta) domstols slutsatser i dess dom av den 27 januari 2010, Inconsult Anstalt/Finanzmarktaufsicht (E-04/09, Efta Court Report 2009–2010, s. 86, punkterna 63–66), att vissa webbplatser ska ses som ett varaktigt medium i den mening som avses i artikel 4 led 25 i direktiv 2007/64.

44 Mot bakgrund bland annat av vad som anförts i punkterna 40–42 ovan ska så anses vara fallet när en webbplats ger betaltjänstanvändaren möjlighet att lagra information som är riktad till betaltjänstanvändaren personligen, på ett sätt som är tillgängligt för användning i framtiden under en tid som är lämplig för informationens syfte och som tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informationen. För att en webbplats ska kunna anses som ett varaktigt medium i den mening som avses i denna bestämmelse, måste det dessutom vara omöjligt för betaltjänstleverantören eller någon annan näringsidkare som fått i uppdrag att administrera webbplatsen att ensidigt ändra dess innehåll.

45 Denna tolkning ligger i linje med de mål som anges i skälen 21 och 22 i direktiv 2007/64, det vill säga att skydda betaltjänstanvändare och särskilt konsumenter.

46 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida de villkor som närmare anges i punkt 44 ovan är uppfyllda.

47 Vad för det andra rör frågan under vilka omständigheter ändringar i den information och de villkoren som närmare anges i artikel 42 i direktiv 2007/64 jämte ändringar av villkoren i ramavtalet kan anses ha lämnats via ett varaktigt medium enligt artikel 41.1 i detta direktiv, påpekar EU-domstolen följande. Såsom anges i skäl 27 i nämnda direktiv bör i direktivet två metoder särskiljas för att ge information från betaltjänstleverantören: I det ena fallet bör informationen lämnas, det vill säga aktivt lämnas av betaltjänstleverantören, utan att betaltjänstanvändaren begär det. I det andra fallet bör informationen göras tillgänglig för betaltjänstanvändaren med beaktande av dennes eventuella begäran om ytterligare information. I det senare fallet bör betaltjänstanvändaren vidta någon aktiv åtgärd för att få informationen, till exempel genom att uttryckligen begära den från betaltjänstleverantören, logga in till en bankkontobrevlåda eller föra in ett bankkort i en kontoutdragsskrivare.

48 Detta innebär att när direktiv 2007/64 föreskriver att den berörda informationen ska överföras av betaltjänstleverantören till betaltjänstanvändaren, så är det denna leverantör som aktivt måste lämna denna information.

49 Samtidigt är skyddet för betaltjänstanvändare och särskilt för konsumenter, såsom påpekats i punkt 45 ovan, ett av målen med nämnda direktiv. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 75–77 i sitt förslag till avgörande är det således inte rimligt att kräva att betaltjänstanvändarna regelbundet konsulterar samtliga elektroniska kommunikationstjänster som dessa har tillgång till, och detta särskilt som dessa användare, enligt artikel 44.1 andra stycket i direktiv 2007/64, under i bestämmelsen angivna förutsättningar, anses ha godkänt ändringar i ramavtalet som dessa leverantörer har föreslagit.

50 Med detta sagt kan den aktuella informationen – vilken överförs av betaltjänstleverantören till betaltjänstanvändaren genom en brevlåda i en internetbank – anses ha lämnats i den mening som avses i artikel 41.1 i direktiv 2007/64, om tjänsteleverantören i samband med en sådan överföring aktivt beter sig på ett sätt som är ägnat att ge användaren kännedom om att information finns tillgänglig där.

51 Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 79 i sitt förslag till avgörande kan ett sådant beteende exempelvis bestå i att en skrivelse eller ett e‑postmeddelande sänds till den adress som betaltjänstanvändaren vanligen använder sig av för att kommunicera med andra personer och som betaltjänstleverantören och användaren i ett ramavtal har kommit överens om att använda. Den valda adressen kan emellertid inte vara den som upprättats för nämnde användare på den internetbankwebbplats som administreras av betaltjänstleverantören eller någon annan näringsidkare som fått i uppdrag att administrera denna webbplats, eftersom denna webbplats, även om den innehåller en epostbrevlåda, inte används av samma användare för dennes vanliga kommunikation med andra personer än betaltjänstleverantören.

52 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida ändringar i den information och de villkor som närmare anges i artikel 42 i direktiv 2007/64 jämte ändringar av villkoren i det aktuella ramavtalet – mot bakgrund av samtliga omständigheter i det mål den hänskjutande domstolen har att avgöra – kan anses ha aktivt överförts av betaltjänstleverantören till betaltjänstanvändaren.

53 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande:

54 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 * Rättegångsspråk: tyska.